Archive for september, 2010

Frågor till kriskommissionen

2010-09-25

En snabb titt på SVT:s väljarindex väcker en del frågor som kan vara av relevans för den kriskommission som ska dra slutsatser efter valfiaskot. Jag tar mig friheten att formulera några av dem.

1. Vad hände i september 2008? Då hade socialdemokraterna 44,9% och de rödgröna 56,5%. Innan denna tidpunkt visade trenden på stadigt ökande stöd i opinionen. Sedan dess har stödet hela tiden minskat successivt.
2. Vad hände i augusti-oktober 2009? Då bröts trenden kortvarigt och tillfälligt och Socialdemokraterna började gå framåt. Sedan vände det igen. Varför?
3. Vad hände under sommaren? I april hade de rödgröna egen majoritet enligt opinionsmätningarna. Hade valet ägt rum då hade Mona varit statsminister. Fyra månader senare är väljarstödet katastrofalt lågt. Varför?

Mona Sahlin tillträdde den 17:e mars 2007. Då låg partiet på 40% i väljarundersökningarna. Fram till september 2008 ökade stödet för Socialdemokraterna med Mona som partiledare med ytterligare 6%.

Hade valet ägt rum då hade vi inte haft någon kriskommission. Då hade ingen ifrågasatt vare sig värderingar, politik eller partiledare. Det är händelseutvecklingen efter denna tidpunkt som behöver analyseras i det längre perspektivet. I det kortare perspektivet är det utvecklingen under sommaren som är av intresse.

Dessa frågor och slutsatser gäller enbart med utgångspunkt i SVT:s väljarbarometer.

Annonser

Inte rasist men…

2010-09-25

Man ska inte anklaga SD:s väljare för att vara rasister. På insändarsidor och i andra sammanhang är det många som har försvarat sin röst på SD med att man vill se en förändring i integrationspolitiken, men att man för den skull inte är rasist.

Så kan det vara. SD har säkert många väljare som inte till fullo delar deras värderingar och som till och med tar avstånd ifrån den nationella rörelsen och allt vad den står för. Det kan handla om allt ifrån att man vill få upp integrationsfrågorna på bordet till att man vill ”röra om” i den politiska grytan, som det heter.

Jag förebrår ingen för att vilja göra skillnad genom att rösta på Sverigedemokraterna. I relation till de två etablerade blocken framstår SD onekligen som det mest avvikande alternativet. Särskilt med tanke på att moderaterna har anammat en stor del av den socialdemokratiska retoriken. Att lägga sin röst på SD kan för många vara ett sätt att försöka göra skillnad i politiken. Åstadkomma en förändring.

Detta har onekligen blivit resultatet. Visserligen kan jag som anhängare av det rödgröna alternativet se det positiva i att den konservativa regeringen nu inte längre kan driva på sitt borgerliga systemskifte med samma kraft som tidigare, men samtidigt har Sverige hamnat i en problematisk situation rent parlamentariskt. Inget av blocken har egen majoritet. Beslutsfattandet kommer att bli svajigt. Vi har fått in representanter för den nationella rörelsen i landets lagstiftande församling. Ett före detta nazistiskt parti kommer att få ett kraftigt höjt partistöd. Dess företrädare har rätt att ställa offentliga frågor till ministrar och lägga fram förslag i riksdagen.

Konsekvenserna av detta blir sannolikt mycket mer omfattande än vad de icke-rasistiska väljarna kanske hade tänkt sig. Även om syftet inte var att ge mer makt och mer resurser till rasismen och främlingsfientligheten kommer detta med stor säkerhet ändå att bli konsekvensen av valresultatet.

Ur detta väcks en viktig fråga som SD:s väljare bör ställa sig. Om det nu är så att man inte är rasist eller främlingsfientlig – varför ska man då rösta på ett parti som är det?

Och – vad är viktigast? Att röra om i den politiska grytan eller att ta ansvar för att det politiska beslutsfattandet i Sverige hålls rent från främlingsfientlighet och fördomar?

Om koalition Örebro och makten

2010-09-24

Koalitionens presskonferens igår var en uppvisning i bortförklaringar, självlegitimering och avancerad voteringsteori. Låt oss fastställa några enkla fakta.

  1. Koalition Örebro förlorade valet. Konstellationen har inte längre egen majoritet.
  2. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har tillsammans gått framåt.
  3. Sverigedemokraterna har en vågmästarroll mellan blocken.

Det enda sättet att få till en kommunledning som inte är beroende av Sverigedemokraterna är att ombilda blocken till en bredare majoritet. Något eller några partier från ena blocket måste gå över till det andra för att ett majoritetsstyre ska vara möjligt. Alla andra lösningar innebär minoritetsstyre med stöd från Sverigedemokraterna.

Koalitionen, som består av M, Fp, Kd, C och Mp, har inte varit intresserade av att ta in fler partier i sitt block. Även om Kent Persson från moderaterna gjorde ett desperat försök att få med sig Vänsterpartiet kan man med fog betrakta den dörren som stängd. Koalitionen blir aldrig så stor att den får egen majoritet.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har hela tiden varit öpnna för en bred majoritet. Samtal har förts med Mp och C. Även Kd har gått att prata med. Moderaterna är en tänkbar samarbetspart när det gäller näringslivsfrågor. I dagsläget är det helt öppet vilken konstellation som skulle kunna bli aktuell, men klart är att det finns många olika majoritetsalternativ som alla garanterar en stabil kommunledning som inte är beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Alla dessa varianter skulle i så fall också inkludera det största partiet, vilket är rimligt om det är stabilitet som eftersträvas. Varje parti i koalitionen har möjlighet att ta ställning till dessa alternativ

Till detta kan man förhålla sig på olika sätt. Koalitionen har valt minoritetsstyret och därmed gjort sig beroende av Sverigedemokraterna som vågmästare. Det är inte att ta ansvar för styret i kommunen. I varje fullmäktigebeslut och varje nämndbeslut måste minoritetsledningen ta hänsyn till Sverigedemokraternas ställningstaganden i olika frågor.

Företrädarna för koalitionen har på olika sätt försökt få beroendeställningen till Sverigedemokraterna att framstå som något annat. Ansvaret har lagts över på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Så länge inte oppositionspartierna går ihop för att fälla kommunledningen kommer majoriteten att vara stabil, har man påtalat. Man förväntar sig alltså stöd från S och V för att kunna sitta kvar vid makten. Oppositionen ska upphöra att vara opposition och ta ansvaret för att en bräcklig och försvagad koalition ska få sitta kvar som kommunledning.

Formuleringarna har också förskjutits från att man inte på något sätt ska vara beroende av stöd från SD till att handla om att inte bilda koalition med, söka aktivt stöd från eller föra dialog med SD. Före valet skrev Kent Persson på sin blogg att ”Jag avstår hellre att komma åt makten än att vara beroende av SD på något vis. Jag sätter mig hellre i opposition.” Idag heter det att Kent Persson ”aldrig kommer att styra tillsammans med SD”. Den första formuleringen har en alldeles tydlig innebörd. Inte vara beroende av betyder rimligen att SD inte ska ha en vågmästarposition. Men att sitta i minoritet med SD som vågmästare är att vara beroende av SD. Före valet skriver Kent Persson att en sådan situation innebär att han hellre sätter sig i opposition. Efter valet gäller något annat.

Koalitionens budskap är tydligt. Det är viktigare att behålla makten än att skapa en stabil majoritet i kommunen som inte är beroende av Sverigedemokraterna. De besked som lämnades före valet gäller inte längre och för att dölja löftesbrotten omkonstruerar man innebörden i de tidigare utfästelserna. Man läser in budskap och betydelser i valresultatet som ensidigt ger stöd åt ett minoritetsstyre, men avstår från att förhålla sig till alternativa tolkningar. Och man avstår från att söka samarbete med Socialdemokraterna av den enkla anledningen att man inte vill släppa ordförandeskapet i kommunstyrelsen.