Sator revisited

Det var länge sedan man hörde något om eller av Sator. Därför var lördagskvällen ett välkommet återseende. Synd att man bara har en skiva och att den är på vinyl. Tur att Spotify finns.

Nu pumpar ”I wanna go home” från de små högtalarna i laptopen och underhåller minnet av den betydligt bättre live-versionen av samma låt.

Annonser

Kongressombud!

Tack alla som tyckte att jag skulle vara en av dem som ska åka till kongressen i höst!

Hört på klubben

Tusen spänn för fem plattor öl?
Det är dyrt att grilla…

Centralismen inom moderaterna bekräftas

Anne-Marie Pålsson, moderat riksdagsledamot, tycker att riksdagen har blivit maktlös. Alltför mycket makt har koncentrerats till regeringen och riksdagens roll har reducerats till att rösta igenom det som partiledningarna har bestämt.

Så långt har Pålsson gjort en riktig analys. För högerpartiernas riksdagsledamöter finns inte så mycket utrymme att spela på.

Detta gäller inte bara Pålsson. I höstas bjöd vi in en moderat riksdagsledamot till en diskussion om arbetsmarknadspolitiken. Det blev en smått genant diskussion som visade att moderata riksdagsledamöter inte har någon insyn i de politiska processerna bakom regeringens arbetsmarknadspolitik. Ledamoten kunde varken svara på frågor eller lova något – trots att hon hade särskilt ansvar för just dessa frågor.

För att fortsätta analysen:

Den moderatledda alliansen måste hålla ihop till varje pris och får inte spräckas. Politiken formuleras och dirigeras av en liten grupp inom moderaterna och tål inget kompromissande eller processande på vägen från tanke till beslut. Istället är det trial-and-error som gäller. Verkligheten har blivit den moderatledda regeringens experimentverkstad.

Alla andra demokratiska möjligheter har antingen avskaffats eller aldrig funnits. Högerpartierna fungerar som centralstyrda kampanjorganisationer. De borgerliga riksdagsledamöterna har blivit röstboskap. Ingen vågar göra något utan att få godkännande från en liten moderat centralkommitté. Processerna bakom politik och retorik hålls dolda för majoriteten av borgerlighetens förtroendevalda. Demokratin har i praktiken avskaffats.

För att råda bot på detta lägger Anne-Marie Pålsson fram två fullständigt felriktade förslag. Det ena handlar om att öka graden av maktdelning, bland annat genom att inrätta en författningsdomstol. En ytterligare försvagning av riksdagens makt, alltså.

Det andra förslaget är att göra riksdagsgrupperna till egna juridiska personer så att riksdagen blir en egen kontrollinstans i relation till regeringen.

Så för att råda bot på demokratiunderskottet vill Pålsson införa system som leder till politiska låsningar. Olika organ ska kontrollera och reglera varandra. Lagstiftning och domstolar ska läggas in som en egen maktfaktor i den parlamentariska demokratin.

Detta är ett typiskt borgerligt sätt att lösa problem. Mer kontroll och mer misstroende.

Det finns dock andra, mer ändamålsenliga sätt att göra riksdagen mer demokratisk:

– Lös upp blockpolitiken. Öppna upp för breda kompromisser i olika politiska konstellationer. Spräck alliansprestigen!

– Demokratisera partierna! Låt medlemmarna få verkligt inflytande över politiken.

– Använd och respektera utredningsväsendet! Ge utredningarna öppna frågeställningar istället för ideologiska direktiv, ge remissinstanserna tid att svara och respektera vad utredningarna kommer fram till!

– Låt riksdagsledamöterna rösta efter eget huvud! Varför ska man sitta i riksdagen om man varken kan påverka eller får någon information om den politik man förväntas stå bakom?

En liten eloge har dock Anne-Marie gjort sig förtjänt av. Det moderata partikansliet ville censurera den här informationen. Men tack vare Anne-Marie kan vi läsa om den i Dagens Nyheter. Därmed kan vi också dra egna slutsatser.

Snälla nån!

Sitter och tittar på Debatt med Janne Josefsson. Nalin Pekgul är där och pratar rasism.

Upplägget är en katastrof. Inläggen är katastrofala. Nalin är en katastrof.

Rasism och främlingsfientlighet bygger på fördomar, okunskap, polarisering och ytlighet. Hur ska ett program som Debatt kunna hantera ämnet på ett vettigt sätt?

Och hur i hela friden kan en Nalin Pekgul få stå och häva ur sig sina fadäser i partiets namn?

Rösta för jämställdhet den 7:e juni!

Sveriges kvinnolobby har gjort en jämställdhetsrevision av riksdagspartiernas valplattformar inför EU-parlamentsvalet. Föga överraskande visar jämförelsen att de borgerliga partierna har en svag jämställdhetspolitik.

Kvinnolobbyn har undersökt fem punkter:

1 a: Prioritering av jämställdhetspolitiken – ses jämställdhetsfrågorna som ett prioriterat område?
1 b: Följs det upp av konkreta förslag?
2: Förening av familje- och arbetsliv: Föreslår valplattformen progressiva metoder för att göra det enklare att förena privat- och arbetsliv för kvinnor och män?
3: Våld mot kvinnor: Nämner valplattformen något om mäns våld mot kvinnor?
4: Jämtegrering: Tar valplattformen upp genusfrågor i samband med ekonomi-, miljö-, immigration- och asyl-, utrikes- eller säkerhetsfrågor?

På dessa punkter kan analysen komma fram till ”ja” eller ”nej”. Så här fördelar sig ”ja”-svaren:

Moderaterna: 1
Folkpartiet: 1
Kristdemokraterna: 2 (sic!)
Centerpartiet: 3
Miljöpartiet: 4
Socialdemokraterna: 4
Vänsterpartiet: 2 (sic!)

Summa, högerpartierna: 7
Summa, vänsterpartierna: 10

Genomsnittligt antal ”ja”, högerpartierna: 1,75
Genomsnittligt antal ”ja”, vänsterpartierna: 3,33

Vem vann?

Systemskiftet är ett faktum

Med risk för att låta som en papegoja ropar jag ut i cyberrymden: moderaterna är inte nya. De genomför samma borgerliga systemskifte som högerpartier i alla tider alltid har stått för.

Redan har de hunnit förändra Sverige i grunden. Med små justeringar och med god hjälp av den internationella finanskrisen har högerregeringen förvandlat Sverige från folkhem till rå kapitaliststat.

Titta bara på verkligheten och fundera på vad som håller på att hända:

Andelen privata sjukvårdsförsäkringar ökar lavinartat. Vi håller på att få ett A- och ett B- lag inom vården. Vissa ska kunna köpa sig före i kön. De som står utan försäkring får en allt sämre vård.

Till detta kommer ett fördelningssystem som skapar ökade skillnader och en systematisk omfördelning av vårdresurser från områden med stora behöv till områden med mindre behov.

Generellt ökar skillnaderna mellan människor. Rika får generösa skattesänkningar medan fattiga får sänkta löner och sänkta ersättningar.

Skillnaderna i hälsa ökar. Skillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare i kvalitén på vården ökar också. Följdenligt, naturligtvis.

Marknadshyror har också blivit ett faktum. Bostadspriserna i attraktiva områden skjuter i höjden och exkluderar dem med begränsade resurser. I mindre attraktiva områden sker en successiv förslumning.

Segregationen inom skolan har pågått under lång tid och visar inga tecken på avmattning. Vinstdrivande och religiösa friskolor får etablera sig fritt på samma villkor som kommunala skolor. Sverige har ett av världens mest frikostiga och generösa finansieringssystem för den som vill starta en sekt eller bara tjäna pengar på skolväsendet.

Utförsäljningarna av offentlig egendom går med raketfart. Istället för att stora och viktiga företag drivs utifrån ett allmänintresse ska vinstintresset utgöra drivkraften även inom dessa områden: trots att världskrisen har bevisat instabiliteten i det kapitalistiska systemet ska fler och fler av våra viktigaste samhällsfunktioner läggas över till och drivas enligt kapitalismens principer.

Allt detta genomförs med folkets goda minne. Alltför många har låtit sig köpas av ett futtigt jobbskatteavdrag. Det är ett lågt pris regeringen har betalat för att få med sig en majoritet av befolkningen på att förvandla Sverige till ett klassamhälle av traditionellt högersnitt.

Privatiseringar och ökade skillnader. Det är målet och resultatet med regeringens politik. Efter snart tre år vid makten kan man konstatera att politiken varit mycket framgångsrik. Med politisk majoritet och med lagstiftningsinstrumentet i sin hand kan en högerregering göra mycket skada på väldigt kort tid.

Privatisering till varje pris och oavsett konsekvenser

I Uppsala har den borgerliga majoriteten beslutat sig för att privatisera sjukvårdsrådgivningen – trots att konsulten de anlitade för 73 000 kronor avrådde. Man vill inte heller ta till sig de negativa erfarenheterna från Stockholm, som redan har genomdrivit en stor privatisering.

Så här svarar Ismail Kamil (FP), ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och ansvarig för privatiseringen, på Aftonbladets frågor:

– Väntetiderna till sjukvårdsrådgivningen har legat över målet i flera år. Då måste vi prova en annan driftsform.
Tyder inte det snarare på underbemanning?
– Vi har inte tittat på bemanningen. Men jag är personligen övertygad om att privat konkurrens leder till bättre kvalitet.
Tycker du att kvaliteten blev bättre i Stockholm när privata Medhelp tog över?
– Jag har ingen aning om det.
Ni beställde en konsultrapport för 73 000 kronor men struntade i slutsatsen. Varför?
– Vi gjorde en annan bedömning.
Du har inte granskat vad som hände i grannlänet, gått emot konsulten och inte lyssnat på dina egna anställda. Hur tycker du själv att du har hanterat den här frågan?
– Perfekt.

Ismails kommentarer talar för sig själva. Privatiseringarna drivs igenom av ideologiska skäl, inget annat.

Det går bra för privatvården i Örebro

När Vivalla Vårdcentral blev föremål för upphandling visade det sig snabbt att de privata aktörer som var intresserade av att ta över verksamheten omöjligen kunde driva den till samma låga kostnad som landstinget tidigare hade gjort. Därför hamnade prislappen ca 20% över den tidigare kostnaden. En fördyring i och med privatiseringen, således.

När sluträkningen för de första tre åren sammanställs visar det sig att Vivalla Vårdbolag AB har gjort en bra affär. Vinstmarginalen har ökat hela tiden:

2006: 16,11%
2007: 17,71%
2008: 19,86%

Det motsvarar nästan 6 miljoner i vinst för 2008. De sammanlagda tillgångarna är nu över 14 miljoner för vårdbolaget.

Med andra ord motiveras det högre priset av bolagets önskan att generera vinster.

När resurserna nu minskar för landstinget och de offentliga vårdcentralerna tvingas spara väcks en befogad fråga: Borde inte den privata vården vara med och bidra till stacken? Det är ju trots allt skattepengar man har suttit och ackumulerat de senaste åren.