Diskrimineringens ansikten

Tack, Eva, för länken.

187 miljoner

Ungefär så här uttryckte jag mig i landstingsfullmäktige idag. Men på frågorna fick jag inget svar.

187 miljoner – det har gått troll i den siffran. Men vad står den för? Vad var det Kent lovade egentligen?

Det var i valrörelsen 2006 som Kent Persson i flera debattartiklar i länets tidningar gick ut och lovade att moderaterna vid en valseger skulle satsa 187 miljoner mer än socialdemokraterna på vården. För att kunna räkna ut den siffran krävs två uppgifter. 1. hur mycket satsar moderaterna och 2. hur mycket satsar socialdemokraterna. Sedan tar man den ena siffran minus den andra och då får man fram svaret. För att kunna utvärdera om löftet har infriats behöver man följdenligt ta reda på 1. Hur mycket satsade moderaterna och 2. Hur mycket hade socialdemokraterna satsat.

Med Kent Perssons krumbukter från den här talarstolen är det svårt att bli klok över vad han har lovat och hur han kommer fram till att han har uppfyllt löftet. Därför vill jag ge Kent möjlighet att bringa klarhet i detta:
1. Vad menade du i valrörelsen med 187 miljoner mer? Mer än vad? Hur kom du fram till den siffran?
2. Vad menar du nu med 151 miljoner mer? Mer än vad?

Tillgängligheten i primärvården är en oerhört viktig fråga och det är också anledningen till att vi har gjort en ordentlig utredning av verksamheten. Tanken med den utredningen har varit att förutsättningslöst granska primärvården och komma med förslag på vilka förändringar som behöver göras för att bättre än idag, givet rådande förutsättningar, kunna erbjuda länsinvånarna vård efter behov med en bra tillgänglighet.

Nu är utredningen ute på remiss. Vi ska föra ordentliga diskussioner om de förslag och idéer som förs fram i den. Syftet är att hitta lösningar på primärvårdens problem, att förbättra tillgängligheten utan att det tar resurser från andra grupper, utan att det skapar större sociala hälsoskillnader i befolkningen.

Det är ett helt annat angreppssätt än i till exempel Stockholm, där privatiseringarna har forcerats igenom med en rasande fart, utan att den moderata landstingsledningen har visat något som helst intresse för de sociala konsekvenserna. Alla synpunkter från remissinstanser, från socialstyrelsen och från verksamheterna, har ignorerats fullständigt.

I en undersökning Svenska Dagbladet gjorde av privatiseringarnas socioekonomiska konsekvenser svarar Filippa Reinfeldt lite snorkigt att

”Vi tittar inte på medelinkomster, vi tittar på vårdbehov”

Och så framstår överhuvudtaget den moderata vårdpolitiken. Fullständigt ointresserad av hälsans sociala dimensioner.

Min förhoppning är att den diskussion vi för om primärvården här i Örebro ska vara mer seriös, mer konstruktiv och mer fokuserad på medborgarnas faktiska vårdbehov än vad den så kallade Stockholmsmodellen visat prov på.

Kära KPA…

Kära KPA!

Tack för ert fina brev. Det är alltid roligt när andra människor blir glada. Särskilt glädjande är det förstås att er Vd Bertil Repfennig har undertecknat brevet. På det viset känns brevet också mer personligt.

Dessvärre är jag rädd att jag måste göra er besvikna. Ni skriver som om ni trodde att det är ett aktivt val jag har gjort. Det hade ni i och för sig kunnat få fortsätta tro och vara glada över. Men det hade varit en falsk glädje. I ärlighetens namn väljer jag att berätta som det är.

Bäste Bertil Repfennig! Jag har inte valt att bli er kund. Jag har inte ens bett om att få välja pensionsförsäkring. Den enda aktiva handling jag har företagit mig är att nogsamt kontrollera att jag inte har gjort något som helst val när det gäller min framtida pension.

Nu verkar det som om ödet har lotsat mig in i er varma famn och det får jag väl leva med. Än så länge verkar det ju gå ganska bra med era placeringar.

Men för den skull vill jag inte under några omständigheter låta någon tro att det är ett medvetet val jag har gjort. För om någonting skulle gå snett med placeringarna tänker jag nämligen inte finna mig i det, utan min tanke är då att jag ska kunna utkräva ansvar från dem som försnillat pengarna och försatt mig i den situationen.

Min filosofi när det gäller pensioner är att det ska vara ett samhällsansvar att se till att alla får en dräglig ålderdom. Greppet att tvinga folk att själva ta ansvar för placeringen av sina pensionsmedel tycker jag är både oansvarigt och oetiskt. Att kalla det valfrihet tycker jag är rent hyckleri. Ju mer folk har hållit på och valt desto mindre pension har de kvar, verkar det som. Och de enda som tjänat på kalaset är försäkringsbolagen. Men i tragiken ligger alltså det finurliga förhållandet att de som gjort aktiva val helt enkelt får skylla sig själva. De har ju valt.

Men inte jag, alltså. Bara så ni vet.

Låt nu inte detta göra er deprimerade. Ni har säkert många andra kunder som gjort mer medvetna val än vad jag har gjort och som ni kan glädjas åt. I alla fall så länge det går bra med era placeringar.

Med vänliga hälsningar,

Martin Lind

Offentlig finansiering – till vem?

”Men vi är ju för offentlig finansiering”, ursäktar sig förebrådda moderater när kritiken mot privatiseringarna blir för högljudd. Offentlig finansiering. Som om det skulle vara någon ursäkt.

Okej, offentlig finansiering av offentliga verksamheter är en sak. Men offentlig finansiering av privata, vinstdrivande verksamheter är något helt annat. Det är inte någon garanti för att skattemedlen används på ett klokt och effektivt sätt. Det skapar inte fler läkare. Det gör inte vården billigare.

En sak garanterar modellen, och det är att de vinstdrivande vårdbolagen får betalt för de tjänster de säljer.

Kanske kommer Kalla Faktas avslöjanden om riskkapitalbolagens intåg på vårdmarknaden att påverka bilden av offentlig finansiering till vinstdrivande verksamheter. När den här sortens exempel blir vanligare – och det kommer de tyvärr att bli – ökar också medborgarnas skepsis till moderaternas sätt att använda offentliga medel. Att ge bort skattepengar till skattefifflare är nog inte vad väljarna hade föreställt sig att de så kallade valfrihetsreformerna skulle handla om.

Ändå är det precis detta som är syftet med systemskiftet. Medan moderaterna öser in nya skattemedel i systemet flockas riskkapitalister och vårdbolag kring grytorna. Antalet privata aktörer ökar med raketfart. Aldrig tidigare har så många vårdkapitalister blivit så rika på skattebetalarnas bekostnad. Aldrig tidigare har så mycket skattemedel kvitterats ut i privata förmögenheter.

Vad Kalla Fakta nu visar är vilka som är de verkliga vinnarna med den moderata vårdpolitiken. Inte patienterna, inte skattebetalarna, utan giriga riskkapitalister. Det är dessa intressen moderaterna har för ögonen när de garanterar att den privata vården ska vara offentligt finansierad.

Hitta din plats

Don Juans första lektion handlade om att hitta sin plats. Det finns en punkt i rummet som ger trygghet, inspiration och säkerhet. Vad det gäller är att hitta den.

Flum, kan tyckas, men jag tror han har rätt. Kanske inte så att det i fysisk mening finns en bestämd koppling mellan punkten och kroppen, utan kanske mer metafysiskt. Mindre verkligt, månne, men ändock verkligt till sina konsekvenser för den som ger sig hän och tror på den förklaringsmodellen. Som Thomasteoremet föreskriver: ”om människor definierar en situation som verklig blir den också verklig till sina konsekvenser”.

Det blir som ett sätt att göra tolkningen, perceptionen, bearbetningen, till en del av det verkliga. Projicering eller ej, av Don Juans praktik att döma verkar det fungera.

Ungefär som den behandlingsfilosofi Robert Pirsig utvecklar i boken ”Lila”. För att kunna hjälpa den som drabbats av en psykos behöver behandlaren sätta sig in i själva psykosen. Hur ser verkligheten ut inifrån? Från den andres perspektiv? Det är därifrån man måste starta. Den andres verklighet är verklig för den andre, även om den är overklig – i fysisk mening. Det är i den verkligheten terapin måste användas – inte i den ”verkliga” verkligheten, för den är högst overklig från psykosens horisont.

Så om det finns en plats gäller det egentligen bara att hitta den. Överfört till vardagens triviala situationer kan det till exempel handla om var någonstans det funkar bäst att läsa. Eller var någonstans idéerna brukar dyka upp. Var i hemmet finns punkten som utstrålar avslappning och rofylldhet?

Tenderar dessa egenskaper att framkallas återkommande på bestämda platser i hemmet? Kanske just när man passerar den platsen eller punkten? Ungefär som när man ska gå till ett annat rum för att hämta något och sedan, när man är där, plötsligt glömde vad det var man skulle hämta. Vad gör man då? Går tillbaks i samma fotspår ungefär som om det man glömde ligger tappat någonstans på vägen. Och så plötsligt kommer man på vad det var för något. Det som hade glömts beter sig som om det faktiskt låg där någonstans på vägen. Kanske hade det fastnat i någon ”punkt”.

Nu kan jag ju med min naturvetenskapliga gymnasiegrund knappast tro på sådant som att det skulle finnas bestämda punkter i hemmet. Men givet att ”teorin” om punkterna, i bemärkelsen föreställningen att de finns och att de har inverkan på mina förmågor, kan vara till hjälp i det jag tar mig för, varför ska jag då inte använda den? Ska jag vara kreativ förflyttar jag mig till den punkten. Vill jag slappna av tar jag mig till den punkten. Vill jag skriva en halvflummig text om punkter sätter jag mig på den punkten.

Brev till Jamba

Hej!

Jag kontaktar er å min sons vägnar. Han har en mobiltelefon med kontantkort, mobilnummer 073 XXXXXXX. Den senaste tiden har det försvunnit belopp från kontantkortet på något konstigt sätt och när jag går igenom hans sms finns det ett reklam-sms från er i inkorgen. Av erbjudandet att döma misstänker jag att sonen har tackat ja till något erbjudande som innebär att det dras 50 kronor i månaden från hans konto.

Med tanke på att sonen är 12 år gammal och ingen målsman gett tillåtelse till några inköp via mobilen drar jag slutsatsen att det rör sig om rena oegentligheter. Jag vill nu att ni undersöker om ni har gjort några debiteringar på ovan nämnda nummer och, i så fall, att ni sätter tillbaks pengarna omedelbart och avslutar eventuella abonnemang eller förbindelser.

Sedan är min förhoppning att ni är mer varsamma med er marknadsföring i fortsättningen. Mig veterligen är det olagligt i Sverige med marknadsföring riktad till barn. Det strider dessutom mot barnkonventionen. Är det en profil som ert företag ställer sig bakom?

Hälsningar,

Martin Lind, målsman

Om historieuppropet

I en debattartikel i Nerikes Allehanda går Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör för Norrköpings Tidningar, medlem i Svenska Kyrkan och moderat, till angrepp mot historieuppropet.se, ett upprop mot statlig kampanjhistoria.

Inlägget har ungefär samma höga tonläge som Emil Uddhammars angrepp i Smålandsposten på de forskare vid Växjö universitet som skrivit på uppropet. Åtminstone så bygger det på samma missförstånd och samma anklagelser, nämligen att uppropet syftar till att tysta ner kritik mot kommunistiska diktaturer och att vi som skriver under uppropet själva skulle vara anhängare av sådana system.

När jag blev erbjuden att skriva under uppropet började jag med att läsa igenom det noggrant. Uppropet betonar att ”få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista. Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning.”

Och vidare:

”Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.”

Uppropet handlar alltså inte om att hindra skolsystemet från att studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer .

Vi som har skrivit under uppropet är alltså inte med någon slags automatik anhängare av dessa regimer. Dikes insinuationer i den riktningen är både grundlösa och irrelevanta i sammanhanget.

Vad uppropet handlar om är vilken roll den majoritet som för tillfället har regeringsmakten ska ha i relation till vilka ämnen som ska tas upp i historieundervisningen och utifrån vilka perspektiv. Skolan ska ge en allsidig bild av historien, baserad på historisk forskning. Undervisningen ska ha en självständig roll i relation till den politiska makten. Att peka ut ett visst område som viktigare än något annat är att gå in och detaljstyra historieundervisningen utifrån en politiskt färgad föreställning om vad eleverna borde lära sig.

Vad skulle Dike säga om nästa regering beslutade inrätta en kampanj för att sprida kunskap om kristna regimers förtryck och terror genom historien? Det kunde ju vara ett lämpligt nästa tema, kan man tycka.

Om någon då skulle upprätta en protestlista mot ett sådant initiativ – skulle Dike skriva under på den? Och i så fall – hur skulle Dike svara på den polemiska frågan varför han i så fall inte protesterat mot de tidigare kampanjerna?

Oavsett hur Dike skulle agera i en sådan situation så hade i alla fall mitt namn funnits med på en sådan protestlista. Men det skulle inte bero på att jag förnekar att kristna regimer har bedrivit förtryck och terror genom historien eller att jag själv skulle vara anhängare av något sådant. Det handlar inte om vilka ämnen eller aspekter jag tycker att historieämnet borde ta upp. Det handlar om att jag är kritisk till regeringsstyrda kampanjer inom historieämnet. För om det är något som går igen i diktaturer av alla schatteringar så är det att historieskrivningen berövas på sin självständighet och ställs i statens tjänst. Ett sådant system är jag inte anhängare av. Därför har jag skrivit på historieuppropet.

Journalistikens ytifiering

Detta är förvisso ett ständigt aktuellt ämne, men nu tyckte jag att Björn Elmbrandt fångade fenomenet med några aktuella exempel på ett väldigt belysande sätt.

Problemet med ytligheten inom journalistiken är att den inte beror på att vi har dåliga journalister i Sverige. Snarare tvärtom. Vi har duktiga journalister. De har lärt sig journalistikens definitioner. Ju bättre journalisterna lever upp till journalistikens ideal – desto ytligare blir journalistiken.

Det är där problemet ligger.

Fördärvet – om relativiseringen av vetenskapen

Den som tycker att dokumentären ”fördärvet” är en vinklad svartmålning av Gillberg bör betänka att denne Sveriges frontfigur i neuropsykiatrisk forskning, normbildaren för socialstyrelsens riktlinjer om ADHD och DAMP, trots idoga uppmaningar från reportern, valde att avstå från att medverka i programmet. Om forskningen hade bedrivits på ett vetenskapligt sätt och om Gillberg inte hade något att dölja hade detta varit ett ypperligt tillfälle att rentvå sitt rykte. Detta kan bara tolkas som ett erkännande.

Programmet visar tydligt vilka som har de starkaste argumenten och vilka som bäst förtjänar att få kallas forskare. Om vetenskap går ut på öppenhet, kritik, saklighet och att det bästa argumentet vinner så går Kärfve otvetydigt ut som segrare i den striden.

Även i rättsprocesserna som kringgärdat konflikten är utfallet till Kärfves fördel. Att forskare har rätt att granska andra forskares material är nu definitivt fastställt i lagen. Att Gillberg hade fel och därtill har gjort sig skyldig till lagbrott är också det fastställt bortom allt tvivel. Att hans fru, tillsammans med hans närmsta apologeter, i och med förstörandet av det empiriska källmaterialet brutit mot flera olika lagar, däribland grundlagen, för att skydda Gillberg från vetenskaplig granskning, är minst sagt anmärkningsvärt. Gillberg förlorar också den juridiska striden.

Men kampen om forskningsresurserna har en klar vinnare: Gillberg belönas med sitt största forskningsanslag någonsin. Kärfve söker men får ingenting beviljat.

Slutsatsen av detta blir att det inte kvarstår någon sektor i samhället där det bästa argumentet utgår som vinnare. Inte ens vetenskapen håller fast vid den principen längre.

Min fromma förhoppning är att SVT med detta kan skaka liv i debatten igen och att Gillberg får det straff han förtjänar. Forskningsfusk bör rimligen få till följd att man inte kan fortsätta som forskare. Särskilt om det får till konsekvens att det sker en överdiagnostisering av barn och en patologisering av vissa sociala beteenden.

Regeringens jämställdhetsbluff

Nu bekräftar tidningen Riksdag och Departement att regeringens så kallade jämställdhetssatsning är en flopp. Av 400 avsatta miljoner har 48 använts under 2007. I december avsattes ytterligare 100 miljoner till SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, för jämställdhetsintegreringsprojekt. Dessa pengar kommer inte att börja användas förrän hösten 2008. Först ska SKL rigga en organisation och formulera genomtänkta ansökningskriterier.

Nyamko Sabuni slår ifrån sig kritiken: ”Att använda medel innan insatserna kunde bedömas ha hög kvalitet skulle närmast ha varit oansvarigt av regeringen”, säger hon till tidningen Riksdag och Departement.

48 miljoner av 400. Av resultatet är det lätt att tro att det saknas goda idéer och lovande upplägg, men så är inte fallet. Det finns massor av angelägna områden som skulle behöva extra stimulans. Vi var till exempel flera organisationer i Örebro län (ABF, Röda Korset, Örebro läns landsting bl a) som ansökte om pengar under förra året utan att få någon tilldelning.

Jämställdhetsministern saknar uppenbarligen engagemang i frågan. Vad har Sabuni gjort för att stimulera nya projekt? Hur tänkte regeringen när den utlovade en så stor satsning?

400 miljoner är mycket pengar. Fanns det någon plan eller beräkning på hur dessa skulle användas? Skulle de användas?

Man kan också undra vilken kvalitet regeringen själv har i sin egen så kallade jämställdhetspolitik? Jag menar, hur ska man kunna bedriva ett verkningsfullt jämställdhetsarbete när man hela tiden förnekar existensen av en könsmaktsordning? När man blundar för att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på hur samhällsstrukturen ser ut? När man samarbetar med ett parti som systematiskt och målmedvetet försöker driva tillbaks kvinnorna till hemmet? När arbetsmarknadspolitik, ekonomisk politik och familjepolitik samfällt driver på skillnaderna mellan kvinnor och män och gör samhället mer ojämställt?

Att symboliskt avsätta 400 miljoner till jämställdhet är en sak. Beslutet inbringade en hel del applåder från initierade grupper när det basunerades ut i pressen. Nu ser vi resultatet. En flopp. Ett svek. Tomma ord. Frånvaro av engagemang.

Vi har en regering som avsätter pengar, men som inte vet hur de ska användas.

På jämställdhetsområdet har regeringen ingenting att komma med.