För och emot pigavdrag

För:
Avdraget skapar många nya jobb.
Emot:
Jo, men var ska de nya jobben växa fram i Sverige? I pigsektorn eller inom ny miljöteknik och kunskapsutveckling? Vad vill dagens ungdomar helst arbeta med? Städa hemma hos höginkomsttagare eller bli en del av det nya kunskapssamhället?

För:
Avdraget gör svarta jobb vita.
Emot:
Är skatteavdrag en strategi mot svartjobb? Ok, ta bort alla skatter som folk ändå inte betalar. Då har vi avskaffat skattefusket. Klart!

För:
Avdraget gör det lättare för barnfamiljer att få ”livspusslet” att gå ihop.
Emot:
Möjligen gäller detta för barnfamiljer med höga inkomster. Bland låginkomsttagarna är det ett fåtal promille som utnyttjar avdraget.

För övrigt kan man fundera på om lösningen på ”livspusslet” är mer pighjälp så att föräldrarna kan jobba ännu mer eller om det kanske är bättre att satsa på en rimligare arbetssituation och mer fritid.

För:
Avdraget avlastar kvinnor i arbetslivet.
Emot:
Är det då män som kommer hem och städar mot avdragsgill ersättning?
Vem städar hemma hos dem som städar?

För:
Avdraget behöver reformeras och anpassas för barnfamiljer.
Emot:
Om barn ska vara ett kriterium för att få pighjälp borde väl tjänsten erbjudas gratis till alla barnfamiljer? Ett avdrag gynnar bara dem som har råd.

För:
Det är så nedvärderande att kalla det för pigavdrag. Det är ingen skillnad mellan att sätta in ett fönster eller att putsa det.
Emot:
Att torka upp skit efter höginkomsttagare som köper sig fria från att städa upp efter sig själva är väl betydligt mer intimt och nedvärderande än att installera ett fönster eller bygga en veranda. Varför är det annars män som sätter i fönster medan kvinnor får skura toaletter?

För:
Vi måste ha ett mer balanserat förhållningssätt till hushållsnära tjänster. Socialdemokratin har varit så dogmatisk i den här frågan.
Emot:
Socialdemokratin har luckrat upp synen på privata skolor och bidragit till den enorma segregation som nu håller på att växa sig fast i samhället. Vi har öppnat upp för privatiseringar av vården vilket har gett en enorm skjuts åt internationella vårdbolag ägda av riskkapitalister som har till främsta syfte att göra avkastning. Vi har varit med och ”avreglerat marknader” vilket har lett till ökade priser och sämre tjänster. Vad menar anhängarna med att ”släppa på dogmatismen”? Hittills har det inneburit att Socialdemokratin av pragmatiska skäl bidrar till att driva Sverige i en borgerlig riktning. Med ett överklassavdrag anpassat till statssekreterare på Norrmalm som inte gillar att det ligger bajs i trappuppgången driver skattepolitiken på denna borgerliga utveckling ytterligare. Den delar upp arbetskraften i å ena sidan självutvecklande tjänsteyrken och å andra sidan serviceyrken som ska göra vardagen bekvämare för dem med självutvecklande tjänsteyrken.

Det mest nedvärderande med avdraget för hushållsnära tjänster är att tjänsterna går till dem med pengar, inte till dem med behov. Det är också grundargumentet för att avdraget inte är förenligt med en socialdemokratisk utgångspunkt. Rabatten är ett avdrag för överklassnära tjänster eftersom den främst utnyttjas av höginkomsttagare. Det argumentet har de ”socialdemokratiska” pigavdragsförespråkarna inte något svar på, hur nyanserade de än försöker låta i debatten.

Ur detta perspektiv, som är mitt perspektiv, är pigförespråkarna lika borgerliga som resten av gänget som idag sitter på taburetterna.

Tredje gången gillt

Ok, då var det Lennart Johanssons tur att få sparken från det eftertraktade jobbet som politisk sekreterare på halvtid hos Sverigedemokraterna i Örebro läns landsting. Lennart gjorde en snabb karriär och har väl med det intagit tätpositionen i grenen ”korta anställningar med ofrivilliga avslut”.

Det som för en kort tid sedan var två spektakulära avskedanden på kort tid har nu blivit tre. Fortfarande stavas den gemensamma nämnaren i konflikterna David Kronlid.

Värt att notera är att skälen inte heller denna gång är av politisk natur. Det är alltså inte de extrema uppfattningar som Lennart Johansson har gett uttryck för på sin blogg som är skälet till uppsägningen, utan återigen handlar det om att Kronlid är missnöjd med personen och arbetsinsatsen.

Överklassnära tjänster

Avdragen för hushållsnära tjänster har ökat kraftigt. Den totala skattereduktionen för 2008 var 440 miljoner kronor. Det är mer än en tredubbling jämfört med 2007. Antalet personer som utnyttjat rabatten var 92 000, vilket är en fördubbling.

Inte helt oväntat är det framförallt höginkomsttagare som har utnyttjat rabatten. Halva befolkningen över 20 år hade under 2008 mindre än 200 000 kr i årsinkomst. I den gruppen var det sex promille som utnyttjade avdraget. Bland de fem procent av befolkningen som tjänade över en halv miljon var det sju procent som kunde berika sig på reformen.

Skillnaderna var också stora geografiskt. I Filipstad, Storuman och Åsele utnyttjade en promille skattereduktionen. I Danderyd var motsvarande siffra 6,6 procent. Här kan man i och för sig förmoda att det finns en viss samvariation mellan årsinkomst och geografisk hemvist.

Regeringens satsning på den så kallade tjänstesektorn har ett tydligt klassperspektiv. Överklassperspektiv, närmare bestämt. Rabatten går till dem med högst inkomster och syftar till att utöka deras utbud av enkla servicetjänster. Statistiken talar sitt tydliga språk: det är höginkomsttagarna som utnyttjar rabatten.

Det är alltså där de nya jobben ska växa fram. I lågbetalda serviceyrken som går ut på att serva personer med höga inkomster.

Strategin ger flera högerpolitiska konsekvenser som det tål att funderas på:

För det första leder den till att Sverige polariseras. Arbetsmarknaden delas upp i högbetalda glidarjobb med höga inkomster och lågbetalda servarjobb med låga inkomster. Följdenligt delas befolkningen in i en grupp välbärgade som befrias från tråkigt hushållsarbete och en grupp fattiga som får serva de välbärgade.

För det andra leder den till att de nya jobb som skapas till största delen består av lågkvalificerade serviceyrken. Det är yrken som till sin karaktär bygger på underordning. Att serva någon som betalar för att bli servad. Den typen av arbeten är alltså framtidens jobb i det borgerliga Sverige.

För det tredje innebär den att den service som tillhandahålls i samhället inte längre med självklarhet går till den som behöver det mest. Vem som servar vem blir först och främst en fråga om årsinkomst, inte om behov.

Ett annat sätt att skapa fler jobb är att satsa på utbildning och högkvalificerad teknikutveckling inom miljöområdet. På så vis skulle den nödvändiga klimatomställningen kunna kombineras med en utveckling som gör arbetsmarknaden och befolkningen mer jämställd, samtidigt som den skapar förutsättningar för nya, kreativa och stimulerande yrken.

Min övertygelse är att framtidens jobb heter miljöstrateg, planerare och kaospilot. Jobb som unga människor vill ha och vill utvecklas i. Mot detta står en modell med lågbetalda serviceyrken som går ut på att utföra tjänster åt en allt mer välbärgad överklass.

Trender och tendenser

Efter att ha kommit hem från en i och för sig intressant nätverkskonferens är det några intryck som ligger kvar och gnager på ett inte alldeles bekvämt sätt. De bekräftar en oro jag har burit på en tid och som handlar om på vilka grunder människor i viktiga positioner tar viktiga beslut.

Ett genomgående tema var omvärldsbevakning. Vikten av att vara uppdaterad med vad som händer och att kunna ta rätt beslut utifrån en korrekt förståelse av tidens karaktäristik. Jag tror man kan säga att det hela kokar ner till två problem. För det första handlar det om att förståelsen tenderar att bli väldigt ytlig. För det andra leder hela diskussionen in på ett reaktivt förhållningssätt. Beroende på hur framtidsscenariet ser ut är det meningen att politiken ska utformas för att möta de väntade förändringarna. Den som har makten över framtidsscenariet har således makten över politiken.

Att omvärldsanalys behövs råder det ingen tvekan om. Efterfrågan är enorm i dagens föränderliga värld. Den som sitter inne med en adekvat beredskap att möta förutsedda förändringar har helt klart ett övertag jämfört med den som inte har någon koll alls. Därför har det utvecklats en jättemarknad för institut och företag som levererar svar på frågan vad som kommer att hända.

Denna ”framtidsbransch” i ordets bokstavliga mening verkar ha lierat sig med den så kallade upplevelseindustrin. Det räcker alltså inte med att svaren är adekvata, förankrade i forskning och väl avvägda. De ska presenteras på ett intressant sätt, de ska vara tydliga och de ska vara entydiga. Svaren ska vara raka och tydliga hellre än adekvata och balanserade. Baserade på snabba enkäter snarare än forskningsförankrade. Entydiga snarare än väl avvägda. En snygg presentation blir viktigare än en bra analys.

Komplexa begrepp används för att höja spänningen i presentationen snarare än att problematisera verkligheten. Det är det postmoderna samhället, individualiseringen, globaliseringen, informationssamhället, interaktionssamhället, rekordgenerationen, generation X, generation Y, nya virtuella världar, livsstil och identitet. Allt kläms in i ett käckt virrvarr av suggestiva floskler. Publiken gapar fascinerat inför uppvisningen. Framtiden. Nya grejer. Den här killen verkar ha varit där. Han vet nog vad han snackar om.

Det är det som är problemet. Intrycket blir allt. Begrepp som vart och ett kräver minst en tjock bok för att förklaras staplas på varandra och förvandlas till trovärdighetsmarkörer på ett tunt men färgglatt omslagspapper på ett paket utan innehåll. Att framtidsanalysen är ytlig och suggestiv lockar mer än att den är fördjupande och initierad.

Alltså väljer beslutsfattarna amatörerna. Konsulterna. Snubbarna med svaren. Oraklen utan referenser.

När slutsatserna väl är levererade gäller det att anpassa politiken efter dem. Mer välbefinnande för äldre. Satsa på upplevelser. Kortare väntetider och högre servicenivå i vården. Möjlighet att betala extra för bättre och snabbare service. Hälsointeraktion via webben.

Konsulternas recept sätter den politiska agendan. Här gäller det att hänga med.

Jag säger inte att allt som konsulterna förmedlar är fel. De fångar säkert viktiga trender och tendenser. Vad jag ställer mig kritisk till är det oreflekterade orerandet, de förhastade slutsatserna, förenklingarna och ytligheten. Vad jag oroar mig för är att många makthavare köper mycket av detta rakt av och att man hellre förlitar sig på den här typen av summariska sammanfattningar än initierade analyser.

Mycket av det som sker idag går att förklara och förstå med betydligt mer djupgående teorier. Samhällsutvecklingen är mer än summan av ett antal kvantifierbara trender. Och framtiden är mer än resultatet av dessa. Med en initierad analys av utvecklingens inneboende drivkrafter och en tydligt formulerad viljeinriktning går det att driva samhällsutvecklingen åt ett önskvärt håll. Det är en annan strategi än att förlita sig på framtidskonsulternas ytliga analyser och utforma politiken som en reaktion på dessa tendenser. För att travestera en slogan från ett känt bilföretag: vad det gäller är inte att följa utvecklingen, utan att driva den.