Ordning och reda

Skolpolitik är egentligen inte mitt område, men med tanke på den frenesi som driver folkpartiet i frågan kan jag inte låta bli att göra en reflektion.

Hårdare tag. Större befogenheter till lärarna. Betyg i ordning och uppförande. Betyg från årskurs sex. Så lyder folkpartiets utbildningspolitik för 2000-talet.

Tillbaks till lilla katekesen, alltså. Lära utantill istället för att lära för livet. Lyda istället för att tänka. Betyg och yttre kontroll istället för inre motivation. Disciplin istället för pedagogik. Uppdelning istället för integration. Krav istället för stöd.

Folkpartiets utbildningspolitik är en samling enkla svar på komplexa förhållanden. Den är populistisk och finner inget stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Den pedagogiska vetenskapen ger ett entydligt underkänt till de folkpartistiska förslagen.

Om man nu värderar kunskap så himla högt – varför tar man då inte del av den kunskap som finns om skola och lärande? Är det bara elever som ska ha krav på sig?

Å ja ba ÄGER, liksom!

Okej, ursäkta om man är lite ”av” som det hette på 90-talet, men vad är det för nytt uttryck som har kommit nu egentligen? Ska man vara ”på” idag heter det alltså ”äger”. Så här, va:

– Amy Diamond, hon ÄGER verkligen. (Amy Diamond är bäst)

Eller

– Jag ÄGER det här spelet. (Jag är bäst på det här spelet)

Jahapp, om något är bra så ÄGER det. Om någon är bra så ÄGER den.

Som tur är har jag ännu inte hört uttrycket från mina barn, men hos vissa av deras kompisar har ordet ersatt halva ordförrådet. Som ”smurf” hos smurfarna ungefär.

Vad jag nu reflekterar över är varför man valt just ”äger” som inne-ord. Nu är väl barnen inte så nedtyngda av marxistisk teoribildning som jag är, men nog ger ordet negativa associationer ändå?

Ta Erich Fromms talande boktitel ”Att ha eller att vara” som exempel. En person som ”äger” räknar sig uttryckligen till ägandets livsvärld enligt den teoribildningen. För alla som har läst Fromm blir detta ställningstagande minst sagt märkligt.

Ska man tala med Marx kan man ju konstatera att varufieringen har gått väldigt långt. I och för sig är det väl ingen tvekan om att en produkt som Amy Diamond mycket riktigt är förpackad och varufierad. Att projicera förmågan att äga på denna produkt kunde vid en första anblick uppfattas som en felaktig abstraktion. Men i ovan nämnda betydelse handlar ÄGA om att likställa själva ägandet med ett normativt fastställt idealtillstånd. Tillämpat på Amy Diamond tillskrivs produkten egenskaper som den inte har. Varufetischism, alltså.

Nåväl, jag har i alla fall försökt tipsa mina barn om möjliga motrepliker:

– Jasså, ÄGER du det här? Har du kvitto på det?

Eller

– Du har alltså abdikerat inför varufetischismens kolonisation av vardagslivet?

Empirisk semantik

Ibland upptäcker man böcker som man inser att man borde ha läst för länge sedan. Arne Naess’ bok ”Empirisk Semantik” är en sådan. Utomordentligt klarläggande. Ett exempel från sidan 56:

”Ett sällskap ungdomar hade organiserat en ”Ibsenkväll”. Man diskuterade många djupsinnigheter, bl. a. också den att ”minoriteten har alltid rätt”. Det blev en hetsig diskussion som resulterade i votering. Med stor majoritet beslöts att minoriteten alltid har rätt!

De följande satserna är förslag till uttryck för tankar som kan avses med sentensen ”minoriteten har alltid rätt” i sammanhang som liknar det ursprungliga ibsenska.

T1: Nya tankar med krav på erkännande uppstår hos minoriteter och bringar fram dessa i opposition till majoriteten.
T2: I omstridda samhällsfrågor intar som regel den fraktion eller de fraktioner som är i opposition den mest hållbara ståndpunkten.
T3: I samhällsfrågor gäller det, att de åsikter som redan har trängt igenom hos flertalet inte befinner sig i nivå med de ståndpunkter som intas av speciellt kvalificerade minoriteter, vilka ännu inte har lyckats göra sig gällande.
T4: Majoriteten har sällan rätt, när den står i opposition till en minoritet som med sin utbildning kan väntas vara sakkunnig i det saken gäller.

Om den ovan nämnda ”majoriteten” är enig om T1-T4, uppstår ingen självmotsägelse. Paradoxen uppkommer bara vid okritisk tolkning.”

Och om fler politiker läste Naess skulle nog den politiska debatten se helt annorlunda ut.

Back on track!

Sådärja! Nu går styret som det ska. Inget som inte gick att lösa med en schysst slip.

Ingen fara, snön. Fortsätt smälta.

Hojpremiär!

Första provåkningen efter justeringarna. Styrlagren blev inte bra. Dom går lite för trögt. Så nu är det bara att skruva isär allt igen. Skit också.

Hört på klubben

– Visste ni att en hamburgare innehåller lika mycket fett som femtiofyra bananer?
– Jaha? Vem har tid att äta femtiofyra bananer?

Slutsatser

En del människor bara reflekterar, men de drar aldrig några slutsatser.

En näraliggande kategori är de som bara kritiserar men aldrig kommer med några lösningar.

Människor med det beteendet gör ingen skillnad.

Enkelt och komplicerat

I den offentliga debatten vinner det enkla argumentet över det komplicerade. På gott och ont, kan tilläggas.

Det finns komplicerade argument som bara är komplicerade och det finns komplicerade argument som faktiskt fångar en komplicerad verklighet. På samma sätt finns det enkla argument som förenklar och förvanskar, liksom det finns enkla argument som synliggör och som skiljer ut det som är viktigt från sådant som inte är viktigt.

I relationen mellan liberalism och socialism står liberalismen oftast för de enkla argumenten i enkelhetens negativa mening. Dessa grundas oftast i moralfilosofiska stipulat av typen ”Var och en har rätt till frukterna av sitt eget arbete”. Sedan brukar det finnas en rejäl lucka mellan argumentet och den företeelse som argumentet skall försvara. Ett exempel på ett typiskt liberalt argument: I ett privat företag är det rätt att företagsledningen tar ut generösa ersättningar, för var och en har rätt till frukterna av sitt eget arbete. Men statliga direktörer ska inte ha samma rätt, för dom handskas med skattebetalarnas pengar”. Felslutet ligger här i antagandet att ägarna i det privata företaget berikar sig på frukterna av sitt eget arbete. Om varje anställd i företaget varje dag skulle plocka ut de värden som de skapade funnes det inget överskott att fördela på bonusar och VD-löner. Då skulle man se vilkas arbete som har skapat alla frukter.

Liberal frihet

En grundpelare i den liberala frihetsuppfattningen är ståndpunkten att var och en får göra som den vill så länge man inte skadar någon. Vad som inte brukar nämnas i sammanhanget är de förutsättningar och begränsningar som i praktiken sätter ramarna för denna grundregel. Det gäller att ha klart för sig dels vad man menar med att ”inte skada någon” och dels vem denna ”någon” är som inte får skadas. Här har liberaler genom historien ständigt ställt sig på ägarnas och egendomens sida. Den som inte har får göra som den vill så länge det inte hotar den som har. John Stuart Mill åskådliggör detta mycket tydligt i en skrift som handlar om frihet:

“An opinion that corn-dealers are starvers of the poor, or that private property is robbery, ought to be unmolested when simply circulated through the press, but may justly incur punishment when delivered orally to an excited mob assembled before the house of a corn-dealer, or when handed about among the same mob in the form of a placard. Acts of whatever kind, which, without justifiable cause, do harm to others, may be, and in the more important cases absolutely require to be, controlled by the unfavourable sentiments, and, when needful, by the active interference of mankind. The liberty of the individual must be thus far limited; he must not make himself a nuisance to other people. But if he refrains from molesting others in what concerns them, and merely acts according to his own inclination and judgment in things which concern himself, the same reasons which show that opinion should be free, prove also that he should be allowed, without molestation, to carry his opinions into practice at his own cost.”

I motsättningen mellan den hungriga mobben och spannmålshandlaren är det spannmålshandlarens äganderätt som inte får skadas. Gränsen för frihet går vid den enes rätt att exploatera den andre; ty exploatering räknas inte som att skada någon. Så att egendomen och girigheten skadar människor genom att göra dem hungriga är ingenting som ingår i den ursprungliga ekvationen.

Det är som Anatole France så kärnfullt uttrycker det:

”I sina upphöjda principer om allas likställdhet förbjuder lagen både fattiga och rika att stjäla bröd och sova under broar.”

Om äganderätt

”I den grad statsmakten infriats för att skydda ägenderätten försvarar den i själva verket de rika mot de fattiga och skyddar dem som har egendom mot dem som inte har någon.”

Adam Smith