Människovärdet vi fordra tillbaka…

Åsa Moberg lyfter fram en viktig dimension i det politiska förändringsarbetet. Vi har under senare tid sett fler och fler förslag som villkorar socialt erkännande med förmågan och möjligheten till egenförsörjning. Nu senast är det anhöriginvandringen och asylrätten som gjorts till föremål för den rationella ekonomismen. Den som har möjlighet att arbeta och som har lyckats skaffa sig ett arbete ska också få bättre möjligheter i asylprocessen. Omvänt innebär det att den som inte kan arbeta eller har lyckats få ett arbete följdenligt får sämre möjligheter.

Plötsligt är det inte längre människovärdet och alla människors lika rättigheter som utgör grunden, utan arbetsförmågan och positionen på arbetsmarknaden.

Samma tendens märks också inom andra områden. Tillgängligheten till vårdcentralerna ska i högre utsträckning än tidigare styras i enlighet med efterfrågan och inte efter behov. Det är den efterfrågestarka, förvärvsarbetande medelklassen som utgör mallen och referensen för hur vården organiseras, inte situationen för dem med störst behov. Mindre allvarliga åkommor ska botas snabbt så att produktiviteten i arbetslivet upprätthålls. Det är inte så svårt att se vilka som får stå tillbaka när de produktiva ska prioriteras i vårdapparaten.

Principen om betingad välfärd leder samhället bort från principen om alla människors lika värde. Den innebär till exempel att människor med funktionsnedsättningar systematiskt missgynnas och nedvärderas. Grupper som systematiskt utsätts för diskriminering får inte bara sämre möjligheter till arbete, utan också sämre sjukvård och sämre sociala rättigheter.

Alla människors lika rätt står inte i motsatsställning till arbetslinjen som sådan. Om man inte gör som den moderatledda regeringen, ställer systemen mot varandra.

Egenintresset protesterar

Stor blev besvikelsen hos de otidsenligt privilegierade privatpraktiker som fortfarande går på nationella taxan när protesterna mot förslaget om ersättningsetableringar framfördes från borgerliga landsting runtom i Sverige. Självaste Filippa Reinfeldt hade insett orimligheten i förslaget, tillsammans med samtliga borgerliga landstingskamrater med reellt majoritetsansvar för skattebetalarnas pengar.

I Örebro, där moderaterna är i opposition, har förslaget fortfarande en varm anhängare, även om man kan ana den perplexa hållningen till statsministerns fru.

Nu har de privilegierade privatpraktikerna, med god skjuts från Dagens Medicins hemsida, tagit initiativ till ett upprop. Vad annars kan få manschetterna att demonstrera än en fördröjning av möjligheterna att tillförsäkra sin egen klass rätten att låta privilegier gå i arv.

Att processen nu har stannat upp ses som ett stort svek från regeringens sida. Uppenbarligen hade dessa läkare med rätt att praktisera på löpande räkning förväntat sig ett mer oreserverat stöd från sina borgerliga medlöpare.

Tyvärr ser det ut som att Göran Hägglund tänker driva igenom ersättningsetableringarna trots motståndet från de egna landstingsleden. Trycket från de borgerliga partiernas uppdragsgivare är väl för hårt, kan man tänka. Det är stora ekonomiska intressen som står på spel här.

Medborgarnas rätt till vård efter behov? Den frågan får vi hantera senare. Det viktigaste först!

Nu ska vårdvalsmodellerna tvingas igenom i alla landsting

Idag erbjuder Dagens Medicin tråkig läsning. I och för sig är det ingen nyhet att regeringen har tillsatt en utredning med uppgift att föreslå fri etableringsrätt i vården. Utfallet blir ju inte särskilt förvånande när förslagen ligger med redan i uppdraget.

Det tråkiga är att utredaren Toivo Heinsoo kommer att föreslå att de landsting som idag inte har infört vårdvalsmodeller ska tvingas göra det. De vårdföretag som vill etablera sig inom primärvården och som uppfyller de krav som gäller för landstingets egna vårdcentraler ska kunna etablera sig och få betalt via landstingsskatten. Landstingen ska alltså tvingas att köpa privat vård på säljarens initiativ.

Jag var på ett seminarium för några veckor sedan och fick förmånen att lyssna på Toivo Heinsoo. Det är i allt väsentligt en vettig person, men som i just detta utredningsuppdrag har ett väldigt begränsat handlingsutrymme. Hur kul är det att som utredare anpassa utredningen så att den kommer fram till just de svar som beställaren har formulerat på förhand?

Och varför ska regeringen överhuvudtaget tillsätta en utredning när den redan har bestämt sig för vad utredningen ska komma fram till?

Hursomhelst, jag frågade Toivo vad utredningen menade med ”fri etableringsrätt”. Har vi inte det redan?

Han var helt med på noterna och höll med om att det var en missvisande benämning. Det handlar inte om rätten att etablera sig, utan om rätten att få en garanterad betalning för det man vill sälja. Vem som helst som har läkarlegitimation får öppna en egen praktik redan idag. Så har det varit länge, för att inte säga alltid. Ingen hindrar läkare från att öppna eget.

Vad förslaget handlar om är privata vårdutförares rätt till garanterad inkomst från landstinget.

I det privata näringslivet kan man jämföra detta med att bli underleverantör till ICA, IKEA, Ericsson eller något annat stort företag. Det är som att vinna högsta vinsten. Skillnaden är att privata företag väljer sina underleverantörer medan det ska bli tvärtom för landstingen. I borgarnas vårdsystem är det underleverantörerna som väljer vilket landsting de vill ha som kund.

Det är ungefär som att komma in i en klädbutik och tvingas köpa ett par byxor som man inte vill ha. ”Du ska köpa den här skjortan”, typ. Den som vill starta ett vårdbolag ska alltså få garanterad tillgång till medborgarnas skattemedel.

Högsta vinsten för alla som vill driva privat vård, således.

Förslaget är häpnadsväckande generöst mot privata vårdföretagare. Därför är det inte så konstigt att det är bland dessa intressen som den borgerliga regeringen har sina främsta anhängare.

I en broschyr från Praktikertjänst skiner leendena ikapp bland de avporträtterade vårdföretagarna. Tillförsikten går inte att ta miste på. Målet är att den privatdrivna vården ska öka från 10 till 50 procent. Utredningen om fri utkvitteringsrätt är ett rent beställningsjobb som den borgerliga regeringen nu verkställer.

Borgarna använder alltså sin politiska makt för att gynna privata vinstintressen i vårdbranschen. Den offentligfinansierade vårdens främsta uppgift är nu att garantera inkomster och marknadsandelar åt ett växande antal privata vårdföretag. Fokus har förflyttats från att garantera medborgarna vård efter behov till att garantera vårdföretagare avkastning på sina investeringar.

Demokrati som fritidsintresse

En reaktion som man möter ibland när man knackar dörr eller delar ut flygblad och som jag alltid har lika svårt att acceptera är den som säger ”Nej, jag vill inte ha något. Jag är inte intresserad av politik”.

Som om det var någon försäljare som knackade på för att kränga dammsugare…

Om det gällde kokosbollar eller mobilabonnemang vore det en annan sak. Det kan man vara intresserad av eller inte. Samma sak med frimärken, fågelskådning, dataspel, smink eller att bygga små torn av gem.

– Vill du följa med hem till mig och virka ikväll?
– Nej, jag är inte intresserad.

Det funkar. Men politik?

Att inte vara intresserad av politik, det är att vända sig bort från sina medmänniskor. Det är att strunta i om jorden drabbas av en miljökatastrof, att ge sitt tysta medgivande till tortyr och övergrepp och att inte bry sig när människor utnyttjas.

Politik är ingen hobby. Det är inget man är intresserad av och håller på med så länge man tycker det är kul. Politik är verklighet. Ingen undkommer politikens konsekvenser. Alla påverkas. Intresserade och ointresserade.

Jag skulle vilja utfärda en varning till alla som är ointresserade av politik. Den kan sammanfattas så här:

Ert ointresse utgör ett passivt stöd åt odemokratiska krafter.

Så fort engagemanget för demokratin falnar eller upphör, börjar de odemokratiska krafterna ta tillbaka tidigare förlorad mark. Dessa krafter ger sig inte därför att de tröttnar. För det har de alltför resursstarka sponsorer.

Ett tack till ”kommentaren”, som mailade över följande citat från Per Albin Hansson:

”Det finns ur framstegets och demokratins synpunkt ingen angelägnare uppgift än att förhindra högerpartiernas infernaliska spekulation i okunnighet och avund.” [Per Albin, 1:a maj tal 1930]

”Vi ha förstått att demokratins tryggande berott på oss själva, på vårt görande och låtande” [Per Albin Köpenhamn, februari 1935]

”Kampen för demokratin har genom tiderna fått oavbrutet föras” [Per Albin Malmö 24 augusti 1935]

”Men det pågår dock ett ständigt spel av antidemokratiska krafter av olika kulörer för att misskreditera den demokratiska styrelsen och representationen och undergräva dess auktoritet.” [Per Albin Radio 10 sept 1940]

Ny blogg

Nu har Dennis Begic startat en blogg. Läs den. Den är bra.

Centern och den generella välfärden

Nu har alltså Annika Qarlsson, ordförande för centerkvinnorna, suttit hemma och funderat över varför miljonärer ska ha barnbidrag. Hon föreslår nu att bidraget inkomstprövas och att man sätter en gräns på 240 000 kronor. Den som tjänar mer får inget barnbidrag.

Maud Olofsson är inte främmande för förslaget.

Först några praktiska frågor.
– Vilket barn tjänar mer än 240 000 kronor?
– Om det gäller föräldrarnas inkomster – vilken förälder ska knytas till vilket barn?
– Hur ska systemet för prövning av ansökningar finansieras?
– Om inte miljonärerna omfattas av välfärden – varför ska de i så fall betala skatt?

Den generella välfärdens grundläggande principer är något som de flesta lär sig väldigt tidigt i sin politiska karriär. Att en person som har ett så framträdande politiskt uppdrag som Annika Qarlsson överhuvudtaget rör sig i så extremt förenklade tankebanor som det är fråga om här, det är häpnadsväckande. Att hon därtill är ordförande för kvinnoförbundet gör ställningstagandet ännu mera obegripligt. Ett inkomstprövat barnbidrag låser fast kvinnor i deltidsarbetslöshet och motverkar jämställdhet.

Även i ett jämlikhetsperspektiv är förslaget förkastligt. Visst, höginkomsttagare kan sätta undan barnbidraget till sina barn istället för att använda det till blöjor och kläder. Det må kunna uppfattas som orättvist. Å andra sidan är storleken på barnbidraget väldigt marginellt i relation till höginkomsttagarnas inkomster. Vad gör någon tusenlapp till eller från för en miljonär?

För övrigt bör bidraget också ställas i relation till vad höginkomsttagaren betalar i skatt. Om alla betalar 30% i skatt och får tillbaks en lika stor andel av potten så har det en omfördelande effekt. Alla är med och betalar och alla får tillbaks något. Men – höginkomsttagaren betalar in mer och får mindre tillbaka.

Förslaget har också helt vansinniga marginaleffekter.

Som tur är får centerkvinnorna inget stöd från sina borgerliga kollegor. Moderaterna anför arbetslinjen som skäl – även till detta. Folkpartiet ingjuter hopp genom att faktiskt framhålla poängerna med den generella välfärden.

Ställningstagandet förstärker bilden av centerpartiet som ett politiskt famlande parti som fullständigt tappat sitt ideologiska fotfäste.

Ett kampanjparti?

”Vi ska bli ett modernt kampanjparti”
Så låter det i folkpartiet. Ett litet parti vars väljarstock kan växla mellan dubbelt så stor eller bara hälften, beroende på hur man prickar in sina utspel i relation till det allmänna opinionsläge som gäller för tillfället. I folkpartiets perspektiv handlar valrörelser om ren marknadsföring. Det är via kampanjer och media man når sina väljare. Partiet är i alla fall för litet för att kunna föra en kontinuerlig dialog med tillräckligt många väljare. Nej, smarta utspel är det som gäller.

Följdenligt byter partiet profil med jämna mellanrum. Det folkparti som gällde i början av en mandatperiod kan se ganska annorlunda ut i slutet av samma period.

Visst, kampanjer kan vara bra. Det är viktigt att synas. Men när ett partis utåtriktade arbete reduceras till enbart kampanjer så urholkas inte bara partiet, utan hela demokratin.

En kampanj har många begränsningar. I sämsta fall är det envägskommunikation. I bästa fall kan man nå en fråga-svar-situation. Så är till exempel fallet med ”Vad tycker du?”-modellen. Vi frågar, medborgarna svarar. SIFO light om man så vill.

Men vad är det som saknas?

Vid en brainstorming jag var med på antecknade jag en avslöjande kommentar:

”Jag vet – vi frågar ungdomarna vad de tycker om sin skola. Vilka brister har den? Och sedan vad de tycker att vi ska göra åt det”.

Vad vi ska göra åt det? Är det så ett socialdemokratiskt parti ska arbeta? Fråga medborgarna vad de vill ha – och leverera det. Hur gör vi i så fall i det nu rådande läget i Örebro kommun, där vi sitter i opposition? Talar om för medborgarna vad vi hade gjort om vi hade haft makten?

Who cares?

Nej, vad som behövs är ett återupprättande av partiets sociala patos. Social mobilisering. Verklighetsförändring i verkligheten. Att vi inte har makten i kommunen betyder inte att vi inte kan bedriva politik. Det betyder inte att vi inte kan förändra verkligheten.

Tvärtom!

Jag tror att vi till och med har bättre förutsättningar att förändra verkligheten i vissa avseenden. Ta det här med områdesutveckling till exempel. När vi sitter i majoritet har vi fullt upp med att styra kommunen. Idag är vi praktiskt taget utestängda från den möjligheten, men vi har trots det lika mycket politiska resurser som tidigare. Tänk om vi använde blott en del av dessa resurser i socialt mobiliserande partiarbete ute i våra bostadsområden. Vi kan finnas där människorna finns. Vi kan bli en mobiliserande och förändrande kraft bland människorna. Vi kan åstadkomma sociala förändringar i verkligheten.

Det kan handla om att starta upp studiecirklar och olika former av föreningsaktiviteter. Är det några som är intresserade av att göra en tidning? Vi hjälper till och skapar förutsättningar för det. En danskurs? Teater? Musik? Politik? I vårt parti vet vi hur man gör. Vi har know-how. Vi kan vara med och starta upp sådana verksamheter. Vi kan också bidra till att de präglas av arbetarrörelsens värderingar. Demokrati och solidaritet. Mänskliga rättigheter och ömsesidig respekt. Demokratisk fostran. Det kan vi bidra med. Nu har vi möjligheter till det. Nu har vi resurser.

Så visst, kampanjer är viktigt. Dörrknackningskampanjer ger bra genomslag. Då syns vi. Vi når ut med budskapet. Vi gör oss attraktiva för väljarna. Kanske får vi deras röster i nästa val. Men socialdemokratin är väl ändå något mer än ett kampanjparti? Vi är en ideell organisation också. En folkrörelse. En social förändringskraft.

Förra mandatperioden förändrade vi med hjälp av kommunen. Nu har vi inte den möjligheten. Låt oss då förändra direkt i verkligheten. Hur kan vi använda våra resurser på det sättet?

Hur är vården?

Moderaterna fortsätter sin fördummande vårdretorik och har nu också fått media med sig i kampanjen. Det är lite oroväckande när desinformationen presenteras som nyheter. Någon borde sätta granskningsnämnden på att undersöka de ”faktauppgifter” som lokalradion gått ut med de senaste veckorna. Istället för kritisk granskning verkar man ägna sig åt polarisering, förenkling och fördumning.

Nåväl… Jag ställde mig frågan varifrån moderaterna har fått föreställningen att socialdemokratiskt styrda landsting skulle vara mindre tillgängliga än borgerligt styrda landsting. Om det vore sant så borde det ge utfall i vårt närområde, tänkte jag. Örebro län och Värmlands län, som är socialdemokratiska, borde i så fall vara sämre på tillgänglighet än till exempel Västmanland och Uppsala, som blev borgerliga efter valet -06.

Jag kollade upp detta i Vårdbarometern och fick fram följande resultat:

Häpnadsväckande, eller hur? Det är precis tvärt om. De landsting i vårt närområde som blev borgerliga efter valet har fått sämre tillgänglighet och de landsting som blivit eller förblivit socialdemokratiska har fått bättre tillgänglighet.

Det är inte precis den bild som framträder om man tar del av nyhetsrapportering eller moderata debattartiklar.

Hur ser det ut på andra områden? Är detta ett undantag eller finns det fler exempel?

Jag återkommer på den punkten. Bilden behöver nog nyanseras något.

Borgerligt bluffande

Först en insändare i Karlskoga-kuriren. Sedan en artikel i samma tidning. Och idag en debattartikel i Nerikes Allehanda. Samtliga med samma tugg och samma budskap: sossarna klarar inte tillgängligheten. Vi löser problemet genom att avsätta ytterligare 20 miljoner till primärvården.

Taktiken känns igen från utspelet om heltider och förslaget om kvällsöppet på vårdcentralerna. Basunera ut en enkel lösning, gör det återkommande och i olika sammanhang. Kanske är det några som faller för tricket.

Jag tycker att moderaternas fördummande retorik börjar bli ett allvarligt demokratiskt problem. Om det var så att man verkligen var intresserad av att lösa tillgänglighetsproblemet skulle man väl avvakta den utredning som just nu pågår inom primärvården, eller åtminstone lyssna på de diskussioner som just nu förs om hur man kan göra för att lösa problemet. Inte basunera ut lösningar som man vet inte fungerar, och särskilt inte i kombination med de andra förslag som förvärrar situationen men som man inte säger något om.

Moderaterna föreslår alltså ett budgettillskott på 20 miljoner till den enda landstingsverksamhet som gick med plus enligt bokslutet för 2007. På det viset tror man att man löser tillgängligheten. Då undrar jag hur 30 miljoner i överskott istället för 10 miljoner gör att det skapas fler allmänläkare? Tror moderaterna att läkare hoppar fram ur högar med pengar?

Och på vilket sätt gynnar det vårdcentralerna att lägga en generell besparing på sjukhusen på 100 miljoner? Det är nämligen den andra sidan av högerbudgeten som man inte säger något om. 20 miljoner extra på primärvården, ok. Men 100 miljoner mindre på sjukhusen – vad får det för konsekvenser för vårdcentralerna? Alla som kan något om vård vet att det leder till en ökad belastning. Hur ska överskottet kunna lösa den problematiken?

Moderaternas vårdpolitik är inte bara en attack mot det svenska vårdsystemet – det är en attack mot själva demokratin. Med lögner, omskrivningar, förenklingar och osaklig demagogi försöker man skapa förvirring och ointresse för politik hos den bredare allmänheten. Den som kallar skådespelet för lögner blir själv kallad lögnare. Den som anklagar Kent Persson för att vara osaklig blir själv stämplad som osaklig. Den politiska debatten har nått sandlådenivå och det är näst intill omöjligt att ta sig ur. Hur bemöter man dagisbarn med sakliga argument?

– Nu är du dum.
– Nähä, du är dum.
– Nej, du är dum.
– Nej det är du som är dum
– …

Och den som belyser problematiken på det här sätter framstår förstås som en riktig tråkmåns.

Fast det är klart. Vad annars kan man göra än att enträget fortsätta? Kampen mot ohederliga moderater är en del av kampen för demokratin. Som någon klok tänkare uttryckte det: Demokratin måste återerövras varje dag.

Tankarna går till Nietsche: ”Helvetet är en plats av ständiga upprepningar”

Melodifestivalen

Den som vill vara originell ska i alla fall inte kommentera melodifestivalen. Åtminstone inte flera dagar efter det att den ägde rum. Idag är det väl knappt någon som funderar längre över vad som hände i helgen.

Nåväl, vem vill vara originell?

Fast å andra sidan… vad ska man skriva?

En kul grej är förstås att Carola åkte ut. Det känns glädjande i sig. Särskilt med tanke på att hon enligt egen utsago vet vad som funkar i Europa (till skillnad från majoriteten av alla som röstade).

Intressant förmåga, förresten. Att tro sig veta vad som funkar, alltså. Det betyder att Lordi måste ha varit ett hett namn när Carola spekulerade om vem som skulle vinna den gången.

Då var slutsatsen klar: rocken vann över schlagern.

Nu är slutsatsen lika klar: demokratin vann över Carola.

Sådär, ännu en billig kommentar i detta heta ämne.