Jag är uppriktigt förvånad över att vinstanhängarnas argument inte har utvecklats mer under de dryga 25 år som jag varit politiskt aktiv. Under det senaste sammanträdet med landstingsfullmäktige kunde man från talarstolen höra samma privatiseringsretorik som vattenkammade MUF:are körde med på 80-talet: ”Hur vet man att det inte fungerar om man inte har provat?”, ”Vi tror på den enskilda människan”, ”Det handlar inte om pengar, det handlar om individen”, ”Vanliga människor måste få mer valfrihet”, ”Konkurrensen gör att det blir billigare och effektivare”, ”Oseriösa företag konkurreras ut” och så vidare, och så vidare. Det var plattityder och ogrundade påståenden i en enda röra, framställda med en självsäker och undervisande ton från rådhussalens podium, inte av politiska noviser, utan av erfarna och slipade fullmäktigeledamöter på den borgerliga sidan.
MUF:arna är ursäktade. De var unga och verkade i ett Sverige med få eller inga erfarenheter av vinstdrivande välfärd. Men idag råder en helt annan situation. Nu finns både forskning och erfarenheter som kan ge oss svar på frågan om det verkligen blir bättre och effektivare med vinstintressen i välfärden. En sökning bland publicerade vetenskapliga studier som har jämfört vinstdrivande välfärdsverksamheter med icke-vinstdrivande ger vid handen att vinstdrivande verksamheter innebär dyrare och/eller sämre välfärd. Jag har referenser till ett tiotal av varandra oberoende undersökningar som ger stöd för det antagandet. Flera av undersökningarna baserar sig på ett mycket omfattande underlag. Idag vet vi alltså betydligt mer om vinstintressets effekter på välfärden än vi gjorde för 20 eller 30 år sedan. Men de ledamöter i landstingsfullmäktige som förespråkar ytterligare privatiseringar – heltidsråd, deltidsråd, före detta riksdagsledamöter och personer med lång politisk erfarenhet – lever glatt ovetandes om dessa undersökningar och fortsätter låta precis på samma sätt som de har låtit sedan de gick i gymnasiet. Ingenting har hänt.
Det är något med vinstfrågan som verkar få annars kloka och sansade personer att helt tappa fattningen och regrediera i sitt retoriska tänkande. Argument förkastas, forskning relativiseras, och erfarenheter bagatelliseras. Inget biter på dogmen som säger att vinstintressen är bra för välfärden. Den som undrar om det verkligen är bra, hur det är bra, för vem det är bra och överhuvudtaget vad man menar med ”bra” avfärdas som ett illvilligt särintresse som inte förmår tänka nytt. Vinstförespråkarna vill inte veta om deras påståenden stämmer eller inte. Antagandet att vinstintresse ger bättre välfärd behandlas som om det vore oantastligt; icke tillåtet att ifrågasätta.
Man förstår hur Kopernikus hade det när han lanserade den heliocentriska världsbilden.
Som tur är finns det en och annan reflekterande röst i debatten. Kritiken från forskare som Laura Hartman är dräpande:
”Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.” (Hartman, 2011)
Vi ser hur privatiseringarna misslyckas på område efter område. Forskningen undrar varför experimenten inte utvärderas. Media rapporterar om missförhållanden och brister som drabbar enskilda individer. Ändå fortsätter privatiseringsförespråkarna, helt oberörda av alla signaler, att driva på utvecklingen i samma riktning som de alltid har hävdat är den enda rätta. Och de gör det med argument och antaganden som skulle ratas på a-kursen i metod på universitetet.
Det är häpnadsväckande hur det låter. Jag har varit med ett tag. Jag har hört och sett en hel del i den politiska debatten. Jag skulle nog kalla mig själv för luttrad. Men det här gör mig faktiskt uppriktigt förvånad. Vad har hänt med det mänskliga förnuftet?
Martins Blogg 