Morot och piska eller inre drivkrafter?

Alla undersökningar visar att den mest överlägsna metoden för inlärning och utveckling är motivation och inre drivkrafter. Att lära sig därför att man vill. Eller som någon uttryckte det: utbildning har egentligen bara en grundläggande förutsättning – man måste vilja ha den.

Alla andra metoder är sämre.

Därför är det förvånande att ta del av den trend som nu sveper över skoldebatten: fler betyg, fler nationella prov och hårdare krav. Idag handlar allt om effektivare metoder för att piska eller muta elever att uppnå de mätbara kunskapskrav som skolverket har satt upp för utbildningssystemet. Mätbara resultat är melodin, inte mening eller förståelse. Inte personlig utveckling. Inte demokrati. Inte social kompetens. Höga poäng på nationella prov. Så ska Sverige bli en kunskapsnation av internationell klass. Barnen ska formas till små lydiga lexikon, inte till insiktsfulla och kritiska samhällsmedborgare.

På det hela taget är det som om utvecklingen har tagit ett kliv femtio år tillbaks i tiden. När samhället och arbetslivet utvecklas och ställer krav på förmåga att ta eget ansvar, att se och förstå sammanhang, att hitta lösningar på komplexa problem, att kunna samarbeta med andra och att tänka processinriktat är det som om utbildningsväsendet rustar för det motsatta. Det är lexikalisk kunskap som premieras: att rabbla upp små mätbara kunskapsfragment utan sammanhang, att följa instruktioner, att lyda, och att inte ifrågasätta. Ödesdigra egenskaper i ett samhälle som svämmar över av information, egenansvar och komplexitet. Tur att barnen använder fritiden till att lära ikapp om det senmoderna livets nya villkor.

Utöver detta har vi också kunnat notera morgonbönens återinförande. Med friskolesystemet har religionen gjort ett triumferande återtåg in i skolvärlden.

Mätbara kunskapsmål, betyg i lägre årskurser, nationella prov, religion och bokstavsbetyg i ordning och reda. Snart ser väl varje klassrum ut som Major Björklunds gjorde när han själv gick i skolan. Och när alla anhängare av den gamla sortens skola till slut känner igen sig i klassrummen igen blir den äldre generationens lycka total. Då är allt som förr igen. I alla fall i skolan.

Men i samhället är det så annorlunda det kan bli. Skillnaderna mellan vad skolan rustar för och vad verkligheten erbjuder har aldrig varit större. För barnen som tvingas anpassa sig till en förgången tid kan kollisionen med livet utanför skolan bli en förvirrad erfarenhet.

Snart är det jobbkongress. Det kan bli en avgörande vändpunkt i svensk skolpolitik. Då väljer vi väg. Antingen fortsätter vi med Björklunds militarisering av skolväsendet eller så uppdaterar vi skolan till att utbilda för framtiden. Jag kommer bland annat att jobba för följande frågor:

• En uppdaterad syn på kunskap. Mening, motivation och sammanhang istället för utantillinlärning, morot och piska.
• Kvalitetskrav för en god arbetsmiljö i skolan. Eleverna måste få förutsättningar för koncentration och kreativitet i inlärningssituationen. Det uppnås med ett medvetet arbetesmiljöarbete (till skillnad från Folkpartiets trubbiga ”ordning och reda”)
• En satsning på lärarna och en uppgradering av läraryrket. Lärare är bland det finaste man kan vara i ett samhälle. Det måste märkas på fler sätt än genom verbala erkännanden.
• Den skattefinansierade skolan ska vara fri från vinstintressen och konfessionella inslag. Skolan har ett samhällsuppdrag och ska tillgodose ett allmänintresse. Det är detta allmänintresse som utgör drivkraften för alla som arbetar i skolvärlden. Med vinstintressen eller missionerande intressen inbyggda i ägarskapet hamnar bildningsidealet på undantag.
• Skolan ska rusta för framtidens medborgarskap. Utbildningens metoder och innehåll ska inte bara vara aktuella – de ska vara förutseende. När eleverna lämnar skolan ska de vara beredda att möta verkligheten så som den ser ut då.
• Alla ska ha rätt till en andra chans. Den som inte klarar grundskolan ska ha rätt till snabba och adekvata insatser. Den som inte klarar gymnasiet ska ha rätt till komvux eller folkhögskola. Utbildning ska vara en bred väg med många påfarter, inte en snårig stig med en massa fallgropar.

Svensk ungdomsarbetslöshet ökar mest!

Och nu har även Rapport noterat detta. Orsaken är att det är lätt och billigt att säga upp unga i Sverige. 27,3 procent i ökningstakt. Det är makabra siffror. Särskilt med tanke på att det gäller unga människor på väg ut i livet. Många unga hamnar nu i kategorin ”oönskade” och får se sina drömmar spolierade och sin självbild rejält ifrågasatt. Allvaret i situationen kan inte nog betonas. En del av ökningen beror på den internationella lågkonjunkturen, men att ökningen av ungdomsarbetslösheten är betydligt större i Sverige än i övriga Europa beror på regeringens politik.

En ansenlig andel av ungdomarna har blivit arbetslösa i onödan – på grund av Borg, Littorin och Reinfeldt.

Sist vi hade en situation som den här hade vi också en borgerlig regering. Då hette statsministern Carl Bildt. Det kanske är dags att uppdatera SSU:s kampanjslogans från den tiden:

”Gör Reinfeldt arbetslös innan du själv blir det”
och
”Game over!”

Till sist en reflektion över det märkliga i att Sverige nu får jobbkris, välfärdskris och budgetunderskott för andra gången i rad när vi har en borgerlig regering. Eller vad säger Kent Persson? Visst kan slumpen falla sig så att en högerregering har otur en gång, men knappast två, eller?

En dag på socialbyrån…

– Vaddå sälja huset? Vi bor ju här.
– Ja, men du kan inte få försörjningsstöd om du har tillgångar. Huset räknas som en tillgång, liksom bilen och sommarstugan.
– Va? Måste jag sälja bilen och sommarstugan också?
– Ja, om du ska kunna få försörjningsstöd.
– Men jag har ju inga pengar att köpa mat för.
– Jo, om du säljer av dina tillgångar så får du loss pengar som du kan leva på ett tag.
– Måste man vara helt barskrapad för att få pengar till mat?
– Ja, man får börja med att leva av sina tillgångar. Försörjningsstödet är en sista utväg när man inte kan tillgodose sina och sin familjs behov på annat sätt.
– Men det är ju inte mitt fel att jag förlorade jobbet. Så här kan det väl inte gå till. Det här är ju Sverige. Ett välfärdssamhälle. Ska man tvingas gå från hus och hem för att få pengar till mat?
– Ja, så är det idag. Det kanske du skulle ha tänkt på innan du gick ur a-kassan.

Kan man handla med procent?

Fortfarande påstår moderaterna att man sänker skatterna mest för dem med lägst inkomster. Eller, ordagrant från hemsidan:

”Moderaterna är vår tids arbetarparti och vill ge fler människor större frihet och möjligheten att stå på egna ben. Vi vill att fler ska ha ett jobb. Därför vill vi sänka skatten för alla, men allra mest för de som tjänar lite och som därför behöver det bäst.”

Hur det blir i praktiken är ingen hemlighet. Fjärde steget av skattereduktion för arbetsinkomster ger 136 kronor i månaden för den som tjänar 16 000 och 349 kronor i månaden för den som tjänar 50 000. Ändå säger moderaterna att de med lägst inkomster får störst skattesänkning, eftersom de ”behöver det bäst”.

Vad man menar är alltså att låginkomsttagare får större procentuell skatteminskning än höginkomsttagare. Sju procent har låginkomsttagarna fått, medan personer som tjänar uppemot 60 000 kronor i månaden bara har fått 3,5 procent.

Kort uttryckt: mer procent, mindre i plånboken. I pengar räknat är det otvetydigt så att höginkomsttagarna har fått mest och de med lägst inkomster har fått minst. Allra minst har pensionärerna fått.

Om moderaterna menar allvar med att en större procentuell sänkning skulle vara något att ha väcker det ytterligare frågor.

Om sju procent är 136 kronor för låginkomsttagaren och 3,5 procent är 349 kronor för höginkomsttagaren – vem blir i så fall gladast? Moderaterna tror uppenbarligen att låginkomsttagaren är mest gynnad. Höginkomsttagaren får visserligen mer än dubbelt så mycket i plånboken, men som höginkomsttagare har varje ytterligare hundralapp ett lägre upplevt värde än vad som är fallet för låginkomsttagaren. En fattig blir glad för en hundralapp, men för att göra en rik nöjd får man lägga på ett par sedlar till.

Okej, denna nöjdhetsteori får stå för moderaterna. Jag tycker den är orättvis.

Å andra sidan – om låginkomsttagarna har fått större skattesänkningar – alltså om den större procentandelen ska räknas som ett värde – då borde det också märkas när skattesänkningen ska omsättas i mat, hyra och konsumtionsprodukter. Hur ska Reinfeldt fullfölja den logiken?

Större skattesänkning måste rimligen innebära större köpkraft. Ska låginkomsttagare kunna betala med procent? Ska Prix och Siba värdera hundralappar från låginkomsttagare högre än om de kommer från höginkomsttagare?

Nej, inte nog med att matematiken inte stämmer – i resonemanget ligger också en förlegad människosyn som säger att fattiga blir glada för lite medan rika måste få mycket för att bli nöjda. Det är inget annat än en omskrivning för uppfattningen att låginkomsttagare är mindre värda.

Och med den falska matematiken signalerar man dessutom att låginkomsttagare skulle vara mindre intelligenta. Låginkomsttagare har inte fått större skattesänkningar än höginkomsttagare. Inte på något sätt. Det är precis tvärt om.

Sverigedemokraterna och nazismen

Ånyo gör sig Sverigedemorkaternas ambivalenta relationer till nazismen påminda. Å ena sidan deklarerar man klart och tydligt att man inte befattar sig med före detta nazister. Å andra sidan kan man göra undantag för personer som varit aktiva medlemmar i Nordiska rikspartiet och Riksfronten. Huruvida NRP är en nazistisk organisation har partiledaren Jimmie Åkesson svårt att bedöma.

Det är förstås partiets historia som skapar problem. Framvuxet ur den nationella rörelsen och med tydliga personkopplingar till nazistiska organisationer har Sverigedemokraterna fått genomföra omfattande utrensningskampanjer för att vinna demokratisk trovärdighet. Att nu inte kunna klara ut begreppen visar tydligt att man fortfarande inte är hemma i det demokratiska hägnet. Jimmie Åkesson ser inte nazismen i Sveriges nationalsocialistiska parti. Patrik Ehn, som var aktiv medlem, säger sig aldrig ha närt några antisemitiska värderingar. Tvärtom,

”Jag har aldrig sett mig som antisemit eller rasist. All sorts hat mot människor är osmaklig, oavsett vem det riktar sig mot.”

I samma artikel förklarar Ehn att han var övertygad antikommunist och att han gick med i NRP därför att han var ”ung och arg”.

”All sorts hat mot människor är osmaklig.” Smaka på den.

Reflektioner om Ghezali

Det är bra att Nerikes Allehanda reagerar på Kent Perssons funderingar om den så kallade Kubasvenskens äventyr i Pakistan. Givet informationsläget är det svårt att säga varken bu eller bä om vad som hänt. Det är lätt att hamna i spekulativa resonemang och dra förhastade slutsatser, vilket också NA uppmärksammar på ett bra sätt.

För politiska företrädare i ansvarstyngda positioner gäller det att tänka sig för en extra gång innan man börjar fälla omdömen. Perssons funderingar tyder på ”sällsynt dåligt omdöme”, precis som Allehanda skriver. I dagens blogginlägg där samme Persson försöker bortförklara sig blir saken knappast klarare. Inte minst genom tonen i de påhejande kommentarer som oppositionsrådet har mobiliserat.

Kent Persson är ute och fiskar i grumliga vatten. Nu har till och med länets borgerliga press reagerat på de grunda resonemangen. Det är ett sundhetstecken.

Men hur är det då med fallet Ghezali? Är det förbjudet att reflektera om det som inträffat? Ska man undvika att kommentera fallet?

Jag tycker att Nerikes Allehanda gör en bra reflektion. Det Pakistanska rättsväsendet är inte att lita på i sammanhanget och det är lätt att tvinga fram erkännanden med hjälp av tortyrliknande metoder. Att Ghezali tidigare har tillfångatagits av amerikanerna är i sig inget bevis för att han skulle vara skyldig den här gången.

Om det skulle bli så att skuldfrågan blir föremål för rättslig prövning och om en sådan utredning skulle visa att Ghezali verkligen är skyldig – då kan man ju fundera över om den amerikanska kriminalvården för terrorister har en ändamålsenlig utformning. Syftet med frihetsberövandet borde ju vara att ge sådan rehabilitering att man förhindrar återfall. Av allt att döma verkar man ha valt tortyr och förnedring istället och det brukar ju ge motsatt effekt.

Värst vad poppis man har blivit nu då

I och med att listan över kongressombud blev offentlig har man blivit hett villebråd för det privata näringslivet. Skolfrågan verkar vara särskilt het. Både Svenskt Näringsliv och enskilda vinstdrivande privatskolor har hört av sig och vill lyfta fram fördelarna med vinst inom privatskolorna.

”Vinst inom friskolan. Därför behövs den och så skapas den” heter en pamflett från Svenskt näringsliv som låg i postfacket häromdagen. Följebrevet var adresserat till mig personligen.

Under rubriken ”Vinsten är viktig” skriver man att ”Vinsten som kan göras efter det att verksamhetetn startat ger förutsättningar för kvalitet, utveckling och stabilitet för anställda, elever, föräldrar och de som satsat sina pengar och engagemang i skolan”.

Jag tackar för den fina broschyren, men måste tyvärr låta meddela att bland mina prioriteringar på skolområdet ligger privata företags möjligheter att plocka ut vinst väldigt långt ner på prioriteringsordningen. Min uppfattning är att skolan är till för eleverna, inte för kapitalinvesterarna. Jag hör också till dem som tror att kvalitet och vinst är oförenliga storheter. Riktig kvalitet utvecklas för kvalitetens egen skull, inte med hjälp av monetära belöningssystem.

Syna bluffen!

Svenska språket har förändrats. Ord som tidigare betydde en sak betyder numera något helt annat. Mer betyder mindre. Rättvis betyder orättvis. Jämställd betyder ojämställd. Säkra betyder osäkra. Höj betyder sänk. Allting är upp och ned. Retoriken säger en sak, praktiken visar något annat. Borgarna mörkar och bluffar. Säger en sak och gör tvärt om. På punkt efter punkt. Några exempel:

”Mest skattesänkningar för de som tjänar lite”
Enligt riksdagens utredningstjänst har den som tjänar 100 000 om året fått 200 kr i skattesänkning medan den som tjänar 450 000 kronor fått mer än 2000 kr mer i månaden. En tredjedel av skattesänkningarna har gått till de 10% som tjänar mest. De ökade kostnaderna för a-kassa och dyrare försäkringar tillkommer på detta, vilket i praktiken innebär minskade inkomster för den som tjänar minst.

”Säkra resurserna till välfärden”
85 miljarder i skattesänkningar, 8 miljarder för att ”säkra resurserna till välfärden”.

”Fler i arbete”
10% öppet arbetslösa och på väg mot massarbetslöshet. Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet.

”Bryt bidragsberoendet”
Andelen personer med försörjningsstöd (socialbidrag) ökar hela tiden. Första halvåret 2009 har socialbidragskostnaderna ökat med 13 procent.

”En ansvarsfull ekonomisk politik”
Nästa år blir statsskulden 150 miljarder (jämfört med 85 miljarder i överskott 2006). Höginkomsttagarnas skattesänkningar finansieras med utlandslån på 15 miljarder om året.
Stafettläkarsystemet har fördubblats och kostar Sverige 1,8 miljarder per år.

”Fler ska kunna leva på sin lön”
50 000 arbetare har sänkt sina löner med 1,2 miljarder kronor. Den urholkade arbetslöshetsförsäkringen innebär en halvering av inkomsterna för många som drabbas av arbetslöshet.