En fråga med många dimensioner

Plats: Representantskapet för Örebro arbetarekommun.
Ärende: Motionsbehandling.
Motionsförslag: låt närhetsprincipen gälla i fördelningen av förskoleplatser, det vill säga låt de som bor nära förskolan få förtur till platserna.
Styrelsens förslag: avslag.

Vid en första anblick kan frågan tyckas handla om listningsrutiner och urval. En antagningsteknisk fråga, så att säga. Men i motionsdebatten, en mycket intressant debatt för övrigt, lyftes flera olika perspektiv och principer fram och ställdes mot varandra. Efterhand blev det allt klarare att ställningstagandet till motionen innefattade många fler och andra ställningstaganden än vad den konkreta att-satsen gav uttryck för.

Ett argument som anfördes mot närhetsprincipen handlade om föräldrarnas möjligheter att välja förskola till barnen utifrån inriktning. En närhetsprincip som ger närboende förtur till en förskola med en populär inriktning begränsar valfriheten för föräldrar som bor i andra områden, löd argumentationen. Här står principen om alla föräldrars lika valfrihet (utifrån geografiska parametrar, men kanske inte socioekonomiska) mot principen att barn ska ha förtur till de förskolor som ligger närmast.

Ställningstagandet mot en närhetsprincip får konsekvenser på lång sikt. I en värld där föräldrars förväntningar på möjligheten att kunna välja förskoleinriktning till sina barn ökar och där politiken väljer att anpassa sig till dessa förväntningar accelererar utvecklingen mot ytterligare ökade krav och förväntningar från föräldrar, ytterligare profilering av förskolor och fler barn i förskolor som ligger långt från hemmet.

Om den utvecklingen betraktas utifrån ett ideologiskt perspektiv kan det finnas anledning att fundera lite. Var det så här vi ville att det skulle bli? Vad står socialdemokratin för? Större skillnader mellan olika förskolor? Större möjligheter för föräldrar att välja förskoleinriktning åt sina barn? Eller står socialdemokratin för en sammanhållen förskola som garanterar hög kvalitet åt alla barn? Står vi för en möjlighet för barnen att gå i en förskola tillsammans med andra barn som bor i närheten? Vilket blir bäst för barnen? Vilken utveckling blir bäst för alla?

Just barnperspektivet har diskuterats i många sammanhang de senaste åren, i samband med implementeringen av barnkonventionen. Det kan vara på sin plats att påminna sig om några av konventionens grundprinciper.

Barn har rätt till yttrandefrihet, tankefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet (§13-15). Hur går den principen ihop med föräldrarnas ”rätt” att sätta sina barn i förskolor med bestämda inriktningar?

Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom (§12). Den principen väcker frågan vems val skol- och förskolevalet är. Är det föräldrarnas val eller barnets val?

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn (§3). Vad som är barnets bästa kan förstås diskuteras. Vad är bäst för barnet? Att få förtur till en förskola i närområdet eller den oinskränkta möjligheten att följa sina föräldrars val av en förskola med en viss inriktning? Om förskolan i närområdet håller hög kvalitet är det förstås bra för barnet. Men om den håller låg kvalitet kan det vara bättre för barnet att få gå i en bättre förskola i ett annat område.

Dock finns det en ytterligare aspekt av geografin som är nog så viktig. Den kan illustreras med en personlig jämförelse. När jag var liten kände eller kände jag till alla jämnåriga som bodde i närheten. Den enkla förklaringen till det var att alla gick i samma förskola, och senare i samma skola. De man träffade i skolan fanns också i kvarteret, på lekplatsen, på fritidsgården, i idrottsföreningen. Det var möjligt att ta sällskap med kompisar till och från skolan. Jag kunde också ta mig till och från kompisar för egen maskin.

Så är det inte idag. När mina barn ska umgås med klasskompisar måste de transportera sig långa sträckor till olika delar av stan. Samtidigt har den digitala utvecklingen gjort det möjligt att upprätthålla kontakten via flera olika kanaler. Det har alltså blivit svårare att fysiskt träffa sina kompisar på fritiden, men också enklare att ha ett utbyte via digitala medier. Resultatet av dessa tendenser är föga förvånande mer hemmasittande framför skärmar av olika storlekar. I mätningar som görs av barns fritidssysselsättning och rörlighet märks det tydligt att stillasittandet har ökat markant, liksom den sociala isoleringen.

Tendensen att välja förskolor i andra områden än det egna närområdet kan förmodas vara en pådrivande faktor i den här utvecklingen. Den bidrar till mer isolering och mer stillasittande. På sikt är det inte svårt att se vad detta får för konsekvenser för barnens hälsa och självständighet. Att oreflekterat tillgodose efterfrågan från resursstarka föräldrar är att frånsäga sig ansvaret för den här utvecklingen. Det är att aktivt bidra till en fortsatt försämring av barnens hälsa. Utifrån barnperspektivet kan det inte betraktas som ett sätt att sätta barnens främsta i första rummet.

Valfrihetsargumentet brukar återkomma i olika politiska diskussioner. Man ska kunna välja. Vad som inte alltid brukar vara tydligt när det argumentet förs fram är vem som ska kunna välja och vad som ska kunna väljas. Ännu otydligare brukar det vara vilka som inte ska kunna välja och vad som inte ska kunna väljas. Förutsättningarna för att kunna göra initierade val diskuteras inte alls.

Den socioekonomiska aspekten utgör ett eget kapitel i det hela. Till den lite mer förenklade argumentationen hör antagandet att alla har samma möjligheter att göra fria val. Det antagandet stämmer dåligt överens med utvecklingen mot ökad segregation i skolan. Hade alla samma valmöjligheter skulle vi inte se någon sådan tendens. Nu existerar den och sannolikt hänger den samman med privatiseringen av skolsektorn, i kombination med föräldrarnas och barnens oinskränkta rätt att välja och byta förskola och skola.

Den här utvecklingen kan man förhålla sig till. Man kan utgå från de önskemål som förs fram från företrädesvis resursstarka föräldrar om att kunna välja var de ska kunna placera sina barn. Man kan kalla det förnyelse eller pragmatik att låta politiken formas av dessa framförda önskemål. Men politik handlar inte bara om att tillgodose tillfälliga opinionsyttringar. Politiska beslut rör ofta plan- och strukturfrågor och får ofta konsekvenser på lång sikt. De formar morgondagens samhälle. Därför är det viktigt för förtroendevalda i beslutande positioner att ha det perspektivet med i sitt beslutsfattande: vad får dagens beslut för konsekvenser om fem, tio eller tjugo år? Vilket framtida samhälle är jag med och formar när jag röstar i den här frågan?

Med ett sådant perspektiv hamnar många frågor i ett annat läge. Det som verkar klokt i det korta perspektivet kan visa sig förödande i ett längre perspektiv. Politikens utmaningar ligger mycket i att analysera frågor i ett längre perspektiv, sätta in frågor i större sammanhang, förstå utvecklingstendenser och se kopplingen till dagens ofta ganska akuta beslut. Att bara förhålla sig till utvecklingen och hitta akuta lösningar i den rådande situationen kan på sikt leda till ett samhälle som ser helt annorlunda ut än vad man som beslutsfattare hade tänkt sig. Därför är det viktigt att även i frågor som tycks handla om listningsrutiner och urval ibland lyfta blicken och fundera över de långsiktiga konsekvenserna för det övergripande målet att få till stånd en utveckling mot mer demokrati, mer frihet och mer jämlikhet.