Archive for december, 2009

Företaget kom billigt undan

2009-12-30

Företaget ville inte att vi skulle vara med under förhandlingen. Diskussionen fördes direkt med den fackliga företrädaren. Vi fick sitta och vänta i ett avskilt rum under tiden.

Distans. Att inte komma för nära. Det underlättar när man ska driva en obekväm eller orättfärdig linje.

Efter ett tag kom den fackliga företrädaren in och redogjorde för företagets ståndpunkt. Vårt ogiltigförklarande av uppsägningen ogillades. Två alternativ stod till buds. Antingen en lokal uppgörelse eller centrala förhandlingar.

För- och nackdelar vägdes mot varandra.

De främsta fördelarna med en lokal uppgörelse var möjligheten att direkt komma överens om de ekonomiska villkoren kring uppsägningen, att få ett definitivt avslut och därefter en möjlighet att gå vidare.

Att skicka ärendet vidare till centrala förhandlingar innebar ett risktagande. Risken fanns att resultatet skulle bli sämre än vid en lokal uppgörelse. Men det kunde också bli betydligt bättre.

Enligt en prejudicerande dom från arbetsdomstolen har företaget skyldighet att göra en noggrann omplaceringsutredning där man erbjuder möjlighet att prova olika arbetsuppgifter. Företaget har också långtgående skyldigheter att anpassa arbetet med olika typer av hjälpmedel. Att inte göra en tillräckligt noggrann omplaceringsutredning är tillräckligt för fällande dom och därmed ett saftigt skadestånd. Min uppfattning var att det stod helt klart att företaget inte hade fullgjort sina skyldigheter på den här punkten.

Dessutom hade man skrivit in i beskedet om uppsägning att min fru inte hade företrädesrätt, vilket också det bryter mot rådande praxis. De praktiska frågorna om villkoren under uppsägningstiden var inte heller utredda.

En annan omständighet var hustruns sjukskrivning. Lagen anger uttryckligen att sjukdom inte är en saklig grund för uppsägning.

Det fanns med andra ord flera omständigheter kring uppsägningen som talade för att driva saken vidare i högre instans. Företaget har gjort fel. De har inte tagit sitt rehabiliteringsansvar, de har hela tiden drivit linjen att hustrun ska säga upp sig och de har hela tiden försökt kringgå gällande regler och avtal genom att vara allmänt njugga och omedgörliga. Det i sig kan man tycka är ett tillräckligt skäl för att göra agerandet till föremål för rättslig prövning.

Skulle det leda till fällande dom så är det bra. Om inte så har saken i alla fall prövats och då finns prejudikat som visar att lagstiftningen är otillräcklig. Hittills har ingen sagt ifrån mot företagets personalpolitik. Så länge ingen gör något fortsätter den.

Företagets handlande och förhållningssätt är möjligt därför att vi tillåter det. Att göra rätt innebär i detta perspektiv att säga ifrån, att driva processen, oavsett vad resultatet blir. Då har man i alla fall gjort vad man har kunnat.

Men å andra sidan krävs det mycket för att driva en process. Det handlar inte bara om själva risktagandet utan också om det arbete och den tid som går åt bara för att göra rätt. På det personliga och privata planet innebär det en större uppoffring än att nå en lokal överenskommelse. Att regeringens uppluckring av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar har ökat risken för ett utfall som går företagets väg avgjorde saken.

Resultatet blev att företaget slapp undan. I överenskommelsen ingick ekonomisk kompensation under uppsägningstiden plus en månadslön. Det kan ses som ett billigt pris för att anställningen upphör enligt företagets ursprungliga krav utan företrädesrätt och dessutom med löfte från hustrun att inte driva processen vidare.

Med detta har korvfabriken gjort sig av med sitt sista rehabärende.

Annonser

Vad man ser

2009-12-08

Arbetsskygga eller utsatta? Vilka associationer dyker upp i ditt huvud när det talas om sjukskrivna människor?

Det känns som att debatten håller på att bli väldigt polariserad. Ena extremhållningen menar att folk måste ”ta sig i kragen”, som Christine Persson (C) från Jämtland uttryckte det. Andra extremhållningen menar att människor inte blir friskare av att bli fattigare.

Den ena sidan pratar om friska människor som utnyttjar systemet, den andra om sjuka människor som blir av med sin ersättning och tvingas jobba trots att de är sjuka. Man talar alltså om olika saker.

Jag hoppas och tror att alla är överens om två principer:

  • Den som är sjuk ska ha rätt till sjukersättning
  • Den som inte är sjuk har inte rätt till sjukersättning

Frågan är vilken av dessa som är viktigast? Självklart måste ett sjukförsäkringssystem sträva efter att uppfylla bägge principerna, men ibland ställs de mot varandra. Vilken är i så fall överordnad? Eller, med andra ord, vilket är värst?

  • Att en person som inte är sjuk får sjuksersättning
  • Att en person som är sjuk inte får sjuksersättning

Jag för min del håller på linjen som säger att det är bättre att fria än att fälla. Hellre att några fuskare går fria än att oskyldiga människor får sina liv förstörda. Det är tillräckligt med fördömanden och anklagelser i samhället ändå.

Om snyltare

2009-12-06

Det finns en föreställning hos borgerliga sympatisörer som går ut på att politikens viktigaste uppgift är att sätta stopp för snyltare. Med snyltare tänker man sig då personer som tillskansar sig olika former av försäkringsersättningar och bidrag utan att vara berättigade till det. För att få sjukersättning, till exempel, ska man vara riktigt sjuk. Helst dödssjuk – vilket nu också har tydliggjorts i lagstiftningen med en mycket märklig undantagsregel.

Denna föreställning har hos somliga uppförstorats i sådana proportioner att varje individ som uppbär någon form av ersättning per automatik väcker misstankar och indignation. Man utgår ifrån att alla som har sjukpenning eller a-kassa fuskar.

Konsekvenserna ser vi nu. Utsatta och dödssjuka människor jagas med blåslampa. Det är alltså rika och friska människor som utsätter fattiga och sjuka för denna förföljelse.

Ordet snylta har fått en väldigt snäv och högerideologisk innebörd. Om en bankdirektör tillskansar sig själv stora bonusar på andras bekostnad är det inte snyltande. Men om en av bankens lokalvårdare råkar drabbas av en kronisk sjukdom eller skada som tar längre tid att rehabilitera än vad utsorteringskedjan stipulerar så är det snylteri av första graden.

Häri ligger också systematiken i högerregeringens antisnyltningspolitik:

  1. Höginkomsttagare snyltar inte. Och om någon direktör skulle snylta har han (ja, han) säkert gjort sig förtjänt av det.
  2. Låginkomsttagare snyltar förmodligen. Och om någon mot förmodan inte skulle snylta så är det ett pris man får betala för att sätta dit verkliga snyltare. Men visst kan vi göra ett undantag för cancersjuka på dödsbädden om det nu ska vara ett sånt himla liv över den gruppen.

Det är den här synen som bildar grund för moderaternas socialpolitik. Det är därför den får så orimliga konsekvenser.

Larmen om omänskliga regeltillämpningar som kommit de senaste veckorna beror inte på att Försäkringskassan har gjort en nitisk övertolkning av lagen. Utvecklingen är en direkt återspegling av den moderatledda regeringens människosyn. Att enskilda skulle drabbas väldigt hårt ingick i beräkningen. Att reaktionerna skulle bli så häftiga ingick möjligtvis inte. Så när ansvariga moderater skyller på Försäkringskassan och gör justeringar i efterhand är det ett uttryck för att man ger efter för opinionen, inte att man i grunden har ändrat uppfattning.

Moderaterna jagar utsatta människor därför att det ingår i deras föreställningar om snyltare. Om opinionen tvingar dem till reträtt gör de reträtt och försöker sin nya vana trogen plocka politiska poänger på det. Men varje gång de får chansen kommer de att införa nya åtgärder som ytterligare ökar trycket på de mest utsatta och som ytterligare ökar motsättningarna mellan medborgare i vårt kyliga land.

Anförande i landstingsfullmäktige

2009-12-02

Jag hade bara tre minuter på mig. Här kommer den långa versionen.

Landstingskamrater!

Jag tycker det känns bra att vi kan lägga förslag om en stark budget för 2010 med ett förväntat positivt resultat. Särskilt med tanke på det ekonomiska läget i landet. Trots jobbkris, trots 100 miljarder i ofinansierade skattesänkningar, trots en handlingsförlamad regering som passivt tittar på när massarbetslösheten cementeras i landet, ungdomsarbetslösheten skenar och Sverige halkar efter andra jämförbara länder på område efter område. Trots detta har vi med gemensamma ansträngningar lyckats skapa förutsättningar för en budget i balans Det känns bra.

Nu vet vi i och för sig inte vad utsorteringspolitiken kommer att få för konsekvenser under 2010 för människors hälsa och för landstingets ekonomi. På kort sikt kan vi förutspå att länets kommuner kommer att få kraftigt ökade kostnader för försörjningsstöd. Men de sociala kostnaderna för utslagningen är svårare att beräkna. Förhoppningsvis kommer valåret 2010 att leda fram till en kursändring i den nationella politiken så att vi kan påbörja arbetet med att göra Sverige till ett välfärdssamhälle igen.

Vad som händer nationellt är nu inte en fråga för landstingsfullmäktige, men när vi pratar ekonomi och ekonomiska förutsättningar för vårt län går det inte att komma ifrån att de beslut som tas i Stockholm får konsekvenser för våra förutsättningar att arbeta för en god vård och jämlik hälsa i Örebro län.

När det gäller själva budgetskrivningen skulle jag vilja lyfta fram en konkret satsning som finns gömd i investeringsbudgeten. Där finns en rad som har döpts till ”HIN enkelt avhjälpta hinder”. Vad det handlar om är att vi avsätter 6 miljoner under 2010 för att göra landstinget mer tillgängligt för personer med olika typer av funktionsnedsättningar. HIN är förkortningen för Boverkets föreskrifter och allmänna råd om undanröjande av enkelt avhjälpta hinder till och i lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser.

I Länshandikapprådet har vi utsett en referensgrupp med representanter från handikapprörelsen i Örebro, som de senaste åren har arbetat tillsammans med landstingsfastigheter med en omfattande tillgänglighetsinventering i landstingets lokaler och i lokaler där det bedrivs landstingsfinansierad verksamhet. Bakgrunden är en målformulering från handikappolitiska handlingsprogrammet som anger att alla lokaler där landstinget bedriver verksamhet ska vara tillgängliga senast år 2010.

Nu avsätts alltså särskilda medel för det arbetet och det tror jag är bra för möjligheterna att kunna åtgärda de hinder som referensgruppen identifierar.

Det finns ett orosmoln i den här processen och det gäller tillgängligheten i primärvården. I och med den påtvingade etableringsfriheten finns risken att vi kommer att få se fler privata vårdcentraler som etablerar sig i lokaler som inte uppfyller landstingets krav på tillgänglighet. Erfarenheterna från andra landsting som har lagt ut stora delar av primärvården på privata vårdbolag är inte särskilt uppmuntrande i det här avseendet. Där har utvecklingen gått bakåt. Färre och färre vårdcentraler blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar.

Detta förstärker bilden av det så kallade vårdvalet som en reform för friska och röststarka medborgare utan funktionsnedsättningar. För den som inte kan ta sig in i en lokal på andra våningen utan hiss blir valfriheten tvärtom kraftigt beskuren. Det är nu viktigt att följa utvecklingen på det här området så att inte privatiseringarna inom primärvården leder till att personer med funktionsnedsättningar får sin valfrihet beskuren.