Nu duggar exemplen tätt. Laila Bagge upprördes över en tiggare som hade fräckheten att äga en mobiltelefon. Riksdagsledamoten Fredrik Schulte menar att fattigdom inte beror på att bidragen är för låga, utan på att föräldrar väljer att prioritera bort sina barn till förmån för sitt eget missbruk. Den danske toppchefen Nils Smedegaard Andersen tycker att lågavlönade danskar måste gå ner i lön, annars försvinner deras jobb till utlandet. Janne Josefsson står i någon slags storkskepnad på Möllevången och konstaterar att han inte ser någon barnfattigdom.
De välbärgades moraliserande över de mest utsatta är inte ett nytt fenomen. Att de som har det bäst också vet vad som är bäst för dem som har det sämst är ett obrutet historiskt tema i överklassens betraktelser av samhället och av underklassen.
En intressant exposé görs i Leo Hubermans klassiker ”Människans rikedomar” på sidorna 165-167. Här är några exempel.
Först ett citat från en Dr Andrew Ure, skrivet 1835:
”På en nyligen företagen resa … har jag sett tiotusentals gamla och unga och medelålders av båda könen … människor som tjänade ihop till mat, kläder och bostäder i överflöd, utan att svettas ur en enda por, med skydd hela tiden från sommarens sol och vinterns kyla, i våningar som är luftigare och hälsosammare än vad som finns i vår huvudstad … där vår mondäna aristokrati församlas … magnifika byggnader, som i antal, värde, nyttighet och uppslagsrikedom i fråga om konstruktionen, vida övergår de omskrutna monumenten från den asiatiska, egyptiska och romerska despotismen … Sådant är fabrikssystemet” (s. 165)
Huberman konstaterar här torrt att ”Dr Ure var på rundresa i fabriker – han arbetade inte i någon av dem” (s. 165)
Ure hade också synpunkter på den tidens förslag om att införa begränsningar i arbetstiden:
”Det kommer säkerligen att förvåna mången opartisk person att nittiotre medlemmar av brittiska underhuset är i stånd att rösta för att en grupp vuxna arbetare inte skulle tvingas arbeta mer än tio timmar om dagen – vilket är ett ingrepp i dessa människors frihet som ingen annan lagstiftande församling i kristenheten ett ögonblick skulle ha övervägt. Fabrikörerna i Gloucestershire har med rätta karaktäriserat förslaget som ‘värdigt medeltiden’.” (s. 167)
Sedan har vi ärkediakonen Paley som redan 1793 formulerade följande uppmuntrande ord till de mindre bemedlade:
”Vissa av de prövningar som fattigdomen … pålägger er är inte umbäranden utan njutningar. Sparsamheten är i sig själv en njutning. Det är en övning i uppmärksamhet och uppfinningsförmåga som … ger er tillfredsställelse … Detta försvinner i överflödet … Det är inget nöje förknippat med att ta del av en stor myckenhet pengar … En ännu större fördel som personer i en lägre ställning har är den lätthet med vilken de drar försorg om sina barn. All den försorg en fattig mans barn behöver innefattas i två ord: flit och oskuld” (s. 166)
Och vidare:
”En annan sak som de fattiga plägar avundas hos de rika, är deras makliga liv. Men häri missuppfattar de förhållandet totalt … Vilar gör man vid arbetets slut. Vilan kan därför inte uppskattas eller ens kännas om man inte har varit uttröttad. De rika ser inte utan avund den återställelse och den njutning som vilan ger åt de fattiga” (s. 166)
Den etablerade eliten framstår i alla dessa exempel som arbetarnas och de fattigas vän. De vet bäst vad de mest utsatta behöver, bättre än de utsatta själva. De gör sig själva till sanningens uttolkare och räds inte att konstatera krassa fakta så länge det handlar om krasshet för någon annan än de själva.
Som kungen i filmen Shrek: ”Many of you may die, but that is a sacrifice I am willing to make”.
Jag vill inte verka tråkig, men skulle vi kunna vara överens om en par saker åtminstone:
- att den som inte har levt i ekonomisk utsatthet och utan framtidsutsikter rimligen inte kan ha en aning om vad det handlar om att befinna sig i en sådan situation och
- att glada tillrop eller krassa konstateranden hjälper föga mot växande klyftor
Och till de betraktare som låter sitt samvete ruva i systemlegitimerande uttalanden säger jag som Led Zeppelin: your time is gonna come.
Martins Blogg 