Illavarslande om rättvisa

Inför valet pratade moderaterna om jobben och utanförskapet. Nu är vi på väg mot massarbetslöshet och massutslagning.

Igår pratade moderaterna i landstingsfullmäktige om rättvisa och jämlik vård. Det låter illavarslande.

Nu tar vi dom!

Inlägget från Mona och Thomas är klockrent. Det kom inte en dag för tidigt.

Det går att hantera krisen på ett sätt som inte skapar onödigt stor utslagning, onödigt stora klyftor och onödigt hör arbetslöshet.

Jämlik vård – en självklarhet?

Det är lätt att uppröras över rapporter om den ojämlika hälsan och den ojämlika vården. I landstingsfullmäktige igår indignerades ledamöterna ikapp om detta orättvisa tillstånd. ”Orättvisorna måste bekämpas”, skanderade en storsint Kent Persson (M) från talarstolen. Jan Erik Brohede från Folkpartiet höll med. Han tackade också för att socialdemokraterna ”tog upp den tappade handsken” – som om Folkpartiet skulle vara det parti som har stått för initiativen i den här frågan.

Jag medger att socialdemokratin skulle ha kunnat vara mer tydlig och mer pådrivande när det gäller jämlik vård. Det har gjorts mycket – betydligt mer än vad som är känt i en bredare allmänhet. Men vi skulle kunna bli bättre dels på att driva frågan och dels på att sprida kunskap om den.

Från den borgerliga sidan kunde man förvänta sig lite mer av självrannsakan. Nu blev det en tävling i stora ord och det hade nog väl varit på sin plats med en del påpekanden om den borgerliga politikens konsekvenser för ojämlikheten i vården. I rikspolitiken gör man ingenting för att minska de socioekonomiskt betingade hälsoskillnaderna – tvärtom!

Skatterna sänks – mest för höginkomsttagare. Samtidigt minskar ersättningsnivåerna i försäkringssystemen. Konsekvensen blir förstås ökade skillnader och ökad ojämlikhet.

Ser man på den faktiska utvecklingen i landet talar statistiken sitt tydliga språk. Utanförskapet har ökat. Arbetslösheten ökar. Klyftorna ökar. Utslagningen ökar. Allt detta påverkar ojämlikheten i hälsa.

Men för den utvecklingen svär sig borgarna fria från ansvar. Allting beror på krisen.

Visst kan mycket förklaras av krisen. Men en regering kan också utforma en aktiv politik för att hantera krisens effekter. Det har vår regering inte gjort. När andra länder satsar på att rädda ekonomin står Sverige vid sidan av och tittar på.

I Sverige ökar arbetslösheten nästan dubbelt så snabbt som genomsnittet i EU. Svensk ekonomi utvecklas sämre än nästan alla jämförbara länder. Konsumtionen minskar och jobben försvinner. Trygghetssystemen raseras.

Ansvaret för en stor del av den här utvecklingen ligger hos Moderaterna. Det största högerpartiet bär ansvaret för den politik som nu skapar större klyftor och mer utslagning än vad som hade behövts. Moderaterna är ansvariga för att skillnaderna i ohälsa ökar mer än vad som hade varit fallet med en annan, mer ansvarstagande politik.

Mot den bakgrunden kan man uppfatta det som väl magstarkt av Kent Persson (M) att tala sig varm för jämlik vård i landstingsfullmäktige. Som företrädare för ett parti som aktivt medverkar till större ojämlikhet är det rentav skamlöst att komma med sådana anmaningar.

En ton i fullmäktige, en annan i media

Idag var det riktigt gullegull i landstingsfullmäktige. Både Kent Persson (M) och Jan Erik Brohede (FP) prisade det goda samtalsklimatet i fullmäktige och beklagade sig samtidigt över att tonen inte är lika konstruktiv i media.

Det är så sant som det är sagt. Nu har vi i majoriteten i och för sig inte fått in våra debattartiklar, men igår hade Kent Persson, Jan Erik Brohede och Ewa Sundqvist två artiklar publicerade. En i Nerikes Allehanda och en i Karlskoga Kuriren. Där skrädde man sannerligen inte orden – kan det vara den tonen man hade i åtanke i dagens fullmäktige?

Några exempel

Borgarna i NA:
”En majoritet som agerat ansvarsfullt under de goda åren hade kunnat stärkt landstinget. Nu har socialdemokraterna istället genom sin avsaknad av ansvarsfullt agerande gjort precis tvärtom. Genom att tillåta stora underskott har man försatt landstinget i en extra sårbar situation. Därför blir nu krisen än värre och vi är djupt bekymrade över den tuffa ekonomiska utmaning landstinget nu står inför”

Svar: Under de goda åren har landstinget betalat av hela låneskulden vi hade 2003 som uppgick till över en miljard. Dessutom har vi betalat av 200 miljoner till pensionsskulden under 2008 och redan nu avsatt 150 miljoner för 2009. Under hela denna period har vi haft överskott i boksluten.

Borgarna i NA:
”Alliansregeringen har på område efter område tagit ansvar för de offentliga finanserna och för välfärdens kärna. För 2009 har regeringen tillfört betydande resurser till landstingen”

Svar: Utan kris och utan regeringens tillskott hade budgeten resulterat i drygt 20 miljoner plus för 2009. Med alla varsel under hösten har skatteunderlaget minskat med 267 miljoner. Regeringens sammanlagda ”satsningar” under 2009 innebär att resultatet stannar på –138 miljoner. Det är ett underskott som beror på minskade skatteintäkter. Det har inte ett dugg med överdådiga utgifter att göra.

2010 kommer skatteunderlaget att ligga på –435 miljoner. Då kommer utdelningen av regeringens enorma (*îroni*) höjning av statsbidragen på 17 miljarder, vilket sammanlagt innebär ett minus på 198 miljoner. Utan kris och utan satsningar hade landstinget gått med 1,6 miljoner plus.

2011 räknar vi med ett minus på 572 miljoner i minskade skatteintäkter. Med regeringens ”satsningar” går det att pressa ner underskottet till –349 miljoner.

Dessa ”satsningar” tycker den borgerliga oppositionen i landstinget är fullt tillräckliga. Resten av underskottet ska hanteras genom nedskärningar i vården. 349 miljoner. Det är ungefär 700 anställda.

Borgarna i NA:
”Behovet av ansvarstagande och maktskifte i Örebro läns landsting är stort och kommer bara bli större de närmaste åren. Alliansregeringen har så här långt tagit sitt ansvar, det har tyvärr inte det socialdemokratiskt styrda landstinget gjort”

Svar: Borgarna i landstinget tycker med andra ord att det inte behövs mer satsningar från regeringen. Man vill inte heller höja skatten. Återstår då att göra mycket omfattande besparingar. På vilket sätt tar man ansvar för vården och ”välfärdens kärna” genom att avskeda 700 personer från landstinget? På vilket sätt möter man ett ökat vårdbehov med mindre resurser och färre anställda? På vilket sätt har man tagit ansvar genom att satsa 17 miljarder på ökade statsbidrag till kommuner och landsting, men över 80 miljarder på sänkta skatter för höginkomsttagare?

Alltså: i landstingsfullmäktige erkänner borgarna att den socialdemokratiska majoriteten trots allt gjort ett bra jobb med att beta av låneskulden och gå in i dagens oroliga ekonomiska läge med överskott i finanserna. I tidningen målar man upp en bild där majoriteten inte tar ansvar och att de kommande besparingarna skulle bero på att verksamheterna har överskridit sina budgetar. Sanningen är att verksamheternas kostnader redan har sänkts kraftigt och kommer att sänkas ytterligare – men att det stora problemet handlar om kraftigt minskade skatteintäkter och en passiv regering som väntar på att krisen ska blåsa över av sig själv.

En bild säljer mer än tusen ord…

Nu har jag testat mina förslag till förklaringar på ”vanliga” människor. Utifrån det testet kan jag tillföra några aspekter som verkar vara av relevans.

Sahlin och Östros är inte särskilt populära. De personer jag har pratat med upplever inte heller att socialdemokraterna i opposition är särskilt aktiva. Tabben från i höstas när Mona tog avstånd från vänsterpartiet lever kvar. Finns det något trovärdigt alternativ? Östros gör ett blekt och gnälligt intryck. ”Han är så negativ” var ett återkommande omdöme.

Borg, däremot, framstår som en redig karl. Trots de ungdomliga attributen (hästsvans och ring i örat) uppfattas han som trovärdig och seriös. När Borg säger att vi måste hålla i statsfinanserna och att det inte går att göra så mycket åt krisen tas det emot som en sanning.

Regeringen hålls fri från skuld för den katastrofala utveckling landet är satt i just nu. Trots att Sverige ligger på jumboplats i Europa när det gäller krisbekämpning och trots att mycket hade kunnat göras både för att höja beredskapen inför krisen och för att lindra effekterna av den så har budskapet gått fram: regeringen kan inget göra, låt krisen blåsa över.

När jag förklarar hur Borg personligen är ansvarig för att en halv miljon har hamnat utanför a-kassan, att Sverige redan nu har näst högst ungdomsarbetslöshet i EU, att vi står inför massuppsägningar i välfärden om regeringen inte gör något och att man har valt att sänka skatter med 80 miljarder istället för att värna vård, skola och omsorg så möts jag av en blandning av förvåning och besvikelse.

Folk tror på ministrar. Med uppblåst självsäkerhet och lömska mediastrategier kommer man tydligen långt. Bilden av vad regeringen gör och vad den kan göra är viktigare än vad den faktiskt gör och vad den faktiskt kan göra. Fram tills nu har bilden varit förhärskande. Den har vunnit. Framöver ser vi hur den råa verkligheten kommer att hinna ikapp. Och det handlar om handgripliga saker. Jobb. Trygghet. Utbildning. Boende. När sådant rycks undan och människor ställs på bar backe är det en form för högerpolitiken att göra sig tillkänna i sin verkliga uppenbarelse. För många kommer den att kännas in på bara skinnet. Det är tragiskt.

Mer om reklam…

På sätt och vis känns det lite onödigt att moderaterna ska betala TV4 för reklam. Kanalen propagerar ju ständigt för högerpolitik och högervärderingar. Genomslaget måste väl ändå vara större när reklamen förmedlas som så kallade nyheter.

Om proportioner

Arbogaföräldrarna fick ett par hundra tusen i skadestånd. Deras barn hade mördats och mamman hade blivit utsatt för ett brutalt mordförsök.

I Pirate Bay-målet ska de dömda betala flera miljoner i böter för medhjälp till brott mot upphovsrätten.

Många reagerar mot proportionerna. Jag är benägen att hålla med.

Men grundproblemet går utöver dessa två domar. Den stora tragiken ligger i att vi lever i ett samhälle som värderar äganderätten högre än människovärdet.

Politiken som vara

Moderaterna satsar nu på TV-reklam. Det passar ju bra för ett parti som betraktar politiken som en vara som kan säljas på en marknad.

En relevant fråga i sammanhanget är hur reklamen finansieras. Moderaterna får 80 miljoner i partistöd från hemliga finansiärer. Det vore intressant för väljarna att få veta var dessa pengar kommer ifrån.

Att vi påverkas av reklam är känt. Den får oss att köpa saker vi inte behöver. Den kan också få oss att rösta på partier vi inte sympatiserar med.

Moderaterna är duktiga på reklam. De har vad som krävs för en lyckad kampanj: reklamfolk och resurser. Deras politik passar väl in i konceptet. Den ser bra ut i reklamen, men i verkligheten finns det anledning att bli besviken.

Var är Bildt?

När FN mobiliserar mot rasism i Geneve åker Norges utrikesminister Jonas Gahr Stöhre dit och gör en tydlig markering mot Ahmadinejads provokationer.

Sverige skickar ett par ambassadörer.

Svenska Dagbladet gör en nyhet av Bildts kommentarer som han skickat in via e-post till redaktionen. Från Rosenbad. Av bildcollaget kunde man lätt få för sig att Sveriges utrikesminister var där, men så var det alltså inte.

Sveriges markeringar i den internationella politiken förmedlas direkt till media via e-post. Hoppas delegaterna prenumererar på stockholmstidningen så att de får reda på vilken driven utrikesminister vi har.

Skönt att det i alla fall finns ett land kvar i norden som lever upp till vårt gamla rykte som aktiva och initiativtagande försvarare av mänskliga rättigheter.

Synd att Sverige sitter långt uppe på läktaren och kommenterar händelserna på distans. Tydligen finns det annat som är viktigare än att vara närvarande på FN-konferenser om rasism.

Oförtjänt gott betyg

Arbetslösheten är högre än när borgarna tog makten. Utanförskapet är högre än när borgarna tog makten. Budgetunderskottet är högre, ungdomsarbetslösheten likaså.

Men skatterna är lägre – mest för dem med högst inkomster. Ersättningarna från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har också sänkts. Följdenligt också intäkterna till kommuner och landsting. Sverige har nu mindre resurser att göra välfärd av.

Dessutom håller vi på att förlora en hel ungdomsgeneration. När det gäller ungdomsarbetslöshet ligger Sverige bland de sämsta länderna i Europa.

Åt detta gör den borgerliga regeringen nästan ingenting. Man avstår envist från att skydda den sociala infrastrukturen mot krisens härjningar.

I detta läge får alltså regeringen Reinfeldt höga förtroendesiffror. Högre än före krisen, enligt en av Aktuellt beställd SIFO-undersökning.

Rent logiskt går detta inte ihop. En regering som sköter sig så dåligt som den nuvarande borde se sjunkande opinionssiffror och inte tvärtom som nu är fallet.

Varför?

Här är några förslag till förklaringar:

– Stockholmssyndromet. Väljarna har utvecklat en relation till sin regering, trots dess sociala brutalitet.
– Sverige har blivit kallt. De som klarar sig från krisens och regeringens skadeverkningar är tacksamma för att de slipper betala själva och bryr sig inte så mycket om dem som drabbas. Socialdarwinismen breder ut sig och det har plötsligt blivit accepterat att bara de starkaste överlever.
– LO-toppens tabbar har skadat förtroendet för arbetarrörelsen. När det alternativ som människor litar på sviker kastar man sig istället rakt i det borgerliga lejongapet.
– Schlingmann är förmodligen en underskattad demagog.
– Mediarapporteringen är i vanlig ordning vinklad till borgarnas fördel. Borg och Olofsson framställs som präktiga hjältar och de offentliga finansernas försvarare. Deras verklighetsbeskrivningar köps rakt av.
– Oärlighet lönar sig. Ordet gäller före handling. Därför kan en minister säga en sak och göra något annat. Folk tror på vad ministrar säger.

Men det kommer att vända. Förr eller senare kommer sanningen ikapp och då blir domen hård. Man kan inte schlingra sig hur länge som helst.