Idag presenterar Sveriges Radio resultaten av en omfattande granskning av visstidspensionerna bland lokala politiker. Bland de exempel som presenteras finns, som väntat, en del anstötliga konstruktioner. Bland de förklaringar som pressas fram från de intervjuade politikerna finns också en del anstötliga föreställningar och argument som anförs till deras försvar.
Det finns få saker som upprör människor så mycket som när andra skor sig på deras bekostnad. Jag kan dela den upprördheten. När politiska företrädare väljer att avstå från att arbeta för att istället ta ut pension är det något som har gått fel.
För mig som företrädare för ett politiskt parti tillkommer ytterligare en aspekt. Reaktionerna smetar av sig på alla politiker. Även jag får klä skott för deras beteende. Det är upprörande i sig.
Mycket känslor blir det när den här typen av reportage presenteras. Risken är överhängande att nyheten leder till ett förstärkt politikerförakt i befolkningen och ett ifrågasättande av politiker överhuvudtaget. Det kan också spä på oviljan att betala skatt. Reportaget har alltså politiska implikationer som det tål att reflekteras över.
Överhuvudtaget finns det många viktiga aspekter i detta som lätt kan försvinna i känslosvall och överreaktioner.
Så, för att nyansera något:
Övergripande kommentarer:
- Det är bra att Sveriges Radio gör den här granskningen. Skattebetalarna har rätt att få veta hur deras skattemedel används.
- Det vore intressant med en fortsättning som granskar motsvarande pensionsuttag inom näringslivet, till exempel inom banksektorn.
- Och om vi ska hålla oss till hur skattemedel används vore det välkommet med fler och mer ingående granskningar av de så kallade välfärdsföretagen och deras vinstuttag.
- En reportageserie om vad det innebär att vara förtroendevald skulle lyfta fram en annan sida av politiken och kanske motverka den stereotypisering som präglar den samlade nyhetsrapporteringen idag.
Kommentarer om pensioner och arvoden:
- Det är viktigt att politiska uppdrag kompenseras med arvoden. Införandet av politikerarvoden har gjort det möjligt för andra än redan välbärgade att gå in i politiska uppdrag.
- Dessa arvoden ska hålla rimliga nivåer.
- Ett politiskt uppdrag får aldrig bli ett självändamål. Det förnyas eller upphör. Ingen har ”rätt” till ett visst uppdrag eller en viss position.
- Ersättningssystemet behöver utformas på ett sätt som motverkar inlåsningseffekter. Det ska inte vara en ekonomisk förlust att gå in i ett uppdrag och det ska inte innebära ekonomisk otrygghet att lämna uppdraget.
- Den som har ett arbete går tillbaks till arbetet efter utfört uppdrag. Krävs det kompetensutveckling så får man kompetensutveckla sig.
- Den som inte har ett arbete ska erbjudas utbildning eller praktik för att kunna återgå i arbete.
- Politiska uppdrag ska vara något man gör vid sidan av ett ordinarie arbete eller under en begränsad tid av sitt liv.
- Visstidspensionen är en tillfällig övergångslösning, inte en belöning för väl utfört arbete.
När det gäller själva sakfrågan är min uppfattning att avtalskonstruktörerna borde ha tänkt ett steg längre och reglerat bort möjligheten att kunna välja bort arbete för att istället få ut en pension. Det är fel att den möjligheten finns överhuvudtaget.
De politiker som utnyttjar möjligheten har inte begått några formella fel, men det finns moraliska aspekter som är minst lika viktiga. I den moraliska bedömningen spelar det ingen roll hur mycket tid eller jobb politikern själv tycker sig ha lagt ner i uppdraget och som gör honom eller henne värd en rejäl pension. Det spelar inte heller någon roll vilka andra rationella skäl som kan tänkas motivera valet att avstå från arbete. Vad som spelar roll är hur beteendet uppfattas av skattebetalarna. Som förtroendevald måste man ha en känsla för hur det egna agerandet uppfattas av opinionen. Anstötligt beteende slår inte bara tillbaks på den enskilde – det drabbar också andra politiker och det rubbar förtroendet för den representativa demokratin överhuvudtaget.
I de lokala partiorganisationerna finns goda möjligheter att föra en levande diskussion om dessa moraliska aspekter. Det är också möjligt att upprätta handböcker för förtroendevalda och valetiska kontrakt där den förtroendevalde förbinder sig att följa vissa riktlinjer. Partierna har ett ansvar för hur deras företrädare agerar i den här typen av frågor.
Politikerföraktet beror inte bara på media – det beror också på hur politikens företrädare faktiskt agerar. Fanns det inget omoraliskt beteende fanns det inte heller något att rapportera om. Det tål att tänkas på.
Martins Blogg 