Bryt utslagningen!

Så här skrev den så kallade alliansen i sitt valmanifest:

”Över en miljon människor står utanför arbetsmarknaden. Trots högkonjunktur råder det massarbetslöshet i Sverige. Inte i någon högkonjunktur i modern tid har så många människor stått utanför som idag. För unga människor är situationen särskilt problematisk, ekonomiskt, socialt och hälsomässigt. Deras utanförskap riskerar, inte minst eftersom det sker en uppgång bland förtidspensionärerna, att leda till ett livslångt utanförskap.”

Sedan den texten skrevs har läget bara förvärrats. Arbetslösheten når nya rekordnivåer och visar inga tecken på avmattning. Situationen för ungdomar är näst värst i Europa – Sverige håller på att förlora en hel ungdomsgeneration. Det så kallade utanförskapet är högre idag än det var när Alliansens valmanifest skrevs. Och på detta utanförskap har vi kunnat se en tilltagande utslagning. För många handlar det inte bara om marginellt minskade inkomster som en följd av arbetslöshet, utan om en personlig ekonomi som fullständigt slås i spillror.

Alliansens manifest pekade ut en färdriktning som skulle innebära sänkt arbetslöshet och minskat utanförskap. Utvecklingen har gått i motsatt riktning.

Det beror inte enbart på den internationella finanskrisen och lågkonjunkturen. Regeringens enkelspåriga skattesänkarpolitik har utvidgat finanskrisen till jobbkris och välfärdskris. Trots att skattesänkningarna inte leder till fler jobb fortsätter man på det spåret.

Slagorden från valrörelsen ekar fortfarande i minnet. Fler människor i arbete. Bryt utanförskapet. Verkligheten har hunnit ikapp. Det blev tvärt om. Ändå var det inte länge sedan man kunde läsa rubriker om hur duktig regeringen är på att infria vallöften.

Frågan inställer sig: vad var det man lovade egentligen? Minskad arbetslöshet eller omfattande skattesänkningar?

Det är en omänsklig politik som förs. Människor slås ut från arbetsmarknaden och från samhällsgemenskapen, skuldsätts och marginaliseras. Under tiden utannonseras nya skattesänkningar för dem som redan har tillräckligt.

Sverige behöver en politik för sina medborgare. Utslagningen måste brytas. Vi måste ta hand om varandra!

Hur man hanterar anteckningar

Har du problem med att samla in, spara och hitta bland dina anteckningar? Fortsätt läs så får du ett förslag till lösning.

Det här med anteckningar kan vara krångligt. Bara att ha tillgång till papper och penna när det behövs kan vara nog så svårt. Sedan ska man hålla reda på vad man ska skriva ner – och hinna skriva ner det. Krångligt.

Kommer man över dessa inledande hinder uppstår en ny problematik. Vad ska jag göra med anteckningarna? Hur ska jag spara dem? Var ska de förvaras?

När det problemet är löst dyker nästa upp. Hur hittar man den anteckning man behöver när man behöver den?

Nu har jag hittat lösningen på alla dessa problem – att samla in, att spara och att hitta. En praktisk, flexibel och enkel metod som inte kräver vare sig specialkunskaper, specialteknik eller något speciellt program som har sitt eget format och sin egen licens. Så här:

Samla in:
Manuella anteckningar skrivs in i en anteckningsbok med hård pärm. Finns att köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar olinjerat papper. Då kan man skriva hur stort eller smått man vill och även rita in figurer och diagram efter behov, utan att behöva ta hänsyn till störande linjer. I denna anteckningsbok hamnar alla handskrivna anteckningar. Börja varje anteckning med att skriva in datum och rubrik på aktiviteten. Stryk under datumet så blir det enklare att hitta sedan.

Vill du skriva anteckningar på datorn istället? Skapa ett nytt dokument för varje anteckning och skriv in aktuellt datum i filnamnet. Försök använda samma format för alla anteckningsfiler så blir det enklare, till exempel ”090831 Blogganteckningar”. Sedan kan du sortera filen i ditt befintliga mappsystem eller bara lägga den i en egen mapp, ”Anteckningar”.

Vill du skriva i mobilen eller handdatorn? Kör på, men glöm inte datum.

Spara:
De digitala anteckningarna sparas direkt och ligger bra där de ligger. Manuella anteckningar är lite knepigare. Det som finns i anteckningsboken har du förstås alltid tillgång till – problemet uppstår när boken är full och du börjar på en ny. De gamla anteckningarna sparas med fördel i bokhyllan med datumintervall uppskrivet på bokryggen – det är ett tillförlitligt arkiv och du vet var du har allting. Problemet är att man sällan befinner sig vid bokhyllan när man behöver kolla upp något. Lösning: scanna in anteckningarna och spara dem på hårddisken. Döp filen enligt det ovan föreslagna datumsystemet, förslagsvis någonting i stil med ”050218-051203 Handskrivna anteckningar”. Det gör att du alltid har tillgång till anteckningarna så länge du har tillgång till din bärbara dator.

Har du inte tillgång till dator eller papper och penna? Prata in anteckningen i mobilen, döp sedan filen med datum och rubrik och spara på datorn nästa gång du synkar telefonen.

Om du vill vara säker på att aldrig förlora anteckningarna – köp en extern USB-disk och gör en backup på hela datorn. Mac har ett suveränt system för detta – ”Time machine”. Skulle olyckan vara framme är det bara att skaffa en ny dator och synka mot din backup så är allt återställt i ett nafs.

Hitta:
Förutsättningen för att kunna hitta bland anteckningar sparade på det här sättet är att man har en fungerande digital kalender. Outlook eller iCal funkar perfekt. Då kan du också synka med telefonen eller handdatorn. Se till att få med dig alla händelser bakåt i tiden, inte bara kommande aktiviteter.

Sedan är det ingen match att hitta anteckningarna från den där konferensen eller det där seminariet du var på för några år sedan. Frågor som ”vad hette den där föreläsaren nu igen?” eller ”vilka var de viktigaste punkterna hon tog upp?” eller ”hur löd det där citatet egentligen?” slipper stå obesvarade. Det är bara att slå upp händelsen i kalendern. Då har du datumet. Sedan gör du en sökning. Har du PC – använd Google Desktop. Har du Mac? Använd Spotlight. De digitala anteckningarna kommer upp direkt i listan. Eller skrev du i anteckningsboken? Öppna den pdf-fil som innehåller rätt datum och bläddra dig fram till svaret på din fråga.

Hur enkelt som helst!

Privata omfördelare

Bill Gates: 196 miljarder
George Soros: 50,1 miljarder
Gordon Moore: 48 miljarder
Warren Buffet: 47 miljarder
Eli Broad: 14 miljarder

Världens filantroper slår nya rekord i givmildhet. Pengarna går till kampen mot HIV, Malaria och TBC, rena nålar till narkomaner, demokratiutveckling, miljön, sjuksköterskeutbildning och genforskningscentrum och annat som känns angeläget för dessa fem individer.

Det är bra att fler människor får möjlighet att ta del av dessa privata förmögenheter. Bättre än att resurserna ligger låsta i bankvalv. Som någon uttryckte det: att förfoga över låsta värden är att hindra andra från att utnyttja dem.

Eller: ”Den som tar en klädnad från en annan kallas för tjuv, men den som inte kläder den fattige fast han skulle kunna det, förtjänar han något annat namn?” (Basilus)

Men samtidigt…

Filantropin bygger på allmosesystemet: det handlar om frivilliga bidrag till det som bidragsgivaren för tillfället uppfattar som angeläget att skänka bidrag till. Om Bill Gates vore taliban skulle sannolikt förmögenheterna gå till andra saker än vad som är fallet idag. Det är tur att dessa rika herrar verkar ha demokratiska grundvärderingar, men det skulle lika gärna kunna vara tvärt om.

Är det rimligt att bistånd i dessa storleksnivåer ska vara föremål för enskilda individers nycker? Borde det inte ligga ett allmänintresse i hur så stora värden fördelas? Finns det något som helst demokratiskt inflytande över resurserna?

En annan aspekt handlar om den omfördelning som har skapat förmögenheterna. Det är ju inte Bill Gates själv som har klämt fram alla miljarder. Pengarna kommer från licensbetalande privatpersoner och myndigheter runtom i hela världen. Bara Örebro läns landsting lägger ganska mycket pengar – skattepengar – på programlicenser. Det är värden som annars kunde ha använts i vården. Man kan undra hur mycket mer vård Örebroarna kunde ha fått om Microsoft hade nöjt sig med att få ersättning för den arbetsinsats som ligger bakom utvecklingen av programvarorna och avstått från ambitionen att ackumulera en massa miljarder till Bill Gates privata förmögenhet?

Det är lätt att glädja sig över allmosorna, men man ska inte glömma bort hur pengarna har skrapats ihop. Det är fastighetsklipp, försäkringsbolagsocker, monopolpriser på programvaror och börsspekulation som har genererat de enorma rikedomar som filantroperna alltså avstår en mindre del av för att – vad vet jag – köpa sig en plats i himlen.

Sänkt skatt

Vad är det för mening med sänkt skatt om man får sänkt lön?

Verkligheten hinner ikapp – nu vänder det!

Regeringen Reinfeldt har alltså lagt allt krut på skattesänkningar. Resultatet har inte låtit vänta på sig: massarbetslöshet, massutslagning och välfärdskris.

För att stävja detta har man tänkt till och föreslår därför: ännu mer skattesänkningar.

Varför? Frågan ställs av Ekots reporter:

”Arbetslösheten väntas stiga till nästan 12 procent nästa år. På vilket sätt hjälper ni dem som saknar jobb genom det här skatteavdraget?

– Det här är det mest effektiva användandet av skattemedel för att få jobb tillbaka jämfört med hur många skattekronor man använder, på ett sätt som ger varaktig sysselsättningsökning.

Hur vet ni det?

– Ja, det är ju en erfarenhet världen över, beprövad erfarenhet och forskning, analyser som vi och andra gör.”

Vilka erfarenheter? Vilken forskning? Och till vilket socialt pris? Ska det bli som i USA där låginkomsttagare måste ha två eller tre jobb för att klara hyran?

Regeringen spelar poker med verkligheten. Strategin är ödesdiger. Korten är inget vidare, men istället för att lägga sig höjer man insatserna och försöker bluffa. Problemet är att det inte är pokermarker i potten, utan människoliv. Och verkligheten synar alltid.

Den senaste opinionsmätningen indikerar en vändpunkt. Regeringen har lovat men inte levererat. Det ekonomiska utrymme som finns använder man för att fortsätta på skattesänkarspåret, trots att det inte ger de resultat man hoppas på. Välfärdskrisen gör man inget åt, utan människor lämnas i sticket. De nya moderaterna från valrörelsen 2006 har bytt skepnad. Nu har en annan Reinfeldt trätt fram.

Återstår nu bara att se vad ”det sovande folket” tycker om det sociala moras som borgarna har lyckats åstadkomma på denna korta tid.

Hur kan dom få hålla på så här?

Jag tror att folk börjar bli varse konsekvenserna av den borgerliga politiken. Det verkar som att fler och fler reagerar på det som sker just nu. I en diskussion häromdagen var det någon som utbröt ”Hur kan dom få hålla på så här? Varför är det ingen som reagerar?”.

Att media kör med sin ständiga moderatreklam är förstås ett problem, men i längden funkar det inte. Insatsen vad stor. Alliansen skulle ta bort utanförskapet och göra något åt massarbetslösheten. Man skulle inte sälja ut välfärden eller genomföra stora, ofinansierade skattesänkningar lovade man.

Nu, ett år före valet ser vi att det har blivit precis tvärt om. Delvis med draghjälp av en internationell lågkonjunktur och en finanskris, men i stora delar som ett resultat av en traditionell borgerlig politik.

Statliga företag har reats ut på löpande band. Vården genomgår just nu en massiv privatiseringsrevolution. Gräddfiler och privata vinstuttag ur välfärden har blivit vardagsmat. Skattesänkningarna har nått hejdlösa nivåer och utarmat statens möjligheter att försvara välfärden i en tid av finansiell oro. Arbetslösheten ökar. Utanförskapet ökar.

På detta har vi fått en utslagning som vi inte har sett tidigare. Sjuka utförsäkras och hänvisas till försörjningsstöd. Arbetslösa likaså. De sociala konsekvenserna av den här omfattande nedrustningen av välfärdssystemen börjar visa sig nu och kommer sannolikt att accelerera. Antalet barn som växer upp under fattiga förhållanden kommer att öka lavinartat. Den ekonomiska stressen kommer att skapa ännu fler otrygga individer.

Resultatet av regeringens sociala nedrustningspolitik innebär inte bara mindre utgifter för staten och större utrymme för skattesänkningar för de rikaste. På individnivå tar sig politiken allt råare uttryck. Det handlar om människor som får se sina liv slås i spillror. Det är inte lätt att klara vardagen när inkomsterna halveras i och med att man förlorar jobbet.

Medan en välbärgad majoritet får mer och mer dras snaran åt kring dem som hamnar utanför. Solidariteten har i princip avskaffats: nu är det vi eller dom som gäller. Och bland ”dom” återfinner vi konsekvent samma kategorier. Låginkomsttagare, lågutbildade, sjuka och personer med funktionsnedsättningar. Det är individer som med den borgerliga regeringens tydliga ekonomiska signalsystem utpekas som ”mindre värda”.

Och detta pågår för öppen ridå. Hur är det möjligt? Varför är det ingen som reagerar?

Kanske är det så tragiskt att många tycker sig ha fått det lite bättre och känner sig nöjda över att inte behöva hamna i den missgynnade delen av befolkningen. Man ser till sig själv och bryr sig inte så mycket om hur det går för andra.

I så fall har den borgerliga politiken verkligen slagit igenom i människors medvetande. Då är det sannerligen dags för en rejäl renässans av det socialdemokratiska samvetet. Vakna upp, Sverige! Vad är det för ett samhälle vi har fått som inte kan ta hand om sina medborgare?

Bästa riffet

Hört på promenad

Grabb 1: Ey, kolla vad mycket bär på det här trädet.
Grabb 2: Äh, skit i det. Vi går nu.
Grabb 1: Vaddå, har du smakat på dem?
Grabb 2: Nej
Grabb 1: Kom igen, vi smakar!
Grabb 2: Nej, dom e inge goa.
Grabb 1: Men då har du ju smakat, punghuvud!
Grabb 3: Vårda språket!

Integritetsfrågorna behöver ett bättre parti

Det är synd att så viktiga frågor som integritet och upphovsrätt ska behöva torgföras av ett elitistiskt och toppstyrt parti som leds av en uppblåst högerextremist.

Piratpartiets program tar upp många viktiga frågor på ett i många stycken väldigt klokt sätt. Min uppfattning är att ganska mycket av detta kan lyftas in i en socialdemokratisk integritets- och upphovsrättspolitik. Det ligger naturligt i ett socialdemokratiskt förhållningssätt att värna den personliga integriteten och att problematisera upphovsrätten när den drivs så långt att den sätter upp hinder för utvecklingen och hotar människors hälsa.

Men när det gäller själva Piratpartiet så består det uppenbarligen inte bara av ett principprogram. Man har dessutom begåvats med en överintelligent partiledare. Detta Mensa-ämne har nu på DN debatt gjort klart att man kommer att ställa upp i kommun- och landstingsval, men att man kommer att ställa höga krav på sina företrädare. Som hr. Falkvinge skriver: ”partiets styrelse kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp i lokala val, och bara låta de mest kvalificerade gå vidare till att skaffa landstingsblå och kommunalvita valsedlar i september 2010 bredvid de riksdagsgula.”

Piratpartiet kommer med andra ord att bli ett elitistiskt och toppstyrt parti och skiljer sig därmed från de etablerade partierna som har en mer upparbetad intern partidemokrati. Så här långt verkar till och med Sverigedemokraterna vara mer demokratiska.

Som lök på laxen placerar sig Falkvinge långt till höger om moderaterna på den politiska höger-vänsterskalan. Ultrakapitalist är ett ord han själv använder om sin politiska position.

Sammantaget är det en oroväckande bild som tonar fram. Toppstyrning, elitism och överintelligenta ledare är inte attribut som brukar förknippas med demokrati och demokratiska partier. Att denna suspekta partikonstruktion nu seglar in i maktens korridorer riggade med integritets- och upphovsrättsfrågor är ett demokratiskt problem. Särskilt som man inte har redovisat vad fartyget förvarar i sina lastutrymmen.

Starka krafter försvarar ett sjukt system

Reaktionerna mot Obamas sjukvårdsreform är talande på många sätt. USA har västvärldens dyraste och mest orättvisa sjukvårdssystem. Sjukvården i USA är genomkapitaliserad. Både vård och finansiering drivs av en ohejdad jakt på avkastning. Tillgången till vård är extremt ojämnt fördelad och baserar sig helt och hållet på betalningsförmåga, inte på behov. Systemet är i stort behov av en rejäl rättvisereform.

Obamas förslag är inte särskilt långtgående i jämförelse med vad vi är vana vid på den här sidan av Atlanten. Den privata vården kommer att finnas kvar. Den privata finansieringen kommer att finnas kvar. Systemet kommer även fortsatt att bygga på kapitalistiska principer. Vad det handlar om är att införa några förhållandevis harmlösa regleringar som ska införa lite rättvisa i systemet. Framförallt handlar det om att fler ska omfattas av sjukvårdsförsäkring.

Dessa ambitioner har alltså mött reaktioner. Hur kraftiga eller omfattande protesterna är har jag svårt att bedöma, men två saker är tydliga. 1. De antar formen av skräckpropaganda och 2. De drivs på från den politiska högern och från företag med ekonomiska intressen i sjukvårds- och försäkringsbranschen.

Alltså, den förändring som skulle kunna göra att fler amerikaner får sjukvård och att det sjuka system som nu tillämpas blir lite mer civiliserat, stöter på patrull från dem som vill åt vinsterna i sjukvårdssektorn. Dessa intressenter har en politisk gren, republikanerna, och en massmedial gren, bland annat Fox News Channel, som ensidigt driver kapitalets intressen i alla sammanhang.

Vad som är talande i detta är hur fåtalets ekonomiska intressen kan mobilisera dessa krafter och hur flagrant man försöker påverka opinionen med skrämselpropaganda och desinformation. Högern har vad som krävs för att få folket att rösta och agera mot sitt eget intresse. Ju sjukare systemet är desto mer sanslös blir debatten, verkar det som.

Med pengar och resurser följer inte bara makt över samhället, utan också över opinionen. Det är ett övertag som vänstern har svårt att ta igen med samma mynt. Vi får förlita oss till människors sans och förnuft istället.