Archive for juli, 2008

Om det enkla och det rätta

2008-07-31

Jag inleder det här inlägget med ett litet citat:

“For every problem, there is a solution that is simple, neat, and wrong.”

H. L. Mencken

Regeringens vårdpolitik är ett exempel på detta. När forskare larmar om framtidens vårdkostnader svarar folkhälsominister Maria Larsson att ”problematiken är intressant”. Som om varningen vore ytterligare ett sätt att se på saken. Förmodligen kommer den inte att ha någon som helst inverkan på den redan inplanerade politiken. Den följer ju som bekant en helt egen logik, ”simple and neat”.

Häromdagen försökte jag i en debattartikel i Nerikes Allehanda problematisera den moderatstyrda regeringens otydlighet i vilket privatvårdssystem som ska gälla och otydlighetens konsekvenser för möjligheten att hitta en bra lösning för den privata läkarmottagningen i Askersund. En kompis på klubben hade läst artikeln och kom med följande reaktion:

”Läst men inte förstått…”

Det är, i korthet, problemet med landstingspolitik. Verkligheten är komplex. Det enkla och till synes uppenbara är inte alltid det rätta. Förklaringarna blir ofta krångliga och svårbegripliga.

Einstein sa en gång att om man tror att ett problem är enkelt så beror det förmodligen på att man inte förstått problemet.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu gjorde sig känd på komplexa och svårbegripliga samhällsteorier. När han fick kritik för att teorierna var alltför komplexa svarade han att teorierna må vara krångliga, men det är ingenting jämfört med den verklighet de försöker förklara.

Den som går in i stora hallen i universitetsbyggnaden i Uppsala möts av följande sentens, inkarvad i väggen och förgylld med bladguld:

”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”

Jag har länge ställt mig skeptisk till innebörden. Är det inte viktigare att få tänka fritt än att tvingas tänka ”rätt”? Vad är egentligen ”rätt” och vem är det som avgör det?

Nu har jag tänkt om. När det gäller stora och viktiga frågor som berör många människor och som kan påverka liv och hälsa vete katten om det inte är bättre att tänka rätt än att tänka fritt. Vården är inte ett område som lämpar sig för ideologiska experiment och kreativa utflykter. Är man ute efter att testa nyliberala hypoteser bör man välja andra områden.

När vi nu är inne i en utveckling där vårdbehovet kommer att öka drastiskt i framtiden, när den medicinsk-tekniska utvecklingen inte bara gör att vi räddar fler liv än någonsin, utan också att vi skapar ett större rehabiliteringsbehov än någonsin, när glappet mellan vad vi kan göra och vad det finns resurser till att göra hela tiden ökar – då planerar regeringen att införa ett system som ska göra vården efterfrågestyrd. När forskare och förståsigpåare klart och tydligt argumenterar för prioriteringar och behovsbedömningar – då ska moderaterna införa marknadssystem och fri dragningsrätt.

Så när molnen tornar upp sig och ovädersfronterna börjar märkas i horisonten – då tar Reinfeldt fram grillen, solstolarna och parasollet för då ska vi ha party i trädgården.

Annonser

Det är skönare att slänga än att köpa

2008-07-27

Semester. Skräpslängarsäsong. Överfullt på kommunens återvinningscentraler. Folk kommer med kärror i lass efter lass och befriar sig från sina prylar.

Jag är en i mängden. Många lass har det blivit. Nu börjar det bli luftigare hemma. Gamla högar har försvunnit. Utsikten förbättrats. Levnadsutrymmet utökats.

Det är skönt att slänga saker. Själva slängandet känns bra. Att ta tag i gammal bråte och se den krossas mot annat mög i containern. Det är skönt.

Skönare än att köpa saker.

När man köper, handlar, shoppar, så ger det en viss tillfredsställelse, visst. Men det är en förledande njutning. Förgänglig. Varför skulle det annars kännas så bra att slänga grejerna man en gång köpte? Om det vore beständiga relationer man köpte sig till?

Slänga saker är befriande. Det känns befriande.

Alltså, där, på Atletippens avfallsramp. Bland måsar och hyrkärror. Där hände det.

In Statu Nascendi.

Frigörelsens ögonblick.

Där klippte jag navelsträngen till min gamla likriktare. Till en Walkman. Till tonårstidens skrivbord. Till en gammal skivspelare.

Nu är det väck. Nu är jag fri.

Statskapitalism med de nya moderaterna

2008-07-21

Den moderatledda regeringen säger sig förespråka frihet och marknadsekonomi, men med sina olika tvångsreformer är det snarare en ny form av statskapitalism som praktiseras. Genom den föreslagna tvångslagen som säger att alla landsting måste privatisera sina vårdcentraler visar borgarna hur man ser på den fria marknaden: det är inte konkurrens och marknadsmekanismer som ska vara drivkraften, utan strävan efter vinst. Sjukhus och vårdcentraler ska drivas med girigheten som grund.

Ingen av de så kallade vårdvalsmodellerna bygger på en renodlad marknadsekonomi, utan det är mer eller mindre haltande halvfabrikat det är fråga om. En sak de alla har gemensamt är uppdelningen mellan val och finansiering. Kunden, alltså patienten, väljer och landstinget betalar. På det viset garanteras säljaren en intäkt för sin vara, oavsett vad den kostar. Så ser staten till att vissa branscher, men bara vissa, får utomordentligt trygga och förmånliga villkor att verka under.

För till skillnad från den riktiga marknaden där kunden tvingas ta hänsyn till sin egen ekonomi när hon gör sina val, är de offentligfinansierade artefakterna effektivt skyddade mot sådana prispressande mekanismer. Att få offentliga sektorn som kund blir liktydigt med en garanti för att alltid få avsättning för sina varor. Det är de bekanta parhästarna staten och kapitalet som sitter i samma båt och kliar varandra på ryggen.

Med moderaternas skyddade kvasi-marknadssystem är det inte de småskaliga marknaderna som premieras, utan de redan etablerade företagens möjligheter att plocka ut vinster från den offentliga sektorn. Man delar ut skattepengar i vinstutdelningar till privatpersoner. ”Vad är det för fel med att gå med vinst?”, blir svaret till dem som ifrågasätter.

Ett annat tecken på den fullbordade statskapitalismen är den omdebatterade FRA-lagen. Nyliberala MUF och den mer tvättäkta socialliberala falangen inom Folkpartiet och Centern (sic!) har genomskådat anomalin i att en regering som kallar sig liberal genomför dylika avlyssningsreformer.

Sådan är statskapitalismen. Det är inte marknadssystemet som premieras, utan de redan stora företagens möjligheter att berika sig på skattebetalarnas bekostnad. Det är ju på de vinstdrivande drakarnas mandat som den moderatledda regeringen sitter. I övrigt är det statliga intressen snarare än medborgerliga som driver politiken framåt. I valet mellan en massiv folkopinion och ett suspekt SÄPO-intresse ställer sig statskapitalismen på systemets sida. De stackars riksdagsledamöter som förbundit sig att till varje pris hålla ihop alliansen står i kammaren med sin ångest och sina snyftningar bara för att senare rösta igenom förslagen.

Jag tror bestämt att den gamla slagdängan Staten och Kapitalet behöver kompletteras med ett par verser:

Alla ska kunna välja sin vård – jo, det låter bra det
Så säljer man ut primärvården till det giriga kapitalet
Med skattepengar och femårskontrakt garanterar man bolagens vinster
Så marknaden blir ett minne blott, tur att den gode Adam Smith ingenting-ser

Alla elektroniska brev ska avlyssnas, ja så blev det
Ingen ska kunna meddela sig utan att staten ser det
Med tårar och ångest röstade Federley ja till förslagen
Vad hjälper det nu att ångra sig när man tidigare aktivt medverkat till att klubba lagen

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram
Reinfeldt och kapitalet, två vargar fromma som lamm
Kapitalet behöver avkastning då är landstingen leverantör
Den ena handen vet precis vad det är som den andra gör

Osanningar i dagens ledare

2008-07-16

Vad har hänt med seriositeten i Nerikes Allehanda? Ledaren i dagens tidning innehåller både felaktigheter och förvrängningar. Det är en tråkig vändning efter en flera månader lång period av både intressanta, tankeväckande och initierade ledarstick. Jag har inte hållit med om allt, men inläggen har i alla fall varit seriösa. Tills nu.

SSU i Södra Älvsborg har alltså lämnat in en ansökan om att få starta en socialistisk friskola som bland annat ska ha marxism på schemat. NA skriver:

”Det hela är egentligen en ploj – och ett sätt att få lite uppmärksamhet”

I Göteborgsposten kan man läsa följande:

”… i första hand handlar det om att sätta eleven och människan i centrum, säger Anders Österberg ordförande i SSU Södra Älvsborg.

Ansökan är i det närmaste klar och kommer att lämnas till skolverket den 16 juli.
– Det är definitivt en seriös ansökan. Får vi ett ja från skolverket, vilket jag förutsätter att vi får, så startar vi skolan nästa höst, lovar han.”

Enligt SSU och GP är det alltså inte en ploj. Vem ger en korrekt verklighetsbeskrivning? NA eller GP?

Sedan försöker Allehanda också förlöjliga det marxistiska inslaget i SSU:s skolansökan:

”En hel del av de marxistiska teorierna skulle falla på det där med vetenskaplig grund”, skriver NA i ledaren.

Det är ett intressant påstående med tanke på att en stor del av den samhällsvetenskapliga forskningen baserar sig på marxistisk teoribildning. Intressant är det också eftersom marxismen betraktas som en vetenskap inom universitetsvärlden, till skillnad från till exempel liberalismen som ju är en ideologi.

Man undrar vilka marxistiska teorier det är som NA tycker är ovetenskapliga och i så fall på vilket sätt. Är det historiematerialismen? Alienationsteorin? Arbetsvärdeläran? Teorin om profitkvotens fallande tendens? Teorierna om kapitalets ackumulationstendens, koncentrationstendens och centralisationstendens? Eller kanske teorin om arbetsdelningens betydelse för manufakturens uppkomst och utveckling? Är det kanske relationen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden som Marx har missuppfattat? Att den skulle vara dialektisk – är det ett ovetenskapligt påstående? Här får nog Allehanda förtydliga sig.

Visst finns det brister i den marxska teoritraditionen och visst finns det marxistiska avarter ute på vänsterkanten men som teoribildning har jag svårt att se hur marxismen skulle vara mindre vetenskaplig än till exempel nationalekonomin eller funktionalismen.

Om marxistiska teorier inte är vetenskapliga undrar jag för övrigt vad som är vetenskapligt. På vilket sätt brister de marxska teorierna i att försöka fånga och beskriva de strukturer som styr verkligheten? Vad är vetenskap?

Miljösmart avdrag

2008-07-14

Istället för avdrag för överklassnära tjänster skulle regeringen kunna slå ett slag för miljön och införa ett avdrag för miljöbilskonvertering. Det är bättre att göra Sverige till ett land som ligger i framkant när det gäller miljö och miljöteknik än att göra oss till ett låglöneland inom servicenäringen.

Den här idén bjuder jag på. Den skulle passa fint som riksdagsmotion.

Livsfarlig högerpolitik

2008-07-14

Fler omkommer på arbetsplatsen, rapporterar SvD. Sedan årsskiftet har 36 personer omkommit. Det är sex personer fler än motsvarande period förra året.

Den moderatledda regeringen har jobbat målmedvetet för att undergräva det förebyggande arbetsmiljöarbetet. I Stockholm har arbetsmiljöverket fått banta ner omkring hälften av sina arbetsmiljöinspektörer som en följd av det sparbeting som lagts på myndigheten. Tillsammans med den riktade fördyringen av medlemsavgifterna till facket och avvecklandet av arbetslivsinstitutet lägger regeringen på detta vis grunden för ett försämrat arbetsmiljöarbete, en försämrad arbetsmiljö och i förlängningen fler arbetsplatsolyckor.

Många företag oroas över utvecklingen. När spetskompetensen på arbetsmiljöområdet avskaffas blir företagen av med sina anställda genom dödsolyckor.

Nu ser vi konsekvenserna av det så kallade arbetarpartiets förändringar i arbetslivet. Högerpolitiken gör att fler människor dör. Det är dödsfall som inte hade behövt inträffa om det hade funnits en väl fungerande arbetsmiljötillsyn.

Det är tragiskt när priset för högerpolitiken ska börja räknas i människoliv.

Vården reas ut!

2008-07-13

Till och med vårdföretagarna chockas över exalterade högerpolitikers iver att privatisera offentlig verksamhet. Att många landsting har fått högerstyre märks genom att dörrarna står vidöppna för intresserade vårdföretag. Svenska Dagbladet rapporterar om utvecklingen:

”Det ska avknoppas, utmanas, upphandlas och fri etablering ska införas. Det går så fort att till och med Anne-Sophie Sjöberg höjer ett varnande finger.”

Anne-Sophie är ordförande i branschorganisationen Vårdföretagarna. Hon säger:

–Den politiska viljan är så stark att avknoppningarna inte alltid sköts så bra. Vissa verksamheter säljs alldeles för billigt, långt under vad som är marknadsmässigt. Det är nog inte fel att säga att skattebetalarnas investeringar reas ut ibland.

Hon fortsätter:

–Vi vill ju i första hand ha mångfald och inte privata monopol. Därför är det viktigt med sunda villkor i den här branschen som fortfarande är ganska omogen.

Vårdföretagarna står bakom den moderatledda regeringens målsättning att privatisera stora delar av den offentliga vården, men oroas alltså över den frenesi som präglar de borgerliga politikernas sätt att snabbt forcera igenom sitt systemskifte. Som insatt branschföreträdare ser Anne-Sophie risker och brister som det privata vinstintressets politiska gren inte ser.

Man kan hoppas att kritiken hörsammas, nu när den kommer från ”rätt” håll. Alla varningar som förts fram från den politiska vänstern har ju ignorerats totalt. Vårdföretagarnas utspel är en välkommen motvikt till den privatiseringsfundamentalism som praktiserats hittills.

Alex Schulmans blogg

2008-07-12

Svd rapporterar att Leif GW Persson nu ger sig ut i bloggosfären. Leif gör en intressant analys av befintliga bloggar:

”…det är en förskräcklig massa som inte är begripligt, de stavar illa, har konstig satsbyggnad och verkar allmänt bluddriga i huvudet.”

Men som svar på frågan om han har någon bloggande förebild kommer ett namn som förvånar mig. Alex Schulman. Så här skriver Leif:

”Alex Schulman är en begåvad pojk. Han är skoningslös mot många men mest mot sig själv. Det är totalt självutlämnande och hudlöst och det är svårt att inte tycka om.”

Jag är ingen Schulman-läsare, men om man följer länken till Schulmans blogg får man veta att den är nedstängd. I en utförlig, välformulerad och i och för sig ganska utlämnande motivering förklarar Alex Schulman att han har skapat ett monster som han tappat kontrollen över, ungefär.

Sedan söker jag vidare och hittar samme Schulman i ett annat, nytt bloggprojekt.

Svårt att sluta, månne?

Och som om det inte räckte med en så har en annan Schulman också startat en blogg. Brorsan. Läser man vidare vad dessa välbesökta exhibitionister gör och skriver blir det svårt att förstå vad Leif GW Persson menar.

Visst, det finns en och annan välformulerad och självutlämnande formulering, i alla fall på Alex blogg. Men det mesta är bara larvigt. Som personer framstår bröderna Schulman som två idioter. Fullständigt respektlösa och totalt dumma i huvudet. Kämpa för rätten att få röka på en uteservering. Käbbla om oliver. Give me a break!

Sedan hittar jag en till. Katrin Schulman. Eller som hon benämner sig själv, ”inte den vassaste kniven i lådan”. Okej, hon har viss självinsikt. Har jag förstått det rätt är hon gift med Alex. Hennes blogg går i ungefär samma ton som de två brödernas.

Sverige har alltså begåvats med tre stycken Schulman. Lika exhibitionistiska, lika självupptagna, lika självutnämnande, lika självömkande. Och till synes nästan lika populära.

Fenomenet väcker tankar. Vilken sorts bloggar är det som blir populära? Vilken typ av inlägg får flest träffar? Vad är det som driver människor som bloggar? Och varifrån kommer all denna exhibitionism?

Mer pengar i plånboken – Jojo…

2008-07-11

Ett av den moderatledda regeringens löften till svenska folket var att man skulle få mer pengar i plånboken. Efter nästan två år av borgerligt regeringsinnehav visar det sig att löftet håller. Många får mer pengar i plånboken. Trots det är det få som känner sig rikare. Många upplever att de har mindre pengar att handla för och att de får allt svårare att få hushållskassan att gå ihop.

Visst, mer pengar i plånboken. Men vad är det värt när avgifterna till facket och a-kassan ökar, när matpriserna stiger och när boendekostnaderna når nya rekordnivåer. Med de ökade inkomsterna i form av sänkt skatt har den moderatledda regeringen också bidragit till ökade utgifter. För många blir ekvationen ett nollsummespel. Nu framträder vallöftets fulla innebörd: Mer pengar i plånboken innebär att mer pengar passerar genom plånboken.

I vanlig ordning när de handlar om borgerlig omfördelning så är utdelningen mer fördelaktig för dem med högst inkomster. Direktörerna fick 21 procent i löneökning förra året. Tillsammans med slopandet av förmögenhetsskatten och den riktade sänkningen av fastighetsskatten har detta gjort de redan högavlönade direktörerna till det borgerliga Sveriges största nettovinnare.

Mer pengar i plånboken behöver inte innebära mer pengar i slutänden. Med ökande priser, höjda avgifter, stigande räntor och den högsta inflationen på 15 år kommer allt fler att upptäcka att de förlorar ekonomiskt på den borgerliga politiken. De som lovade mer pengar i plånboken har uppfyllt sitt vallöfte. Och alla som röstade på dem har fått vad de ville ha. Att det sedan har tillkommit en massa utgifter som folk inte ville ha – det var man kanske inte lika tydlig med i valrörelsen. Min gissning är dock att det är precis den aspekten som kommer att fälla regeringen i nästa val.

Borgarna ger, borgarna tar. Snart så har jag inget kvar…

Italien – den sista fasciststaten

2008-07-05

Silvio Berlusconis center-högerregering har med sitt förslag att registrera romer tydligt klivit över gränsen för vad som kan anses som anständigt för en modern demokrati. Att peka ut en viss folkgrupp på det sätt som nu görs i Italien har flera flagranta likheter med de fasoner nazisterna hade för sig under upptrappningen till andra världskriget:

– Man pekar ut en viss etnisk grupp
– Denna grupp misstänkliggörs och beläggs med en kollektiv skuld
– Gruppen registreras också i ett särskilt, för den gruppen avsett register. Judarna med gula stjärnor i sina pass och på sina kläder och de romska barnen med fingeravtryck i ett särskilt etniskt register.

Förslaget har väckt en offentlig diskussion med hätsk stämning och starka främlingsfientliga uttryck. Enligt en TV-undersökning tycker 80 procent av befolkningen att förslaget är bra. Opinionsläget kan delvis förklaras med tidningsartiklar av typen ”Hur romerna säljer barn”, som nyligen publicerades i tidningen Il Giornale, ägd av Silvio Berlusconis familj. Det italienska rättsväsendet säger sig inte känna till något fall där romer kidnappat barn. Mediestrategin är inte helt olik den som användes av Goebbels i syfte att piska upp den antijudiska stämningen i nazi-tyskland.

Utpekandet av just romer har ingenting med flykting- och integrationspolitik och göra, utan är ett rent uttryck för den rasism och främlingsfientlighet som Italien, till skillnad från de flesta andra länderna i Europa, inte har gjort upp med efter andra världskriget. Om det var den illegala invandringen som var problemet skulle man rimligen utforma lagar och regler riktade mot illegala invandrare. Ett lagförslag som riktar sig mot romer missar majoriteten av de illegala invandrarna och drabbar ett stort antal oskyldiga romer. Det kan man konstatera med lite enkel matematik.

I Italien finns det uppskattningsvis 650 000 illegala invandrare. 100 000 av dessa är nomadiserande romer, främst från Rumänien. Majoriteten av de illegala invandrarna är alltså inte romer.

Sammantaget finns det uppskattningsvis 500 000 romer i Italien. Om 100 000 av dessa är illegala invandrare innebär det att 80% av romerna inte är det. Likväl ska hela folkgruppen utsättas för hetspropaganda och särlagstiftning.

Den fascistiska regeringen i Italien försöker göra den illegala invandringen till en fråga om etnicitet. Med god hjälp av Berlusconis medieimperium piskar man upp rasistiska stämningar som sedan tas till intäkt för att genomdriva en diskriminerande lagstiftning för etnisk utrensning och kulturell likriktning.

Det som nu sker i Italien sätter den uttalade europeiska humanismen på prov. Hur långt ska Berlusconi och hans fascistkompisar kunna gå innan EU säger stopp? Nu är ett bra tillfälle att visa hur den europeiska gemenskapen är tänkt att fungera som en garant för demokrati och mänskliga rättigheter.

Hur fascistiskt ska Italien kunna bli innan EU ingriper?