Archive for juli, 2006

Journalister som författare

2006-07-29

Det här skulle kunna uppfattas som att jag känner någon slags agg mot journalister, men…

okej, det kanske är så. Hursomhelst, det här kan vara en del av förklaringen till varför det är så.

Alltför ofta händer det att journalister ger sig på det här med att skriva böcker. Det kan vara resultatet av en önskan att få breda ut sig. Spaltformatet ger ju inte den möjligheten.

Tyvärr blir resultatet i regel dåligt. Jämför man med etablerade författare, filosofer, forskare och andra särskiljer sig böcker skrivna av journalister på flera olika sätt.

– De är ”platta”. Saknar intellektuellt djup. Journalisten rapporterar fakta. Eller i alla fall fakta så som journalisten själv eller den journalisten har intervjuat uppfattar fakta. Sedan tar det stopp. Den kritiska granskningen och systematiska testningen av fakta saknas. Tolkningen saknas. Någon analys ser man sällan röken av. Dock finns det en del journalister som utger sig för att göra analyser. Men då handlar det mest om att spekulera om ytterligare, ”dolda” fakta.

– Ovetenskaplighet. Okej, många texter och många böcker är ovetenskapliga. Men journalisten utmärker sig genom att göra en poäng av att inte vara vetenskaplig. Typ: ”det här är ingen vetenskaplig undersökning, men den säger ändå något väsentligt om hur det är”. Som om vetenskapen kännetecknades av att inte säga något väsentligt om verkligheten. (vilket i och för sig stämmer till viss del, men på ett annat sätt än det journalisten insinuerar)

– Dispositionen är uppräknande. Fakta staplas på fakta, men det finns inte plats för någon mer övergripande tanke. Berättelsen är byggd i meningar och stycken, men konsten att berätta i kapitel och ”delar” (Del I, Del II osv.) är en alltför stor uppgift för den författande journalisten.

Varför är journalister dåliga författare? Jag tror det har att göra med journalistikens format. Att skriva en journalistisk text handlar om att förmedla en story enligt en viss mall. Journalistik är ett språk, men det är också ett sätt att betrakta verkligheten, ett sätt att tänka och ett sätt att tolka. En journalist är en person som talar detta språk, betraktar verkligheten på detta sätt, tänker på detta sätt och tolkar på detta sätt. Kort uttryckt är journalisten en person tränad i och lämpad för att skriva journalistiska texter. När en sådan person ger sig på ett helt nytt fält såsom att skriva en roman eller något som liknar en verklighetsskildring blir resultatet ofta amatörmässigt. Romanen blir en roman skriven av en lekman. Därtill på ”journalistiska”.

En bok har ett helt annat format än en journalistisk text. Oavsett om det är en roman, en novell, en filosofisk utläggning eller en vetenskaplig genomgång erbjuder bokformatet en för journalister helt ny och främmande dimension: fördjupningen.

I en bra roman kan författaren förmedla ett abstrakt budskap genom en konkret historia. Läser man Kafkas ”Slottet” eller ”Processen”, som bägge två är skrivna som konkreta skildringar av en persons förmenta försök att nå ett visst mål, får man som läsare en upplevelse som går bortom och utöver de konkreta händelser som beskrivs i boken. En enkel historia, möjligen lite absurd men ändå, ger på det viset ett bestående avtryck hos läsaren, inte sällan i form av en känsla eller en sinnesstämning.

Boken ”mörkrets hjärta” är ett annat exempel på god läsning. Den som har sett filmen ”Apocalypse now” känner igen båtfärden uppför floden i sökandet efter den mystiske Kurtz. Större delen av handlingen utspelar sig på denna långtråkiga, kvalmiga båtfärd uppför en flod vars stränder befolkas av nyckfulla fiender.

”En studie i rött” är ytterligare ett exempel på en bok som verkligen utnyttjar bokformatet. Här upphöjer Arthur Conan Doyle dispositionen till en konstform. Mitt i boken lämnar författaren Sherlock Holmes och mordfallet genom att förflytta läsaren till en öken på andra sidan Atlanten. Sedan tar det en god stund innan man börjar ana hur historien hänger ihop. Först i sista kapitlet faller alla bitarna på plats och då har ingen tråd lämnats åt sitt öde. Genialt, helt enkelt.

Ingen av dessa böcker hade kunnat skrivas av en journalist. Helt enkelt eftersom ingen av böckerna följer det journalistiska formatet.

Journalisten är aldrig specialist på det ämne som för tillfället behandlas. Det ligger i journalistens natur att inte vara specialist – mer än på att vara journalist, det vill säga att (platt) skildra, sammanfatta, förenkla och i värsta fall förvanska. Därför klarar inte journalisten av att ge några fördjupade beskrivningar av komplicerade sammanhang. Teori är något fullständigt väsensfrämmande för en journalist. Ibland ger dock journalisten uttryck för åsikter, och kallar det för teorier.

Det finns förstås undantag. Nu har jag i och för sig inte läst Guillous böcker själv, så jag kan inte bedöma om han är en bra författare (enligt mitt sätt att se det). Men jag har läst en del historieskildringar och biografier skrivna av personer med journalistisk bakgrund som är helt ok. Men då handlar det förstås om att redogöra för fakta och inte så mycket om att analysera. Sedan finns det andra undantag också, till exempel… Eller fanns… Jag kommer på ett par namn, bara. Axel Danielsson och Marx. I övrigt känns det ganska tunnsått. I alla fall ifrån min horisont.

Annonser

Kul

2006-07-28

Jag var inne på ”The amish home page” och tyckte den var rätt kul.

Christer Sjögren

2006-07-28

Kan någon vara snäll och köpa Christer Sjögrens nya CD. Så slipper vi andra lida av hans aldrig sinande reklamsnuttar.

Vad var det Kafka sa… Helvetet är en plats av ständiga upprepningar. Just nu känns TV4 som helvetet på jorden.

Smart?

2006-07-21

En del tror att de är smartare än de är. Det får dem att framstå som mindre smarta än de kanske är. Att överskatta sin egen smarthet är ju trots allt inte så smart.

Bättre förr?

2006-07-21

Att en person tycker att det var bättre förr kan betyda minst tre olika saker.

a) Det var bättre förr.
b) Personen i fråga hade det bättre förr
c) Som personen kommer ihåg det var det bättre förr.

Om man menar a) krävs en precisering. Vad var bättre förr, på vilket sätt var det bättre och för vem?

Att det har blivit sämre för vissa behöver inte betyda att det har blivit sämre för alla. För att det ska kunna bli bättre för en grupp kan det krävas att det blir sämre för en annan grupp. På det stora hela kanske det blir bättre för alla.

Frukterna av sitt eget arbete

2006-07-18

Ibland talar borgare om vikten att få behålla frukterna av sitt arbete. Bra! Det är precis det som arbetarrörelsen har kämpat för sedan den kom till.

Tänk om vi fick behålla frukterna av vårt arbete och slippa avstå en del av det värde vi producerar för att aktieägare och direktörer ska bli rika på det som vi har producerat. Tänk om vi själva kunde få hantera det mervärde vi producerar och satsa det på skolor, omsorg och sjukvård.

Då skulle vi också kunna avsätta en del till allmän sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Ingen skulle behöva vara orolig för att bli sjuk och hamna på fattigstugan. En föräldraförsäkring vore också bra. Gravida kvinnor skulle kunna vara hemma under en del av graviditeten. Nyblivna föräldrar skulle kunna vara hemma med sina barn.

Alla skulle omfattas av försäkringarna. Alla människor är ju lika mycket värda.

En del av mervärdet kunde vi satsa på en bra barnomsorg – så att båda föräldrarna får möjlighet att fortsätta utvecklas i arbetslivet och så att barnen får möjlighet att utvecklas tillsammans med andra barn med stöd från professionella förskolelärare.

Sedan kunde vi också ställa krav på arbetsmiljön så att risken att drabbas av arbetssjukdomar, olyckor eller dödsfall minskade. En del av mervärdet kunde användas till en arbetsskadeförsäkring som garanterade trygghet för dem som drabbas av en dålig arbetsmiljö.
Tänk vad mycket bra vi kunde göra om vi tillsammans kunde förfoga över frukterna av vårt eget arbete. Det vore ju fantastiskt om också borgarna kunde delta i denna strävan. Då slapp vi alla reservationer som vi har att hantera idag så fort dessa frågor kommer upp.

Getzman förstår inte

2006-07-18

”Hur jag än försöker så kan jag inte förstå vad som är bra med bidrag.” Så inleder Andreas Getzman en insändare. Trots att flera personer på olika sätt har försökt förklara sammanhangen så förstår inte Getzman. Det går bara inte in. Omfördelning – vaddå? Solidaritet – vaddå? Generell välfärd – Öööh? Rättvist samhälle – Ingen aning vad det kan vara.

Men det är klart. Om Getzman förstod vad det handlade om skulle det vara svårt att fortsätta vara moderat. Reinfeldt har förstått lite, men långt ifrån allt. Dock tillräckligt mycket för att helt byta fasad på de gamla moderaterna.

Anledningen till att Getzman inte förstår är att han inte ser samhället. Han ser bara individer. Och om man inte ser samhället så ser man inte klasser, sociala orättvisor, glastak, könsmaktstrukturer, social snedrekrytering eller segregation. Inget av detta finns för den som inte förstår.

Finns det inga orättvisor blir det överflödigt med sociala system som motverkar orättvisor. Generella bidrag blir onödiga. En solidarisk vård som fördelas efter behov blir onödig. Fackföreningar blir onödiga.

Man kan tycka att det är lite tragiskt när partipolitiskt aktiva driver en linje som bygger på att man inte förstår. Så länge man inte begriper är den hållbar. Om man skulle förstå blir den ohållbar. Därför håller man fast vid den. Det är enklare och tryggare att inte förstå.

Varför vi inte ska ha vinstintressen i vården

2006-07-14

Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg har i ett gemensamt utspel i DN gjort ett tappert försök att avdramatisera det här med vinstintressen i vården. Även om jag själv är aktiv privatiseringsmotståndare kan jag tycka att Feldt och Westerberg driver frågan på ett bra sätt. Sakligt och tillmötesgående. De lägger fram argumenten på ett sätt som gör det möjligt att föra en diskussion.

Det kan man inte säga om Nerikes Allehanda, som i sin ledare den 13:e juli försöker göra den tillfälliga överbelastningen på USÖ till en fråga om privatiseringar. Snarare än att föra en sakpolitisk diskussion inriktar sig NA på att demonisera privatiseringsmotståndarna. Ståndpunkten att vi ska ha mer vinst i vården underbyggs med plumpa och naiva förenklingar.

Här framträder skillnaden mellan Feldt-Westerberg och Nerikes Allehanda: Det ena inlägget syftar till att övertyga vinstskeptiker att inta en mer positiv hållning till konkurrens och vinst inom vården. Det andra inlägget syftar till att häckla motståndarna, skärpa motsättningarna och därigenom skapa större sammanhållning inom de egna leden.

Paradoxalt nog tror jag att den senare strategin är den mest hållbara i längden. För om privatiseringsivrarna hamnar i en saklig diskussion som bygger på att det starkaste argumentet vinner kommer den naiva synen på vinstintressen i vården ganska snart att visa sig orimlig. Ståndpunkten att vinst är bra för vården försvaras bäst genom att skyddas mot saklig granskning.

Ett par exempel. Först ett citat från Feldt-Westerberg-artikeln:

”Det finns situationer då det kan finnas skäl att reagera mot att företag gör vinst, nämligen om det sker på en monopolmarknad där företagen kan exploatera konsumenterna. Men på en konkurrensmarknad överlever bara de företag som erbjuder brukarna sådana tjänster som dessa vill ha.”

Mitt svar: Det här argumentet är ovanligt men viktigt. Även som privatiseringsförespråkare bör man vara medveten om att vinstintresset förutsätter konkurrens och marknadsekonomi för att ha de positiva effekter som eftersträvas. Där det råder naturliga monopol finns det alltså inga samhällsekonomiska skäl att släppa loss vinstintressen. Akutsjukvården är ett naturligt monopol. Sjukvårdssektorn är överlag en problematisk sektor för marknadsmekanismer. De fördelar som konkurrens och vinstintressen kan ge inom andra sektorer kommer inte med samma självklarhet inom sjukvården. Att konsumera vård är inte samma sak som att handla grönsaker. Detta visar sig också i internationella jämförelser mellan olika vårdsystem. Vinstintressen och konkurrens leder inte med automatik till effektiviseringar och kvalitetshöjningar inom vården. Dessutom är det fullt möjligt att både effektivisera och kvalitetsutveckla utan vinstintressen. Vid närmare granskning visar det sig också att det som har betydelse för vårdens kvalitet och effektivitet är andra saker än vinstintresset, till exempel ledarskap, medarbetarskap, delaktighet och möjlighet till personlig utveckling. Dessa faktorer förutsätter inte vinstintresse utan är fullt möjliga att utveckla inom icke-vinstdrivande vårdmodeller. Min uppfattning är att det också är enklare i organisationer som inte är vinstdrivande.

Sedan ett citat från Allehandas ledare:
”Det är inget ondsint med vinst, speciellt inte i ett system där den som tar hand om patienterna bäst belönas. Ondsint är det däremot att upprätthålla system som förhindrar att människor får vård och som dessutom slösar med pengar som borde gå till de sjuka.”

Mitt svar: Det handlar inte om att vinst skulle vara något av naturen ont. När jag argumenterar mot vinstintressen i vården så är det utifrån vinstintressets praktiska konsekvenser, inte utifrån en föreställning att vinst skulle vara ondsint. Tron att vinstintresset skulle vara ondsint är lika naiv som tron att vinstintresset alltid ger positiva effekter.

Den andra meningen insinuerar att det svenska vårdsystemet skulle vara ett ineffektivt system som förhindrar människor att få vård. Den kan också tolkas som att mer vinstintressen skulle göra vården mer tillgänglig och mer effektiv.

Att på det här sättet bara påstå eller insinuera uppenbara osanningar tycker jag inte är värdigt en liberal nyhetstidning. Den svenska modellen, med ett förhållandevis litet inslag av vinstintressen, har visat sig mycket framgångsrik när det gäller kvalitet och effektivt resursutnyttjande. Det finns flera rapporter från SKL som ger stöd åt detta. Att vinstintresset som sådant skapar mer effektivitet och tillgänglighet finns det däremot inget stöd för i forskningen. Möjligen kan enskilda vårdbolag komma fram till den slutsatsen i sina egna rapporter, men då ska man också vara medveten om att deras jämförelser är utstuderade partsinlagor som enbart syftar till att öka de egna marknadsandelarna. Att tolka vårdbolagens eller deras intresseorganisationers lobbyism som sakliga undersökningar är utomordentligt naivt och tjänar inte till att föra diskussionen framåt.

Jag skulle önska att diskussionen om vårdens kvalitet och effektivitet mera kunde handla om faktorer som har betydelse för innehållet i själva vården än om faktorer som har betydelse för vårdbolagens möjligheter att göra vinst. Hos vinstförespråkarna finns det en tendens att liksom fastna vid vinstintresset som om detta vore det enda sättet att utveckla vården. Men för personalen och patienterna är vinsten ingen viktig sak. Snarare handlar det om hur man kan utveckla ledarskapet och medarbetarskapet i de organisationer som utför vård. Kan intraprenader vara en modell? Hur skall dessa i så fall utformas för att skapa merkvalitet? Hur kan delaktigheten utvecklas? Hur ska vi göra för att bättre ta tillvara på medarbetarnas idéer och vilja att utveckla kvalitén i vården? Detta är frågor som är betydligt mer avgörande för vårdens innehåll än frågan om vinstintressen.

För skattebetalarna är det viktigt att den skatt man betalar verkligen går till vården och att resurserna används så effektivt som möjligt. Jag ser det som landstingspolitikens huvuduppgift att ta ansvar för just detta. Den bild jag har fått av landstingspolitiken efter en mandatperiod som halvtidsengagerad landstingspolitiker är att vi hela tiden fokuserar på just den frågan. Vad ska vi använda resurserna till och hur använder vi resurserna på ett effektivt sätt så att länsmedborgarna garanteras vård av hög kvalitet efter behov? Givet denna grundfråga känns det inaktuellt att införa en modell där vinstdrivande vårdbolag kapar åt sig stora delar av vårdmarknaden, där en ökande andel av skattepengarna går till aktieavkastning och där det skapas gräddfiler för vårdkonsumenter som är beredda att betala lite mer.
Motståndet mot vinstintressen handlar inte om att vist är något ont. Det handlar om att försvara en vårdmodell som är effektiv och rättvis. En socialdemokratisk modell som bygger på Gustav Möllers princip att ”endast det bästa är gott nog åt folket”.

Semester?

2006-07-12

Det här med semester har sina sidor. Man tänker sig att ledighet ska innebära avkoppling. Samtidigt har man hängandes över sig allt som man inte hunnit med tidigare och som man skulle hinna med på semestern. Husrenovering till exempel.

Lägesrapport kolon:

Oljetanken är borttagen. Första åtgärden under den här semestern. Äntligen.

Problemet är utrymmet som tanken lämnade efter sig. Ett tomt, gapande och oljeluktande hålrum mitt i källaren. Det fick bli vitt. Först taket. Vit takfärg. Sedan väggarna. Samma färg. Golvets betonggrå nyans övergick i vitt. Resultatet: ett vitt rum på ca 4 kubikmeter.

Reflektion: här vore det coolt att göra ett ljusrum, typ. In med en vit fåtölj. Upp med lite fräna spotlights i taket. Sådär.

Lite grann kan man tänka att det är himla fränt att ha ett vitt rum någonstans i huset som man bara kan sitta i, typ, och ha det vitt runomkring sig. Problemet är bara att utanför detta rum stockas bråten i högar. Bastun är full med bråte. Arbetsrummet likaså. Frun påtalar behovet av ett förråd. Sagt och gjort. Nu är det vita rummet under omvandling. För tillfället står det två omonterade IKEA-bokhyllor i utrymmet och väntar på att ta upp plats. Där dog den drömmen. Synd på spottarna.

Nästa projekt: garaget. Målning. Som tur var fick jag hjälp av klubben. I lördags. På några timmar var hela garaget målat. Allt utom gavlarna. Det går snabbt om man är några stycken. Undrar vad det gick åt mest av. Färg eller öl. Många burkar blev det i alla fall.

Del två i garageföljetongen är betonggolvet. Hela dagen igår gick åt till att slipa golvet. Med en tung golvslip som jag hade lånat. På kvällen var hela näsan var full med någon slags betongdamm. Men nu är det i alla fall klart. Återstår ”bara” målningen. Epoxynånting. Tvåkomponentfillitjosan. Det blir spännande.

Och nu när garaget har blivit så fint så ser det ju inte vidare bra ut med en sliten och solblekt fasad på huset. Alltså är planerna redan igång på att byta panel på ena långsidan. Riva loss den gamla. Spika upp ny. Grundmåla. Stryka på ny färg. Två lager.

Efter en veckas semester har arbetet snabbt stockat sig och jag har svårt att se hur någon dag – vardag eller helgdag – ska kunna användas till något annat än husrenovering.

Sedan tänker jag sålunda:

Å andra sidan. Jag är ju inte den som sitter och slappar helt sysslolös. En fem veckors semester utan något att göra skulle nog vara rena tortyren för mig. Att ägna sig åt lite byggarbete är kanske inte helt fel vid närmare eftertanke. Det är något helt annat än vad jag gör när jag inte har semester. Det är handgripligt. Man ser resultaten direkt. Och man arbetar åt sig själv. Kanske är det här den perfekta semestern. Helt till skillnad från vad man kan tro.

Jag drar mig till minnes ett citat från Marx, fritt ihågkommet:

”Det är inte arbetet som sådant människan skyr som pesten, utan det alienerade lönearbetet.”

Alltså: semester behöver inte innebära frånvaro av arbete. Tvärtom kan en dos arbete – åt sig själv, för sig själv – vara en berikande sysselsättning under en lönearbetesbefriad sommarmånad. Jag börjar vänja mig vid tanken att en semester som huvudsakligen gått åt till arbete inte alls behöver vara bortkastad.

– Med reservation för att slutsatsen kan vara en efterhandskonstruktion.

En perfekt kväll

2006-07-12

Vid niosnåret var vi tillbaka på klubben efter en tur till Jorkas i Svartå. Istället för att låta hojen stå kvar utanför lokalen så ställde jag in den. Arbetet med garaget hemma kräver plats och därför är det bättre om hojen står kvar på klubben. Hemfärden fick gå med buss. Alltså kunde jag ta en öl och slappna av en stund.

Men just när jag skulle öppna den efterlängtade törstsläckaren kommer A och protesterar.

– Vad håller du på med?
– Jag tänkte ta mig en öl.
– Nej, det går inte.
– Jo, jag ska åka buss.
– Nej, då blir ju jag också sugen.
– Men det är väl ditt problem. Mmmm, öl. Gott. Psssssccchh! (öppnar ölen). Sluuurrrpp. (dricker demonstrativt).
– Neeeeejjjj! Peeelleeee! Kan du skjutsa mig?

Sagt och gjort. A blir lovad skjuts och tar en öl han också.

Pelle blir fundersam. Ringer sin fru och kollar om hon kan hämta honom och A senare på kvällen. När samtalet är klart meddelar Pelle:

– Jag får!

Sedan sitter vi där. Pssch!, Pssch!, Pssch!, Pssch!. Och klubben är full med hojar. Perfekt. Psssch!

F undrar varför jag ska ta bussen och erbjuder skjuts. Ännu mer perfekt!

Det är skönt med semester.