Moderaternas framtidskonvent – början på slutet

Hur långt kan avståndet bli mellan retorik och verklighet innan folk börjar reagera?

”Förnyelsen fortsätter”, lovar Schlingmann. Nya begrepp tillförs de tidigare intjatade. ”Utanförskap” kompletteras med ”jämlik vård”. Och ”Sverige ska bli mer rättvist”.

Moderaterna är duktiga på att inympa populära begrepp i sin retorik. Men de har problem med att leva upp till dem.

De är duktiga på att prata om de problem som människor upplever. Men de är inte lika duktiga på att lösa problemen.

För omkring 28 000 sjukskrivna kommer snart det glada julbeskedet att de förlorar sin sjukpenning efter nyår. Då passerar en stor grupp sjuka den nyinförda 180-dagarsgränsen i den så kallade rehabiliteringskedjan. Ni vet, den där kedjan som inte innehåller någon rehabilitering.

Samtidigt är det flera landsting som höjer avgifterna för läkarbesök och sjukvårdande behandling. Det ska bli dyrare att få vård.

Med fler varsel och fler personer utan arbetslöshetsförsäkring kommer 2009 att bjuda på en växande andel människor som tvingas avstå från vård av ekonomiska skäl. Det kallar Schlingmann för ”jämlik vård”.

Och när människor förvägras rätten till sjukförsäkring, när fler och fler hänvisas till kommunernas försörjningsstöd som det enda sättet att få pengar till mat och hyra, då kallas det att Sverige blir mer rättvist.

Innan valet kunde moderaterna lova guld och gröna skogar. Då fanns det ingen verklig politik att jämföra med. Nu är det annorlunda. När lågkonjunkturen slår till och varslen duggar tätt prövas det sociala ansvarstagandet. Den borgerliga politiken slår skoningslöst. Folk är förtvivlade. Många vet inte vart de ska ta vägen efter årsskiftet. Samhället har lämnat dem i sticket.

I det läget försöker Schlingmann få folk att tro att verkligheten ser annorlunda ut än vad den gör. Jag tror att det är ett stort strategiskt misstag. Folk känner inte igen sig i moderaternas verklighetsbeskrivning. Avståndet till den riktiga verkligheten har blivit för långt.

Utanförskapet var en papperstiger. Ett statistiskt derivat. Under bekämpningen av denna pappersprodukt har den moderatledda regeringen drivit på och skapat ett annat, verkligt problem: utslagningen.

Snacket om att utjämna skillnader var tom retorik. Med skattesänkningar och pigavdrag har Sverige istället dragits isär. Miljonärer har blivit miljardärer och sjukskrivna har blivit utslagna.

Att i detta läge komma och påstå att moderat politik gör Sverige mera rättvist blir bara patetiskt.

Vad Schlingmann och moderaterna visar med sitt konvent är att moderaterna har isolerat sig någonstans långt bort från verkligheten. Det snackas om utanförskap och orättvisor, om lösningar på dagens problem, om framtidens politik och om pragmatism. Men politiken är densamma som alltid: skattesänkningar och privatiseringar. Utförsäljningar, höjda avgifter, sänkta ersättningsnivåer, mindre pengar till välfärden och hårdare villkor för dem som redan har det svårt. Det är kall och rå högerpolitik för hela slanten.

Min fråga är hur länge detta kommer att hålla innan någon pekar med fingret och säger att kejsaren är naken.

Vårdval och multiresistenta bakterier

Beror det på slumpen att det är just Halland som har drabbats av multiresistenta bakterier den senaste tiden? Eller har utbrotten orsaker som kan härledas till en viss politik?

Problemet med resistenta bakterier har ökat i takt med att förskrivningen av antibiotika har ökat. Det finns ett tydligt samband mellan dessa företeelser. Ju mer antibiotika, desto fler motståndskraftiga bakterier.

Så hur ser det ut i Halland? Enligt antibiotikanätverket Strama toppade Halland antibiotikaförskrivningen till barn 0-4 år under 2007. Även när det gäller antibiotikaförskrivningen generellt så ligger Halland högt, tillsammans med bland andra Stockholm.

Varför skriver Halland ut mycket antibiotika? Läkartidningen noterar:

”Ökningen 2007 sammanföll i tiden till stor del med introduktionen av Vårdval Halland. Från läkarhåll har det, enligt Mats Erntell, hävdats att ersättningsmodellen sätter ekonomisk press på vårdcentralen, eftersom patienten har alternativet att vända sig till annan mottagning eller närakut. Som modellen i Halland ser ut måste ”hemma-vårdcentralen” då stå för kostnaden för det besöket.

Att tillgängligheten har ökat kan också har drivit upp förskrivningen eftersom lindriga tillstånd lättare kommer till. Många föräldrar är oroliga och kommer tidigt med sina barn, enligt andra röster, berättar Mats Erntell.

En ökad förskrivning kan också hänga ihop med bristande tid i konsultationen; läkaren har inte tillräcklig tid att diskutera med patienten om antibiotika behövs eller ej.”

Mycket tyder alltså på att det är vårdvalssystemet som ligger bakom den ökande förskrivningen under 2007. Alltså är det politiken som har orsakat den ökande förekomsten av multiresistenta bakterier. Den borgerliga politiken, närmare bestämt.

Den här situationen fick landstinget i Halland att ta till krafttag mot antibiotikaförskrivningen i en ”rejäl informationskampanj”. Kampanjen har gett effekt under 2008. Med andra ord: politiken upptäckte de allvarliga konsekvenser som vårdvalssystemet höll på att åstadkomma och tog initiativ till åtgärder. Utan detta politiska ingripande hade ökningen sannolikt fortsatt. Återigen får politiken ingripa för att motverka marknadens orimliga konsekvenser.

Jag tycker det är bra när politiken på det här sättet kan rätta till tidigare försyndelser. Marknaden gör det ju inte av sig själv. Dock kan man tycka att den här erfarenheten manar till eftertanke, nu när den moderatledda regeringen vill införa ett antibiotikadrivande system i hela Sverige.

Farväl till kvartalskapitalismen!

Så verkar det nu som att kvartalskapitalismen har lämnat den historiska scenen.

Kvartskapitalismen har gjort entré.

Nuförtiden bygger långsiktiga prognoser på hur börsläget kommer att se ut i nästa vecka. Och börsläget igår är något helt annat än börsläget idag.

Hälsoforum

Idag har jag varit på hälsoforum, som den här gången satte fokus på barns och ungdomars hälsa.

En tanke som slog mig var att det inte kan vara lätt att som borgerlig politiker ta del av forskningens slutsatser när det gäller folkhälsofrågor. I internationella undersökningar har forskare enats om följande prioriteringslista över nyckelfaktorer för barns hälsa och möjligheter till ett gott liv, ordnade enligt principen viktigast först:

1. Krig och konflikter
2. Fattigdom och ojämlik inkomstfördelning
3. Familjen och nära relationer
4. Nutrition (mat, alltså)
5. Fysisk och social miljö
6. Sociala attityder och stigmatisering
7. Riskbetéenden (rökning, alkohol mm)
8. Genetik
9. Tillgång till hälso- och sjukvård

Okej, krig och konflikter är vi lyckligt förskonade från i vårt land. Den viktigaste nyckelfaktorn för Sverige är alltså fattigdom och ojämlik inkomstfördelning.

Vad gör borgarna? Sänker ersättningarna för dem med lägst inkomster, ställer människor utanför sjukförsäkringen och skrämmer bort folk från a-kassan. Skatterna sänks mest för dem med högst inkomster, samtidigt som avgifter och matpriser ökar. Sammantaget leder detta till en enorm omfördelning av resurser från dem med låga inkomster till dem med höga inkomster.

Detta genomförs i ett läge när det råder en finansiell kris som i sig skapar ekonomisk stress och oro i familjer och hushåll. Konsekvenserna för hälsan är inte så svåra att gissa sig till. Krisen kommer att innebära slitningar i människors privatliv och i förlängningen är det barnen som drabbas.

Den moderatledda regeringens politik spär på eländet på snart sagt samtliga punkter. De ekonomiska klyftorna ökar. Skatteintäkterna minskar. Familjer utsätts för ekonomisk stress och utsätts för slitningar. Individualismen och konsumismen påhejas, med en utarmning av de djupare sociala relationerna som följd. Människors matvanor uppfattas som en personlig angelägenhet, inte som ett folkhälsoproblem. Den fysiska miljön i de socialt utsatta områdena förfaller med nedläggningar och resursomfördelningar som metod. Privata skolor tillåts etablera sig i industriområden och vid högtrafikerade vägar. Stigmatiseringen drivs på av en intensifierad konsumism och ökade klassklyftor. På allt detta läggs en alkoholpolitik som allt mer närmar sig europeisk standard med en ständigt ökande konsumtion som följd.

Tur att man inte kan påverka genetiken med politiska beslut. I övrigt är det fullständigt fel på varenda punkt. Borgerlig politik verkar vara konstruerad med syftet att människor ska må dåligt.

Hyckleri på hög nivå

Centern har tagit en brittisk professor till hjälp för att se vad Sverige kan göra för att minska ojämlikheten i hälsa, rapporterar DN (inte på nätet). Det är den brittiske folkhälsoforskaren Michael Marmot som bjuds in till ett seminarium inför centerpartiets framtidskonvent.

I grunden är det bra att centerpartiet lär sig mer om dessa frågor – det är inte det jag vänder mig emot. Men att försöka profilera sig som ett parti för jämlik hälsa samtidigt som man ställer sig bakom moderaternas mycket flagranta ojämlikhetspolitik tycker jag är lite väl magstarkt.

Risken är att det här utspelet slutar som flera andra angelägna politikområden – man gör en symbolisk satsning på området, men fortsätter sedan med en ekonomisk politik som leder i rakt motsatt riktning. Då kan man säga att man har gjort en insats, samtidigt som man har medverkat till något helt annat.

Hyckleri, alltså.

Bra om fri etablering

P C Jersild gör en bra kommentar om borgarnas privatiseringsfundamentalism i följande krönika:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=851868

Antidemokraterna bekänner färg

Det har dröjt lite med den här kommentaren till sverigedemokraten David Kronlids artikel som publicerades i Nerikes Allehanda den 10/11. Jag har haft en del annat på agendan den här veckan och så tyckte jag att Sverigedemokraternas senaste utspel förtjänade en mer noggrann granskning.

Jag börjar med slutsatsen: Kronlid är motståndare till mänskliga rättigheter. Han tycker att olika människor är olika mycket värda beroende på vad de har för religion, kultur, nationalitet eller arbetsförmåga. Därmed ansluter han sig till en antidemokratisk människosyn och fjärmar sig från alla politiska partier som idag finns representerade i Sveriges riksdag. Med sin debattartikel visar Kronlid att han och Sverigedemokraterna är ett antidemokratiskt parti och att de alltjämt ingår i den nationella rörelsens antidemokratiska tradition.

Huvudargumentet i Kronlids artikel är att vi ska göra skillnad mellan invandrare och invandrare. ”Positiv” arbetskraftsinvandring bejakas medan ”muslimsk bidragsinvandring” ska stoppas. Möjligheten för människor att söka skydd i Sverige ska knytas till 1. Sveriges behov av arbetskraft, 2. Invandrarnas möjligheter att arbeta och 3. Invandrarnas kulturella bakgrund. Om Sverige har behov av arbetskraft, om invandrarna kan arbeta och om de har ”rätt” kultur – då kan de tillåtas komma hit och arbeta. Dock utan några sociala rättigheter. De ska inte kunna bli svenska medborgare, de ska inte kunna få permanenta uppehållstillstånd och de ska inte ha rätt till bidrag. Med dessa förbehåll anser sig Kronlid ha en positiv syn på invandring, till skillnad från vad hans kritiker påstår.

De villkor Kronlid ställer upp strider mot flera av artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Artikel 2, till exempel. Där kan man läsa följande:

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”

Vad Kronlid gör är att våldföra sig på flera av dessa villkor. Mänskliga rättigheter ska inte längre vara absoluta och okränkbara. De ska knytas till individens religion, etnicitet och flyktingstatus. Kristna missionärer har rätt att komma till Sverige. Likaså andra europeiska folkslag som håller sig med ”goda moraliska regler”. Muslimer och icke-europeer är inte välkomna. Dessutom ska rättigheterna göras konjunkturberoende. Sverige ska tillämpa mänskliga rättigheter om ekonomin så tillåter. I Kronlids tappning är de mänskliga rättigheterna behäftade med en rad undantag.

Artikel 1 är säkert bekant för många, ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter…”. I Kronlids Sverige gäller denna rättighet bara för etniska svenskar.

Artikel 18 tar upp religionsfriheten:

”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.”

Att aktivt motverka alla religioner utom den kristna är ett direkt brott mot denna mänskliga rättighet. Kronlid vill stoppa ”dagens muslimska bidragsinvandring”. Människor med en viss religion ska alltså lyda under särskilda bestämmelser i asyllagstiftningen. Att låta särskilda religioner eller särskilda etniciteter lyda under särskild lagstiftning har inte tillämpats sedan nazisterna hade makten i Tyskland.

Artikel 22 behandlar rätten till social trygghet:

”Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas…”

Kronlid vill att denna rättighet förvägras personer som flyr eller invandrar till Sverige. Möjligheten för utländska medborgare att söka bidrag ska avskaffas.

Resultatet av dessa regleringar blir ett gästarbetarsystem av Dubai-typ. Vi ska alltså ha en internationell arbetskraftsreserv i Sverige med sämre villkor och sämre löner än etniska svenskar. Invandrare får komma hit om vi har behov av arbete, om de kan arbeta och om de avhänder sig sina sociala rättigheter. Associationerna går till de arbetsläger och ghetto-system som utgjorde basen i den Tyska produktionen under andra världskriget.

Slutklämmen i Kronlids debattartikel är ett veritabelt vulkanutbrott av hat, lögner och fördomar. Kritiken av nationalstatstänkandet uppfattas som ett förnekande av ”den svenska nationen med sin tusenåriga kristna historia…”. Tusenårsriket. Jo, jo…

Mångkulturalism är något som verkligen äcklar Kronlid. Han skriver ”Varför skulle ett mångkulturellt samhälle – där man hyllar självmordsbombare, hedersmördar, rånar pensionärer och lever på bidrag – vara bättre än ett svenskt samhälle där man ser en heder i att arbeta och betala skatt?”.

Citatet säger mer om Sverigedemokraterna än om tingens ordning. Det krävs sannerligen en förvriden verklighetsuppfattning för att lyckas koppla ihop demokratiska grundvärderingar med självmordsbombare och hedersmord. Mångkulturalism, det vill säga samhällets respekt för olikheter så länge de respekterar mänskliga rättigheter, är i själva verket raka motsatsen till terror och övergrepp på mänskliga rättigheter.

Att förse det demokratiska samhället med dessa attribut är att svartmåla demokratin. Att utmåla muslimska invandrare som orsaken till sociala problem är klassiskt syndabockstänkande. Syftet är uppenbart: genom lögner och fördomar målar Sverigedemokraterna upp en hotbild som legitimerar deras egen etniska utrensningspolitik. Denna politik är inte möjlig i ett samhälle som bygger på demokratiska grundvärderingar, helt enkelt eftersom den strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Därför måste det demokratiska samhället beskrivas som ett misslyckat projekt. I Sverigedemokraternas tappning kallas demokratin för ”mångkulturalism” och beskrivs mycket förenklat som orsaken till alla problem som finns.

Sverigedemokraterna irriterar sig på olikheter. Allt som är avvikande ska slås ner och forceras in i en etniskt svensk mall, alternativt avvisas genom utvisning. De demokratiska grundprinciperna om alla människors rätt till sina egna kulturella uttryck, om ömsesidig respekt, om tolerans och om det ömsesidiga berikandet som sker när olikheter möter varandra i en konstruktiv dialog – allt detta uppfattas som hotfullt och ska därmed motverkas.

Inte nog med detta. Mångkulturen både ”fyller våra fängelser” och ”berikar våra socialkontor”. Dessa påståenden kommer alltså från det parti som har en högre andel socialbidragstagare och sjukpensionärer och en högre andel dömda brottslingar bland sina valda företrädare än vad som är fallet för andra partier. Dessa siffror är också högre hos Sverigedemokraterna än för kategorin ”personer födda utomlands”.

(Om man vill bekämpa brottslighet och socialbidragstagare genom utvisningar är det med andra ord mer träffsäkert att utvisa Sverigedemokrater än att utvisa utomeuropeiska invandrare)

Är det brottsligheten Kronlid vänder sig emot? Lägg då förslag på hur brottsligheten kan bekämpas. Är det den sociala utslagningen som bekymrar honom? Lägg förslag på hur vi kan minska klassklyftorna. Är Kronlid orolig för självmordsbombare? Stå i så fall upp för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Att skylla allt detta på den muslimska bidragsinvandringen är samma retorik som nazisterna använde sig av mot judarna. Man utser en syndabock och bygger upp en föreställning om att allting löser sig bara man gör sig av med syndabocken. Det är ett mycket förenklat sätt att hantera komplexa sociala förhållanden. Dessutom är det djupt odemokratiskt.

I allt väsentligt har Kronlids och Sverigedemokraternas politik och omvärldsuppfattning två stora fiender. Den ena är de mänskliga rättigheterna och den andra är kunskap. Att vara Sverigedemokrat förutsätter dels att man inte ställer upp på dessa rättigheter och dels att man har en mängd fördomar om hur saker och ting förhåller sig. Den Sverigedemokrat som läser in sig på och bestämmer sig för att respektera mänskliga rättigheter och därtill sätter sig in i orsakerna till brottslighet och social utslagning hamnar i bryderier. Med sådana insikter blir det en omöjlighet att vara Sverigedemokrat. Därför är också motståndet mot kunskap en av Sverigedemokraternas viktigaste försvarsmekanismer.

Installera skrivare

PC:
1. Koppla in skrivaren
2. Vänta på att datorn hittar maskinvaran
3. Konstatera att datorn inte hittar rätt maskinvara
4. Öppna dialogrutan ”installera maskinvara”
5. Låt datorn försöka hitta rätt drivrutiner
6. Konstatera att datorn inte hittar rätt drivrutiner
7. Välj att själv leta reda på rätt drivrutiner i en lista
8. Ta reda på vad skrivaren har för modellbeteckning
9. Leta i listan
10. Konstatera att just den modellen inte finns i listan
11. Öppna Explorer
12. Leta efter tillverkarens hemsida
13. Leta efter drivrutiner på tillverkarens hemsida
14. Ladda hem nya drivrutiner
15. Leta på datorn efter filen med drivrutiner
16. Packa upp filen
17. Leta efter den plats dit det självuppackande programmet skickade filerna
18. Öppna enhetshanteraren
19. Leta reda på skrivaren
20. Uppdatera drivrutinerna
21. Ange de installationsfiler du hämtade hem nyss från tillverkarens hemsida
22. Kontrollera att drivrutinerna är korrekt installerade
23. Välj ”skriv ut”
24. Låt ordbehandlingsprogrammet leta efter skrivaren
25. Välj rätt skrivare som standardskrivare
26. Skriv ut

Mac:
1. Koppla in skrivaren
2. Skriv ut

En nutidsbetraktelse

Vid närmare eftertanke är det nog så att en väldigt stor del av våra liv präglas av de dominerande sociala strukturer som utgör det nuvarande ekonomiska systemets främsta kännetecken. Jag tänker då närmast på kapitalism och konsumism.

Hela dagarna utför vi arbete, producerar, ger av oss själva, till någon som betalar oss för det. Vi producerar åt någon annan – inte till oss själva. Det är vår huvudsakliga sysselsättning: att under dagtid upplåta vår kropp, vår kreativitet och vårt arbete åt någon annan, för någon annans intressen.

För (en del av) detta arbete får vi ersättning, så kallad lön. Denna lön använder vi till att reproducera oss själva genom konsumtion. Allt kan konsumeras, allt blir konsumtion. Hur vi bor, hur vi utsmyckar våra hem, vad vi gör på fritiden och vilka mål vi sätter upp dagligdags, veckovis, månadsvis, på årsbasis eller på ännu längre sikt. Hela tiden är vi fångar i denna konsumism.

Dagligdags sätter vi upp mål genom att se fram emot att få stämpla ut och äntligen få lite tid för oss själva. Den tiden använder vi i huvudsak till reproduktion av vår skapandekraft (som vi säljer istället för att använda för oss själva). Det ska handlas mat, lagas mat, hjälpas till med läxor, städas, diskas tvättas och gås ut med soporna. Hemmets flöden måste tillgodoses: töm där det är fullt, fyll på där det är tomt. När allt detta är färdigt får vi till sist lite tid för oss själva och den använder vi njutningsfullt till – konsumtion. Oftast framför 42-tummaren eller datorn.

Månadsvis kanske vi planerar in någon rolig utflykt. En dagstur till Stockholm – konsumismens Mecka, en 24-timmars på en båt, en biokväll med middag eller något annat av de nöjes-kit som finns att tillgå på utbudsmarknaden. För det har vi gjort oss förtjänta av. Det gör att vi får kraft och ork igen att ge mer av oss själva till den som betalar oss för att ge.

I ett helårsperspektiv kan vi lägga in lite större evenemang på vår agenda. Det kan vara en charter hit, en husvagnssemester dit eller något annat vi har sparat ihop till. Så när vardagen känns hopplös kan vi skapa oss lite pirr i magen genom att tänka på den där aktiviteten som vi har planerat in till sommaren. Då blir det härligt. Då får vi leva.

I det längre perspektivet går det att kosta på sig riktigt dyra saker. Då snackar vi Thailand, en ny bil eller det där drömhuset som vi har gått och tänkt på.

Konsumtionen fungerar som en reproduktiv mekanism. Den reproducerar oss som produktiv arbetskraft. På det viset går den hand i hand med kapitalismen. Den vi ger av oss själva till. Ett extra genialt trick i detta är att vår konsumtion är någon annans produktion. När vi reproducerar oss själva så köper vi energi och arbetskraft från någon annan, som ger av sig själv.

Denna utbytesrelation är något helt annat än de mänskliga relationer som vi etablerar mellan varandra utanför detta system. Vänskapsrelationer, förtroenderelationer eller bekantskapsrelationer. Sådana relationer som skulle förstöras av att förväxlas med marknadens utbytesrelationer.

Återigen far associationerna till den geniala filmen The Matrix. Vi människor tror att vi förverkligar oss själva genom denna konsumism, men i själva verket är vi fastfjättrade bränsleceller i ett stort system som vi förlorat kontrollen över. Systemet göder oss med konsumtionsvaror så att vi kan fortsätta bidra med huvuddelen av vår energi till detta komplex – istället för att använda den till oss själva, våra nära och kära.

En uppgiven observation, kan tyckas, men den är knappast ny. Begreppet grottekvarn har använts förut. Eller den moderna varianten: ekorrhjul. Eller den lite mer populära formuleringen: ”Stanna världen, jag vill av”.

Min bestämda uppfattning är att begreppet självförverkligande behöver få en rejäl renässans. Vad är det vi håller på med egentligen?

Lika som bär…

Vårt nya badrum.

Pizzerian runt hörnet.