Om att säga och att göra

Det är alltid trevligt med engagerade människor. Jag tvivlar inte på äktheten hos Ragnwi Marcelind, kristdemokratisk statssekreterare på socialdepartementet, när det gäller engagemanget för människor med funktionsnedsättningar. Vid SKL:s årliga konferens i handikappfrågor förra veckan höll hon ett engagerande anförande och gav ett trovärdigt intryck i sina ansträngningar att verka engagerad för frågorna.

Tillgängligheten måste förbättras, hinder undanröjas, livskvaliteten garanteras och den onödiga ohälsan avskaffas. Handikappolitiken ska prioriteras. Samhället ska vara tillgängligt senast 2010. Delaktigheten och inflytandet för personer med funktionsnedsättning ska stärkas. Och det är inte acceptabelt att människor med funktionsnedsättning har sämre hälsa och sämre ekonomiska förutsättningar än andra.

Så fint kan det låta när en engagerad människa talar sig varm för sina hjärtefrågor.

Men… Samtidigt händer andra saker inom andra politikområden. Medan kristdemokraten Ragnwi talar sig varm för de ekonomiska villkoren för personer med funktionsnedsättning håller moderaten Christina Husmark Pehrsson på samma departement som bäst på att arbeta fram ett förslag som ska försämra ersättningsnivåer och villkor i sjukförsäkringen. Att detta kommer att drabba personer med funktionsnedsättningar hårdast kan man räkna ut med lilltån. Ragnwi tänker annorlunda.

”Syftet med Christina Husmark Pehrssons förslag är att det ska bli bra. Det är ett positivt anslag som syftar till att fler ska komma i arbete och vi har kommit långt i den strävan. Sedan kan man se det som ett dåligt förslag också, men vi ser det positivt.”, uttrycker hon sig lite naivt.

Sedan har vi självaste socialministern, ”Göran”, som tänker tvångsgenomföra kundval och fri etaberlingsrätt i primärvården i hela landet. Det innebär att vårdcentralerna inte längre behöver följa landstingens direktiv om att de ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. En klar försämring, alltså. Om detta säger Ragnwi att hon inte kan uttala sig eftersom hon inte är tillräckligt insatt.

Vi har alltså en regering vars politik är uppdelad i olika spår, som helt oberoende av varandra försöker påverka utvecklingen i olika riktningar. En satsning på det ena området tas ut av en neddragning inom ett annat område.

Det finns också exempel på satsningar inom olika områden som tar ut och motverkar varandra. Vad som är intressant med den här sortens politik är att alla kan få sin politiska vilja igenom, oavsett hur motstridiga förslagen blir i praktiken. Ingen bryr sig om det faktiska utfallet eller vad det beror på att politiken inte slår igenom. De säger att de bryr sig, men det gör de inte.

Som Ragnwi uttryckte det:

”Hur kan vi få den här vackra politiken vi formulerar med vackra ord att bli verklighet? Som jag brukar fråga mina tjänstemän – kan det här kännas på skinnet på den enskilde?”

Jotack, det bästa sättet att få de vackra orden att bli verklighet är nog att låta bli att genomdriva politiken överhuvudtaget. Det enda som människor med funktionsnedsättning lär få känna inpå bara skinnet är socialförsäkringsministerns innovativa grepp att låta människor bli utstämplade från sjukförsäkringen, eller som det ska stå i lagtexten: ”att sjukpenning för de därpå följande dagarna inte lämnas…”

Jag vet inte vad som är det största problemet. Att vi har ideellt engagerade entusiaster som tror att de gör en sak när de egentligen gör något annat, att vi har en regering som är svenska mästare i att dölja brutal klasspolitik med vackra ord, att politiken (tack vare det) kan genomföras utan några högljudda protester eller att det konsekvent är de som har det sämst ställt socialt och ekonomiskt som ska jagas med den hjärtlösa politiken.

Allt detta är bara så tragiskt.

Men måste man välja får jag nog tillstå att Ragnwi hör till dem jag har svårast att tycka synd om. Hon kanske vaknar upp en vacker dag, men det leder väl i värsta fall till en smått obehaglig aha-upplevelse. För den som ska försöka försörja sig när sista sjukförsäkringsdagen är förbrukad får högerpolitikens praktiska konsekvenser en helt annan dignitet.

Märklig logik

Det var inte så längesedan det moderata oppositionsrådet Kent Persson var ute i media och skrev att moderaterna satsar mer på primärvården än socialdemokraterna. Primärvården som i stort sett är den enda verksamhet som går med överskott (10 miljoner). Där ska moderaterna satsa ytterligare 20 miljoner.

I samma vända förnekade Kent att moderaterna har lagt ett besparingsprogram på 100 miljoner på sjukhusen. Det var inte sant, löd påståendet. Även om det står svart på vitt i moderaternas budget att det är på det viset

I lördags skev Kent i en av länets tidningar att nu måste det till krafttag mot underskotten i vården. Moderaterna har tidigare föreslagit åtgärder (100 miljoner, möjligtvis?), men dessa har avslagits av socialdemokraterna. Fy och skam!

Alltså, man blir helt paff. Ena stunden har moderaterna inte lagt några förslag på besparingar, utan det är satsningar som ska till. Andra stunden är det minsann dags att dra åt svångremmen för det har moderaterna hävdat hela tiden.

Var är logiken? Och hur länge ska dessa farsartade utspel få hålla på innan någon moderat med lite heder sätter sig ner med Kent och förklarar att den sortens taktik inte håller i längden?

Eller gör den det?

Inget krångel med privat

Jag pratade med en av privatiseringsvågens hantlangare. En verksamhetschef som hade fått i uppgift att, som det heter, öka andelen privata utförare inom sitt verksamhetsområde.

– Varför?, frågade jag.
– Det blir effektivare och smidigare för verksamheterna.
– Hur då?
– Mindre direktiv, mindre byråkrati och mindre krångel.
– Vad är det för onödig byråkrati som försvinner? Finns det en massa sådant i de nuvarande verksamheterna? Varför har ni inte tagit bort det tidigare i så fall?
– Nja, nu kan jag inte ge något exempel på rak arm vad det skulle handla om, men vi har i alla fall bilden av att det skulle bli effektivare. Inga krav på brukarråd, större möjligheter att utforma verksamheten efter eget huvud, inte en massa förhandlingar med facket och så vidare.
– Jaha, så ni ska ta bort brukarnas möjligheter till inflytande över verksamheten, sänka kraven på god medicinsk kvalitet och minska de anställdas möjlighet till inflytande över sina arbetsplatser? Blir det bättre då, tycker du?
– Ja, alltså brukarna får ju inflytande genom att de får större valfrihet. Om de inte är nöjda med en verksamhet så kan de alltid välja någon annan.
– Jaha, och då blir det billigare, menar du. Hur vet ni det? Har ni tagit del av erfarenheterna från andra håll där de har genomfört ett motsvarande system? Finns det forskning som visar att det bli billigare?
– Nej, men vi har funderat väldigt mycket på hur ett bra system skulle behöva se ut och det borde bli billigare.
– Är du säker på det?
– Nej, inte säker, men jag tror väldigt starkt på idén. Ju mer jag har funderat desto mer engagemang känner jag för det här.
– Men det är ju en väldigt stor förändring ni håller på med. Tänk om det inte blir som ni har tänkt er?
– Jo, det borde bli bättre och billigare.
– Jag har tittat på andra exempel där man gjort liknande förändringar inom primärvården. Det har blivit dyrare. Och den forskning som finns på området visar att privatiseringar leder till att det blir dyrare. Så tyvärr tror jag inte att det kommer att bli som ni tror. Men jag tar gärna del av era erfarenheter om ni nu nödvändigtvis måste genomföra den här stora förändringen.

Så var den middagskonversationen slut.

Vad som slog mig efteråt var det kusliga i att tjänstemannaorganisationerna i våra demokratiskt styrda organsiationer är politiskt neutrala och utformade för att verkställa den politik som för tillfället har majoritet, oavsett färg. Ena mandatperioden genomför de en socialdemokratisk politik. Nästa mandatperiod kan de verkställa ett borgerligt systemskifte med precis samma entusiasm, helt utan att reflektera över de politiska och sociala konsekvenserna.

Och så säger vi att det ska vara. Tjänstemän som verkställer. Ibland blir vi till och med förbannade om de tänker alltför politiskt eller agerar i enlighet med egna idéer.

Är det verkligen bra när det är så? Och går det att som tjänsteman vara neutral?

Tankarna går återigen till ”Auschwitz och det moderna samhället” av Baumann. Vilka var det som genomförde förintelsen? Var det ondsinta, blodtörstiga nazister? Nej, det var rationella, kalkylerande och politiskt neutrala byråkrater som gjorde hela förintelseprojektet möjligt. Om en majoritet av dessa hade förstått vad de höll på med och istället agerat utifrån någon slags moral hade projektet inte gått att genomföra. Men det kräver alltså att vi tänker och resonerar som människor och inte som organisatoriska kuggar i ett byråkratiskt maskineri.

I fallet ovan handlade det om en tjänsteman som ändå gav intryck av att tro på det hon höll på med. Hon beskrev sitt projekt utifrån en entusiasm som inte är så vanlig i det skrået. Och jag ifrågasatte utifrån mina politiska utgångspunkter. Ett tag kände jag till och med dåligt samvete för hur jag ansatte henne. Det är ju inte hennes uppgift som tjänsteman att stå till svars för sina handlingars politiska implikationer. Hon bara verkställer.

Eller?

Regionfrågans stoppklossar och deras kollaboratörer

I tidningen Dagens Samhälle går Per Schlingmann ut och uttrycker sin skepsis till hela regiondiskussionen. ”Politiker i landet lägger ner alldeles för mycket energi på att diskutera regioner”, anser partisekreteraren.

Man tar sig för pannan. Diskussionerna ute i landet är ett direkt resultat av riksmoderaternas ovilja att ta ansvar för regionfrågan. Vi har idag en situation i Sverige som är fullständigt ohållbar. Skåne och Västra Götaland har redan bildat regioner och med det fått helt andra förutsättningar för regional tillväxt än övriga Sverige. Den regionala obalansen är beklämmande. Därför läggs det ner massor av energi på regionfrågan. Villkoren måste utjämnas. Antingen löser vi upp de regioner som har bildats eller så löper vi linan ut och bildar jämbördiga regioner i hela landet. Det första alternativet är omöjligt, alltså återstår bara den diskussion vi är inne i nu.

Schlingmanns utgångspunkt är naiv, ohållbar och omöjlig. Det är tragiskt.

Än mer tragiskt är det att den lilla klick som enväldigt omstöpte moderata samlingspartiet och skapade de ”nya” moderaterna nu försöker styra hela landet på samma sätt. De utgör en minoritet. Ändå är det deras ståndpunkt som gäller.

En överväldigande riksdagsmajoritet är för att staten tar sitt regionalpolitiska ansvar. Ute i landet inser också fler och fler moderater regionfrågans dignitet. Det är Schlingmann och de nymoderata bolsjeviker som förskansat sig i partitoppen som envist håller emot. Deras ståndpunkt har blivit hela nationens ståndpunkt.

Demokratiunderskottet i regionprocessen är påtagligt. Alla vill ha regioner utom en liten styrande klick inom moderaterna. Den totala oviljan att lyssna och diskutera frågan är ett tydligt uttryck för den arrogans och maktfullkomlighet som har kommit att känneteckna den moderatstyrda regeringens systemskiftesprojekt.

En stor del av ansvaret för situationen ligger inte på moderaterna, utan på moderaternas samarbetspartier. Trycket att hålla ihop alliansen är större än viljan att ta ansvar för nationen. Vi har alltså en situation i Sverige där propagandaminister Schlingmann sätter dagordningen och lägger fast politiken. Alla tunga poster i regeringen styrs av moderater som går i hans ledband. Övriga ministrar springer runt som yra höns och tror att de påverkar sina respektive politikområden, och märker inte att det är den moderata agendan som styr. Detta beror inte bara på Schlingmann. De andra partierna låter det ske.

Buffeln Björklund

I och för sig kan jag förstå mina partikamraters tanke med att visa den goda gesten att vilja ta ansvar för en långsiktig skolpolitik genom att erbjuda sig att diskutera skola med Björklund. Ungefär så långt håller väl också strategin i praktiken.

Men av Björklunds uppblåsta repliker i radion i morse framgick det med all önskvärd tydlighet att han inte är inställd på kompromisser.

– Om sossarna vill rösta på våra förslag så är väl det bra för oss, ungefär.
– Nu har vi makten och då ska vi genomföra den skolpolitik vi gick till val på. Man vet aldrig när chansen kommer igen.

Det där med långsiktighet och att ta ansvar för stabilitet i skolpolitiken var så långt borta från dagordningen som det överhuvudtaget är möjligt.

Lika bra det. Varför ska socialdemokratin visa ödmjukhet inför det riksdagsparti som ligger absolut längst bort från oss i synen på kunskap, lärande, utveckling och skolpolitik. Ja, på människan.

Och varför skulle Björklund på något sätt erkänna att den politiska gren han har satsat allt sitt förtroendekapital på nyss har sågats av genom dokusåpan ”9a”?

Men ändå är det allt lite synd. Synd för alla elever. Synd för skolan. Synd för samhället.

Synd att vi ska få en dålig skola och en populistisk skolpolitik bara därför att den person som för tillfället råkar vara skolminister har fått storhetsvansinne och gjort sig omöjlig att ha att göra med.

Illustration av kontemlation…

Kort rapport

Den här veckan har jag varit med om flera mycket intressanta möten.

Tisdag: träff med en arbetsgrupp på SAMHALL som berättade om helt makalösa erfarenheter av en omodern företagsledning och fackliga förtroendemän som bytt sida. Jag blev alldeles varm inombords av deras engagemang och kamplust, men samtidigt förskräckt över hur fack och arbetsgivare kan gå samman i syfte att utnyttja sjukskrivna och funktionsnedsatta för det allt överhängande målet att uppnå lönsamhet.

Onsdag: Diskussionskväll om högerregeringens privatiseringsplaner på vårdområdet med Lillåns. Hovstas och Axberg-Ervallas s-föreningar. Kvällen inleddes med en rundvandring på Kvinnerstaskolan och avslutades med stärkande politiska diskussioner.

Torsdag: Samtal med Hasse Arvidsson om möjligheterna för landstinget att gå in och stödja en nystartad brukarförening för heroinmissbrukare som kommit ur eller är på väg ur sitt missbruk. Det är en grupp som inte är företrädd i Beroendecentrums brukarråd, men som verkligen skulle behövas. Hasse och föreningen gör en fantastisk ideell insats och jag hoppas verkligen att föreningen ska kunna utvecklas till en stabil tillgång för personer som fastnat i missbruk och som behöver hjälp och stöd för att kunna ta sig ur.

Hasse, som för övrigt har börjat engagera sig som gatuterapeut, skriver dagliga rapporter på sin blogg. Läs den!

Vägen till kontemplation

Det tar ungefär fem mil innan hjärnan börjar slappna av. Efter ytterligare några mil kan det hända att medvetandet försätts i ett tillstånd av kontemplation.

Man bara finns.

Att åka motorcykel är något annat än att åka tåg, buss eller bil. Själva färden kräver en annan sorts närvaro och ger också en annan sorts respons än något av de andra färdsätten. Dessutom är det omöjligt att ägna sig åt olika former av sinnesstörande tidsfördriv som till exempel att lyssna på radio, läsa en bok, surfa på datorn eller prata med någon medpassagerare. På motorcykeln är det du och dina tankar.

Motorcykeln är mycket mer än ett färdmedel. Den erbjuder en hel uppsättning förutsättningar för inre resor.

 

Trajja eller håådeee

B: Det är ju så larvigt hur man kan lägga ut minst dubbla priset bara för att det ska stå Harley Davidson på tanken. Man får ju två nya, fina Triumph för samma pris som en begagnad Harley.

S: Två trajjor för en HD? Det är ju som att köpa två lättöl istället för en starköl.

Fri etablering eller vårdval?

Fri etablering tjatar borgarna om i landstingsfullmäktige. Vårdval Halland är jättebra, den modellen vill vi ha, utropas det. Stockholmsmodellen, däremot, är inget bra. Den står man inte bakom. Lite för radikal. Lite för impopulär. Men fri etablering ska det vara.

En liten sakupplysning kan vara på sin plats. Vårdval Halland har inte fri etablering, men det har Vårdval Stockholm.

Så hur ska ni ha det? Vårdval Halland eller fri etablering?