Trettio miljoner för åttahundra miljoner

Av moderaternas årsredovisning framgår att de har fått 30 miljoner kronor i hemliga bidrag till förra årets valrörelse. Det är tre gånger mer än man fått tidigare valrörelser. Att dessa pengar gjort nytta gör man ingen hemlighet av. Partisekreteraren Schlingmann konstaterar helt ärligt att ”utan pengarna hade valrörelsen blivit mycket sämre”.

Men att bidragsgivarna skulle ha fått möjlighet att påverka politiken förnekas bestämt. ”Man kan inte påverka partiet genom att skänka pengar”, slås det fast.

Och det är klart. Varför skulle rika människor vilja påverka ett parti som alltid har stått på de rikas sida. Att politiken hittills ensidigt har gynnat bidragsgivarna är helt klart. Borttagandet av förmögenhetsskatten är väl den enskilda åtgärd som har gett störst utdelning till intressenterna. Sammantaget har hälften av de genomförda lättnaderna hamnat hos den rikaste tiondelen av befolkningen. Bara förmögenhetsskatten har gett de 200 rikaste personerna i genomsnitt 4 miljoner var i skattelättnader. Om 15 procent av dessa skänkt 25% av sin tilltänkta skattelättnad till moderaterna torde det ha varit en god investering.

Man kan säga att de rikaste har betalat trettio miljoner för att få åttahundra miljoner i återbäring. Så kan ett litet särintresse på tvåhundra personer påverka ett valutfall till sin egen ekonomiska fördel. Och generellt är det förstås så, att det är lättare att vinna val om man har de rika på sin sida. Allt blir liksom lite enklare då.

Reklamfolk, investerare, tidningsägare och privata TV-kanaler har ganska stort inflytande över den allmänna opinionen. Det är nog ingen slump att Italiens mediamogul befinner sig till höger på den politiska skalan. Eller TV4. Eller nästan hela dagspressen.

Att sedan jämföra med LO:s bidrag till SAP blir bara patetiskt. LO är en organisation som driver samma frågor som SAP, i arbetarrörelsens intressen. Moderaterna är ett rikemansparti som drar till sig miljonärer. Olika intressen sponsrar olika partier. Av detta har det framgått med all önskvärd tydlighet vilka intressen moderaterna värnar.

Stereotyp spindel

Jag såg senaste spindelmannenfilmen. Eller var det den förra? Lite svårt att säga eftersom skillnaden är i det närmaste marginell. Stereotyperna haglar och upplägget (the plot) är ungefär detsamma som alltid i den här sortens filmer. Även scenerna går igen. Variationen ligger i typen av motståndare (färg, storlek och antal armar, typ), mängden specialeffekter (tvåan har större budget än ettan. Trean har större budget än tvåan och så vidare) och konstellationen av teambildningar (den som var ond i tvåan blir god i trean eller tvärtom).

Särskilt trött blev jag under den klassiska slutstriden. Goda grabbar slåss mot onda grabbar, under det att den tillfångatagna flickan skriker hjälplöst från sin bur. Könsrollsmönstret som basuneras ut får kristdemokraterna att framstå som radikala feminister i jämförelse.

Det är bara att acceptera det naiva i tron att Hollywood någon gång ska lyckas bryta sig loss från alla invanda mönster. Är det kanske så att det bara finns ett begränsat antal historier i vårt ”pluralistiska” samhälle? Eller vad är det som gör att snart sagt varje ny film som produceras känns bekant? Allt går liksom igen. Miljöer, scener, karaktärer, historier, effekter – ja, allt.

Kom igen, Hollywood! Ge mig något nytt!

Ungdomsarbetslösheten ökar

Det går bra för Sverige. Synd att den borgerliga regeringens politik gör att ungdomar inte får del av den positiva utvecklingen. 

Baghdad Bob

Dagens ledarsida i Nerikes Allehanda förtjänar ytterligare en kommentar.

Ur Ola Ströms krönika:

”Det är synd att oppositionen klagar på en reform som ger lågavlönade störst förbättring av köpkraften”

Ur ledaren på samma sida:

”Regeringen har på kort tid genomfört två skattereformer som särskilt gynnat hushåll med höga inkomster”

Två olika verklighetsbeskrivningar på en och samma sida. Tyvärr, Ola, är det ledaren som stämmer. Regeringens politik leder till ökade klyftor och inte något annat.

Ströms krönika påminner om Kent Perssons utspel om kvällsöppna vårdcentraler som var på tapeten nyligen. Liksom Baghdad Bob står dessa herrar ogenerat fast vid uppenbart falska verklighetsbilder. Om det är något som kan beskrivas som en tragisk utveckling i vårt svenska välfärdssamhälle så är det nog detta: att såväl ledarskribenter som framstående borgerliga politiker börjar slarva med sanningen är ett illavarslande tecken som för associationerna till allt annat än ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle.

Nya luckor

Det är ett tacksamt jobb att kommentera Ola Ströms betraktelser. Som att följa en mall: hitta luckan och förklara hela sammanhanget, inte bara den begräsade aspekt som Ström valt att lyfta fram.

Den här gången handlar det om hushållens sparande. Ola tycker att vi sparar för lite här i Sverige och jämför med italienarna, som lever i en fattig stat och som har betydligt större besparingar än vad svenskarna har.

Just det, Ola. Kanske just därför! I ett samhälle som inte kan garantera invånarna trygghet måste var och en bygga upp ett eget trygghetssystem i form av privata besparingar. Den som lyckas spara undan mest är tryggast. Händer det något kan det innebära att hela besparingen ryker. Som när kompisens faster från Chile hade sparat undan ett stort belopp för att kunna resa till sina svenska släktingar och leva livet på ålderns höst, men som kort innan avresan råkar ut för en olycka med en buss och blir liggandes på sjukhuset. Hennes sjukvårdskostnader slukade hela förmögenheten.  

I ett dåligt välfärdssamhälle blir privata besparingar en nödvändighet och den enda tryggheten för individen. Med en orättvis resursfördelning blir också välfärden och tryggheten orättvist fördelad. Den som har ett låglönejobb eller den som inte har något jobb alls har inte heller några förutsättningar att spara undan pengar och hamnar därför utanför välfärden helt och hållet. Sådan är verkligheten för en betydande andel amerikaner.

I Sverige har vi en väl utbyggd välfärd. Alla har rätt till en god sjukvård, oavsett förmögenheter eller inkomster. Skolan är kostnadsfri. Äldrevården fördelas efter behov och håller låga avgifter. Här måste vi inte samla på oss privata förmögenheter för att klara oss. Därför gör vi det inte heller.

Att det nu ser ut som det gör betyder inte att svenskarna är fattigare än italienarna, vilket skulle vara Ola Ströms och skattebetalarnas förenings poäng. Det kan lika gärna betyda att vi är rikare. Vi har en bättre och mer rättvis välfärd. Vi lever i ett tryggare samhälle. Medborgarna behöver inte oroa sig för att deras besparingar ska gå åt till plötsliga sjukvårdskostnader eller skolavgifter. För de flesta innebär denna trygghet också frihet.

Problemet med den ökande andelen SMS-lån och skuldsatta människor är en tragik som har helt andra orsaker än vilket välfärdssystem vi har. Att försöka förklara detta fenomen med att vi har för mycket trygghet är ett typiskt borgerligt argument vars syfte egentligen bara är att legitimera den välfärdsslakt som nu är på gång.

Detta var nu bara en av luckorna i Ströms förenklade och förledande omvärldsbeskrivning. En annan lucka, eller kanske snarare verklighetsrevision, blottläggs i beskrivningen av regeringens så kallade jobbpolitik som ska gynna lågavlönade och bryta utanförskapet, men som i själva verket har precis motsatt effekt. Ungdomsarbetslösheten har inte minskat, utan stigit, samtidigt som den sammanlagda effekten av regeringens politik har lett och fortsätter leda till ökade klyftor. Vad vi ser är en enorm omfördelning av resurser från hushåll med låga inkomster till hushåll med höga inkomster. Att fortfarande försöka få detta att se ut som någon slags rättvisereform är inte bara ohederligt – det är rentav korkat.

Ska det göras, ska det göras ordentligt

När man ändå gör ett klavertramp kan man lika gärna göra det ordentligt. Som om det inte räckte med en debattartikel lämnar Kent Persson dessutom in en motion som föreslår försök med kvällsöppet på vårdcentralerna. I motionen upprepas påståendet att ingen av vårdcentralerna har öppet på kvällstid.

Fortfarande stämmer inte påståendet. Fortfarande pågår redan försök med kvällsöppet på vårdcentraler. Fortfarande framstår Kent Persson som ett okunnigt och oseriöst oppositionsråd. Fortfarande är hans agerande i den här frågan fullständigt obegripligt.

Att göra en Speer

I måndagens DN publicerades en regeringskritisk artikel, författad av centerpartisten och tidigare arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund. Ett par citat:

”Jag känner förtvivlan över regeringens politik”

”Den borgerliga alliansregeringen verkar ha riktat in sin politik efter mottot ‘åt den som har skall varda givet’.”

Hörnlund kritiserar alltså borgarna för att öka klyftorna i samhället genom att konsekvent gynna höginkomsttagare och storstadsbor, på bekostnad av låginkomsttagare, glesbygdsbor och pensionärer.

Det som förvånar mig mest är att Hörnlund har blivit så förvånad. Vad annars kunde man vänta sig av en borgerlig regering? De gör precis vad borgerliga regeringar alltid har gjort och alltid kommer att göra. Okej, lite snabbare än de flesta trodde, men ändå.

Hörnlund har ju själv suttit i en borgerlig regering och även under valrörelsen haft goda möjligheter att sätta sig in i den så kallade alliansens förslag. Men inte förrän nu trillar poletten ner.

Associationerna går till Albert Speer, Hitlers arkitekt och rustningsminister och en av Führerns närmaste vänner, som inte förrän efter kriget blev varse att hans kompis hade hunnit en god bit på väg att utrota en hel folkgrupp. Inte förrän efteråt, under Nürnbergprocesserna, fattade Speer vidden av de dåd han hade medverkat i. Han hade då aktivt deltagit i nazismens inre liv under hela kriget utan att ha sett eller anat någonting om vad som var på gång.

Man får väl gratulera Hörnlund om det nu är så att han har genomgått ett motsvarande uppvaknande. Det verkar dock inte omfatta alla områden. Fortfarande tycks centerveteranen tro att det är möjligt med en borgerlig politik som ”tänker på ‘vanligt folk’ och våra svagaste”. Tro kan man i och för sig alltid göra. Tro och hoppas. Men i det här fallet leder det nog bara till besvikelse.

Det finns en politik för att bekämpa orättvisor, men den är inte borgerlig.  

Oppositionsrådets klavertramp

I lördagens Allehanda gick Kent Persson ut och slog på stora trumman för det ”nya” förslaget att landstinget skulle införa kvällsöppet på vårdcentralerna. ”Idag är det till exempel ingen vårdcentral i länet som har kvällsöppet”, skrev han. ”Vi moderater anser att Örebro läns landsting nu ska inleda en försöksverksamhet med kvällsöppna vårdcentraler”.

Fakta:
– I landstinget finns det flera vårdcentraler som har kvällsöppet.
– Försöken med kvällsöppet har pågått under lång tid och i flera omgångar.
– Initiativtagare till dessa försök har varit den socialdemokratiska landstingsledningen.

Vad ska man säga? Det kommer snart ett svar i tidningen. Sedan kan läsarna själva göra sin bedömning av Kent Perssons trovärdighet.

Om jag var Kent skulle jag skämmas ögonen ur mig. Hur kan ett heltidsarvoderat oppositionsråd gå ut och bara påstå saker utan att först kontrollera om de stämmer? Helt obegripligt.

Sverige i världen

Om det är något Sverige gjort sig känt för i världen så är det den svenska modellen. Ett väl fungerande sjukvårdssystem som har lyckats kombinera rättvisa med effektivitet och kvalitet är något som många andra länder betraktar med trånande blickar. Framförallt jänkarna.

Nu är det Michael Moore som gör kommentaren, men han är inte ensam. När borgarna nu monterar ner den svenska modellen och inför det som många andra har och grämer sig över är det många som undrar vad vi håller på med egentligen.

Sho bre, läget?

Benim backade denna sidan i ett försök att inte va så taytish. Wallah, hur coolt som helst, även om blandningen blir lite keff.

 

Nähäpp, måste tagga. Jalla!