Archive for augusti, 2012

Motion angående medborgarlön

2012-08-28

Inledning

Den här motionen föreslår att vi som parti tittar lite närmare på idén om medborgarlön. Anledningen till att motionen har blivit så här lång är att frågan förtjänar att problematiseras. Det finns många föreställningar om arbete, bidrag, incitament och om människors sätt att fungera som dagens utveckling ger anledning att ompröva.

Genomgången tar utgångspunkt i de problem som dagens socialförsäkringssystem brottas med. Därefter presenteras en idé om hur ett alternativt system skulle kunna se ut, varpå en problematiserande diskussion följer som omprövar en del etablerade föreställningar. Motionen avslutas med ett resonemang om förslagets risker och fördelar.

Allra först presenteras några utgångspunkter för socialdemokratisk välfärdspolitik.

Utgångspunkter

Målet med socialdemokratisk välfärdspolitik är full sysselsättning. Rätten och möjligheten till ett arbete är, har varit och kommer fortsatt att vara grunden för det socialdemokratiska samhällsprojektet.

Den socialdemokratiska människosynen präglas av övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas önskan och vilja att bidra till det allmänna. Arbetslöshet och annan påtvingad sysslolöshet går emot denna mänskliga strävan. Det är politikens uppgift att befria människan från sådana hinder för självförverkligande.

System bär på värderingar. Politiken konstruerar systemen. En politisk rörelse som vill främja en positiv människosyn bör analysera vilken syn som präglar de befintliga systemen och fundera över hur systemen kan uppdateras.

Historien har lärt oss att enkla och generella välfärdssystem fungerar bäst. De omfattar alla, de kan hanteras med en minimal administration, de erbjuder inga möjligheter att fuska, de kräver ingen behovsprövning och de har en omfördelande effekt.

Problemet

Den som idag drabbas av sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetslöshet och behöver en inkomst har en lång rad olika ersättningsformer att förhålla sig till. Bland de vanligast förekommande återfinns bland annat aktivitetsersättning, aktivitetsstöd, garantiersättning, sjukersättning, sjukpenning, rehabiliteringsersättning, handikappersättning, förebyggande sjukpenning, utvecklingsersättning, försörjningsstöd, vårdbidrag, assistansersättning och a-kassa.

Gemensamt för dessa ersättningar är att de inte betalas ut automatiskt. Man måste själv ta reda på vilken ersättning man är berättigad till och skicka in rätt blankett till rätt myndighet, i rätt tid, för att kunna bli prövad för en viss ersättning. Till ansökan ska man bifoga rätt intyg. Vilket intyg som ska med och vilken annan myndighet som ska ta fram det intyget ansvarar den sökande för. Det kan också bli så att man måste tala om för den som utfärdar intyget vad som ska stå i intyget för att det ska betraktas som giltigt av de andra myndigheterna. Bland de myndigheter man förväntas hålla reda på återfinns Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, den lokala fackliga organisationen (som sanolikt tillhör något av förbunden LO, Unionen, Vision eller SACO), kommunen och landstinget.

Hur systemet fungerar i praktiken kan illustreras med följande exempel.

Den som har blivit utförsäkrad från Försäkringskassan behöver ta kontakt med Arbetsförmedlingen för att kunna komma in i den så kallade arbetslivsintroduktionen. Under tre månader är man då inte längre berättigad till sjukersättning, utan får söka antingen a-kassa från sitt fackförbund, aktivitetsstöd från Försäkringskassan eller försörjningsstöd från kommunen.

Om man söker aktivitetsstöd måste man lämna uppgift till Försäkringskassan om vilken ersättning man skulle ha fått från a-kassan om man hade varit berättigad till a-kassa. Vilken nivå som gäller beror på hur länge man har varit medlem i a-kassan, hur länge man har varit sjuk och hur länge man har arbetat. Den beror också på vilken typ av medlemsskap man har haft.

Om man inte är berättigad till a-kassa eller om nivån på aktivitetsstödet landar på den fastställda lägstanivån på 223 kronor om dagen kan man vara berättigad att söka försörjningsstöd från kommunen. I så fall får man vara beredd på att lämna ut detaljerade uppgifter om sin ekonomi och sitt privatliv och låta sig utsättas för en ingående utredning. Försörjningsstödet är villkorat. Om man har någon form av tillgångar har man inte rätt till ersättning. Som tillgångar räknas till exempel besparingar, fonder, bil, bostadsrätt, hus, båt eller husvagn. Först när dessa tillgångar är förbrukade kan det bli aktuellt med försörjningsstöd.

Efter introduktionsperioden på tre månader har man rätt att söka sjukersättning igen. Då behöver man ett sjukintyg från landstinget. Om man inte är sjuk har man inte rätt till sjukersättning. Men även om man är sjuk kan Försäkringskassan göra bedömningen att man inte är tillräckligt sjuk för att vara berättigad till sjukersättning. I så fall hänvisas man till aktivitetsstöd eller försörjningsstöd. Dessa stödformer kan villkoras med att man måste ha en viss arbetsförmåga. Arbetsförmågan bedöms av Försäkringskassan och betraktas som en personlig egenskap som kan fastställas med en viss procentsats.

Utöver detta finns en rad olika specialregler som man kan ha intresse av att läsa in sig på. Det kan till exempel vara bra om man bevakar sin sjukpenninggrundade inkomst och skyddar den från nedskrivning, vilket kan bli fallet om det råkar bli något glapp mellan perioderna för olika ersättningsformer.

Alltså, för att få den ersättning man är berättigad till krävs det att man driver sin egen process. Systemet förutsätter att individen är insatt och pådrivande. Den som inte kan eller orkar driva sin process lämnas utan ersättning.

System av det här slaget får ofta orimliga och ibland till och med kontraproduktiva effekter.

För den som bor i ett hus på landet med låga boendekostnader kan försörjningsstödets villkor innebära att man får sälja huset och flytta in i en av allmännyttans hyreslägenheter istället. Boendekostnaden blir då sannolikt högre, men eftersom man blir berättigad till försörjningsstöd ökar ändå den disponibla inkomsten. Hur livskvaliteten påverkas av flytten tas inte med i beräkningen. Inte heller den samhällsekonomiska effekten. Resultatet av insatsen blir i det här fallet högre boendekostnader, mer bidrag och sämre hälsa för den enskilde.

Synen på arbetsförmågan som en personlig egenskap bygger på uppfattningen att människor kan studeras och bedömas oberoende av det sociala sammanhanget. Den tar inte hänsyn till att arbetsförmågan kan variera beroende på vilken typ av arbete det är fråga om. En och samma individ kan ju ha en arbetsförmåga på fem procent vid ett löpande band, men kan komma upp i femtio eller kanske till och med hundra procent i ett anpassat arbete. Att räkna arbetsförmåga i procent innebär också att man kvantifierar förmågor och kvaliteer på sätt som gör att de väsentliga aspekterna av arbetsförmågan missas medan oväsentliga aspekter lyfts fram istället.

Listan med exempel på orimliga effekter av nuvarande system kan fyllas på, men av det som beskrivits hittills torde det framgå att dagens välfärdssystem har en del inbyggda problem. Dessa problem kan sammanfattas i följande punkter:

Systemet är krångligt, oförutsägbart och oöverskådligt. De senaste åren har regelverket förändrats och kompletterats i flera omgångar. Inte ens handläggarna på myndigheterna vet vad som gäller för stunden, än mindre om ett halvår. För den som vill sätta sig in i vilka regler som gäller är underlaget både omfattande och krångligt och på gränsen till obegripligt.

Systemet hanteras av anställda som lägger ner förhållandevis mycket tid på sina arbetsuppgifter: skriva intyg, läsa intyg, uppdatera sig på nya regler, göra utredningar och jaga bidragsfuskare. Administrationen tar oproportionerligt mycket tid och resurser i anspråk, inte bara från myndigheternas tjänstemän utan också från medicinsk och social profession som egentligen är utbildad för andra uppgifter. Den tid och de resurser som går åt till detta tas ifrån annan skattefinansierad verksamhet eller hade kunnat användas till annan skattefinansierad verksamhet.

Resultatet av alla dessa prövningar, omprövningar och ansträngningar blir att individen till slut hamnar i en viss ersättningskategori, vilken till sin storlek förmodligen inte skulle skilja sig särskilt mycket jämfört med någon av de andra kategorierna. För individen är det inte viktigt om ersättningen kommer från Försäkringskassan, a-kassan eller Arbetsförmedlingen, så länge man får en ersättning. Det är myndighetslogiken som gör detta dividerande viktig.

Den som är sjuk eller arbetslös förväntas driva sin egen process. Tre byråkratier med tre olika kulturer, tre olika logiker och tre olika blankettsystem ska synkas (Arbetsförmedlingen, A-kassan och Försäkringskassan). Dessutom ska rätt typ av intyg lobbas fram och skickas till rätt instans i rätt tid, tillsammans med rätt timrapport, rätt ifylld och även den i rätt tid. Den som söker ersättning ska göra jobbet. Emellanåt kommer brev från byråkratierna med kryptiska och ibland felaktiga besked som kan överklagas enligt en viss procedur som det gäller att följa till punkt och pricka. Har man frågor kan man få ägna lång tid åt att sitta i telefonkö för att till slut, om man inte blivit bortkopplad innan dess, få prata med en myndighetsföreträdare som verkar utgå ifrån att byråkraterna på de andra två myndigheterna präglas av inkompetens.

Granskandet och det inbyggda misstänkliggörandet är en viktig grund i det nuvarande systemet. I första hand ska själva sjukdomen granskas. Är den sjuke verkligen sjuk? Sedan ska det kontrolleras så att ingen fuskar. Alla som vill utnyttja trygghetssystemen betraktas som misstänkta simulanter och fuskare. Systemet utgår ifrån att människor är oärliga och lata. Allt ska kunna styrkas med vederbörliga intyg. Även intygen ska granskas.

Med systemet har det vuxit fram två populationer i folkhemmet: granskare och granskade. Relationen mellan dessa kategorier är hierarkisk och ojämlik. Granskarens praktik handlar i allt väsentligt om maktutövning. Den som granskar har myndighetens mandat att fatta beslut om ekonomisk ersättning till den granskade. För att bevilja ersättning sätter granskaren upp villkor som den granskade ska leva upp till. Den granskade har alltså att välja mellan att anpassa sig till och följa dessa villkor eller att bli utan ersättning. I andra sammanhang skulle förhållandet kallas för utpressning. Det må vara en hård beskrivning, men klart är ändå att den granskades personliga frihet begränsas genom denna underordning. Systemet skapar hinder för vissa människors frihet.

Vi har alltså ett system som misstänkliggör och granskar människor, baserat på ett regelsystem som är så krångligt att nästan ingen begriper det och som tar så mycket tid och resurser i anspråk att vården och rehabiliteringen blir lidande. Syftet med allt granskande handlar mer om vem som ska betala ersättningen än om vilken nivå ersättningen ska ligga på. Systemet har en inbyggd människosyn som utgår ifrån att människor är lata och oärliga. Det begränsar människors frihet.

Lösningen

Hur skulle ett bättre system kunna fungera? En rimlig utgångspunkt vore att det inte ska ha de brister som det nuvarande systemet brottas med. Vad vi är ute efter är ett enkelt system som omfattar alla människor, som inte granskar och misstror, som är rättvist, som skapar möjligheter och som ger frihet.

Idén om ett sådant system är inte alls ny. Diskussionen om medborgarlön har pågått under lång tid och i olika sammanhang. Rötterna kan spåras till de gamla grekerna. I Sverige har idén debatterats i olika omgångar sedan 60-talet.

Vad är medborgarlön? Följande citat från Wikipedia kan sammanfatta grundidén:

”I sin renaste form handlar det om att ersätta mångfalden av bidragssystem (och skatteavdrag) med ett enda bidrag. Detta bidrag görs dessutom helt ovillkorligt så att någon kontrollapparat inte behövs. Bidraget (inkomsten) ges individuellt, regelbundet och förutsägbart. Med ovillkorligt avses att inget arbete skall behöva utföras för att få inkomsten, ej heller att stå till arbetsmarknadens förfogande.” (Wikipedia)

Medborgarlön finns i flera olika varianter och kan fungera på olika sätt. I den här motionen presenteras en idé om hur ett system med medborgarlön skulle kunna se ut. Den illustreras med några enkla räkneexempel. Tanken är inte att presentera ett färdigt förslag, utan att med utgångspunkt i några grundprinciper skissa upp olika tänkbara scenarier. Genomgångens främsta syfte är att stimulera till ny- och omtänk när det gäller våra sociala ersättningssystem.

Utformning

Den praktiska utformningen är enkel. Alla medborgare inom ett visst åldersspann, förslagsvis 18-65 eller 20-65, får en ovillkorad medborgarlön från staten, låt säga 20 000 kr i månaden. Barn och ungdomar får en lägre ersättning, låt säga 3000 kr i månaden. Personer över 65 och pensionärer omfattas inte av reformen i det här förslaget, utan ingår i det ordinarie pensionssystemet.

Systemet med medborgarlön ersätter försörjningsstöd, delar av sjukförsäkringen, studiestöd, barnbidrag och föräldraförsäkring. Pensioner och handikappersättningar kvarstår i sin nuvarande form. A-kassan ingår inte i systemförändringen, men kommer att påverkas indirekt eftersom ersättningen inte omfattar nivån upp till medborgarlönen.

För att finansiera systemet införs en särskild medborgarlönsskatt som läggs på den ordinarie skatten och som är densamma, oavsett inkomst. För att få en bild av vilka nivåer som blir resultatet kan följande tabell fungera som en illustration:

Tabell 1: Nettoeffekterna av en medborgarlön på 20 000 kr och en skatt på 55%

Medb-lön Lön Kvar efter skatt 55% inkl medb-lön Verklig nettolön, Örebro Kommunal-skatt Statlig skatt medb-lön Vinst/förlust Jobbskatteavdrag Vinst/förlust efter jobbskatteavdrag
20000 0 9000 0 0 11000 −9000 0 −9000
20000 5000 11250 4598 1005 12745 −7255 636 −6619
20000 10000 13500 8444 2289 14211 −5789 809 −4980
20000 15000 15750 11944 4009 15241 −4759 1085 −3674
20000 20000 18000 15443 5763 16237 −3763 1396 −2367
20000 25000 20250 18942 7518 17232 −2768 1707 −1061
20000 30000 22500 22311 9227 18273 −1727 1842 115
20000 35000 24750 25564 10822 19428 −572 1842 1270
20000 40000 27000 27916 12417 20583 583 1842 2425
20000 45000 29250 30269 14012 21738 1738 1842 3580
20000 50000 31500 32568 15607 22893 2893 1842 4735
20000 75000 42750 43080 23582 28668 8668 1842 10510
20000 100000 54000 53593 31557 34443 14443 1842 16285
20000 150000 76500 74618 47507 45993 25993 1842 27835
20000 200000 99000 83028 53887 67113 47113 1842 48955

Beräkningen utgår ifrån en medborgarlön på 20 000 och en rak skatt på 55 procent. Nettoutfallet av modellen redovisas i den tredje kolumnen. Den fjärde kolumnen anger den verkliga nettolönen, beräknad på ett postnummer i Örebro med hjälp av tjänsten hurmycketskatt.se. Nästa kolumn anger kommunalskatten för den aktuella inkomstnivån. Den statliga skatten för medborgarlönen är beräknad som skatten på den sammanräknade inkomsten (lön+medborgarlön) minus kommunalskatten. Alltså, den statliga skatt som kommer staten till del och som kan användas till att finansiera reformen. Kolumnen vinst/förlust anger skillnaden mellan den statliga skatteintäkten och utgiften för medborgarlönen. För de högre inkomsnivåerna visar det sig att förändringen går plus. De två sista kolumnerna visar hur förändringen ser ut när den justeras mot jobbskatteavdraget, vilket försvinner som statlig utgift i och med denna förändring.

Man kan naturligtvis diskutera vilken nivå på medborgarlön och skatt som är rimlig i sammanhanget. Vad som kan noteras i tabellen är att medborgarlönesystemet har en omfördelande effekt, men att den för de flesta normalinkomsttagarna inte innebär någon större förändring i den disponibla inkomsten. I modellen är skatten på medborgarlönen inte progressiv, men det är något som bör läggas in i ett skarpt system. Det kan dock vara värt att notera den raka medborgarlönskattens omfördelande effekter, trots frånvaron av progressivitet. Framförallt märks detta i de lägre inkomstskikten, där löner under 15 000 genererar nettoinkomster på en nivå som ligger över lönen.

Finansiering

Det kan tyckas dyrt att införa en reform som ger alla medborgare mellan 18 och 65 en månadslön på 20 000 kronor. Kostnaden för medborgarlönen ska emellertid ställas mot de kostnader som föreligger idag och som försvinner i och med reformens genomförande.

De verkliga kostnaderna för reformen ska också beräknas på nettoutbetalningen, inte på bruttolönen. Den som försörjer sig enbart på medborgarlönen får inte ut 20 000, utan 9000 efter skatt, givet de föreslagna nivåerna ovan. Därför blir kostnaden för staten endast 9000 per medborgare och månad för dem som inte har annan inkomst än medborgarlön.

För den som har en lön på 30 000 blir kostnaden mindre. Det hänger samman med att en större andel av lönen går till skatt. För löntagaren märks inte detta eftersom medborgarlönen kompenserar för den högre skatten.

Den som bor i Örebro och som har 30 000 i månadslön får med dagens system kvar 22 311 kr efter skatt (www.hurmycketskatt.se). Det ger 7 689 kronor i skatt efter jobbskatteavdraget. Då nivån ligger under brytpunkten för statlig skatt ger förslaget inga inkomster till transfereringssystemen, utan all skatt går till kommunal välfärd.

Med ett medborgarlönesystem skulle bruttoinkomsten i samma exempel landa på 50 000 kronor. Med 55 procent i skatt blir nettoinkomsten 22 500 kronor, det vill säga i princip densamma som med nuvarande system. Men den inbetalda skatten landar på 27 500 kronor. Av dessa går 9 227 kronor till kommunalskatt och då återstår 18 273 kronor i statliga skatteintäkter. Den verkliga kostnaden för medborgarlönen skulle i så fall landa på 1 727 kronor i månaden (20 000 – 18 273).

Den summan bör jämföras med det jobbskatteavdrag som staten betalar idag och som för nämnda inkomst landar på 1 842 kronor. Sammantaget och för den här inkomstnivån skulle alltså staten tjäna 115 kronor i månaden på reformen. Det är mer än tre chipspåsar.

Motsvarande kostnad för den som tjänar 20 000 i månaden är 3 763 kronor, men då landar alltså nettoinkomsten på 18 000 istället för på dagens 15 443. Av merkostnaden går alltså 2 557 kronor direkt till löntagaren i skattesänkning. Räknar man då bort de 1 396 kronor i jobbskatteavdrag som betalas ut idag blir den totala nettokostnaden för staten 2 367 kronor, det vill säga 190 kronor mindre än den skattesänkning som kom löntagaren tillgodo.

För en inkomstnivå på 40 000 går reformen med en vinst på 583 kronor. Jämkat mot jobbskatteavdraget blir det 2 425 kronor i vinst för staten. För löntagaren blir det något mindre i plånboken. Istället för dagens 27 916 får löntagaren behålla 27 000 kronor. Alltså ger en skattehöjning på 916 kronor för löntagaren 2425 kronor till staten.

Nu är dessa beräkningar kanske att betrakta som glädjekalkyler, men de visar ändå att nettokostnaden för staten blir långt lägre än medborgarlönen gånger antalet medborgare.

Vad blir detta på totalen? Nedan följer ett mycket ungefärligt försök att räkna ut ungefär vilken storleksordning kostnaden skulle kunna landa i.

Tabell 2: Kostnader för ett system med medborgarlön

Beskattningsbar förvärvsinkomst 2010, 20-64 år Procent Antal Genomsnittlig månadskostnad medborgarlön Total årskostnad medborgarlön Genomsnittlig månadskostnad jobbskatteavdrag Total årskostnad jobbskatteavdrag
0 10,5 589 041 9000 63 616 481 460 0
1 kr – 99 000 kr 14,9 835 878 7255 72 771 532 673 636 6 379 420 369
100 000 – 199 999 17,1 959 296 4700 54 104 302 804 900 10 360 398 409
200 000 – 299 999 26,2 1 469 799 3700 65 259 065 743 1 400 24 692 619 470
300 000 – 399 999 17,9 1 004 176 1700 20 485 180 220 1 842 22 196 295 274
400 000 – 499 999 6,7 375 865 −572 −2 579 934 429 1 842 8 308 110 522
500 000 – 599 999 3,0 168 298 −1750 −3 534 248 970 1 842 3 720 049 487
600 000 – 799 999 2,2 123 418 −5000 −7 405 093 080 1 842 2 728 036 291
800 000 – 999 999 0,8 44 879 −8500 −4 577 693 904 1 842 992 013 197
1000 – 0,7 39 269 −14000 −6 597 264 744 1 842 868 011 547
Totalt 100 5 609 919 251 542327773 80 244 954 566

Tabellen utgår ifrån hur skattebetalare mellan 20 och 64 år är fördelade på olika inkomstnivåer (2010, SCB). För varje inkomstkategori finns den genomsnittliga månadskostnaden för medborgarlönen redovisad, enligt den beräkningsgrund som redovisats ovan. Med den som utgångspunkt har den totala årskostnaden för varje inkomstkategori räknats fram genom att månadskostnaden först multiplicerats med 12 och därefter med antalet medborgare som har en inkomst i det spannet. När samtliga kostnader för medborgarlönen summerats landar notan på cirka 252 miljarder. Det skulle i så fall vara den totala nettokostnaden, givet ovan stipulerade nivåer på medborgarlöner och skatter.

För att jämförelsen ska bli helt rättvis bör en justering också göras mot jobbskatteavdraget. Månadskostnaden för medborgarlönen är justerad mot den totala kostnaden för kommunalskatten. Men den nivån är i dagsläget subventionerad med jobbskatteavdraget som staten betalar. Den statliga utgiften försvinner med införandet av medborgarlön, varför en beräkning också bör göras för jobbskatteavdragets kostnader. Enligt beräkningen i tabellen landar en sådan summering på cirka 80 miljarder. Reglerat mot den utgiften skulle alltså den justerade nettokostnaden för medborgarlönesystemet bli omkring 171 miljarder.

Denna kostnad ska sedan ställas mot de kostnader i nuvarande system som försvinner i och med förändringen. I förslaget handlar det om att medborgarlönen ersätter ekonomiskt bistånd (socialbidrag), studiemedel, delar av sjukförsäkringen, aktivitetsersättning, bostadsbidrag, barnbidrag och visst arbetsmarknadsstöd. Enligt SCB ligger dessa ersättningar på följande nivåer:

Tabell 3: Kostnader för socialförsäkringar 2012

2012
Skattepliktiga transfereringar
Sjuk- och aktivitetsersättning 45 889
Sjukersättningar 21 283
Arbetsmarknadsstöd 31 639
Övrigt 4 116
Skattefria transfereringar
Barnbidrag 23 918
Studiestöd inkl studielån 28 487
Bostadsbidrag 17 189
Ekonomiskt bistånd 11 632
Övrigt 10 320
Summa ersättningar 194 473
Ej medräknat:
Pensioner
Föräldrapenning

Sammanräknat handlar det alltså om cirka 200 miljarder kronor i utbetalningar. Man kan förmoda att administrationen av allt detta också kostar en del, men för att komma fram till en någorlunda rimlig bedömning av storleken på den besparingen krävs en mer seriös utredning. Den enda beräkningen av administration som redovisas i den offentliga statistiken är den för studiestöd och den motsvarar 2,4 miljarder. Ett rimligt antagande är att administrationskostnaden för sjukförsäkring, ekonomiskt bistånd och arbetsmarknadsstöd ligger betydligt högre.

Man kan i och för sig också anta att effekterna inte slår fullt ut. En del av studiestödssystemet består ju till exempel av lån och kan därför inte räknas med i totalen. Samtidigt är det ekonomiska biståndet inte en statlig utgiftspost, utan den kostnaden ligger på kommunerna. Om kommunerna befrias från den utgiften är det rimligt att anta att kommunalskatten kan sänkas i motsvarande grad, alternativt att resurserna används till något annat. Det är alltså att betrakta som en samhällsekonomisk pluspost. En annan viktig aspekt att ta fasta på är att flera av ersättningstyperna är skattepliktiga.

Sammantaget torde det ändå vara rimligt att anta att utgiftsminskningen i och med omvandligen landar någonstans mellan 160 och 200 miljarder. I så fall är det i slutänden en fråga om justeringar för att få kostnaden för medborgarlönen att stämma överens med besparingen. Med den ovan skisserade utformningen handlar det alltså om ett fullt finansierat reformförslag.

Konsekvenser

Ett system av det slag som här föreslås kan förväntas få fler och andra effekter än de rent ekonomiska som beräkningarna ovan har visat. Socialförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring påverkas var för sig på olika sätt. Därmed påverkas också försäkringssystemens huvudmän (kommunerna, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de fackliga organisationerna). Men utöver detta kan man också förvänta sig effekter på arbetsmarknadens område, till exempel som en följd av att incitamenten för att gå in i lågbetalda och slitsamma arbeten sjunker när alternativet inte längre är utslagning och fattigdom.

När det gäller försörjningsstödet torde det inte innebära någon större dramatik att ersätta det med medborgarlön. Den nuvarande så kallade riksnormen är fastställd till 3840 kronor i månaden. På den läggs en summa för att täcka boendekostnaden, vanligtvis 3000 kr i månaden. Sammanlagt landar normen under den ovan föreslagna nettonivån på medborgarlönen. Att ersätta försörjningsstöd med medborgarlön innebär med andra ord en inkomstförstärkning jämfört med fastställda normer.

Men upphävandet av den individuella prövningen innebär också ett upphävande av nivåanpassningen på stödet. Alla får samma medborgarlön, det sker ingen särskild behovsanpassning. En del får något mer än de behöver, enligt riksnormen. Andra får något mindre. Vilka som får mindre och vad det får för konsekvenser skulle behöva utredas särskilt. Eventuellt kan ett medborgarlönesystem behöva kompletteras med en särskild pott för individer som av olika skäl drabbas av en orimlig försämring.

Även i relation till studiestödet som idag är 8 920 kronor för 4 veckor (2 796 kr i bidrag, 6 124 kr i lån) ligger den föreslagna medborgarlönen över fastställd maxnivå. Med förslaget försvinner också lånedelen, vilket i och för sig kan diskuteras. Å ena sidan kan det uppfattas som en angelägen studiestödsreform att göra universitsstudier lånebefriade. Å andra sidan blir det ett väldigt generöst system jämfört med vad som har varit fallet tidigare och det tål att utredas vad detta kan få för konsekvenser. En risk är att andelen studenter som inte blir klara med sina studier ökar och i så fall kan antagningssystemen behöva justeras till det. Villkoret för att få en utbildningsplats vid ett högre lärosäte bör även fortsättningsvis vara att man läser färdigt sina kurser.

Sjukförsäkringen kan inte förväntas bli ersatt helt och hållet med medborgarlön. Den som arbetar och blir sjuk måste kunna få en ersättning som under sjukdomstiden täcker upp för förlorad lönearbetsinkomst. Det behöver finnas en sjukförsäkring som omfattar förlorad arbetsförtjänst. Finansieringen av en sådan försäkring kan kvarstå i samma form som idag, det vill säga via arbetsgivaravgiften.

A-kassan är redan idag avgiftsfinansierad utanför skattesystemet och skulle kunna ha en motsvarande utformning även efter införandet av medborgarlön (även om avgiftsuttaget behöver bli mer solidariskt). Den kvarstår också i sin funktion som omställningsförsäkring med främsta syfte att täcka upp för inkomstbortfall som uppstår i samband med uppsägning och arbetslöshet. De fackliga organisationernas roll och betydelse på detta område kvarstår i och med reformen.

Även den fackliga rollen som bevakare av arbetsvillkor och anställningstrygghet blir oförändrad eller möjligen utvecklad. Sannolikt får facket en starkare ställning genom att medborgarlönen erbjuder ett alternativ för den enskilde till att ta slitsamma jobb med dålig lön. Den arbetsköpare som vill få sådant arbete utfört kommer sannolikt att få betala extra för det. Arbetssökande får härmed en starkare förhandlingsposition. De fackliga organisationerna har alla möjligheter att se till att utnyttja denna förstärkta förhandlingsposition på ett optimalt sätt.

Med införandet av medborgarlön är alternativet för den anställde inte längre frånvaro av inkomst. Därmed försvinner också rädslan för social misär som incitament för att gå in i anställningar med dåliga villkor. Denna rädsla har på senare år utvecklats till en reell konkurrent till fackligt engagemang (http://www.dagensarena.se/innehall/svart-for-facket-att-konkurrera-med-radslan/). Medborgarlönen tar bort denna rädsla.

Den ovillkorade grundtrygghet som medborgarlönen ger skapar också möjligheter för människor att pröva nya vägar. Istället för att låsa fast sig i en tillsvidareanställning på heltid öppnas möjligheter upp för att gå ner i tid, gå en utbildning eller kanske till och med omskola sig, starta ett företag eller lägga mer tid på den ideella föreningen. Mot bakgrund av de matchningsproblem som idag präglar arbetsmarknaden torde detta kunna fungera som en välkommen vitamininjektion.

Ideellt arbete och det demokratiska medborgarskapet

Det ideella arbetet utgör en omfattande och betydelsefull del av den sammanlagda mängd arbete som utförs i samhället idag. Närmare hälften av svenskarna lägger i genomsnitt 16 timmar i månaden på ideellt arbete, enligt en rapport från Ersta Sköndal högskola (Lars Svedberg m fl 2010. ”Svenskarnas engagemang är större än någonsin. Insatser i och utanför föreningslivet”. Stockholm: Ersta Sköndal högskola). Framförallt är det föreningar som organiserar den här typen av arbete. Det handlar då om idrottsföreningar, kulturföreningar, politiska och religiösa organisationer, frivilligorganisationer och hobbyorganisationer. Tillsammans motsvarar det ideella arbetet omkring 400 000 heltidstjänster.

Det ideella arbetet bildar alltså en omfattande sektor när det gäller antalet nedlagda arbetstimmar. Arbetet som utförs där kan tveklöst betraktas som samhällsnyttigt, utifrån flera olika aspekter. Men det har också en alldeles särskild karaktär som gör att det skiljer sig från lönearbetet.

Svedberg m fl. (2010:7-8) tar upp fyra perspektiv på det ideella arbetet. Det första tar fasta på det ideella engagemangets betydelse för en levande demokrati. Genom föreningslivet får individen en kanal för att utöva politiskt medborgarskap. De demokratiska arbetsformerna fungerar som en demokratiskola och är samtidigt i sig själva en resurs för demokratiska processer.

Det andra perspektivet handlar om föreningslivets betydelse för att stärka det sociala kapitalet. I forskningen om socialt kapital ingår det ideella engagemanget som en viktig komponent och dess postitiva effekter på folkhälsa, engagemang och lycka är väl belagda.

Det tredje perspektivet lyfter fram tillhörigheten som en egen aspekt av ideellt engagemang. Att vara tillhörig är då både inkluderande och exkluderande. Å ena sidan definieras tillhörigheten till en viss organisation eller ett visst nätverk, men å andra sidan markerar denna tillhörighet också ett avståndstagande till andra tillhörigheter.

Ett fjärde perspektiv förstår det ideella engagemanget som en medborgerlig plikt. Att engagera sig ideellt är också något man förväntas göra som en god medborgare.

Kännetecknande för ideellt arbete är också att det utförs av helt andra skäl än lönearbetet. Enligt de frivilligarbetande själva är det viktigaste skälet till engagemanget att det hjälper människor att ha en aktiv roll i ett demokratiskt samhälle. På andra plats kommer argumentet som säger att ”frivilliga aktiva ger något annat än det som avlönad, professionell personal erbjuder”. På tredje plats kommer den moraliska aspekten, ”alla har en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser någon gång i sitt liv”. (Svedberg m fl 2010:27)

På frågan ”Vilka var de främsta anledningarna till att du började arbeta frivilligt?” svarar 60 procent att ”Jag vill bidra till organisationen”. 57 procent svarar att ”Jag vill göra nytta för andra människor”. På tredje plats, med en svarsfrekvens på 55 procent, kommer alternativet ”Det är ett sätt att utöva mitt intresse”. (Svedberg m fl 2010:28)

När frivilligarbetarna får frågan vad de tycker är viktigt i det ideella arbetet lyfter de fram ”Att hjälpa någon” som det främsta skälet. På andra plats kommer ”Att ha/få trevliga kamrater” och på tredje plats ”Att få lära sig något”. (Svedberg m fl 2010:29)

Utifrån dessa svar framstår det som att det finns fler och andra skäl att arbeta än piskor och morötter. När människor får välja själva väljer de att vara (med)mänskliga och demokratiska. Inte därför att de tjänar på det, utan därför att de får andra att må bra av det och därför att de därmed också mår bra själva.

Att gynna utvecklingen av den ideella sektorn kan på goda grunder antas främja samhällets demokratiska utveckling, folkhälsan, känslan av tillhörighet och det aktiva medborgarskapet. Samtliga dessa aspekter känns igen från formuleringarna i partiprogrammets allmänna grundsatser och torde utan problem kunna ställas upp som angelägna socialdemokratiska målsättningar. Ett ekonomiskt ersättningssystem som skapar förutsättningar för människor att själva välja var de vill lägga sin tid och sitt engagemang öppnar upp både för fler engagerade och mer tid till den ideella sektorn.

Mot den bakgrunden blir förslaget om medborgarlön inte bara en strategi för att åtgärda brister i socialförsäkringssystemet, utan också ett sätt att stärka det demokratiska medborgarskapet. Tillsammans med andra åtgärder på andra samhällsområden kan medborgarlönen till och med bli en viktig komponent i en sammanhållen strategi för en samhällsutveckling i demokratisk riktning.

Incitament för arbete

Frågan varför vi arbetar är värd en egen diskussion. Med system som forcerar arbetslinjen, som hotar med indragna ersättningar eller som jagar människor till lönearbete vänder sig människor till arbetet inte av lust, utan av tvång. När det enda alternativet till arbete är fattigdom, utslagning och misär påverkar det incitamenten till att arbeta. Och att arbeta av rädsla för att bli fattig är inte samma sak som att arbeta för att utveckla sig själv eller för att bidra till det allmänna.

De ersättningssystem som omgärdar arbetslivet idag påverkar inte bara försörjningsmöjligheterna, utan också arbetets själva karaktär. Om arbetslöshet innebär en osäker ekonomisk situation leder det till rädsla för arbetslöshet. Rädsla för arbetslöshet leder till att den som har en tillsvidareanställning håller fast vid den, trots att man kanske egentligen vill jobba med något annat. Konsekvensen blir att färre människor som egentligen vill byta jobb gör det. Man stannar kvar i ett arbete man inte trivs med. Alternativet är värre.

Konsekvensen av detta blir lägre arbetstillfredsställelse och ett sämre utfört arbete. I ett frihetsperspektiv måste en sådan situation betraktas som mycket problematisk. Vad är det för samhälle som tvingar människor att göra saker de inte vill och hindrar dem från att göra saker de vill? Pressen och otryggheten skapar ofrihet. Den skapar begränsningar för människors handlingsutrymme. Det i sig är ett argument mot press och otrygghet.

För den som är arbetslös innebär otryggheten och pressen att söka jobb att man går in i första bästa anställning utan att ta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna. Detta är en av grundstenarna i den ekonomiska teorin om sänkta reservationslöner, som ligger till grund för dagens arbetsmarknadspolitik. På kort sikt kan insatserna minska arbetslösheten, men de gör det på bekostnad av att människor hamnar i fel jobb. På lång sikt får detta snarare negativa konsekvenser. Det kan ge mer positiva effekter om den arbetssökande hamnar i ett jobb som bättre utnyttjar dennes humankapital. (Nordlund, Madelene och Strandh, Mattias 2008. ”Göra illa för att hjälpa eller hjälpa för att göra illa? Arbetslösas reservationslöner, jobbchanser och återanställningsinkomster”. Sociologisk Forskning 2008:32-54)

Förslaget om medborgarlön handlar alltså inte om huruvida vi ska arbeta eller inte, utan om varför vi ska arbeta.

Marginal- och inlåsningseffekter

I vissa medborgarlönesystem minskar medborgarlönen för den som har annan inkomst vilket ger upphov till marginaleffekter för den som går från medborgarlön till arbete. Med den ovan föreslagna konstruktionen läggs lönen från lönearbetet ovanpå medborgarlönen (eller vice versa). Det görs alltså inget avdrag på medborgarlönen för den som arbetar. Den som går från en försörjning på enbart medborgarlön till ett lönearbete kommer alltid att få en klart märkbar inkomstökning. Den märks av redan från första kronan.

Konstruktionen är möjlig genom den relativt höga skatt som tas ut på den sammanlagda summan. Istället för att markera en skarp brytpunkt mellan bidragsberoende och lönearbete erbjuds en mjuk övergång mellan tillstånden. Egentligen upphävs uppdelningen överhuvudtaget eftersom ”bidraget”, eller ”lönen” som vi föredrar att kalla den, följer med in i lönearbetet.

Så istället för att markeras som ett skarpt trappsteg mellan två olika tillstånd förvandlas brytpunkten till ett sluttande plan där det inte går att avgöra när man har gått från det ena tillståndet till det andra. Lutningen på detta plan är en nödvändig förutsättning för systemets finansiering, men kommer för de flesta inkomstgrupperna inte att märkas som någon större skillnad.

Härigenom undviks en del av de inlåsningstendenser som kan bli konsekvensen av alltför påtagliga marginaleffekter. Om skillnaden mellan bidragsberoende och lönearbete är för liten eller till och med negativ så motverkas incitamentet att gå in i ett arbete. Ett exempel på detta är situationen som gällde för många barnfamiljer innan införandet av maxtaxa på dagis. Den största inverkan på marginaleffekten hade då de förhållandevis höga dagisavgifterna. För familjer med flera barn kunde det handla om flera tusen i månaden. Det innebar att övergången från föräldraledighet till lönearbete i vissa fall kunde bli direkt olönsam genom att inkomstökningen åts upp av dagisavgifter och pendlingskostnader.

Liknande effekter uppstår i branscher där lönerna är så låga att de ligger under gränsvärdet för socialbidragsnormen. Den enda ekonomiska anledningen för någon att ta ett sådant jobb är om kuratorn hotar med att dra in socialbidraget. Ett system som erbjuder en ovillkorad grundinkomst ger inte upphov till några sådana effekter.

Medborgarlön eller basinkomst?

Begreppet medborgarlön har i perioder varit föremål för många och hätska debatter och kan av den anledningen uppfattas som infekterat. En del tycks värja sig mot det rent reflexmässigt, med den typen av debatter i färskt minne. Basinkomst är ett alternativt begrepp för ungefär samma sak. Ibland har det begreppet använts som ett alternativ till det mer kontroversiella alternativet. I den här motionen används begreppet medborgarlön. Skälet är att det till sin semantiska betydelse bär på några viktiga poänger.

Att begreppet innefattar ordet medborgare signalerar att det handlar om en generell och ovillkorad ersättning. Alla omfattas av den. Ordet medborgare lyfter också fram medborgarskapets betydelse, vilket också det kan uppfattas som poängfyllt i dagens kundfokuserade offentlighet.

Att kalla ersättningen för ”lön” är en markering mot alternativa benämningar som ”bidrag” eller ”ersättning”. Medborgarlön är alltså inte ett bidrag: det är en lön.

Lön för vad? Här kommer kombinationen in: lön för att vara medborgare. I medborgarskapet ingår nämligen inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den som tar emot en lön för sitt medborgarskap kan förväntas uppfylla sina medborgerliga plikter.

Poängerna med begreppet medborgarlön – lön för att vara medborgare – betonar att det handlar om något mer än en slags socialförsäkring. Det handlar också om att bidra till att utveckla demokratin i samhället och om att göra sin plikt som medborgare.

Invändningar

Den främsta och kanske viktigaste invändningen mot en medborgarlönereform kan sammanfattas i frågeställningen ”Varför ska man arbeta om man får lön utan att arbeta?”.

Frågan tar spjärn i den så kallade arbetslinjen, som verkar utgå ifrån att arbete är ett nödvändigt ont som människor måste tvingas till med piska (hot om fattigdom) och morot (lön). Om dessa externa motivationsfaktorer tas bort kommer många människor sluta att arbeta, förmodas det, och då går samhället under.

Utgångspunkten bygger på två antaganden som tål att diskuteras. Det ena antagandet handlar om nödvändigheten av lönearbete och det andra handlar om varför vi arbetar.

Att lönearbetet är en viktig grund för ett fungerande samhälle råder det ingen tvekan om. Vissa saker måste göras och någon måste göra det. Vad som ibland glöms bort är att det finns andra typer av arbete än lönearbetet och att dessa arbetsformer också är viktiga för att samhället ska fungera. Bland dessa kan nämnas ideellt arbete, reproduktivt arbete och underhållsarbete. Om man med arbetslinjen menar att det övergripande målet med allt är att alla människor ska engageras i just lönearbete riskerar man att fastna i en onyanserad, trubbig och i många delar kontraproduktiv hållning som motverkar frihet och lycka och som inte går i takt med utvecklingen. Hållningen utgår ifrån att människor ska tvingas arbeta med sådant som de inte vill arbeta med och att samhället ska använda tvångsåtgärder för att åstadkomma detta. Vad är det som säger att det måste vara på det sättet? Vad är det för samhälle som tvingar människor att göra sådant som de egentligen inte vill?

Att människor skulle sluta arbeta om arbetstvånget togs bort är ett antagande med tveksam evidens. Visst finns det lata människor som inte vill arbeta. Men det finns också en stor population människor som vill arbeta men som av olika skäl inte kan eller tillåts göra det. Arbetslösheten är en stor och avgörande faktor som idag hindrar människor att arbeta. Arbetslöshetsförsäkringen är en annan sådan faktor. Genom konstruktionen med krångliga regler, hårda villkor och karensdagar avskräcker försäkringen den som är arbetslös från att gå in i tillfälliga eller osäkra anställningar. Även sjukförsäkringen har liknande regler. Fram tills nyligen kunde man bli av med ersättningen om man ertappades med att arbeta under sin sjukskrivningsperiod. Idag har Försäkringskassan släppt lite på reglerna, men fortfarande finns tydliga tidsgränser uppsatta för hur mycket man får arbeta och även regler för med vad man får arbeta.

Med ett ersättningssystem som tillåter människor som kan och vill arbeta att göra det med bibehållen ersättning kan fler förmås att bidra till det allmänna med eget arbete, utifrån egna förutsättningar och med den egna inre motivationen som drivkraft. Det är alternativet till dagens arbetsförbud.

Vad gör människor som inte behöver arbeta? Är total sysslolöshet ett alternativ för dem? Nyligen presenterades en studie av personer som vunnit stora summor på lotteri och hur det påverkar deras beteende och självuppfattning (Hedenus, Anna 2011: ”At the end of the rainbow. Post-winning life among Swedish lottery winners). Undersökningen baserar sig på en kvantitativ enkätstudie av 420 lotterivinnare och en kvalitativ intervjustudie med fjorton av dessa. Resultaten visar att endast en liten minoritet av vinnarna drar ner på sin arbetstid efter lotterivinsten. Bland de vinnare som har fått mycket stora summor är det en signifikant högre andel som minskar sin arbetstid och även tar ut längre perioder av obetald ledighet, men det är fortfarande en väldigt liten andel. Bland dem med arbeten utan möjlighet till vidareutbildning eller låg grad av inflytande var det fler som gick ner i tid. Äldre lotterivinnare med fysiskt ansträngande arbeten och anställda med arbetstider som de själva inte kan påverka tog också i högre utsträckning ut förtida pension. Men den stora majoriteten valde alltså att stanna kvar i sina arbeten, trots att de inte var ekonomiskt beroende av det. Detta talar för att en reform som ger människor möjlighet till försörjning utan att arbeta inte med nödvändighet kommer att leda till en massflykt från arbetet.

När det gäller den kategori människor som inte vill arbeta finns det flera aspekter som kan vara värda att reflektera över innan man sätter sig till doms över dem. Till att börja med kan det vara bra att ha en bild av vad dessa individer menar med arbete och vad de i så fall inte vill arbeta med. Det kan ju vara så att de arbeten som står till buds, om det finns några, erbjuder farlig eller skadlig arbetsmiljö och låg lön. Den typen av arbeten är det nog ganska få som vill jobba med och i så fall handlar problemet mer om att man inte vill jobba med vissa arbeten än om att man skyr arbete som sådant.

I debatten brukar inställningen till personer som avstår från tråkiga och lågbetalda arbeten vara minst sagt fientlig. Den allmänna uppfattningen verkar vara att andra som inte vill arbeta är lata. Men det är inte alltid så att personer som hyser denna uppfattning själva gladeligen och dagligen går till sådana arbeten.

En del av dem som ”inte vill arbeta” vänder sig egentligen mot 40-timmarsnormen. Den som har familj eller något annat projekt i livet kanske inte tänker sig en tillvaro utan arbete överhuvudtaget, utan snarare en situation där arbetet omfattar en mindre del av dagen eller veckan. Man vill ha möjlighet att arbeta deltid för att kunna förverkliga sina livsprojekt. Detta handlar inte om lathet, utan om en önskan att vid sidan av arbetet kunna göra andra saker.

Vidare kan man förmoda att alternativet till det föraktade arbetet knappast är total sysslolöshet. Snarare lär det handla om andra former av sysselsättning. Bland dessa andra former är det många som ger positiva återverkningar på samhället, fullt jämförbara med många lönearbeten. Någon kanske vill pröva vingarna med en företagsidé. Någon vill utbilda sig. Någon vill lägga mer tid på idrottsföreningen. Någon vill hjälpa skolungdomar med läxor. Någon vill vara volontär i äldrevården. Detta är exempel på aktiviteter som skulle kunna utföras och som har en verksam nyttoeffekt i ett samhällsperspektiv, men som inte utförs idag eftersom de är obetalda. Vill man göra en samhällsinsats måste man ha ett lönearbete vid sidan av så att man har försörjningen tryggad.

Som en parentes kan den här typen av sysslor kontrasteras mot några lönearbeten som kanske inte har samma nyttoeffekt i ett samhällsperspektiv. Tobaksindustrin, vapenindustrin, alkoholindustrin, spelindustrin och porrindustrin brukar i fondsammanhang lyftas fram som exempel på oetiska affärsområden. Dessa branscher utgör en inte helt obetydlig andel av den totala industrin. De erbjuder hundratusentals lönearbeten världen över. Till den här typen av arbeten finns det alltså resurser. Men för att klippa gräset på den lokala fotbollsplanen, spola isen på vintern eller sköta hästarna i ryttarföreningens stall, till den typen av jobb finns det inga pengar till anställningar. Därför utförs den sortens sysslor utan betalning. Samhällsnyttiga och obetalda tjänster står i detta exempel mot samhällsskadliga och betalda tjänster. Är lönearbete per definition samhällsnyttigt?

En mer oroväckande invändning handlar om hur medborgarlönen slår i ett jämställdhetsperspektiv. Kan reformen leda till att kvinnor stannar hemma med barnen? I familjer med en traditionell kvinnosyn kan detta bli en reell konsekvens. Å andra sidan innebär medborgarlönen att det tidigare obetalda hemarbetet erkänns och blir betalt. På det viset minskar kvinnans ekonomiska beroendeställning i relation till mannen. Den ekonomiska möjlighet som medborgarlönen skapar för kvinnor i den här situationen kan då antingen leda till att kvinnan fastnar i hemmet eller till att hon frigör sig från den situationen. Ersättningen styr inte åt endera hållet. Valet hur medborgarlönen ska användas ligger hos mottagaren. Detta kan jämföras med de nu rådande ersättningssystemen (till exempel vårdnadsbidrag och föräldraförsäkring) som villkoras med att den som tar emot ersättningen arbetar i hemmet. Sådana krav ligger alltså inte inbyggda i medborgarlönen. Det är en ersättning som ger möjligheter, men den styr inte hur dessa möjligheter ska förvaltas.

Hur blir det då med alla socionomer och handläggare som idag arbetar med de behovsprövande systemen? Kommer de att bli arbetslösa? Säkerligen kommer en hel del administrativt och granskande arbete att bli överflödigt. Men när det gäller socionomerna kan man förmoda att det mesta av deras kompetens kommer att vara nödvändig även utan ett behovsprövande socialförsäkringssystem. Människor kommer att behöva socialt stöd och sociala insatser även om deras ekonomiska situation är tryggad. Det kommer också att finnas ett fortsatt behov av förmedlingsverksamhet, arbetsmarknadsutbildningar och förmoligen också subventionerad sysselsättning. Samhällets stödinsatser upphör inte i och med införandet av medborgarlön. Sociala problem försvinner inte. Ofrivillig arbetslöshet försvinner inte. Medborgarlönen löser inte alla problem. Bara vissa.

Fördelar och poänger

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att sammanfatta medborgarlönens förtjänster.

Ett socialförsäkringssystem som bygger på medborgarlön:

  • Bejakar människors inneboende vilja att arbeta och bidra till det allmänna
  • Erbjuder ett alternativ till misstroende och tvångsåtgärder
  • Vidgar synen på arbete
  • Skapar flexibilitet på arbetsmarknaden, på medborgarnas villkor
  • Stärker medborgarskapet
  • Främjar den ideella sektorn
  • Främjar folkhälsan
  • Höjer lägstainkomsterna och minskar klyftorna
  • Minskar oron och frustrationen för den som blir sjuk eller förlorar sitt lönearbete
  • Utvecklar demokratin
  • Stärker löntagarnas ställning på arbetsmarknaden
  • Minskar bidragsberoendet
  • Bygger på tillit istället för misstroende
  • Frigör tid för sociala och medicinska professioner så att de kan hjälpa människor istället för att granska dem
  • Motverkar inlåsningseffekter
  • Erkänner det obetalda arbetet
  • Minskar kostnaderna för administration och kontroll
  • Minskar fattigdomen
  • Minskar ekonomisk stress
  • Främjar småföretagsamhet och framväxten av nya idéer
  • Främjar fortbildning och kompetensutveckling
  • Gynnar arbetstillfredsställelsen, bland annat genom att ge människor möjlighet att arbeta på sina egna villkor.
  • Förenklar regelverken
  • Fungerar rättvist
  • Ger människor frihet

Det sistnämnda argumentet är kanske det viktigaste. Vad annat är målet för en politisk rörelse på demokratins, rättvisans och solidaritetens grund än människans frigörelse?

Med detta sagt är det dags att koka ner dessa tankar i konkreta förslag. Den utformning som är skissad ovan baserar sig på högst preliminära beräkningar och kvalificerade gissningar. För att kunna bli verklighet krävs det att förslaget konkretiseras och baseras på betydligt mer omfattande underlag. Det behövs en ordentlig utredning.

Samtidigt kan det finnas kommuner i landet som är intresserade av att gå före och pröva idén i praktiken. Idag ges inte sådana möjligheter, eftersom det skulle förusätta vissa juridiska och resursmässiga justeringar från statens sida. Motionen föreslår därför att det skapas sådana möjligheter. Därmed skulle det också bli möjligt att studera och lära av faktiska erfarenheter.

Mot bakgrund av ovanstående föreslås kongressen besluta att:

  • ta intiativ till en nationell översyn av sjuk- social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen med målet att utforma ett enklare, mer generellt och mindre granskande trygghetssystem
  • särskilt utreda möjligheterna att inrätta ett system med medborgarlön i enlighet med motionens intentioner
  • tillsätta en utredning med uppdraget att formulera ett konkret förslag till hur ett medborgarlönesystem kan se ut
  • ge möjlighet för den eller de kommuner som så önskar att på försök pröva system med medborgarlön
Annonser

Motion angående generellt erbjudande om samhällstjänst

2012-08-28

Den 1 juli 2010 avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige och ersattes med en frivillig militär utbildning (GMU). Ingen blir längre inkallad, utan antagningen till GMU sker genom ett ansökningsförfarande.

Vid tiden för värnpliktens avskaffande inkallades cirka 15 procent av alla värnpliktiga. Det var resultatet av en stegvis minskning som skett sedan början av 1990-talet. Den allmänna värnplikten var med andra ord inte särskilt allmän.

Med värnplikten försvann en viktig samhällsfunktion som under större delen av 1900-talet omfattat en stor andel av landets manliga medborgare. Bortsett från den militära funktionen erbjöd den allmänna vänplikten också en möjlighet för människor med olika erfarenhetsbakgrund att möta varandra och framförallt ett tillfälle för unga män att bredda sina erfarenheter och utveckla sina förmågor att fungera i grupp och lösa praktiska uppgifter.

Nu föreslår inte den här motionen ett återinförande av allmän värnplikt – det fanns trots allt en del brister med det systemet. Förslaget handlar istället om att ta fasta på och utveckla de personliga och samhällsnyttiga aspekterna i att samhället erbjuder flickor och pojkar som nyss gått ut gymnasiet att kunna bidra till det allmänna genom att utföra samhällstjänst.

Samhällstjänsten skulle ha en annan utformning än den militära varianten. Vägran skulle till exempel inte innebära fängelse eller annan otidsenlig bestraffning, utan medverkan är helt frivillig. Erbjudandet om att delta i samhällstjänst går dock ut till samtliga ungdomar. Alla ska få möjlighet att bidra utifrån sina förmågor.

Samhälllstjänsten kan utformas med den traditionella militärtjänsten som inspirationskälla. Tjänstgöringen äger rum i olika delar av landet, varför möjlighet till logementsboende bör erbjudas. I dessa boenden behöver vardagsrutiner som städning, kroppsvård och vård av utrustning organiseras. För detta kan samhällsplikten med fördel låna in kompetens och rutiner från den militära organisationen, men också från civilförsvarsförbundet och andra ideella organisationer som till exempel Röda Korset, Amnesty, Naturskyddsföreningen eller  Svenska FN-förbundet.

Ekonomiskt bör samhällsplikten erbjuda ersättning för eventuella boendekostnader samt en viss dagpenning, men i övrigt tillhandahålla mat, boende och klädsel på samma sätt som i den gamla militärtjänsten.

Utbildningsinnehållet kan ha olika inriktning, men bör ha en praktisk och konkret inriktning. Praktiska övningar i överlevnad, första hjälpen, naturlära och idrott ger en bred erfarenhetsgrund som kan vara till nytta hela livet.

När grundutbildningen är klar kan den frivillige beredas möjlighet att välja specialinriktning. Det kan handla om olika typer av beredskapstjänstgöring, renoverings- och upprustningsarbete, arbete i ideella organisationer, utbildningspraktik eller biståndsarbete. 

Syftet med samhällstjänsten är dels att ge ungdomar utbildning och erfarenhet som de har nytta av i livet, men också att tillhandahålla en beredskapsstyrka som kan rycka in och utföra angeläget samhällsarbete.

Den här motionen anger några tänkbara grundprinciper i ett system med samhällstjänst, men detaljerna i förslaget måste naturligtvis utredas vidare. 

Därför föreslås att:

en utredning tillsätts med uppdraget att utforma ett förslag om att erbjuda samtliga ungdomar samhällstjänst

Motion angående manlig omskärelse

2012-08-28

I Sverige råder religionsfrihet. Det innebär att var och en kan välja att ingå i något religiöst samfund eller att inte göra det. Ingen får påtvingas en religionstillhörighet. Åskådningar i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat hänseende ska vara baserade på den enskildes fria val. För att kunna göra detta fria val är det en fördel om man känner till de olika alternativ som finns, samt att valet kan göras utan påtryckningar från andra.

Fria val görs av vuxna människor (myndiga) som är insatta i valets fulla innebörd och konsekvenser. Även barn har rätt att göra fria val, enligt barnkonventionen, men de behöver samtidigt skyddas från att göra ogenomtänkta val som kan få negativa konsekvenser för deras utveckling på längre sikt. Samhället har ett ansvar för att barnets bästa kommer i främsta rummet.

I vissa religioner fungerar manlig omskärelse som en initiationsrit. Den har en innebörd som liknar det kristna dopet. Skillnaden mot dopet är att omskärelsen är irreversibel. Den går inte att ändra tillbaka. Ett barn som utsatts för omskärelse blir i den meningen stämplad för livet med en viss religionstillhörighet.

Ingreppet oftast utförs på omyndiga barn, inte sällan i späd ålder. Det utförs också på föräldrarnas initiativ, inte barnets. I den meningen kan valet att utföra manlig omskärelse betraktas som ett val hos föräldrarna, inte hos barnet. Det är ett ingrepp som föräldrar väljer att utföra på sina barn, inte något som barnet väljer att utföra på sig själv.

Omskärelse av barn kan betraktas som övergrepp i dubbel mening. Detta dels genom att barnet påtvingas en religionstillhörighet utan att ha fått möjlighet att göra ett fritt val och dels genom att religionstillhörigheten manifesteras i en kroppslig stympning som är irreversibel och som inte kan sägas vara medicinskt motiverad.

Dessa skäl skulle kunna betraktas som tillräckliga för att i svensk lag hindra möjligheten att utföra omskärelse på barn, i likhet med lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor. Precis som i fallet med könsstympning är ingreppet inte medicinskt motiverat. Dock finns det också en viktig skillnad i att manlig omskärelse inte är lika omfattande, samt att den inte får lika skadliga konsekvenser.

Frågan står också i en delikat relation till religionsfriheten i meningen att en lag mot omskärelse kan betraktas som en inskränkning av möjligheten till utövandet av de religioner som påbjuder ingreppet. Motsättningen mellan olika principer i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter blir tydlig i frågan om omskärelse. Att det handlar om barn, tvång och oåterkallelig stympning talar för att integritetsprincipen i detta fall bör stå över friheten för föräldrar att utöva religion på sina barn.

Möjligheten att utöva omskärelse ser olika ut i olika landsting. De flesta utför ingreppet för ett självkostnadspris, men i exempelvis Örebro läns landsting har man valt att inte utföra manlig omskärelse i den offentligt drivna vården. Den som ändå vill få ingreppet utfört hänvisas till privata utförare.

Möjligheten för enskilda landsting att själva avgöra om den här sortens ingrepp ska ingå i landstingets vårdutbud eller inte har ifrågasatts från olika håll. Socialstyrelsen har förespråkat en lagstiftning som tvingar landsting att erbjuda omskärelse av barn. Sveriges kommuner och landsting har en något mjukare linje, men går ändå ut med en generell rekommendation.

Då frågan står och väger mellan olika principer och då vi har kommunalt självstyre i Sverige torde det vara befogat att överlåta till de regionalt valda församlingarna att avgöra vilka principer som ska gälla i deras del av landet.

Därför föreslås att:

  • det ska vara upp till varje landsting att avgöra om manlig omskärelse ska erbjudas inom det aktuella vårdutbudet

 

Bilagor: 

Regeringsformen, 2 kap 2 §

”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).”

 

Barnkonventionen 

  1. ”Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.”
  1. ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”
  1. ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.”

 

Humanistpriset till Örebro läns landsting

På Humanistdagen lördag 20 mars delar Humanisterna Örebro ut Humanistpriset Örebro 2010.

Styrelsen i Humanisterna Örebro har beslutat att 2010 års pris går till Örebro läns landsting.

Motivering:

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 18, står det att alla har rätt till religionsfrihet. I artikel 14 i FN:s barnkonvention förtydligas att detta även gäller barn. Men barns religionsfrihet och rätt till sig egen kropp är ingen självklarhet.

Även i Sverige menar många att föräldrar har rätt att stympa pojkars, spädbarns, könsorgan. Det är fortfarande inte olagligt för föräldrar att skära bort delar av sina söners könsorgan om de hävdar att det är en religiös tradition. Både Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting rekommenderar landstingen att utföra dessa oåterkalleliga ingrepp på pojkar när föräldrarna hänvisar till religiösa sedvänjor. Detta trots att barnen inte själva har fått någon chans att skapa sig en egen livsåskådning.

Varje landsting har rätt att själv besluta om samhället ska utföra eller finansiera sådana ingrepp. Örebro läns landsting beslöt under 2009 att inte längre skära bort delar av pojkars könsorgan av religiösa skäl. Örebro läns landstings beslut är en tydlig markering från samhället att varje individ har rätt att till sin egen kropp och har rätt att själv välja livsåskådning.

Humanisterna Örebro är glada och stolta att Örebro läns landsting står upp för barnens rättigheter. Ett modigt beslut. Tack!

Priset delas ut under Humanistdagen Örebro 2010 lördag 20 mars.

Motion angående LOV

2012-08-28

Sverige är inne i en radikal omvälvningsperiod just nu. Den gemensamma välfärden håller på att omstöpas. En femtedel av alla som jobbar i välfärdssektorn arbetar idag i privat regi. Inom handikappomsorg och missbruksvård är det närmare hälften. På denna välfärdsmarknad finns det ett fåtal dominerande aktörer som drivs med vinstintresse och som inte sällan är knutna till så kallade riskkapitalbolag.

Dessa verksamheter finansieras med skattemedel. Det är alltså kommuner och landsting som sätter upp villkoren för de privata aktörerna och som betalar dem för deras tjänster.

Vilka välfärdsområden som ska privatiseras och vilka möjligheter finansiärerna har att ställa krav på utförarna regleras via lagstiftning. Idag är lagstiftningen utformad på ett sätt som maximerar möjligheterna för vinstdrivande aktörer att slå sig in på välfärdsmarknaden och att tjäna så mycket pengar som möjligt. I själva verket är den svenska privatiseringsmodellen den mest gynnsamma i världen när det gäller att öppna upp för sådana möjligheter.

Lagen om valfrihet (LOV) har utformats med uppenbart fokus på att göra det enklare för vinstdrivande bolag att etablera sig inom välfärden. Det framgår tydligt hur lagen är skriven med företagens intressen som utgångspunkt. Lagen ger utförarna långtgående möjligheter att överklaga finansiärernas beslut, samt att kunna söka skadestånd. Men den medger inga möjligheter för finansiärerna att ta till rättsliga åtgärder mot utförare som missköter sig. Finansiärerna är alltså skattebetalarna.

I lagen finns det också tydliga begränsningar i finansiärernas möjligheter att ställa krav på utförarna. I 5 kap 1§ står det att ”Den upphandlande myndigheten får inte ställa upp villkor om att en grupp ska ha en bestämd juridisk form för att få lämna en ansökan”. Den kommun eller det landsting som enbart vill ha icke-vinstdrivande aktörer har alltså inga möjligheter att göra sådana begränsningar bland utförarna.

Med några mindre förändringar i lagtexten kan LOV utformas för att begränsa vinstdrivande företags möjligheter att dränera välfärden på resurser och samtidigt värna valfriheten och mångfalden i välfärdssektorn. Genom att ta bort ”inte” i den citerade meningen ovan skapas möjligheter för kommuner och landsting att begränsa vinstintresset i välfärden. Om man dessutom lägger till villkor om att eventuella överskott skall behållas i eller återinvesteras i verksamheten kan det fungera som ytterligare ett kvalitetsincitament.

Det finns många goda argument för att införa sådana villkor. Ett av de främsta argumenten har aktualiserats av Carema, som visat att kvalitet och vinstintressen inte alltid går hand i hand. Snarare talar erfarenheten för att förhållandet är det motsatta. Vinstintressen leder till lägre kvalitet och mindre resurser till verksamheterna. Det finns flera exempel på jämförande studier som bekräftar detta förhållande.

Ett annat argument för att reglera tilldelningspraxis är mångfald. Om syftet är att vi ska ha fler utförare av välfärdstjänster blir LOV ett trubbigt verktyg för att nå det målet. Lämnad till sig själv leder utvecklingen inte med automatik till en mångfald av små aktörer, utan snarare till en situation där ett fåtal stora aktörer dominerar hela marknaden. För att vidmakthålla mångfalden kan tilldelningen av välfärdsuppdrag regleras så att den gynnar mindre aktörer.

Ett tredje argument handlar om bredd. Många aktörer leder inte per automatik till många olika typer av alternativ. Snarare visar erfarenheten på en utveckling mot likriktning. För att främja utvecklingen av olikartade alternativ behöver tillämpningen av LOV regleras även när det gäller typen av verksamhet och karaktären på själva tjänsten.

Ett fjärde argument för en mer proaktiv politisk tillämpning av LOV handlar om vilken typ av mekanismer som ska råda på området. Om aktörerna är vinstdrivande blir kundvalsmekanismen en viktig styrprincip. Systemet tenderar i så fall att följa marknadsliknande principer. Brukarna blir till kunder och tjänsterna fördelas i enlighet med efterfrågan, snarare än i enlighet med behov. Aktörernas drivkraft blir strävan efter vinst, inte intresset att utföra en tjänst av hög kvalitet. Verksamheten blir till ett medel för målet att ge avkastning. Den principen är kvalitativt annorlunda jämfört med icke- vinstdrivande aktörer vilka istället ser resurserna som medlet för att kunna utföra en verksamhet av hög kvalitet. Det är viktigt att tilldelningen av uppdrag inte sker utifrån lägstapris-principen, utan att det är kvalitén i verksamheten som avgör vem som kan bli aktuell som skattefinansierad utförare.

Ett femte argument handlar om demokrati. Som köpare av en tjänst kan kommunen eller landstinget ställa krav inte bara på själva tjänsten utan också på de arbetsförhållanden som de som utför tjänsten lyder under. Genom att sätta upp villkor om goda anställningsförhållanden, anställdas möjlighet till medbestämmande och brukarinflytande kan kommunen påverka inte bara utbudet, bredden och kvalitén på välfärdstjänsterna som erbjuds, utan också under vilka förhållanden dessa tjänster ska erbjudas. Det kan ses som bidrag till demokratiseringen av arbetslivet. 

Med förändringar av det här slaget förändras villkoren för de så kallade välfärdsföretagen. Det kommer inte att föra med sig någon konfiskering av privata tillgångar. Det kommer inte innebära att kommunen godtyckligt fråntar ägarna deras egendom. Utförarna finns kvar, men om de fortsätter att vara vinstdrivande och odemokratiska så upphör den offentliga finansieringen från kommunens sida. Vad ägarna då gör med sina verksamheter är helt upp till dem. Det bästa är förstås om de ombildar sig, men de kan också byta bransch eller lägga ner. En rimlig gissning är att många väljer att ombilda sig. 

I partiprogrammet står det att ”socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande”. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa kan ”påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”. Vi håller också fast att ekonomiska intressen aldrig har rätt att sätta gränser för demokratin, men att demokratin alltid har ”rätten att ange villkoren för ekonomin och sätta gränserna för marknaden”.

Den här typen av förändringar ligger tryggt förankrade i socialdemokratins ideologiska mittfåra. De är också strategiska och utformade utifrån den verklighet som råder just nu. Genom att hålla fast möjligheten för olika aktörer att utföra välfärdstjänster och samtidigt maka bort vinstintresset från välfärden upprätthålls den valfrihet som har vunnit mark, samtidigt som kapitalets avarter fråntas sina möjligheter att exploatera skola, vård och omsorg för att bygga privata förmögenheter. Det mer ansvarsfulla förhållningssättet bidrar till att välfärdens aktörer blir icke- vinstdrivande och demokratiska istället för vinstdrivande och odemokratiska. Drivkraften i dessa verksamheter kommer att inriktas mot samhällsnytta istället för egennytta. Och med tanke på att den borgerliga regeringen har ökat mängden välfärdsföretag blir en demokratisering av dessa också en demokratisering av en stor och växande samhällssektor.

Mot bakgrund av detta föreslås att:

  • LOV justeras så att den begränsar möjligheten för vinstdrivande aktörer att kunna bedriva välfärd med kommunal finansiering. Detta sker genom formuleringar om att uppdrag endast kan tilldelas icke-vinstdrivande aktörer.
  • LOV kompletteras med krav på utförarna att erbjuda goda arbetsförhållanden, insyn och medinflytande för de anställda.
  • LOV kompletteras med formuleringar som innebär att målgruppen för välfärdsinsatserna tillförsäkras insyn och inflytande över verksamheten.

 

Motion angående vinstintressen i välfärden

2012-08-28

Associationsformen har betydelse. Det spelar roll vad det står på skylten till sjukhuset, vårdcentralen eller äldreboendet. Med fler vinstdrivande associationsformer ökar inslaget av vinstintressen i välfärden vilket leder till sämre och dyrare välfärd. Det innebär också att stora mängder skattemedel tas ut som privata förmögenheter istället för att investeras i välfärd. Det leder till efterfrågestyrning istället för behovsstyrning och det förvandlar medborgaren till kund.

Allt detta har vi fått kvitto på de senaste åren. Media har i allt högre utsträckning börjat intressera sig för privatiseringarnas negativa konsekvenser. Även forskningen har kunnat redovisa flera studier som ger anledning att fundera över nyttan med vinstintressen i välfärden.

I allt väsentligt kan följande tre argument lyftas fram för en välfärd fri från vinstintressen:

  1. Resurserna behövs i välfärden
  2. Välfärden ska drivas utifrån ett medborgarintresse, inte utifrån ett vinstintresse
  3. Vinstintressen ger sämre och dyrare välfärd

I den förhållandevis utförliga argumentation som nu följer utvecklas dessa argument. Särskild vikt har lagts vid att förankra argumentationen i källor. Många av dessa källor är vetenskapliga, referee-granskade forskningsartiklar. Förhoppningen är att motionen ska stimulera till vidare läsning.

 

1. Resurserna behövs i välfärden

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”

                                                  Gustav Möller

Välfärd som drivs med vinstintresse innebär vinstuttag till ägarna. Detta vinstuttag kan ske på många olika sätt. Aktieutdelningar är en form, men med framväxten av riskkapitalbolag och avancerad skatteplanering har det utvecklats många andra sätt att ta ut stora vinster ur skattefinansierade verksamheter.

Gemensamt för alla sätt är att de dränerar verksamheterna på resurser. De överför skattemedel och allmän egendom till privata intressenter och privata förmögenheter (Cervenka & Almgren, 2011). Resurser som hade kunnat användas till vård och omsorg går istället till lyxkonsumtion eller samlas på hög.

Utvecklingen de senaste åren visar upp ett ökande vinstuttag bland de privata välfärdsbolagen. Av Sveriges privata gruppbostäder är det idag 70 procent som ägs av anonyma holdingbolag på Guernsey, Jersey eller i Luxenburg (Bursell, 2012). De vinstsyftande bolagens andel av den skattefinansierade välfärden har ökat kraftigt, liksom deras omsättning och följdenligt även vinstuttaget. Bolagen har vuxit till jättekoncerner med egna kapital som vida överstiger omsättningen i normalstora landsting.

Enligt en beräkning från SCB hade välfärdsföretagen ett vinstuttag på 15 procent 2009 (Björklund & Doganson, 2011). Då det sammanlagda värdet på köpta tjänster inom utbildningsverksamhet, vård- och omsorgsverksamhet och hälso- och sjukvårdsverksamhet vid den tiden uppgick till 58 miljarder ger det ett vinstuttag från dessa sektorer på 8,7 miljarder. Sedan kartläggningen genomfördes 2009 har sektorn fortsatt att växa kraftigt.

Tabell 1: Värdet på kommuners och landstings köp av verksamheter från privata företag 2009

Typ av verksamhet

Köp av tjänster från privata företag (miljarder kr)

Utbildningsverksamhet

18

Vård- och omsorgsverksamhet

22

Hälso- och sjukvård

18

Summa

58

Utöver dessa vinstuttag görs årliga ränteavdrag. Bland 23 granskade bolag har Skatteverket räknat ihop avdrag på sammanlagt cirka 2,8 miljarder (Skatteverket, 2012).

Inom skolvärlden har de höga vinstuttagen i skolbolagen väckt reaktioner från Lärarnas Riksförbund (Lärarnas riksförbund, 2012). Förbundet konstaterar att ”betydande summor av skattebetalarnas pengar försvinner årligen via vinstutdelning och andra inkomstöverföringar från skolverksamheten till stora riskkapitalbolag” och kräver därför insatser för att stoppa skolans dränering på resurser. 

Med riskkapitalbolagens inträde på den växande vårdmarknaden skapas också möjligheter att göra stora vinster på försäljningar. Carema Care, till exempel, ägdes fram tills i mars 2010 av brittiska riskkapitalbolaget 3i, som köpte koncernen för 1,85 miljarder 2005. De nya ägarna, svenska Triton med säte på Jersey och amerikanska KKR, betalade 8,3 miljarder för koncernen. Det blev en god affär för 3i med andra ord. Men då hade man också utvecklat Carema till en ren vinstmaskin under ägarperioden. Mellan 2005 och 2009 steg vinsten från 88 miljoner till 624 miljoner. Omsättningen under samma period ökade med 37 procent och antalet anställda ökade med 32 procent. (Lucas & Tottmar, 2011)

Det som får värdet att öka på koncernerna är möjligheten för ägarna att ta ut vinst ur verksamheten. När andelen vinstdrivande bolag ökar i välfärden ökar också det totala vinstuttaget. En större andel av skattebetalarnas pengar går då till andra saker än den välfärd som de var avsedda för.

 

2. Välfärden ska drivas utifrån ett medborgarintresse

I många sammanhang fungerar marknaden alldeles utmärkt. För den initierade kunden är det ofta en fördel att ha många alternativ att välja bland när det ska konsumeras varor. Konkurrensen pressar priserna och triggar producenterna att hålla kvaliteten uppe. Den som erbjuder varor som inte håller måttet eller tar ut för höga priser väljs bort av kunderna och går under i konkurrensen med effektivare producenter.

Men i vissa sammanhang fungerar marknaden dåligt. I branscher med få och stora aktörer får konkurrensen inte samma effekter som i branscher med många små aktörer. Privata oligopol eller monopol sätter marknaden ur spel genom att kundernas möjligheter att välja andra alternativ begränsas.

Det finns också branscher där de tilltänkta kunderna inte kan eller kan förutsättas göra rationella och initierade val. När marknaden blir svåröverskådlig, när det i praktiken bara finns ett alternativ, när kunden är sjuk eller har en funktionsnedsättning, när det inte finns tid att göra initierade val eller när det helt enkelt är irrelevant vem som tillhandahåller varan – då tappar marknadssystemet sina poänger och blir dysfunktionellt.

Välfärden är i stora delar en sådan bransch. Det märks inte minst på de svårigheter som tycks vara behäftade med dagens ambitioner att förvandla välfärden till en marknad. Statsvetaren Bo Rothstein hänvisar i en artikel till en amerikans forskare som formulerat fyra villkor som måste vara uppfyllda för att marknaden ska ge de effekter som eftersträvas i och med privatiseringarna:

”Det första var att det verkligen gick att skapa konkurrens mellan olika producenter.

Det andra att man hade en hög kvalitet när det gällde inspektion av kvalitén i vad som producerades och relativt snabbt kunde stänga av de entreprenörer som inte höll måttet.

Samt, och detta var det centrala, privatisering av offentliga tjänster fungerade bara om det var möjligt att tillräckligt noga precisera kontrakten.” (Rothstein, )

Enligt Rothstein finns det en hel del forskning som visar att detta fungerar relativt lätt när det gäller sophämtning, busstrafik och byggande, alltså områden där den produktiva effektiviteten är viktig. Men när det gäller att hantera människor blir det mycket svårare, för att inte säga omöjligt. Inom vården eller utbildningen där det centrala är att verksamheten utförs med respekt och värdighet för den enskilde är det inte lika enkelt att reglera tjänsterna med kontraktsskrivningar. Särskilt inte när aktörerna har vinsten som mål och inte kvaliteten.

En annan aspekt som gör det problematiskt att låta välfärden drivas utifrån marknadsmekanismer är marknadens inbyggda strävan att expandera. Som Göran Rosenberg skriver i en artikel:

”Med vinsten som vårdens drivkraft uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna.

Med vinsten som drivkraft i vården uppstår kort sagt en konflikt mellan samhällets intresse av att förebygga och begränsa konsumtionen av vård (ökande vårdkonsumtion som tecken på ohälsa) och vinstdrivna sjukvårdsinvesterares intresse av att öka den (ökande vårdkonsumtion som affärsnödvändighet).” (Rosenberg, 2009)

Även Rosenberg betonar i samma artikel att vården inte kan betraktas som en vara på en marknad, utan att den har en speciell karaktär med sina mellanmänskliga relationer och förpliktelser. Välfärdens karaktär gör den till ett olämpligt objekt för marknadsförsök. 

Vård, skola och omsorg utgör viktiga samhällsfunktioner. De måste fungera för alla, första gången och varje gång de praktiseras. Misslyckade insatser i dessa sektorer låter sig inte lagas med garantireparationer om de går fel. På dessa områden måste samhället gå in som garant och ta ett ansvar för att kvaliteten håller en genomgående hög nivå och att alla får del av välfärden. Välfärd är en medborgerlig rättighet. Den finns inte för att någon ska tjäna pengar på den. Den finns därför att samhället mår bra av den.

Överskott, vinst och vinstintresse

Det finns ibland en tendens till begreppsförvirring i vinstdiskussionen. Ett exempel på detta är argumentet att alla verksamheter måste gå med överskott för att kunna göra investeringar för framtiden. Att inte gå med vinst skulle därmed gå emot varje organisations intresse. Ett annat exempel är påståendet att även kommuner eller ideella organisationer går med vinst och att dessa därför kan betraktas som vinstdrivande, på samma sätt som andra företag.

En första distinktion bör göras mellan vinst och överskott. I ekonomisk mening är vinsten den del av överskottet som återstår efter det att investeringarna är dragna. Alltså, först regleras organisationens över- och underskott, inklusive avsättningar för framtida investeringar. Det som därefter återstår är vinsten. Denna vinst är inte en förutsättning för att kunna driva verksamheten eller göra investeringar för framtiden. Den är vad som blir kvar när allting annat är draget. För ett vinstdrivande bolag är vinsten en nödvändighet då den bildar grund för avkastningen till ägarna. Men i en icke-vinstdrivande verksamhet kan den fonderas, återinvesteras eller betalas tillbaka.

En andra distinktion kan göras mellan att gå med vinst och att vara vinstdrivande. Kommuner och ideella organisationer kan gå med vinst. Men deras syfte är inte att göra det: de är inte vinstdrivande eller vinstsyftande. Skillnaden mellan en kommun och ett aktiebolag handlar om varför de finns till. Kommunen finns till i syfte att tillhandahålla välfärd. För att kunna göra detta krävs resurser. Verksamheten är målet. Pengarna är medlet för att nå detta mål.

Aktiebolaget finns till i syfte att genera avkastning till sina ägare. Syftet med ett aktiebolag är att gå med vinst. För att gå med vinst investerar aktiebolaget i verksamheter som ger eller kan ge avkastning. I aktiebolaget är det vinsten som är målet. Verksamheten är medlet för att nå detta mål. Skillnaden i relation till icke vinstdrivande verksamheter kan illustreras med nedanstående fyrfältare:

Tabell 2: Skillnaden mellan vinstdrivande och icke vinstdrivande verksamheter

 

Aktiebolag

Offentlig verksamhet

Mål

Pengar

Verksamhet

Medel

Verksamhet

Pengar

Här kan man lägga till att privata men icke-vinstdrivande verksamheter hamnar i samma kolumn som offentlig verksamhet. Den är dock alltjämt privat. Därför bör en tredje distinktion göras mellan två olika typer av privata verksamheter: vinstdrivande och icke-vinstdrivande.

Frågan om man ska kalla verksamheterna vinstdrivande eller vinstsyftande lämnas obesvarad i den här motionen. Det finns en skillnad i betoning mellan de olika benämningarna. Att ha vinsten som drivkraft betonar vinstens funktion som incitamentsskapare för verksamheten. I verksamheter som Carema eller Capio blir den betoningen missledande eftersom huvudparten av de som arbetar i verksamheten inte får del av vinsten, utan tvärtom att verksamheterna dräneras på resurser för att den finansiella överbyggnaden ska kunna ge avkastning till ägarna. För att vinsten ska kunna sägas fungera som drivkraft bör den existera som en lokal möjlighet i verksamheten och inte som en intern koncernskatt.

Med begreppet vinstsyftande sätts fokus på skälet till varför verksamheten finns överhuvudtaget, oavsett vems fickor vinsten hamnar i. I den meningen behöver inte de anställda i den här meningen drivas av ett vinstintresse i sitt dagliga arbete, utan de kan motiveras på andra sätt.

I den här jämförelsen får driftsformen betydelse. Aktiebolag symboliserar verksamheter som är vinstdrivande. Offentliga verksamheter, stiftelser och ideella organisationer symboliserar verksamheter som inte är vinstdrivande. Med vinstdrivande associationsform menas här att det ligger inbyggt i organisationen att den ska generera vinst. Aktiebolagets vinststrävan finns inbyggd i aktiebolagslagen, som ju definierar associationsformen. Den ideella organisationens eller kommunens frånvaro av vinststrävan regleras med andra lagskrivningar.

Kopplingen mellan associationsform och vinstintresse kan uppfattas som missledande eftersom stiftelser ibland används som associationsform i stora koncerner som ägnar sig åt avancerad skatteplanering. Det finns också flera andra exempel på hur icke-vinstdrivande associationsformer kan utnyttjas för vinstdrivande syften (Etzioni & Doty, 1976). Med andra ord finns det undantag från regeln som säger att det är just aktiebolag eller enskilda firmor som ska uppfattas som vinstdrivande. För att reglera vinstintresset i välfärden är vaksamhet när det gäller associationsform en nödvändig men inte tillräcklig åtgärd. Det krävs också regleringar mot att icke-vinstdrivande associationsformer används för vinstsyften.

Nu kan allt detta utvecklas och nyanseras i många ytterligare steg med hjälp av en omfattande företagsekonomisk begreppsapparat. Detta är inte en sådan text, utan ett försök att på ett förenklat sätt tydliggöra några grundläggande distinktioner som ibland glöms bort i debatten.

Vinsten som incitament

”Inget berg är så högt att inte en läkare fullastad med guld kan ta sig över det”. Citatet handlar om den kraft som ligger i ekonomiska belöningssystem. Det sammanfattar föreställningen som säger att bara belöningen är tillräckligt stor så kan den få människor att åstadkomma underverk. Citatet fångar också utgångspunkten för den samhällsomvandling som pågår idag och som är på väg att resultera i en situation där hälften av all välfärd som produceras i det här landet drivs utifrån ett vinstintresse.

Problemet med föreställningen är att den stämmer dåligt överens med vad forskningen vet om incitament. Det föreligger ett glapp mellan vad forskningen vet och vad politiken gör. Amerikanen Dan Pink har presenterat argument och kunskap om detta i ett framträdande på ted.com (Pink, 2009).

Pink hänvisar till psykologen Karl Duncker, som redan 1945 introducerade det så kallade ”ljusproblemet” (The Candle Problem). Det handlar om att man sätter en försöksperson vid ett bord där det ligger ett ljus, tändstickor och en kartong med häftstift. Uppgiften går ut på att försökspersonen ska fästa ljuset vid väggen och tända det så att det inte rinner ner något stearin på bordet. Lösningen är att man häller ut häftstiften, fäster kartongen vid väggen och ställer ljuset i kartongen.

Experimentet mäter förmågan att överskrida funktionell fixering (functional fixedness). Det gäller att se och förstå att kartongen med häftstiften också kan användas som ett underlägg för ljuset.

Pink berättar om en annan psykolog, Sam Glucksberg, som använde ljusproblemet i ett experiment där två grupper fick tävla om vem som klarade att lösa experimentet snabbast (Glucksberg, 1962). Den ena gruppen fick informationen att syftet med experimentet var att mäta hur lång tid det tar, i genomsnitt, att lösa den här typen av problem. Den andra gruppen erbjöds belöningar. Hamnade man bland de 25% snabbaste fick man fem dollar. Den grupp som fick den snabbaste tiden skulle få 20 dollar. Resultatet av experimentet visade att den grupp som fick ekonomiska belöningar tog i genomsnitt tre och en halv minut längre tid på sig att lösa problemet.

När efterföljande forskare har upprepat experimentet har de kommit fram till samma resultat, om och om igen under 40 års tid (se t ex Adamson, 1952). Det är ett av de mest robusta resultaten inom social forskning och samtidigt ett av de mest ignorerade, enligt Dan Pink. Att lägga in ekonomiska incitament för att lösa en uppgift som går ut på att överskrida funktionell fixering är alltså kontraproduktivt. Ekonomiska belöningar förslöar tänkandet och blockerar kreativiteten.

För enklare uppgifter, däremot, kan ekonomiska incitament bidra till att höja arbetstakten. Om experimentet riggas så att häftstiften ligger utanför asken vinner gruppen som får belöningar med hästlängder. Men då är problemet väldigt enkelt att lösa. För snävt avgränsade uppgifter utan krav på kreativt tänkande kan ekonomiska incitament fungera bra. Men för problem där lösningen inte är uppenbar är de kontraproduktiva. Ekonomiska belöningar kan vara bra för att lösa 1900-talsuppgifter. Men för att hantera svåra problem i 2000-talets komplexa verklighet behövs andra incitament.

I det moderna tjänstesamhället, i vården, i skolan och inom omsorgen ställs en allt större andel välutbildad personal inför allt svårare uppgifter. Det rutiniserade arbetet har automatiserats med avancerade tekniska lösningar och kommit att ersättas med uppgifter som ställer helt andra krav på problemlösningsförmåga och kreativt tänkande. De problem som anställda ställs inför i dagens och framtidens arbetsliv har inte en uppenbar lösning – de har ofta flera olika icke-uppenbara lösningar.

Att i det här läget fatta avgörande politiska beslut som i stor skala inför ekonomiska incitament och 1900-talstänkande i några av landets mest problemorienterade sektorer känns inte särskilt ansvarstagande.

Från medborgare till kund

Att använda vinsten som incitament påverkar verksamhetens kvalitet och karaktär. Men det är inte bara vinsten i sig som påverkar. Vinstintresset ingår som en grundsten i ett marknadssystem. Med vinstintresset följer marknadsmekanismer och utbytesrelationer. I den meningen innebär en ökad andel vinstdrivande aktörer också att välfärden transformeras från en typ av systemlogik till en annan. Resursfördelningen går från behovsstyrning till efterfrågestyrning (Rosenberg, 2009). Styrningen över verksamheten går från demokrati till marknad. Tjänsternas målgrupp förvandlas från medborgare till kunder.

Denna transformation får långtgående konsekvenser när den dras till sin spets. Kund är inte samma sak som medborgare, som Anne-Marie Lindgren skriver (Lindgren, 2004). Kund är man på en marknad. Medborgare är man i en demokrati. Marknad och demokrati utgår från olika grundstruktur, enligt Lindgren.

Lindgren menar att prototypen för marknaden är torghandeln. Kunden väljer bland ett på förhand fastställt utbud av varor. Den som inte är nöjd med den ena varan kan alltid välja någon annan. Köparen ansvarar för sina egna inköp. Säljaren ansvarar för sina egna varor. Ingen har ansvaret för att konsumenterna får det de behöver – om någon inte kan betala för varan som efterfrågas så är det inte säljarens problem.

Prototypen för demokratin är sockenstämman (Lindgren 2004). På stämman samlades socknens bönder för att diskutera gemensamma angelägenheter. Där hade alla rätt att lägga fram sina åsikter, men också ansvar för att se till att det faktiskt blev något av besluten.

I ett välfärdssystem som bygger på demokrati och medborgarskap har systemet ansvar för att alla får del av nyttigheterna, inte bara vissa. Alla är också delaktiga i finansieringen av systemet. Medborgaren betalar för hela systemet, via skatten, inte enbart för sin egen privata del. En kund, däremot, betalar bara för sig själv.

Medborgaren ser sig själv som en del av en samhällsgemenskap. En medborgare tar ansvar i samhället och för hur samhället utvecklas, agerar i samverkan med andra och frågar sig vad man kan göra för samhället. Som medborgare är man orienterad mot samhällslivet. Kunden ser sig själv som en individ. En kund tar ansvar för sig själv och sitt eget välbefinnande. Som kund agerar man individuellt. Man frågar sig vad samhället kan göra för en själv. Kunden är orienterad mot privatlivet.

I samhället i stort rör sig människor mellan olika roller. Den som handlar mat eller kläder agerar kund. Den som går och röstar, deltar i en studiecirkel eller skriver en motion agerar medborgare. I hemmet agerar man familjemedlem. I sitt yrke går många in i en professionell roll och så vidare.

Välfärden utgör en stor och viktig del av samhället. I och genom den agerar människor som medborgare. Om denna välfärd förvandlas till en marknad förskjuts balansen mellan rollerna. I allt fler situationer behandlas människor som kunder. Därmed reduceras medborgarskapet i samhället i stort och välfärden individualiseras.

Med kundrelationernas utbredning följer en förtunning av demokratin. Medborgarskapet devalveras till en fråga om att göra passiva kundval på en marknad och andra för socialdemokratin centrala begrepp som delaktighet, dialog och inflytande blir irrelevanta i sammanhanget. Fler kundrelationer och mer marknad innebär en utveckling bort från principen att demokratin ska genomsyra hela samhället.

Det finns många skäl att inta en försiktig hållning till vinstintressen i välfärden. Välfärden är inte som andra varor på en marknad och marknaden tycks överhuvudtaget fungera dåligt inom välfärdssektorn. Att välfärden till sin natur bygger på värden som demokrati, solidaritet och medborgarskap, snarare än på kundval, marknad och konkurrens utgör ytterligare skäl till att värna principen att sektorn ska drivas utifrån ett medborgarintresse.

 

3. Vinstintresset ger dyrare och sämre välfärd

Att skattepengar ska gå till välfärd och att välfärd ska drivas utifrån ett medborgarintresse bygger på ideologiska ställningstaganden. Frågan om vinstintressets effekter på effektivitet och kvalitet handlar däremot inte om ideologi eller åsikter. Den frågan är empirisk. 

I det här avsnittet redovisas resultaten av några studier som har publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Innan den genomgången är det några saker som kan behöva poängteras.

I debatten om vinstintressets för- eller nackdelar finns en tendens att lyfta fram enskilda exempel som någon slags bevis för det ena eller det andra. Carema-exemplen anförs som bevis för att vinstdrivande vård är dålig. På samma sätt lyfts enstaka kommunala motsvarigheter upp som bevis för att den offentliga vården minsann inte är bättre. Den typen av jämförelser säger inte så mycket om systemen som sådana. För att kunna dra några slutsatser om effekterna av en ökad andel vinstdrivande verksamheter måste det till ett större underlag. I ett sådant underlag kommer det att finnas enskilda privata verksamheter som är ”bättre” än enskilda offentliga verksamheter och vice versa. Men dessa enskilda exempel säger inget om effekterna på systemnivå, det vill säga om vinstdrivande verksamheter generellt sett kan sägas vara bättre eller sämre, billigare eller dyrare, än icke-vinstdrivande motsvarigheter. Genom att studera ett större underlag går det också att säga något om huruvida välfärden som sådan blir bättre och billigare eller något annat när andelen vinstdrivande verksamheter ökar eller minskar.

Om det visar sig att välfärden blir sämre och dyrare av vinstintressen, vilket snart ska visa sig, så betyder inte det att varje enskilt vinstdrivande bolag är dåligt eller sämre än varje icke-vinstdrivande motsvarighet. Slutsatserna gäller på aggregerad nivå, eller på samhällsnivå om man så vill. De handlar då om vilka effekter det får för kvalitet och kostnader generellt om man låter andelen vinstdrivande verksamheter öka eller minska.

De jämförelser som ska redovisas handlar också mestadels om skillnaden mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande verksamheter, på engelska ”for-profit” respektive ”not-for-profit”. Detta ska inte förväxlas med uppdelningen mellan privat och offentligt. Till kategorin icke-vinstdrivande räknas nämligen också privata verksamheter som inte drivs med vinstintressen.

Ganska nyligen redovisade SNS en metastudie av effekterna av de senaste 20 årens privatiseringar i Sverige. Slutsatserna måste betraktas som nedslående för privatiseringsanhängare: de förväntade och utlovade resultaten har inte infriats och effekterna av de omfattande reformerna har inte gjorts till föremål för någon systematisk utvärdering. Laura Hartman, docent i nationalekonomi, skriver i en debattartikel:

”Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.” (Hartman, 2011)

Införandet av vinstintressen i välfärden verkar alltså bygga på ideologiska föreställningar snarare än på fakta. Beslutsfattarna verkar ha utgått ifrån att privatiseringar och vinstintressen skulle leda till bättre och effektivare välfärd. Men hur ser det ut på faktafronten? Vad säger forskningen om skillnaderna mellan vinstdrivande vård och omsorg kontra icke-vinstdrivande vård och omsorg?

För att undersöka om vinstdrivande vård är effektivare har en grupp amerikanska forskare (Silverman, Skinner, & Fisher, 1999) jämfört sjukvårdskostnader per capita i områden med vinstdrivande, icke-vinstdrivande samt blandade sjukhus. I 208 områden var samtliga sjukhus vinstdrivande och i 2860 områden var samtliga sjukhus icke-vinstdrivande. 193 områden hade blandade associationsformer. Data samlades in vid tre tillfällen: 1989, 1992 och 1995. Resultaten visar att sjukvårdskostnaderna i områden med enbart vinstdrivande sjukhus är signifikant högre än motsvarande kostnader i områden med enbart icke-vinstdrivande sjukhus. Områden med blandade associationsformer ligger mitt emellan dessa kostnadsnivåer. Vinstdrivande vård är alltså dyrare än icke-vinstdrivande vård.

Studien visar också att områden som konverterar från icke-vinstdrivande till vinstdrivande blir dyrare, samt att områden som konverterar åt andra hållet blir billigare. Alltså, både nivån på sjukvårdskostnaderna och ökningen av dessa kostnader var högre i områden med vinstdrivande sjukhus än i områden med icke-vinstdrivande sjukhus.

I Sverige har det inte gjorts några systematiska jämförelser när det gäller kostnader för olika associationsformer. Den privata sjukhusvården i Sverige är inte så omfattande och den bedrivs ofta under andra villkor och med annan inriktning än den offentliga vården, vilket försvårar jämförelser (Hartman, 2011). Dock finns det en del jämförelser i internationella studier som har kommit fram till intressanta resultat. Bland annat verkar icke-vinstdrivande sjukhus ha lägre administrativa overheadkostnader, men samtidigt också lägre intäkter per intagen än vad som är fallet för vinstdrivande sjukhus (Hartman, 2011).

Ett exempel på hur vinstdrivande verksamheter strävar efter maximerande av intäkter är en jämförelse mellan vinstdrivande och icke vinstdrivande sjukhus när det gäller antalet sjukhusdagar per patient vid dialysbehandling (Lee, Chertow, & Zenios, 2010). Den här studien visar att antalet sjukhusdagar är signifikant lägre för icke-vinstdrivande sjukhus. Resultaten indikerar att ersättningssystemen inte tillhandahåller tillräckliga incitament för att eftersträva optimalt utfall för patienterna, det vill säga så få sjukhusdagar som möjligt. I sin strävan att maximera intäkterna låter vinstdrivande sjukhus patienterna ligga kvar längre än vad som är medicinskt motiverat. Detta för att kunna debitera extra tid från finansiärerna. Strävan efter intäkter prioriteras framför en optimal behandling för patienten.

Om det är svårt att jämföra kostnader mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande välfärd torde kvalitet vara ännu svårare att mäta. Det finns dock flera studier som jämför kvalitetsindikerande aspekter utifrån driftsform. En sådan aspekt kan vara risken att dö. Hur ser det ut i vinstdrivande verksamheter? Är de dödligare än icke-vinstdrivande motsvarigheter?

I en systematisk metaanalys av studier som jämför mortaliteten i vinstdrivande och icke-vinstdrivande sjukhus, baserad på studier av mer än 26 000 sjukhus och 38 miljoner patienter, visar det sig att vinstdrivande sjukhus har en högre mortalitet än icke-vinstdrivande sjukhus (Devereaux et al., 2002). Risken att dö är alltså högre om sjukhuset drivs med vinstintresse.

När det gäller mer allmänna kvalitetsmått visar sig samma mönster i en israelisk jämförelse av kvaliteten i vinstdrivande respektive icke-vinstdrivande sjukhem (Clarfield et al., 2009). Studien konstaterar att i Israel, liksom på många andra ställen, ger vinstdrivande sjukhem sämre omsorg än icke-vinstdrivande motsvarigheter. En sannolik förklaring till detta är, enligt studien, att det föreligger en konflikt mellan kraven på god vård för patienten å ena sidan och strävan efter att maximera vinst å den andra.

Arbetsmiljön är en viktig kvalitetsfaktor, framförallt i verksamheter som arbetar med människor. I en svensk studie jämförs arbetsmiljöfaktorer mellan tre akutsjukhus – ett privat vinstdrivande, ett privat icke-vinstdrivande och ett offentligt (Hansen, Sverke, & Naswall, 2009). Studien baserar sig på ett urval om 1800 sjuksköterskor från de tre sjukhusen. 1102 ifyllda enkäter bildar underlag i analysen. Resultaten visar att utbrändhetsnivåerna är högst på det privata vinstdrivande sjukhuset och lägst på det landstingsdrivna sjukhuset. Slutsatsen är, enligt studien, att strävan efter vinst verkar leda till högre utbrändhetsnivåer för sjuksköterskor.

Även om det finns förvånansvärt få studier som jämför vinstdrivande med icke-vinstdrivande välfärd (Rosenau & Linder, 2001) framgår det av ovan refererade undersökningar att vinstintressen i välfärden åtminstone inte ger billigare eller bättre välfärd, utan snarare tvärt om.

Avslutning

Det finns alltså många och starka argument för att begränsa vinstintressen i välfärden. Att införa associationsformer som till sin natur är vinstdrivande ökar vinstintressets utbredning inom sektorn och driver utvecklingen i fel riktning. Vad som behövs är inte mer ekonomiska incitament och mer marknad, utan ett återupprättande av medborgarskapet och de demokratiska värden som är kännetecknande för den socialdemokratiska samhällsmodellen.

Vad som har framgått av redovisningen ovan är att de traditionella socialdemokratiska argumenten mot vinstintressen i välfärden alltjämt står starka. Det finns en omfattande forskning som ger stöd för våra utgångspunkter. Även den som inte delar socialdemokratins värderingar torde höja ögonbrynen mot bakgrund av de jämförelser som gjorts mellan vinstdrivande och icke-vinstdrivande välfärd när det gäller ekonomi och kvalitet. Det finns varken ekonomiska eller kvalitetsmässiga argument för mer marknad i välfärden. Inte ens mångfaldsargumentet verkar hålla när välfärdsmarknaden likt alla andra marknader tenderar att koncentrera sig till ett fåtal globala aktörer.

Nu går det inte längre att hävda att mer vinstintressen och mer marknad leder till en bättre välfärd. Att i detta läge stå tillbaka och låta utvecklingen fortsätta på det spåret är att stoppa huvudet i sanden. En ansvarsfull politisk rörelse tar sitt samhällsansvar och sätter punkt för detta slöseri med ekonomiska och mänskliga resurser. Som det står i partiprogrammet:

”Dagens förskjutning av makt till kapitalintressena är inte en ofrånkomlig och därmed oföränderlig följd av globaliseringen. Den kan brytas av medvetet politiskt och fackligt arbete. Nya stora möjligheter öppnar sig för att utjämna klyftor och sprida demokrati och välfärd, men det krävs politisk vilja och politisk kraft att ta tillvara dessa den nya utvecklingens möjligheter.” (Partiprogrammet, s. 5)

Och vidare…

”Den privatkapitalistiska produktionsordningen innebär att vinsten överordnas alla andra intressen, oavsett hur den åstadkoms och vilka kostnader den innebär för samhälle, människor och miljö. Politiska och fackliga krafter har länge varit motvikter mot detta ensidiga vinstintresse, men i det pågående förändringsskedet har dessa krafter minskat i styrka. Kapitalintressena har blivit mindre beroende av den nationella bas, som både politisk och facklig verksamhet bygger på. Att finansintressena delvis frikopplats från den faktiska produktionen frigör dem därtill också från de motvikter, som är kopplade till arbete och tillverkning.

Denna stärkta maktposition gör kapitalismens inneboende oförmåga att hushålla med resurser lika tydlig som dess förmåga att skapa djupa sociala och ekonomiska orättvisor. Kortsiktigt spekulativa finansrörelser bidrar till instabilitet i den internationella ekonomin och har i flera fall allvarligt förvärrat ekonomiska problem i enskilda länder. Koncentration av storföretag till allt större, världsomspännande koncerner skapar stora ekonomiska maktcentra utanför demokratisk kontroll. I fattiga länder utnyttjas arbetskraft till låga löner och hänsynslöst hårda anställningsvillkor. Fackliga organisationssträvanden motarbetas, ofta med brutala metoder. I rika länder ställs icke-lönsamma grupper utanför arbetsmarknaden, samtidigt som ett ständigt stegrat tempo i arbetslivet skadar hälsa och arbetsförmåga hos många av dem som har arbete. Miljöförstöringen framför allt i fattiga länder ökar, när starka kapitalintressen hårdexploaterar mark och naturresurser.

Kapitalismens värdesyn påverkar därtill mycket av samhällsdebatt och opinionsbildning, och den ökade makten över tanken bygger under den rent ekonomiska makt finansintressena besitter. I den kapitalistiska världsbilden är pengar och ekonomisk framgång måttstocken för vad som är gott och eftersträvansvärt. Mänskliga värden som solidaritet och medkänsla förvanskas till lönsamhetskalkyler. Arbetskraft ses som en förbrukningsvara. Barns behov av sina föräldrars tid ställs åt sidan för arbetslivets krav på sina anställda. Människors naturliga längtan efter gemenskap och uppskattning görs till föremål för en hård kommersiell exploatering. De skador detta åstadkommer är lika allvarliga som de som följer ur kapitalismens oförmåga att handskas med ekonomiska resurser; resultatet blir ett kallt och brutalt samhälle utan tillit och gemenskap.” (Partiprogrammet, s. 4)

Det är dags för socialdemokratin att sätta ner foten och ta ställning mot vinstintressen i välfärden. Det är dags för politiken att ta sitt samhällsansvar i frågan. Det är dags att bryta denna oanständiga utveckling. Därför föreslås att

  • kongressen tar avstånd från vinstintressen i den skattefinansierade välfärden
  • kongressen tar avstånd från ekonomiska incitament i den skattefinansierade välfärden
  • kongressen tar avstånd från marknadsstyrning av den skattefinansierade välfärden
  • kommuner och landsting ges möjlighet att överlåta driften för vissa delar av sina verksamhetsområden till enbart icke-vinstdrivande aktörer
  • utförares möjligheter att ta ut vinst ur skattefinansierad välfärd stoppas
  • lagstiftningen för så kallad aggressiv skatteplanering skärps
  • utförsäljningarna av offentlig egendom stoppas

Referenser

Adamson, R. E. (1952). Functional fixedness as related to problem solving: A repetition of three experiments. Journal of Experimental Psychology, 44(4), 288-291. doi:10.1037/h0062487

Björklund, H., & Doganson, C. (2011). Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg 2009. ( No. OE 29 SM 1101).SCB.

Bursell, J. (2012, 2012-07-16). Så tar riskkapitalet över handikappomsorgen. SvD Näringsliv,

Cervenka, A., & Almgren, J. (2011). Guldkantade krisår för riskkapitalister. Retrieved 07/11, 2012, from http://www.svd.se/naringsliv/guldkantade-krisar-for-riskkapitalister_6682448.svd

Clarfield, A. M., Ginsberg, G., Rasooly, I., Levi, S., Gindin, J., & Dwolatzky, T. (2009). For-profit and not-for-profit nursing homes in israel: Do they differ with respect to quality of care? Archives of Gerontology and Geriatrics, 48(2), 167-172. doi:10.1016/j.archger.2008.01.001

Devereaux, P. J., Choi, P. T. L., Lacchetti, C., Weaver, B., Schunemann, H. J., Haines, T., . . . Guyatt, G. H. (2002). A systematic review and meta-analysis of studies comparing mortality rates of private for-profit and private not-for-profit hospitals. CMAJ: Canadian Medical Association Journal, 166(11), 1399.

Etzioni, A., & Doty, P. (1976). Profit in not-for-profit corporations: The example of health care. Political Science Quarterly, 91(3), 433. doi:10.2307/2148935

Glucksberg, S. (1962). The influence of strength of drive on functional fixedness and perceptual recognition. Journal of Experimental Psychology, 63(1), 36-41. doi:10.1037/h0044683

Hansen, N., Sverke, M., & Naswall, K. (2009). Predicting nurse burnout from demands and resources in three acute care hospitals under different forms of ownership: A cross-sectional questionnaire survey. International Journal of Nursing Studies, 46(1), 95-106. doi:10.1016/j.ijnurstu.2008.08.002

Hartman, L. (2011, 2011-09-07). Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten. Dagens Nyheter,

Skolan dräneras på resurser. Lärarnas riksförbund (Director). (2012, 4 januari).[Video/DVD]

Lee, D. K., Chertow, G. M., & Zenios, S. A. (2010). Reexploring differences among for-profit and nonprofit dialysis providers. Health Services Research, 45(3), 633-646. doi:10.1111/j.1475-6773.2010.01103.x

Lindgren, A. (2004, 4 maj). Kund är inte samma sak som medborgare. Aktuellt i Politiken, , 14.

Lucas, D., & Tottmar, M. (2011). Caremas ökande vinster hamnar i skatteparadis. Retrieved 07/11, 2012, from http://www.dn.se/sthlm/caremas-okande-vinster-hamnar-i-skatteparadis

Pink, D. (2009). On the surprising science of motivation. Retrieved 07/11, 2012, from http://www.ted.com/talks/lang/en/dan_pink_on_motivation.html

Rosenau, P. V., & Linder, S. H. (2001). The comparative performance of for-profit and nonprofit home health care services in the US. Home Health Care Services Quarterly, 20(2), 47 <last_page> 59. doi:10.1300/J027v20n02_03

Rosenberg, G. (2009, 19:e augusti). Vinsten med vården. Dagens Nyheter,

Rothstein, B. (). Forskare har varnat för vinstdriven vård. Expressen,

Silverman, E. M., Skinner, J. S., & Fisher, E. S. (1999). The association between for-profit hospital ownership and increased medicare spending. The New England Journal of Medicine, 341(6), 420-426. doi:10.1056/NEJM199908053410606

Skatteverket. (2012). Delrapport. skatteplanering med ränteavdrag i företag inom välfärdssektorn. ( No. 131-296639-12/113).Skatteverket. 

Motion om allmän tandvårdsförsäkring i Örebro län

2012-08-28

Dagens tandvårdsförsäkring är inte solidarisk. Den som har dåliga tänder kan drabbas av mycket höga avgifter. De försäkringslösningar som finns är differentierade beroende på tandstatus och ålder. Ju högre ålder och ju sämre tänder, desto högre avgifter. Finansieringen av tandvården bygger mer på principen om tandvård efter betalningsförmåga, än på principen om tandvård efter behov. Det behöver inte vara på det här sättet. 

Förslaget

Landstinget skulle kunna erbjuda länsinvånarna en allmän tandvårdsförsäkring som innebär att tandvårdsavgiften som medborgaren betalar ligger på samma nivå som patientavgifterna i den övriga vården. Detta system skulle omfatta all tandvård, privat och offentlig. I den offentliga vården ges subventionen i så fall som mellanskillnaden mellan den av staten subventionerade tandvårdsavgiften och den i övriga vården gällande nivån på patientavgifter. Inom den privata tandvården ges samma subvention, med landstingets prislista som grund. Den privattandläkare som vill ta ett högre pris får inte någon subvention för den överskjutande delen. På det här viset blir subventionen konkurrensneutral.

Kostnad och finansiering

Enligt en beräkning som gjorts med stöd från administrationen på Folktandvården i Örebro läns landsting skulle en reform av det här slaget kosta omkring 290 miljoner kronor. Vissa delar i beräkningen är dock svåra att beräkna. Rimligen kommer reformen att innebära en efterfrågeökning, framförallt när det gäller protetiska åtgärder. Beräkningen utgår ifrån en allmän efterfrågeökning på 20 procent med en extra ökning av protetiska åtgärder på ytterligare 5 procent. Detta ska ses som en beräkning grundad på kvalificerade gissningar, baserade på Folktandvårdens tidigare erfarenheter av förändringar i tandvårdsstödet. 

Merparten av subventionen kommer att gå till privatpraktiserande tandläkare, eftersom dessa står för majoriteten av vuxentandvården. 

Enligt landstingsfakta 2011 motsvarar en skattekrona 470 miljoner kronor. Med det som underlag skulle den beräknade kostnaden för en allmän tandvårdsförsäkring motsvara ungefär 62 öre per hundralapp skattehöjning. 

Villkor

En försäkring av det här slaget behöver regleras när det gäller dyrare ingrepp, förslagsvis ingrepp som kostar mer än 10 000 kronor. Ett system med förhandsprövning behöver utvecklas, vilket kommer att innebära viss byråkrati. Det kan alltså inte bli fråga om helt fri tillgång till dyra ingrepp, utan det måste ske en behovsbedömning på samma sätt som i den övriga hälso- och sjukvården. Rent estetiska ingrepp kan inte heller omfattas av denna försäkring.

Försäkringen gäller enbart för länsinvånare. Förslaget är att den finansieras via landstingsskatten och därmed är den också i första hand till för länets skattebetalare. 

Genomförande

En reform av det här slaget får stora och i vissa delar oförutsebara konsekvenser. En rimlig ingång är att införa systemet på prov under en begränsad tidsperiod, till exempel efter nästa val och fyra år framåt. Fungerar reformen bra permanentas den. Fungerar den inte 

En annan fråga handlar om hur idén landar hos länsinvånarna. Genomförandet förutsätter en skattehöjning. Den kommer också sannolikt att vara en viktig fråga inför nästa val. Om vårt parti ska våga pröva idén i ett val är det klokt att först testa den i en lokal opinionsundersökning. 

Positiva effekter

En allmän tandvårdsförsäkring skulle sannolikt främja utnyttjandet av förebyggande tandvård och besök hos tandhygienister. Erfarenheten från folktandvården är att människor i allmänhet är ovilliga att betala för förebyggande tandvård. Man väntar hellre tills det är för sent. Med en lägre kostnad för individen tas det hindret bort. På sikt är det därför rimligt att anta att tandhälsan generellt förbättras.  

Reformen bygger på principen om generell välfärd, det vill säga att alla är med och betalar efter bärkraft och att alla omfattas av försäkringen på lika villkor. Finansieringen sker solidariskt och insatserna ges efter behov. Men ytterst är det personer med stora behov av tandvårdsinsatser och små möjligheter att betala som gynnas mest av reformen. På sikt är det rimligt att anta att skillnaderna i tandstatus minskar genom att de med sämst tandhälsa får bättre tillgång till insatser. 

 

Mot bakgrund av detta föreslås 

– att Socialdemokraterna i Örebro län låter utreda möjligheterna till och konsekvenserna av införandet av en allmän tandvårdsförsäkring i Örebro län.

– att Socialdemokraterna i Örebro län konkretiserar ett förslag till hur en sådan tandvårdsförsäkring ska vara utformad. 

– att Socialdemokraterna i Örebro län prövar idén om en allmän tandvårdsförsäkring i en lokal opinionsundersökning.

– att Socialdemokraterna i Örebro län inför nästa landstingsval lägger med förslaget om en allmän tandvårdsförsäkring i valprogrammet, under förutsättning att opinionsmätningen visar på ett brett folkligt stöd för idén.