Avundsjuk på kommunfullmäktige

Igår rapporterade Nerikes Allehanda från kommunfullmäktige. Fem olika ämnen togs upp.

– Fyrahundra nya p-platser vid Södermalmsplan
– Ny debatt om råare politiskt tonläge
– Ingen fullständig rättighet till heltid
– Lång diskussion om antalet fritidspolitiker
– Bara flaggning på kvinnodagen

Och dessutom en spalt, ”Frågor i fullmäktige”, med fyra citat från fullmäktigestolen.

I förrgår rapporterade Allehanda från landstingsfullmäktige. Ett ämne togs upp.

– Medborgarförslag ska snabbas på.

Lite naivt undrar jag om det inte borde finnas ett allmänintresse också om vilka andra diskussioner som fördes i länets högsta beslutande organ. Om landstingets miljömål, till exempel. Eller om det faktum att Sverigedemokraterna konsekvent röstade på borgarnas och miljöpartiets förslag. Eller kanske om revideringen av det handikappolitiska handlingsprogrammet.

Vi höll på en heldag. Medborgarförslagsfrågan upptog en mindre del av förmiddagen. Av rapporteringen från fullmäktige att döma kunde man få för sig att landstingets enskilt viktigaste fråga just nu är var i den politiska organisationen som medborgarförslagen ska diskuteras.

Familjen som organisation

Måndag förmiddag, föreläsning på universitetet i ämnet ”arbets- och organisationssociologi”. Vi kom in på frågan om familjen är en organisation eller inte. Mitt intryck var att det bland studenterna fanns något slags motstånd mot tanken att familjen skulle kunna vara en organisation. Den främsta invändningen hade att göra med medlemskapet. Familj är ju något man föds in i. Till en organisation ansöker man om medlemskap Man kan gå in eller ur efter behag. Det går inte i en familj.

Stämmer detta?

Okej, 72% av alla barn bor med bägge sina biologiska föräldrar. Men den återstående fjärdedelen består av familjer där ena partnern, företrädesvis fadern, har ersatts av en annan person. Det finns med andra ord en ganska stor andel barnfamiljer som avviker från föreställningen att familjer hålls samman enbart av biologiska band. Inträdet sker inte enbart via födsel, utan kan till exempel även ske genom att ingå partnerskap eller genom adoption. Både partnerskap och adoption är exempel där medlemskapet i familjeorganisationen tecknas genom avtal, inte genom biologiska band.

Det biologiska argumentet verkar inte stämma, alltså.

Vad är familj förresten?

Är det en grupp människor som bor ihop? Det som i statistiken kallas ”familjeförhållanden”, alltså. Hushållens sammansättning. I så fall kan man undra om en familj kan bestå av enbart en person? Ganska många människor lever ju ensamma.

En annan fråga som uppstår är om det i så fall är möjligt med familjeband mellan personer som inte bor ihop. Definitionen motsäger ju den möjligheten.

Eller handlar familj om släktskap? Vad är i så fall släkt? Är partnerskap en form av släktskap? I så fall är det faktiskt möjligt att både söka och säga upp medlemskap i familjer.

Överlag skulle jag nog vilja påstå att medlemskapsärenden är ganska vanliga i familjelivet. Ta till exempel fenomenet ”familjens svarta får”, som i praktiken innebär uteslutning ur familjegemenskapen. Ett annat exempel är föräldrar som frånsäger sig sitt föräldraskap. Andra kategorier av föräldrar kan ta på sig föräldraskap till andras barn. Det går att gifta in sig i familjer. Eller skilja sig från dem.

Inom en kategori som kan kallas ”partnerbyte och vänsterprassel” inryms ett helt spektrum av strategier som handlar om att bryta upp eller ombilda etablerade familjekonstellationer. Den sortens praktik visar att den biologiska kärnfamiljen skulle kunna ses som en ursprungsform, men att det finns ett stort utrymme för ombildningar och förändringar över tid.

Inslaget av medlemskap med möjlighet till både inträde och utträde är med andra ord att betrakta som en ganska typisk egenskap hos familjen som socialt fenomen. Det framstår också som om familjen inte är en biologiskt definierad konstant, utan att familjer kan ombildas över tid.

En annan invändning mot att familjen skulle kunna betraktas som en organisation handlar om namn och symboler. Organisationer har ju namn och fungerar inte sällan som varumärken som har en bestämd design. Den egenskapen skulle inte finnas hos familjer.

Gör den inte? Jag kan, utan särskilt lång betänketid, rabbla upp en hel rad med varumärkesliknande familjekonstellationer. Spendrups, Wallenberg, Rausing, Kamprad, Bernadotte och Kennedy. Familjer som det finns och har funnits många medlemsaspiranter till.

Eller vad sägs om forntidens adelssläkter. Dessa sociala sammanslutningar med egna vapen, familjetraditioner och praktiker kan svårligen kan betraktas som något annat än organisationer.

Extrema exempel, kanske. De flesta familjer har förstås inte lika starka ”varumärken” som dessa nämnda. Men ändock utgör de levande bevis på att familjer som sociala fenomen framträder som organisationer även i detta avseende.

Min slutsats: familjen är en organisation.

Nationalism och miljöpolitik

Ibland går olika intressen hand i hand. När landstingsfullmäktige ska anta ett nytt handlingsprogram med miljömål kommer Sverigedemokraterna in med ett tilläggsyrkande som går ut på att landstinget ska sträva efter att köpa produkter som är producerade i närheten av där de konsumeras.

En omskrivning för att i första hand välja svenska produkter, således.

Hur den korkade politiken är möjlig

Ställda inför konkreta problemområden visar många borgerliga företrädare upp både klokskap och insikt när de drar sina slutsatser om vilken politik som är mest ändamålsenlig. På jämställdhetsområdet inser man nödvändigheten av en medveten jämställdhetspolitik som utgår ifrån att det faktiskt finns könsstrukturer. På hälso- och sjukvårdsområdet inser man att driftsformen inte ska vara överordnad, utan att det viktiga är att vården fungerar och att den ges efter behov. Inom arbetsmarknadspolitiken har man erkänt den svenska modellen och tycker till och med att det är viktigt med en stark fackföreningsrörelse.

Men sedan blir det problem. Den faktiska politiken gör något annat. Visst, regeringen satsar pengar på jämställdhetsområdet. Även om man inte vet vad man ska använda pengarna till så är det i alla fall medel avsatta för jämtegrering och andra ganska lovande projekt. Men samtidigt funderar man på att införa vårdnadsbidrag och därmed backa jämställdhetspolitiken flera decennier. Jobbavdraget är en annan innovation som drar åt andra hållet eftersom det nästan enbart gynnar män. Oviljan att verka för rätten till heltid är en annan bromsande faktor för jämställdhetsarbetet.

Inom hälso- och sjukvården visar utvecklingen i Stockholm vad vurmandet för den svenska sjukvårdsmodellen är värt. Där drivs privatiseringarna in absurdum och det allt övergripande målet är till synes att förvandla offentlig vård till privat, no matter what.

På arbetsmarknadsområdet har regeringen genomfört flera strategiska förändringar vilka sammantaget har lett till stora medlemstapp för de fackliga organisationerna och därmed också en försvagning av den ena av arbetsmarknadens parter. En maktförskjutning, således.

Hur är detta möjligt? Hur legitimerar man detta motstridiga beteende?

Standardförklaringen har varit arbetslinjen. ”Vi gör det för att sätta människor i arbete.” Men hur långt kan man driva den förklaringsmodellen? På vilket sätt leder försämringar för pensionärer eller kroniskt sjuka till att det skapas fler jobb?

En annan förklaring har varit att ”vi gör vad vi gick till val på”. Att en ansenlig mängd väljare tydligen fick intrycket att borgarna gick till val på något annat än vad som visade sig i efterhand lägger man ingen större vikt vid. Inte heller att mycket av det som flera av partierna gick till val på faktiskt inte genomförs så som det var tänkt. Kristdemokraterna är väl det mest flagranta exemplet på detta, men även Reinfeldts försäkran när det gäller utförsäljning av sjukhus har nu visat sig vara falskt.

En tredje förklaring som inte alltid framförs lika tydligt är att man måste vika sig för överenskommelser inom alliansen. Typ, ”Vi tycker inte så här egentligen, men står bakom den politiken för att inte spräcka regeringssamarbetet”.

Den sista förklaringen är förmodligen den som gör den förda politiken mest begriplig. Annars blir det helt oförklarligt hur en och samma regering kan satsa resurser inom ett departement för att motverka problem som man skapar i ett annat. De motstridande satsningarna måste utgå från olika logiker och det är precis vad som blir fallet genom de borgerliga partiernas oheliga förhandlingar.

Kristdemokraterna kan ställa sig bakom folkpartiets jämställdhetssatsningar, men bara om de får igenom sitt älskade vårdnadsbidrag. På det viset blir båda nöjda, och på jämställdhetsområdet händer ingenting.

Resultatet blir en självmotsägande politisk praktik där satsningarna tar ut varandra och där ingen är helt nöjd med resultatet. Alla tvingas försvara en politik som de egentligen inte står för bara därför att målet att hålla ihop är överordnat alla andra målsättningar.

Det är inte bra för Sverige.

Ljusglimtar i tillvaron

Det var skönt med lite helg efter en hektisk vecka. Med tanke på hur den kommande veckan ser ut i almanackan hade nästa helg varit ännu skönare – om den hade varit tom.

Som en ytterligare belastning på arbetstrycket har vardagen genererat några besvikelser som dock har varit möjliga att förvandla till ljusglimtar.

Negativt:
Datorn funkade inget vidare som mediacentral, ihopkopplad med TV:n och surroundanläggningen. Ljudkortet jag köpte hade bara surroundljud genom de analoga utgångarna, inte i den digitala, optiska utgången som jag hade hoppats på. För att kunna använda den digitala utgången var man tvungen att stänga av surroundljudet. Ett onödigt köp, således.

Positivt:
1. Jag slipper ha en dator som väsnas och tar plats jämte TV:n.
2. Dessutom har allt krånglande inneburit att jag nu behärskar konsten att använda ”utökat skrivbord”. Den kompetensen har jag kunnat överföra till powerpoint-verktyget och det känns väldigt bra.
3. Om nu inte PC:n funkar som multimedialösning så måste det ordnas på annat sätt. Därför har en del av helgen gått åt till att läsa in sig på modern teknik. Nästa helg kan det bli aktuellt att investera i en ny leksak.

Negativt:
Det verkar som om subwoofern har gett upp.

Positivt:
Den gamla pjäsen har varit med ett tag. Närmare tjugo år om jag inte räknar fel. Och då köpte jag den begagnad. Och den har inte varit särskilt optimerad för den nya surroundförstärkaren. Anslutningarna går via en hopplöst föråldrad DIN-kabel med två outnyttjade sladdstumpar hängandes vid sidan av.
Alltså är det dags för en ny investering även här. Äntligen en baslåda som är passar för ändamålet.

Negativt:
Behovet av nya investeringar kräver medel att investera med.

…

Politisk relativism

Moderaterna i landstinget har tagit till sig en sann virtuos i politisk relativism. Allt handlar om bilder och retorik. Allt kan ifrågasättas. Allt kan relativiseras.

När jag läser Kent Perssons repliker i tidningen förstår jag hur Galileo Galilei måste ha känt sig när han försökte försvara sina observationer och sin logik inför inkvisitionens domstol. Plötsligt förstår jag upplysningsfilosofernas entusiasm över förnuftstanken. Tankarna går också till de grundläggande principer som universitetet försöker förmedla till studenterna i metodundervisningen. Begrepp som ”empiri”, ”rationalitet” och ”logik” tonar fram i huvudet. Vart tog allt det där vägen egentligen?

Verkligheten handlar inte om bild mot bild eller påstående mot påstående. Vissa saker kan testas. Förvrängningar kan avslöjas. Det går att se om någon ägnar sig åt osaklig argumentation.

Men i politiken finns inga domare. Ingen jury. Inga regler. Bara att puckla på. Över bältet, under bältet eller rakt ut i luften. Allt räknas, allting gills.

I förlängningen leder Kents taktik till att förtroendet för politiken utarmas. Den som inte orkar sätta sig in i hur det är ser bara politiker som käbblar. Den ena påstår det ena, den andra påstår något annat. Och ingen kan avgöra vem som har rätt eller fel. Och så vänder människor politiken ryggen – vilket i och för sig är förståligt med tanke på vilken bild av politiken som träder fram mellan replikväxlingarna.

På det viset uppnår Kent Persson och moderaterna exakt det som de egentligen vill. Politiskt ointresse. En utarmad och försvagad demokrati. Frikopplandet av den politiska retoriken från den politiska praktiken. Och med detta också ett handlingsutrymme för att genomdriva det borgerliga systemskiftet. Resultatet blir miljonärernas triumf och låginkomsttagarnas nederlag. Nedmonterandet av välfärdsstaten. Förverkligandet av Reinfeldts visioner från boken om det sovande folket.

Det totala nederlaget för demokratin och rättvisan.

Ironiskt nog med en falsk rättviseretorik som vapen.

Rasistisk mängdlära

Problemet med sverigedemokraternas främlingsfientliga och rasistiska ideologi skulle kunna åskådliggöras med lite enkel mängdlära.

Ett återkommande påstående från detta håll går ju ut på att invandringen kostar en massa pengar och att minskad invandring är det självklara sättet att lösa sociala problem.

Sett ur ett mängdläreperspektiv blir kopplingen problematisk. Vill man ringa in ett problem så gäller det ju att ringen fångar problemet, hela problemet och ingenting annat än problemet. Men eftersom sd hela tiden drar ringen runt invandrarna så uppstår två stora bekymmer.

1. Man ringar inte in hela problemet.
2. Man ringar in mycket mer än själva problemet.

Ta brottsligheten till exempel. Sd hävdar att brottsligheten är större bland invandrare och att det skulle vara ett skäl till att stoppa invandringen och organisera någon slags återflyttning. Men hur stor andel av gruppen invandrare är det egentligen som är brottslingar? Och om det är brottsligheten som är problemet – är det i så fall bland invandrarna som brottsligheten är högst?

Jämför man gruppen ”personer födda utomlands” med gruppen ”män” så visar det sig att utlandsfödda har en så kallad överrisk på 2,5 i relation till svenskfödda medan män har en överrisk på 3,5 jämfört med kvinnor. I det perspektivet är det mer rationellt att utvisa alla män. Det skulle ge en bättre effekt. Och när det gäller gruppen sverigedemokrater så är andelen personer dömda för brott ännu högre. Att utvisa alla sverigedemokrater skulle vara mer träffsäkert än att utvisa alla invandrare.

Men oavsett vilken av dessa grupper man väljer så är det väldigt många individer som blir oskyldigt utvisade. Ungefär 90 procent av alla invandrare har aldrig misstänkts för något brott. Motsvarande siffra för svenskar är 95 procent. Skillnaden är med andra ord väldigt liten. Och de allra flesta har alltså inte blivit delgivna misstanke för brott överhuvudtaget. Den som vill utvisa alla invandrare som ett sätt att stoppa brottsligheten begår både felet att inte ringa in hela problemet (de flesta brotten begås av svenskar) och felet att ringa in mer än problemet (nio av tio invandrare har inte ens blivit misstänkta för brott).

Om utvisningar ska vara ett sätt att ”lösa” brottsligheten – då är det väl brottslingarna som ska utvisas och inga andra. I så fall blir överensstämmelsen total. Men det är klart, då finns ju risken att det åker med en och annan sverigedemokrat. Och med tanke på att de flesta av våra dömda brottslingar är svenskar så kan man undra vad invandrare och integrationspolitik har med den här frågan att göra överhuvudtaget.

Ett annat problem som uppstår är frågan vart man ska skicka alla. Till Madagaskar, kanske? Eller varför inte sätta dem i arbetsläger på obestämd tid. Eller om någon har en idé om en slutgiltig lösning? Det här resonemanget börjar kännas bekant Var har jag hört det förut?

Fast å andra sidan kanske det inte var själva brottsligheten som var problemet…

Ekonomisk näringslära

Nu har alltså ägaren till Sockerbullen, Helene Andersson, tvingats ge upp kampen mot fackets krav på kollektivavtal. Blockaden har hävts. Fackpamparna utanför butiken har gett sig iväg. Ett tillfälligt lugn har nu lagt sig över det lilla bageriet.

Men Helene Andersson är uppgiven. ”Jag skrev inte på för att jag ville, utan för att jag blev tvingad”, säger hon. ”Det känns som glädjen försvunnit och jag får se om jag fortsätter”.

Bilden av Helene med ett nyfött barn i famnen har väckt känslor. Hur kan det stora facket utsätta en så oskyldig liten företagare för så brutala metoder?

Men…

Tittar man lite närmare på bilden ser man en suddig kontur i bakgrunden. Uppe i högra hörnet står en av Helenes anställda och arbetar. Dock är skärpan är inställd på den snyftande företagaren i förgrunden.

Beskrivningen av relationen mellan Helene och facket följer den typiska mallen. Det är småföretagaren som person, kvinnan, mamman, den hårt arbetande entreprenören, som ställs i relation till systemet – facket, fackpamparna, de kollektiva reglerna. Kampen beskrivs som en kamp mellan individens rätt att själv få bestämma över villkoren i sitt företag och fackets rätt att bestämma över företagaren.

Vad som inte framgår lika tydligt i denna beskrivning är relationen mellan denna kuvade entreprenör och hennes anställda. Helene Anderssons rätt att själv bestämma över ”sitt” företag innefattar ju också hennes rätt att själv bestämma över ”sina” anställda. Det är alltså hon som ska diktera villkor och löner för dem som arbetar i bageriet. För dem som tillverkar kringlorna. Som säljer tårtor och bakelser. Ja, som drar in stålarna helt enkelt.

Det som Helene förlorar i pengar genom att teckna kollektivavtal är vad hon tidigare förvägrat sina anställda i form av rättvisa löner. Pengarna som Helene nu förlorar går inte till facket, till staten eller till något kollektiv. Det går till dem som håller igång företaget. Till den suddiga konturen i bakgrunden. Hon som gör kringlorna.

Men nu har alltså glädjen försvunnit. Glädjen över att själv ha fått diktera villkoren för de anställda. Glädjen över att kunna tillföra företaget ett extra överskott genom att hålla nere lönekostnaderna. Glädjen över att kunna återföra så lite som möjligt av de värden som de anställda producerar tillbaks till de anställda.

Blockaden har åstadkommit en maktförskjutning från bageriägaren (Helene) till hennes anställda. Från en företagare som vill ha total makt i ”sitt ” företag till dem som arbetar i företaget och som skapar företagets värden. På det här sättet kan man säga att blockaden har jämnat ut oddsen lite. Och för det känner Helene att ”glädjen försvunnit”.

Jadu, Helene… Om det var ditt eget företag och du själv som arbetade i det skulle jag inte ha några synpunkter alls på din önskan om total makt. Men nu är det ju inte du själv som producerar alla bakelser, utan en rad andra personer som jobbar åt dig. Vad du då gör när du kräver fullständig makt över firman, inklusive de anställda, är att själv ta dig rätten att villkorslöst bestämma över andra.

Så här: när en företagare anlitar andra människor för att med deras arbete bidra till att företaget växer och producerar värden – i det ögonblicket uppstår genast ett ansvar hos företagaren att visa hänsyn och respekt för andra. Om insikten om detta ansvar följs åt av upplevelsen att ”glädjen försvinner” kan jag inte tolka det på något annat sätt än att besvikelsen över att ha förlorat ett privilegium att förbehållslöst diktera villkoren för andra människor tydligen är stor.

Må så vara.

Tal till SSU

I lördags hade jag förmånen att få vara sekreterare på SSU-Örebros årsmöte. Ett hedersamt uppdrag, må jag säga. Under mötet fick jag en uppgift från arbetarekommunens ombudsman. På punkten ”gästerna har ordet” skulle jag representera Örebro arbetarekommun och lämna en hälsning.

Det är lite stressigt att förbereda ett anförande samtidigt som man skriver protokoll. Jag hann inte färdigt, men försökte så gott det gick genom att improvisera. Nu, i efterhand, har jag filat lite och skrivit färdigt talet, så som jag hade hållit det om jag hade hunnit klart. Det är alltså inte en utskrift av talet jag faktiskt höll, men nästan. Här kommer det:

Kamrater!

Jag är här för att framföra en hälsning från Örebro Arbetarekommun.

Vad är det som händer med Sverige?

Borgarna håller på att genomföra ett systemskifte. Vi har en utförsäljningsminister, Mats Odell, som rear ut våra gemensamma resurser. Som chef för skolan har vi Major Björklund som håller på att reformera tillbaks skolan till den modell som gällde under första halvan av 1900-talet.

Främlingsfientliga krafter har tagit sig in i våra demokratiska församlingar. I kommunfullmäktige har Sverigedemokraterna ett mandat. I landstingsfullmäktige har de tre mandat. De har ett landstingsråd på halvtid och en politisk sekreterare på halvtid. Eget rum, partistöd och tillgång till kansliresurser.

Sverige håller på att förändras. Demokratin står under angrepp.

Borgarnas politik genomförs med demokratin på undantag. Beslut forceras igenom väldigt snabbt. Debatten infantiliseras. Politisk retorik frikopplas från politisk praktik: man säger en sak och gör något annat. Vi har sett den senaste veckans utspel från moderaterna i landstinget om heltider. Tidigare har de gjort liknande uttalanden om kvällsöppet på vårdcentralerna. Man slår in öppna dörrar och framställer sig själva som anhängare av idéer som redan praktiseras. Detta är en känd strategi för att genomföra politik som inte har något folkligt stöd. Genom att medvetet skapa kaos och förvirring får man ett handlingsutrymme att genomföra den ursprungliga planen.

Sverigedemokraterna har putsat upp fasaden. I debatten är de hala som ålar. Inläggen dryper av siffror och statistik, mer eller mindre sann och hela tiden framställd i syfte att svartmåla gruppen invandrare. ”Dom” framställs konsekvent som en kostnad. Mänskliga rättigheter relativiseras. Yttrandefrihet blir frihet att hetsa mot folkgrupp. Organisationsfrihet blir främlingsfientliga grupperingars rätt att organisera sig. Samtidigt vill man begränsa den etniska mångfalden och den så kallade mångkulturalismen. Man vill dra ner på bidragen till invandrarföreningar och avskaffa hemspråksundervisningen. Sverigedemokraterna vill göra Sverige etniskt rent.

Både borgarna och Sverigedemokraterna använder fula knep i debatten för att driva sina intressen. För att bemöta detta krävs skicklighet. Det krävs klarsyn, saklighet och medvetenhet. Det krävs en demokratisk övertygelse och det krävs en fullständig uppslutning bakom principen om alla människors lika värde.

Det krävs duktiga debattörer som behärskar demokratins spelregler.

Därför är det som ni gör här idag oerhört viktigt. Det är fantastiskt att se så många unga människor samlade på ett årsmöte en lördagsförmiddag. Att avstå en sovmorgon för att ägna sig åt politik, det är ett fint erkännande.

Men det som ni gör nu är ändå så mycket mer än ett årsmöte. Det handlar inte bara om att fastställa den ekonomiska berättelsen och välja en ny styrelse. Det handlar också om att reproducera själva den demokratiska praktiken. Vi praktiserar demokrati. Här och nu gör vi det. Vi för vidare en demokratisk tradition, skapad och utvecklad av den rörelse vi är en del av, arbetarrörelsen. Vi för vidare en demokratisk tradition, formad i den politiska kampen mot odemokratiska krafter. Det är vad vi gör nu. Reproducerar den demokratiska praktiken.

Att praktisera demokrati handlar om att träna sig i demokratins arbetsformer. Om att utveckla sina förmågor att debattera sakligt och med goda argument. Om att övertyga genom att resonera. Om att snabbt och effektivt kunna bemöta inte bara andra ståndpunkter utan också hoten mot själva demokratin.

Och jag är imponerad. Debatten håller mycket hög klass. Det är seriösa inlägg. Genomtänkta. Värderande. Prövande. Präglade av respekt och saklighet. Och dessutom framförda på ett utomordentligt skickligt sätt. Jämfört med nivån i många av länets fullmäktigeförsamlingar, inklusive landstingsfullmäktige, har ni visat idag att ni står högt i klass. Många proffspolitiker presterar faktiskt betydligt sämre.

Det gör att man känner tillförsikt. Att få komma hit och lyssna på er ser jag som en stor förmån. När odemokratiska krafter breder ut sig i samhället och i politiken, när regeringen skapar orättvisor och mest ägnar sig åt att riva ner det som vi har byggt upp och när den offentliga debatten reduceras till pajkastning, då är det lätt att tappa modet. Därför är jag tacksam för att få vara här idag. Det ger emotionell energi och det ingjuter hopp om framtiden. Och för det vill jag tacka er.

Tack!

Kräftgång i skolpolitiken

Mer betyg i lägre årskurser. Betyg i ordning och uppförande. Och nu senast införandet av en ny sexgradig betygsskala med bokstavsbetyg. Björklunds skolpolitik har siktet inställt på 1897 års skolreform. Inte sedan 1962 har vi sett bokstäverna A, B eller C i skolbetygen. Nu är de på väg tillbaka.

Medan samhället utvecklas i en riktning som mer och mer kräver kommunikativ förmåga, nätverkskompetens, koncepttänkande, värderingsstyrda beslut och förmåga att greppa komplexa sammanhang så styr skolministern utbildningssystemet i rakt motsatt riktning. Förlagan är det tidiga 1900-talets katederdisciplin med raka led och utantillinlärning. Med lite hjälp från kristdemokraterna kanske folkpartiet ger oss anledning att damma av lilla katekesen också, vem vet.