Archive for januari, 2011

Sista svaret från Dagens Samhälle

2011-01-24

Nu har jag fått slutrepliken från Dagens Samhälle. Så här skriver redaktören:

Martin, tack för ditt brev.

Nu har jag inte tid eller lust att diskutera denna sak längre med dig.

Jag kan bara nämna att jag nyss pratade med en vänsterpartist som ringde bara för att säga att DS är toppen och tar upp relevanta frågor. Jag pratade för en kort stund sedan med en av reportrarna som i sin tur just hade pratat med ett kommunalråd (M) som tyckte att vi var alldeles för ”sossiga”.

Tidigare i veckan pratade jag med en god vän som är kommunstyrelseledamot för vänsterpartiet i en rätt stor kommun. Han brukar inte dra sig för att leverera kritik, men tyckte att artikeln med KPB-jämförelsen var intressant. Inte minst uppgifterna om skolpengen, något som han genast tänkte ta upp.

Bra tycker vi, för vi vill skapa reaktioner och sprida kunskaper bland våra läsare för att stimulera politisk debatt och kanske även bidra till utvecklingen av de verksamheter de ansvarar för.

Den nya Dagens Samhälle som vi står i begrepp att lansera kommer förstås att fortsätta skriva om politik, ekonomi samt vård, skola och omsorg. Men vi kommer mer än tidigare att ta upp frågor om offentliga affärer, skriva om de allt fler privata bolag som utför välfärdstjänster, göra fler jämförelser mellan kommuner, landsting och verksamheter men också mellan privata och offentliga alternativ. Om du tror att det är frågor som är viktiga för dig att hålla koll på för ditt uppdrag är DS tidningen för dig.

M v h

Örjan Björklund
Redaktionschef
Dagens Samhälle

Annonser

Familjen, människovärdet och jämlikheten

2011-01-24

Jag skrev en artikel som kom in i tidningen.

På den artikeln fick jag följande svar:

Min första reaktion var kort och gott ”vilken smörja”. Sedan läste jag igenom artikeln ett par gånger till och såg att det fanns ett intentionsdjup bakom dogmerna. Repliken är ett uttryck för ett tankesystem som inte låter sig omkullkastas så enkelt. Runt principerna har författaren byggt en mur av kunskapsskepsis som skyddar mot både argument och erfarenheter. Jag vet inte om jag har lyckats repa muren med nedanstående svar, men det är i alla fall ett försök.

 

Alla människor är lika värda

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla mot varandra i en anda av gemenskap”. Så lyder första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den har vunnit brett stöd i Sverige och i världen. Alla partier som sitter i riksdagen ställer sig bakom artikeln, eller säger åtminstone att de gör det. Per Ronquist gör det inte.

Enligt Ronquist är ojämlikhet och ojämställdhet en del av en naturlig ordning. Hierarkier finns därför att människor är olika. Detta går inte att ändra på. Jämställdhet handlar enligt Ronquist om att ”tvinga människor till något de inte är”. Jämlikhet handlar om likriktning och hjärntvätt och leder i förlängningen till ”förintelse av överklassen”. Rättvisa beskrivs som en omöjlighet eftersom människor är orättvist utrustade sedan födseln.

Att förväxla jämlikhet med likriktning är förstås en grov förenkling. Människor är olika, det vet alla. Men vi får också olika sociala förutsättningar med oss beroende på i vilket socialt sammanhang vi föds. Barn till lågutbildade föräldrar får sämre livschanser och sämre hälsa än barn till högutbildade föräldrar. Icke-facklärda arbetare har mer ledvärk och kortare medellivslängd än högre tjänstemän. På område efter område tar sig ojämlikheten rent hälsovådliga uttryck. Den sociala klasstillhörigheten sitter inte bara i kläder och tillgångar, den avspeglar sig också i psykisk och fysisk hälsa, livschanser och livslängd.

Detta kan man tycka är en del av en naturlig ordning. Eller så kan man tycka att det är orättfärdigt och oförenligt med principen om alla människors lika värde.

Jämlikhet är i själva verket motsatsen till likriktning. Det bästa sättet att bejaka människors olikheter är att ge dem likvärdiga förutsättningar att kunna utveckla sin individualitet efter förmåga. Och det bästa sättet att skapa dessa förutsättningar är genom ett jämlikt samhälle. Genom att minska de ekonomiska klyftorna i samhället och genom en väl utbyggd social välfärd skapas förutsättningar för alla att kunna utvecklas efter ”sina bästa stämningars längtan”. I det jämlika samhället rivs hindren för dem som annars skulle ha sämre sociala förutsättningar. Men det skapar också frihet för dem som annars skulle hålla mer priviligierade positioner.

Det är detta som är själva finessen med jämlika samhällen: att alla gynnas. Även de som har det bäst ställt.

I en omfattande genomgång av internationell forskning om jämlikhet har Richard Wilkinsom och Kate Pickett kunnat konstatera att jämlikhet inte bara är en eftersträvansvärd etisk princip. Erfarenheten visar också att mer jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen.

I jämlika samhällen tenderar människor att lita på varandra och ta hand om varandra mer. De sociala relationerna gynnas av jämlikhet. Forskningen visar också att den psykiska och den fysiska hälsan är bättre, drogmissbruket mindre utbrett, den förväntade livslängden är högre, fetman är mindre utbredd, utbildningsresultaten är bättre, andelen tonårsföräldrar är lägre, våldet är mindre utbrett, straffskalan är mildare, andelen medborgare som sitter i fängelse är lägre och den sociala rörligheten är högre. På samtliga dessa områden är jämlika samhälllen bättre än ojämlika samhällen. Det är i sig ett argument för ökad jämlikhet.

Men för Per Ronquist blir dessa resultat irrelevanta eftersom jordelivet är något som människan inte har förmåga att förstå sig på. Inte ens vetenskapen går att lita på eftersom den vetenskapliga kunskapen falsifieras eller verifieras av människan själv. Sanningen är ”utomjordisk” och kan inte nås med vetenskapliga metoder.

Enligt Ronquist leder ökad jämlikhet till att samhället går från ”det bättre till det sämre, mot upplösning, sönderfall, förintelse. Varje samhälle måste tillåta spänning mellan den bäste och den sämste, för att det skall bli livskraftigt och livsbejakande”. Så lyder den Ronquistska ”sanningen”.

Självklart väljer var och en sin världsbild och sina principer. Man kan tycka att kvinnor gör sig bäst hemma vid spisen eller så kan man tycka att kvinnor och män ska ha lika värde, rättigheter och skyldigheter. Man kan ha olika åsikter i politiska sakfrågor. Men det finns vissa grundläggande värden som det kan vara värt att samlas kring i ett öppet och demokratiskt samhälle. De mänskliga rättigheterna är en uppsättning principer som jag utifrån min utgångspunkt kan tycka är extra mycket värda att försvara. En annan praktisk och användbar princip är den som säger att kunskap bör vara förankrad i erfarenhet och att forskningsförankrad kunskap allmänt sett brukar kunna betraktas som mer tillförlitlig än personliga åsikter.

Martin Lind

Kristdemokraterna plagierar Per-Albin

2011-01-24

När jag först läste Ingemar Berglunds artikel trodde jag inte att det var sant. Hur kan man vara så dum att man plagierar en känd historisk text och undertecknar med eget namn?

Sedan gick jag tillbaks och läste artikeln. Det stämmer. Artikeln är ett rent plagiat, ord för ord.

Plagiatet skiljer sig lite från originaltexten genom att formuleringar som kritiserar dåtidens borgare har tagits bort. En passus som inte passade in var till exempel den här:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.”

Läs själv och jämför:

Debatten med Dagens Samhälle fortsätter…

2011-01-21

Hej igen.
 
Ja, jämförelsen i denna artikel görs utifrån ett begränsat mått KPB. Vi ser inga problem med det. I andra artiklar har vi tagit upp andra mått och haft andra vinklar på frågan. Att svensk skola halkar efter internationellt sett är ju ett helt annat ämne, som vi också tagit upp.
 
Jag vidhåller att KPB är ett intressant mått på effektivitet – även om det säger långt ifrån allt. I de flesta sammanhang där man kan köra kostnader mot resultat kallas det just ett mått på effektivitet/produktivitet. I detta fall tycker vi nog som SKL; att offentlig sektor behöver mer av den typen av mått, för att sektorn ska kunna mäta och förbättra för att ge bättre service till medborgarna – viktigt också i den ökande konkurrensen från privata alternativt.
 
Jag håller inte alls med dig om att vi behandlar det som talar emot vår tes styvmoderligt eller bagatelliserar kritiska uppfattningar. De allra flesta av de invändningar du tar upp finns i texten. Jag kan inte förstå hur man kan anse att vi tar ”tydlig politisk ställning” och driver någon slags borgerlig propaganda. Har du läst några tidigare skolartiklar i Dagens Samhälle?
Vi lyfter även i dessa artiklar du kritiserar flera invändningar, som vi redan har tagit upp i tidningen och/eller kommer att återvända till vid senare tillfällen. T ex segregationen och ersättningen till friskolorna som går upp när kommunens skolkostnader ökar (!) vilket ger möjlighet till högre vinstmarginaler i bolagen. Om det är rimligt är en viktig fråga för er politiker att diskutera.
 
Jag har inte påstått att betygsinflation är ett okänt fenomen. Vi var kanske de första som jämförde de slutliga betygen med resultaten i de nationella proven och ställde Jan Björklund inför saken, så vi känner till den väl.
Men jag sa att det så vitt jag visste inte fanns några undersökningar som visar att den skulle vara mer utbredd i friskolor än i kommunala. Att Ifn tycker sig finna fog för det är intressant, vi skrev själva om deras resultat när de kom fram. Men Skolverket har exempelvis inte hittat några sådana tydliga skillnader. Vi har själva försökt hitta belägg för det, eftersom det skulle vara en riktig pangnyhet, men hittills inte lyckats.
 
Det är tråkigt att du inte tycker att vår journalistik är oberoende. Att jag anser att du har helt fel får dig knappast att ändra uppfattning och det kanske inte är så mycket att diskutera vidare. Men nej, du är inte heller den enda som tycker så. Det finns politiker på den borgerliga kanten som tycker att är vänster.
 
M v h
 
Örjan Björklund
Redaktionschef
Dagens Samhälle

Hej igen Örjan!

Det verkar som att vi är överens om att KPB är ett begränsat mått. Vad vi inte verkar vara överens om är att en jämförelse mellan privatskolor och kommunala skolor borde innefatta fler och andra mått och parametrar än enbart detta. Vi är inte heller överens om att artiklar av det här slaget bör vara balanserade och problematiserande.

När det gäller vinklingen har jag försökt påtala att de utgångspunkter som ser positivt på privatiseringar av skolan (friskolornas riksförbund och moderaterna) ges betydligt större utrymme i artikeln än den alternativa uppfattning som Eva-Lis Sirén ger uttryck för. Det handlar alltså inte enbart om huruvida olika uppfattningar förekommer, utan också om hur de behandlas och vilket utrymme de ges.

Jag vidhåller att artikeln ger oproportionerligt stort utrymme åt privatiseringsvänliga utgångspunkter. Det här är ingen subjektiv uppfattning, utan förhållandet kan mätas med antal ord, antal bilder och antal kvadratcentimeter på uppslaget.

Menar du fortfarande att Eva-Lis Sirén får lika mycket utrymme som Carl-Gustaf Stawström och Maria Stockhaus?

Ska vi slå vad?

När det gäller de aspekter som inte tas upp alls har jag försökt argumentera för att de är relevanta om man ska göra en jämförelse mellan privatskolor och kommunala skolor, vilket ni gör. Du hävdar att de inte är relevanta för den här jämförelsen eftersom den handlar om KPB.

I den här frågan har vi kanske olika perspektiv på hur man bäst förmedlar en verklighetsbeskrivning som är relevant för aktörer i kommun- och landstingssverige. Jag är av uppfattningen att fler aspekter ger en mer balanserad och därmed också mer adekvat bild av verkligheten. Du verkar vara av uppfattningen att huvudsyftet handlar om att hitta en extrem vinkling som väcker reaktioner och som kan mäta sig med den övriga sensationsjournalistiken. I så fall kan det vara så enkelt att du vill göra om DS till en tidning som jag inte vill ha.

Att ni tar upp fler och andra aspekter i andra artiklar tycker jag är bra. Tidningen har många sakliga och balanserade reportage. Vad jag reagerar mot är just det här uppslaget som jag tyckte var obalanserat och vinklat. Jag är inte ensam om att reagera på det här sättet på den här artikeln, utan vi är många som har reagerat kraftigt mot den vinklade bild som förmedlas i just denna artikel, i just detta nummer av DS.

Nu har du tydligt klargjort att du inte bryr dig om denna synpunkt alls. Du anser kort och gott att jag har ”helt fel”. Med detta konstaterar jag att mitt försök att få gehör för en kritisk synpunkt har misslyckats och att Dagens Samhälle även fortsatt kommer att ägna sig åt det som jag har valt att kalla för vinklad journalistik. Jag konstaterar också att det på tidningen finns ett genuint ointresse av att få del av läsarnas kritiska sypunkter och att utgångspunkten reflexmässigt är att ni alltid har rätt och era kritiker alltid har fel. Förlåt, ”helt fel” ska det vara.

Från min sida återstår nu några olika handlingsalternativ.

– Jag skulle kunna starta en grupp på Facebook som uppmanar alla som reagerat på ert reportage att säga upp sin prenumeration på er tidning. Möjligen får jag ett svalt gensvar från era borgerliga läsare, men om andra hälften av läsarkretsen har reagerat som jag borde det kunna ge ett märkbart resultat i ert prenumerationsregister.
– Jag skulle kunna gå vidare till SKL:s politiska ledning med frågan vilket uppdrag tidningen har gentemot kommun- och landstingssverige och om det är en förankrad strategi att man ska väcka läsarreaktioner genom en vinklad och osaklig nyhetsrapportering.
– Eller så skulle jag kunna konstatera att alla försök att påverka tendensen till en ensidig nyhetsrapportering är lönlösa och att det inte är någon idé att framföra synpunkter eftersom de bara bemöts med arrogans.

Förmodligen blir det lite av varje.

I grunden tycker jag att DS har varit en bra tidning och en viktig informationskälla för mig i mitt uppdrag som landstingspolitiskt aktiv på deltid. Fortfarande erbjuder tidningen många intressanta och relevanta reportage. Mot den bakgrunden är det tråkigt när det dyker upp den här typen av vinklade och sensationsjournalistiska skildringar. Jag tycker att de bryter av mot den sakliga och balanserade journalistik som tidigare har präglat tidningen. De passar inte in i bilden av DS som en saklig och problematiserande nyhetskälla.

Jag vill ha en sådan nyhetskälla och jag är uppriktigt oroad över tidningens utveckling.

Syftet med mina brev har inte varit att enbart klaga på tidningen eller åsamka er så stor skada som möjligt, utan att göra er uppmärksamma på att den alltmer tillspetsade rapporteringen får konsekvenser för sakligheten. I förlängningen påverkar det läsarnas förtroende. Jag och flera med mig reagerar starkt på detta. Min tanke var att det kanske kunde ligga i ert intresse att känna till hur era läsare reagerar på er nya inriktning.

Hälsningar,

Martin Lind

Nytt svar från Dagens Samhälle

2011-01-20

Jag har nu fått svar från Örjan Björklund som är redaktionschef på Dagens Samhälle. Sedan har jag också svarat på svaret. Bägge svaren finns inklistrade härnedan.

Hej Martin!
 
Jag vet inte riktigt vad det är för tidigare debatt du och Mats haft, men jag måste säga att jag tycker att du läser våra artiklar som fan läser bibeln.
 
Att använda kostnaden per betygspoäng som ett slags effektivitetsmått för skolan är något som vi började med redan på KommunAktuellts tid. Numera har även SKL tagit in KPB som ett effektivitetsmått i sina Öppna jämförelser av skolan. Eftersom friskolor i snitt har lägre KPB än kommunala skolor, vilket vi länge vetat, kan man alltså påstå att de är mer effektiva. Det intressanta nu var att skillnaden ökat markant.
 
I artiklarna ges en lång rad förklaringar: Bl a färre elever i de kommunala skolorna och sämre möjligheter att minska kostnaderna när elevtalet minskar, det kommunala helhetsansvaret, ökade kostnader för skolhälsovård. Eva-Lis Sirén påtalar just också ökad segregation och fler elever i behov av särskilt stöd i den kommunala skolan som en orsak.
 
Ingenstans insinueras det någonting. Istället förklaras fakta: att friskolor kan att plocka russin, etablera sig där det är lönsamt och helt enkelt slå igen när elevunderlaget sviktar.
 
I artikeln framgår också att det är på kostnadssidan skillnaderna ökat under de senaste åren. Betygsskillnaderna är i stort sett konstanta, med en viss fördel för friskolorna. Glädjebetyg kan alltså inte vara orsaken till de ökade klyftorna. Det finns så vitt jag vet heller inga belägg för att glädjebetyg skulle vara vanligare på friskolor än på kommunala.
 
Är ditt resonemang om större betygsinflation på friskolor uttryck för en politisk ståndpunkt? Är du emot friskolor?
Som journalister är vi varken för eller emot. Vi granskar skolan, som sedan rätt länge består av såväl privata som offentligt drivna inrättningar.
 
I det nummer av DS som kommer på torsdag fortsätter vi vår granskning av kostnaden per betygspoäng. Där visar det sig att Rättvik är den kommun som ökat sin KPB allra mest under de senaste fem åren. En viktig anledning till det är att kommunens politiker medvetet och i stor enighet bestämt sig för att behålla och satsa på sina många byskolor.
Vi skriver också om Sjöbo kommun som för några år sedan hade en av de allra lägsta KPB-nivåerna i landet – och alltså kunde sägas vara effektiv. I dag har kostnaderna ökat kraftigt. Anledningen: kommunen har satsat på hälsovård och sociala insatser i skolan.
 
Dagens Samhälle är en saklig, oberoende och kunnig tidning. Men vi vinklar också våra nyheter för att väcka läslust, uppmärksamhet och skapa debatt och reaktioner. Politiken lämnar vi med varm hand till dig och dina kollegor i kommuner och landsting.
 
M v h
 
Örjan Björklund
Redaktionschef
Dagens Samhälle

Hej Örjan!

Det är riktigt att jag har haft en korrespondens med Mats tidigare. Han reagerade med ungefär samma utgångspunkt som du: DS har inte gjort något fel och om någon skulle tycka det är det den som har fel.

Om jag har läst er artikel som fan läser bibeln måste jag nog returnera samma omdöme när det gäller din läsning av mitt brev. Till skillnad från dig tänkte jag nu försöka motivera detta.

Min kritik går i korthet ut på följande:

1. Jämförelsen mellan privatskolor och kommunala skolor görs ensidigt utifrån ett begränsat mått, kostnad per betygspoäng, som är ett av flera möjliga sätt att värdera och bedöma skillnader beroende på driftsform. Detta mått förstoras upp som ett avgörande mått, men problematiseras inte alls.
2. Andra relevanta aspekter såsom betygsinflation, segregation, ökade kunskapsskillnader och försämrade resultat i internationella jämförelser tas inte upp, alternativt behandlas de styvmoderligt.
3. Artikeln tar tydlig politisk ställning för vissa ståndpunkter i debatten genom att den ger anhängare av friskolesystemet oproportionerligt stor plats, samtidigt som den förminskar och bagatelliserar kritiska uppfattningar.

Alltså, även om artikeln berör segregationsproblematiken genom ett referat av Eva-Lis Sirén så ges den aspekten ett oproportionerligt litet utrymme jämfört med den bombastiska beskrivningen av skillnaderna i kostnad per betygspoäng.

Sedan finns det alltså åtminstone tre andra aspekter som är avgörande och relevanta men som inte berörs alls, nämligen betygsinflation, ökade kunskapsskillnader och sämre resultat i internationella jämförelser.

Den här kritiken avfärdas med bland annat följande argument:

1. Måttet Kostnad Per Betyg är ett etablerat mått som har använts länge och som även SKL har tagit in som effektivitetsmått i sina öppna jämförelser.

Mitt svar:
Ja, men kritiken handlar inte om att ni använder detta mått. Den handlar om att ni enbart använder detta mått och att ni bortser ifrån andra viktiga aspekter.

2. Betygsinflation finns inte och i artiklarna ges en lång rad förklaringar. ”Bl a färre elever i de kommunala skolorna och sämre möjligheter att minska kostnaderna när elevtalet minskar, det kommunala helhetsansvaret, ökade kostnader för skolhälsovård.”

Mitt svar:
Betygsinflationen är ett känt fenomen som har lyfts som en angelägen problematik i flera olika sammanhang, bland annat av forskare (http://www.dn.se/debatt/konkurrens-om-elever-ger-orattvisa-gymnasiebetyg). De jämförelser som har gjorts visar att privata skolor ger högre betyg utan att deras elever visar upp motsvarande resultat. Jag har lyft detta som en angelägen och relevant problematik. Du förnekar att den existerar utifrån konstaterandet att det så vitt Du vet inte finns några belägg för att glädjebetyg skulle vara vanligare på privata skolor än kommunala.

Nej, det skulle inte era läsare heller veta om de enbart läste DS.

De övriga ”förklaringar” som tas upp är egentligen inga förklaringar, utan mer beskrivningar av de förhållanden som KPB är ett mått på. Med ”förklaring” tänker jag mig svaret på frågan ”Varför ökar skillnaderna i kostnader per betyg”. Svaren i artikeln lyder ”Därför att kostnaderna ökar medan betygen inte gör det” samt att ”kostnaderna per elev ökar när elevantalet minskar”. Ren matematik, alltså. En mer elaborerad förklaring skulle kunna gå in på de olika villkor som gäller för privatskolor och kommunala skolor när det gäller övergripande ansvar för hela skolsystemet inom en kommun eller de sociala mönster som kommer till uttryck när vissa elever väljer privata alternativ och andra stannar. I artikeln omnämns de olika villkoren i korta, halvkryptiska meningar, men någon egentlig förklaring får inte läsarna del av. Jämför gärna med artikeln ovan, som till skillnad från er artikel kommer in på förklaringar av fenomenet.

När det gäller likvärdigheten i skolan så tas den problematiken inte upp alls. Den aspekten har alltså valts bort, eller om den ingår som en del i redaktionens kunskapsluckor. Men den har uppmärksammats av bland annat skolverket (http://www.skolverket.se/sb/d/2633/a/14564), som menar att skolsegregationen kan få allvarliga konsekvenser för likvärdigheten i skolan. En allvarlig problematik, alltså, men som inte tas upp alls i er jämförelse eftersom ni ensidigt fokuserar på ett effektivitetsmått.

Konsekvensen av denna segregation, att kunskapsgapet mellan olika elever ökar, tas inte heller upp. Den tendensen har bland annat uppmärksammats av forskare vid Malmö högskola (http://www.mah.se/Nyheter/Nyheter-2010/Gapet-mellan-svenska-skolelevers-kunskaper-i-naturkunskap-okar-dramatiskt/), som menar att individualiseringen av undervisningen är en viktig förklaring, samt att skillnaderna mellan olika skolor har ökat i Sverige. Så har det inte varit tidigare, enligt forskarna.

Inte heller förhållandet att Sverige halkar efter i internationella kunskapsjämförelser tas upp eller problematiseras (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenska-elever-halkar-efter-i-varlden_5791333.svd). Detta är en trend som följer ökningen av KPB-skillnaden mellan olika kategorier av skolor och som man inte behöver vara särskilt konspirationsteoretisk för att uppfatta som relevant i sammanhanget.

3. ”Dagens Samhälle är en saklig, oberoende och kunnig tidning.”, ”Som journalister är vi varken för eller emot”, ”Politiken lämnar vi med varm hand till dig och dina kollegor i kommuner och landsting”.

Mitt svar:
På den här punkten bemöts alltså kritiken med ett motpåstående. Som om vinklingen av artiklarna var en tolkningsfråga. Jag har försökt visa hur borgerliga ståndpunkter och utgångspunkter ges oproportionerligt stort utrymme medan andra förminskas eller väljs bort helt och att detta skapar en tydlig obalans. Jag har också framfört att rapporteringen närmast regelmässigt landar i en borgerlig utgångspunkt när sådana obalanser uppstår. Du påstår att detta inte stämmer. Att jag och andra med mig reagerar starkt på det här sättet att bedriva journalistik avfärdas som inbillning. Om jag var journalist skulle jag tolka det som en oroväckande signal.

Men detta har jag alltså varit med om tidigare, i min korrespondens med Mats. Då poängterade jag att det kanske borde ligga i ert intresse att ta till er synpunkter från era läsare, som ni ju försörjer er på, och att en alltför snorkig attityd kan få ytterligare konsekvenser för de vikande prenumerationssiffrorna.

Det är möjligt att det är ett vinnande koncept nuförtiden att vinkla till nyheter och att skriva mer utmanande genom att medvetet välja ensidighet i rapporteringen. Jag för min del tänker lite naivt att den marknaden redan har flera stora aktörer i DN, Aftonbladet och Expressen. Dagens Samhälle har länge stått emot den trenden och försökt hålla fast vid en saklig och allsidig rapportering. Att man nu ger efter och fasar in sig i den borgerliga mediehegenomin är beklagansvärt, inte bara för tidningen utan också för demokratin.

Till slut vill jag bara ge ett svar på dina retoriska frågor om huruvida mitt resonemang om betygsinflation är ett uttryck för en politisk ståndpunkt och om jag är emot friskolor.

Just betygsinflationen verkar vara något som det råder politisk enighet om. Det är kanske den enda fråga där jag själv har samma uppfattning som Jan Björklund (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bjorklund-okad-kontroll-ska-stoppa-betygsinflationen_3366471.svd). Så möjligen kan man då svara att insikten om att betygsinflation är ett problem delas av flera olika ståndpunkter. Om det finns någon övrig ”uppfattning” i detta sammanhang så är det kanske föreställningen att problemet inte existerar.

Och ja, jag är emot ett system med vinstdrivande friskolor som driver på segregation, som ökar kunskapsklyftorna i skolan och som skjuter den likvärdiga skolan i sank. Det kan jag vara eftersom jag är politiker och inte journalist.

Hälsningar,

Martin Lind

Nytt brev till Dagens Samhälle

2011-01-18

Hej Mats!

Det är Martin här igen. Jag lovade att höra av mig om det skulle bli så att ni återfaller i att vinkla nyheter. Enligt min bedömning ger första numret 2011 prov på detta.

Huvudrubriken som pryder hela framsidan lyder ”Friskolor är mer effektiva”. Detta skulle alltså vara resultatet av Dagens Samhälles ”granskning” av skolsektorn. Artikeln fokuserar enbart på kostnaden per betygspoäng och är tydligt inriktad på att föra fram budskapet att privat är detsamma som effektivt och att de offentliga skolorna skulle vara dyrare och mindre effektiva. ”Effektivitetsskillnaden” påstås ha fördubblats på fem år.

Som orsak till detta anges att kostnaderna har ökat i kommunala skolor. Samtidigt har inte lärartätheten ökat, anges det.

Källorna som ges störst plats i artikeln är Carl-Gustaf Stawström, chef på Friskolornas riksförbund, och skolpolitikern Maria Stockhaus (M). Även Per-Arne Andersson på SKL ges stor plats. Anderssons bild av utvecklingen avviker inte nämnvärt från Stawströms och Stockhaus bilder.

I en kort parentes citeras Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, som hänvisar till alla rapporter som visar att likvärdigheten i skolan har minskat och att vi har fått en segregation som innebär att fler elever i behov av särskilt stöd hamnar i den kommunala skolan. Detta bemöts kort med kommentaren ”Man kan fundera på om man ska ge mer pengar till skolor som utarmas på elever”.

Bilden som sätts är tydligt vinklad till friskolornas fördel. Flera för sammanhanget viktiga aspekter behandlas styvmoderligt eller tas inte upp alls. Anhängare av friskolorna presenteras med stora bilder och tilldelas generöst med plats i texten. Det förhållandevis avgränsade och smala måttet ”kostnad per betygspoäng” förstoras upp och behandlas som ett avgörande effektivitetsmått. Nästan halva uppslaget pryds av ett diagram som syftar till att illustrera skillnaden i effektivitetsutveckling mellan privata och offentliga skolor utifrån detta mått. Rubriken på framsidan utgår ifrån måttet, liksom rubriken på nyhetsuppslaget.

Ingenstans lyfts problematiken med betygsinflation på friskolor. Segregationsproblematiken förminskas. De ökande skillnaderna i kunskaper mellan olika elever berörs inte. Sveriges sjunkande ranking i internationella jämförelser av elevers kunskaper tas inte upp. Alltså, flera relevanta och oerhört viktiga problemområden som skulle kunna balansera upp bilden har valts bort.

Istället insinueras det att offentliga skolor/verksamheter per definition blir mindre effektiva på grund av driftsformen, enligt Parkinsons lag, medan vinstdrivande skolor per definition skulle vara mer effektiva.

Detta är, anser jag, ett exempel på utstuderat vinklad journalistik. Dessutom har vinklingen återigen skett utifrån en tydligt borgerlig ståndpunkt.

Jag finner framställningen anstötlig i pressetiskt hänseende. Den bryter tydligt av mot den sakliga och nyanserade rapportering som tidigare har varit kännetecknande för tidningen. Med detta konstaterar jag att Dagens Samhälle har blivit en genomborgerlig tidning och att man inte längre kan känna full tillit till tidningen som saklig och oberoende nyhetskälla.

Hälsningar,

Martin Lind

Klyftorna ökar

2011-01-13

Utvecklingen av jämlikheten kan beskrivas på flera olika sätt. Gini-koefficienten är ett etablerat ojämlikhetsmått. Ju högre siffran är, desto större är ojämlikheten. Föga förvånande har Sverige visat upp en negativ utveckling de senaste åren.

Sedan är det populärt att beskriva inkomstutvecklingen med procent. Då vi vanligtvis handlar med reda pengar och inte med procentsiffror har jag sammanställt följande tabell över den faktiska inkomstutvecklingen mellan 2006 och 2009. Alltså, hur många tusen om året har de olika inkomstgrupperna tjänat på borgarnas politik?

Vad som framgår tydligt i tabellen är att inkomsterna har ökat mest för dem som tjänat mest. Ju mer man tjänar, desto mer har den disponibla inkomsten ökat. För dem med lägst inkomster har den disponibla inkomsten till och med minskat.

Snacket om att den borgerliga politiken skulle ha gynnat dem med lägst inkomster är alltså en ren lögn. Det mesta har gått till dem med störst inkomster. Klyftorna har ökat.

Nackdelarna med ökade klyftor är väl belagda och förankrade i omfattande forskning. Ändå driver regeringen en politik som ökar klyftorna.

Varför?

Elpriserna och marknadsekonomin

2011-01-10

Sedan elmarknaden avreglerades har priserna tredubblats. Elproducenterna gör miljardvinster, elkunderna blir ruinerade.

Syftet med avregleringen var att det skulle bli lägre priser. Det blev tvärt om.

Om makthavarna tänkte rationellt skulle de dra slutsatsen att marknadsekonomin är falsifierad. Men tyvärr är det andra lagar som styr utvecklingen.

Rapport frågar: ”Vad kan man göra som enskild konsument för att påverka elpriserna?”
Svaret är ganska givet: ingenting.

Lösningen står att finna på en politisk nivå. Men den politiska makten ligger för närvarande hos samma intressen som plockar ut megavinster från elbolagen: den politiska högern.

Centern visar vägen

2011-01-04

Centerpartiets opinionsras visar vad som händer med partier som sviker sina kärnväljare.

Även Hägglund är inne på samma farliga väg.

Förhoppningsvis kommer socialdemokratin ta lärdom av detta i sin rekonstruktionsprocess.