Archive for januari, 2007

Nerikes Elände

2007-01-29

Rubrik:
Stort missnöje med väntetiden i vården

Matematik:
Det tydligaste är tillgängligheten i vården. Där svarar bara tre fjärdedelar att de är nöjda. Drygt en av tio är uttalat missnöjd.

Eller i procent:

”Där svarar bara 75% att de är nöjda. Drygt 10% är uttalat missnöjda.

Eller mera sakligt:

”75% svarar att de är nöjda. Drygt 10% svarar att de är missnöjda”.

Eller med ett diagram, tillsammans med Allehandas rubrik:

Det är inte utan att man börjar undra över rätt så basala saker. Vad är stort? Vad är litet? Vad betyder ”bara”?

Undrar hur det skulle vara att bjuda Anna Levin på middag?

– Ojdå, den här maten smakade verkligen illa.
– Vad menar du?
– Jo, den hör nog bara till det godaste jag någonsin ätit.

Eller som lärare
– Nu när ni har fått tillbaka proven måste jag ändå säga att Pelle har presterat riktigt dåligt den här gången.
– Va?
– Ja, du får bara VG på provet eftersom du har svarat fel på en av de tio frågorna.

Man kan fundera på var den här logiken kommer ifrån. Jag hittade ett annat diagram som kanske förklarar saken:

Jaha, ja… Nu förstår jag varför journalistiken har så högt förtroende i relation till sjukvården (eller hur det nu är). Det handlar om förmågan att ställa korrekta diagnoser.

Annonser

Läsa eller jobba?

2007-01-23

I söndagens Agenda fick Reinfeldt en fråga om studenternas tillvaro och fick då tillfälle att redogöra för sin syn på den högre utbildningens ekonomiska villkor. Med moderatregeringens förslag kommer ekonomin att försämras för studenter. Det ska kompenseras genom att studenterna förväntas ta extrajobb vid sidan av studierna. Taket för extrainkomster tas bort, vilket ger ytterligare incitament att ägna tid åt arbete istället för studier.

Vad skickar detta för signaler?

Ska högre studier ses som en fritidssysselsättning man kan ägna sig åt när man inte arbetar?

Jag har mött problemet på nära håll. Det är inte ovanligt att studenter anmäler frånvaro till obligatoriska seminarier på grund av arbete. Inte heller att man använder åtta av tio veckor till att arbeta för att sedan försöka hinna skriva C-uppsats under de två sista veckorna (med underkänt resultat, naturligtvis). När man förklarar för studenterna att heltidsstudier också är en heltidssysselsättning och att vi från lärosätets sida har anpassat kursen till en studietakt om 40 timmar i veckan är det många som verkar bli förvånade. Som någon sa vid ett tillfälle:
– Hur ska man då hinna arbeta?

Räknas studier överhuvudtaget som sysselsättning? Eller menar moderaterna att studenter ska definieras som arbetslösa? I så fall bygger man in en ojämlikhet i förutsättningarna att tillägna sig högre studier så att studenter med rika föräldrar kan koncentrera sig på sina studier medan övriga får finansiera studierna på egen hand med extraarbete och därmed får sämre förutsättningar att slutföra utbildningen med godkänt resultat.

Detta väcker frågan om staten överhuvudtaget ska ta ansvar för den sociala snedrekryteringen? Är det angeläget att utjämna klasskillnaderna i samhället? Eller ska de befästas och förstärkas? Genom att försämra de ekonomiska villkoren för (alla) studenter förstärks skillnaderna i förutsättningar mellan studenter från studievana hem och studenter från arbetarhem. Konsekvensen blir att den sociala snedrekryteringen ökar. Är detta en medveten politik från moderaternas sida?

Att skicka signaler om att studenter förväntas lägga ner en massa tid på extraarbete jämte studierna är dessutom förödande för kvalitén inom den högre utbildningen. För att kunna tillägna sig utbildningen på djupet krävs tid och koncentration. En allt överskuggande oro för de ekonomiska villkoren hör inte till de bästa förutsättningarna för en god utbildning. Därmed är det också ett dåligt sätt att försöka nå målet om en välutbildad nation.

Kul

2007-01-21

Om partiledarkandidaten

2007-01-18

Okej, Mona Sahlin alltså.

Några personliga reflektioner.

För:
– Demokratisk ledarstil
– Tydlig
– Vill vara partiledare
– Verkar ha sunda drivkrafter
– Beredd att lyfta grundvärderingarna
– Sund politisk agenda
– Erfaren
– Når ut genom rutan
– Har personlig erfarenhet av könsförtryck
– Citerar Palme (Rätt person att citera – om man ska citera)

Emot:
– Historiken
– Kompisarna (Har tidigare arbetat med näringsfrågor i nära samarbete med Björn Rosengren. Kjell-Olof Feldt verkar vara en varm anhängare, liksom Jens Orback. Det är nog inte bara en merit.)
– Otydlig när det gäller hushållsnära tjänster
– Verkar inte förstå skillnaden mellan entreprenörskap och vinstintresse
– Svag ”kompass”
– Retar folk. (Väljer ibland klumpiga formuleringar. Leendet kan uppfattas som hånflin. Det är livsfarligt.)
– Är fjärdehandsvalet på kvinnosidan i ett mycket snävt urval av möjliga kandidater
– Citerar Palme. (En partiledarkandidat ska formulera sina egna ord, inte läsa citat. Framförallt inte på ett ursäktande sätt.)

Men, men…

Partiet är mer än partiledaren. Med en mer demokratisk ledarstil kan duktiga personer runtomkring bidra till att resultatet – den politiska inriktningen – ändå blir bra och till och med bättre än under Persson.

Partiledaren Mona är också något annat än ministern Mona. Förhoppningsvis kommer den nya uppgiften att hamra fram en representativ företrädare för socialdemokratin och en lovande motkandidat till Reinfeldt. Men det går bara med hela partiets stöd och utan uppslitande interna motsättningar. Hur det går med den saken hänger nog mest på Mona själv. Hur hon väljer att uttrycka sig och vilka politiska ställningstaganden hon gör.

Och apropå Reinfeldt, som kommenterade valberedningens förslag med följande replik:

”Ingen kan nämna saker hon har utfört trots många, många, många år i Sveriges regering. Det behöver inte betyda att hon inte har gjort något eller att hon inte skulle vara en bra politiker, men är hon en ledare?”.

Jadu, Fredrik. Vad hade du själv uppnått politiskt innan du blev utsedd till partiledare? En debattbok vars motsatsbild har lagt grunden för de nya moderaterna? Det märks att du är rädd för vår nya partiledarkandidat. I den rollen är hon faktiskt nyare än du!

Vem dömer?

2007-01-18

Senaste programmet av uppdrag granskning handlade om en uppenbart oseriös läkare som gjort karriär genom att förfalska intyg och ljuga för sina arbetsgivare. Läkaren har fått flera anmälningar på sig, bland annat efter att ha genomfört omskärelse av unga pojkar på ett inhumant och tortyrliknande sätt.

När Janne Josefsson till sist fick tag på personen i fråga möttes han av ett blånekande, vilket ytterligare förstärkte bilden av läkaren som en oseriös och lögnaktig person.

Självklart kan man som tittare inte komma fram till någon annan slutsats än att denne läkare inte borde arbeta inom vården. Förmodligen kommer offentliggörandet av läkarens förehavanden att också leda till att han förlorar möjligheterna att fortsätta inom sin profession. Det skulle förvåna mig om han inte blir av med sin legitimation.

Detta kan nu tyckas vara helt i sin ordning. En person som tillskansar sig en läkarlegitimation genom att ljuga och förfalska intyg, som missköter sig i sitt arbete och som ägnar sig åt oseriöst extraknäckande, som därtill är inhumant och i vissa fall leder till livshotande skador, borde omedelbart fråntas sin legitimation.

Vad Josefsson har åstadkommit med sitt reportage är dock betydligt mer än så. Min gissning är att läkaren inte bara kommer att få problem med att skaffa jobb – han kommer dessutom att få problem med sin egen säkerhet. En uppenbar effekt av programmet är att väldigt många kommer att tycka väldigt illa om den här personen. Det har förmodligen också varit syftet. Att samtidigt avslöja personens identitet innebär, och det måste Janne Josefsson själv också inse, ett väldigt hårt straff för den här personen.

Jag vill med detta på inget sätt uttrycka sympati för en lögnare och förfalskare som skadat andra människor på sin hänsynslösa väg uppåt i den medicinska hierarkin, men någonstans måste man ändå ställa sig frågan hur en förbrytare av den här kalibern ska straffas. Här har Janne Josefsson själv agerat domare och utmätt sitt straff: ett undanskymt liv i ständig rädsla för att bli utsatt för våldsdåd. Rimligt? Kanske det. Men vem är det som ska göra den bedömningen? En självutnämnd journalist?

Det skulle vara intressant om någon vågade ge sig på en granskning av hur Josefssons egna reportage har påverkat de människor han har attackerat genom åren. En del saker har vi kunnat läsa om. Socialnämndsledamöter som blir utsatta för stenkastning, politiker som tvingas lämna alla sina uppdrag och så vidare. Rimliga straff? Ja, kanske det. Men är Janne Josefsson rätt man att döma och står straffen i proportion till brotten – det är det som är frågan.

Borgerlig omfördelningslogik

2007-01-15

Effekterna av den planerade sänkningen av fastighetsskatten börjar redan göra sig gällande genom ökande huspriser.

Hoppas inte det var någon som trodde att boendekostnaderna skulle bli lägre genom denna förändring. Det har aldrig varit syftet. Nej, vad det handlar om är att få ner statens skatteintäkter och samtidigt bättra på lönsamheten för fastighetsmäklare och bolåneinstitut. Ur ett privatekonomiskt perspektiv innebär det en omfördelning av resurser från husköpande barnfamiljer till välbärgade äldre. Barnfamiljerna får dyrare hus och deras föräldrageneration gör bättre klipp.

Sådärja, borgerlig omfördelningspolitik i ett nötskal.

Det är skillnad mellan ökning och ökning

2007-01-13

Sveriges direktörers löner ökade alltså med 56 procent mellan åren 2002 och 2005. Under samma period ökade lönerna för de anställda med sammanlagt 10 procent.

En VD för ett av de 100 största företagen i Sverige tjänade i genomsnitt 7,1 miljoner kronor 2005. Det blir en månadslön på drygt 591 000.

Den genomsnittliga månadslönen för hela befolkningen var vid samma tidpunkt 24 300.

Räknar man på den genomsnittliga ökningen under hela perioden innebär detta att den årliga ökningen av månadslönen för genomsnittsdirektören var 70 798 kronor. Motsvarande siffra för befolkningen var 733 kronor.

Att direktörerna har fått en högre procentuell löneökning sticker förstås i ögonen, men om man räknar ut vad den innebär i kronor så sticker det ännu mer. Skillnaden mellan sjuhundra och sjuttiotusen är betydligt större än skillnaden mellan 10 och 56.

Om direktörerna hade fått samma procentuella ökning som genomsnittet, det vill säga 10 procent för hela perioden, hade det inneburit en årlig ökning av månadslönen på 12 642 kronor, om man utgår från 2002 års nivå. Det är drygt 17 gånger mer än den genomsnittliga ökningen. Eller drygt 1 700 procent mer. Om ökningen hade varit 10 procent, alltså.

Nu var ökningen 56 procent, vilket innebär att den årliga ökningen av månadslönen för direktörerna har varit drygt 96 gånger större än motsvarigheten för hela befolkningen. Eller 9 600 procent.

Om direktörernas löneökningar hade varit samma som för alla andra skulle det innebära en ökning för hela perioden på 0,58 procent. Alltså: 10 procent för genomsnittet motsvarar 0,58 procent för direktörerna för att den faktiska löneökningen ska vara lika stor.

När man diskuterar löneökningar bör man prata konkreta siffror. Att beskriva ökningarna i procent är direkt missvisande eftersom samma procentuella ökning ger betydligt mer pengar till höginkomsttagare än till låginkomsttagare. En lika stor procentuell ökning ger ökande skillnader.

Vinst igen

2007-01-11

Jag blev faktiskt positivt överraskad av Hulterströms replik som publicerades i Nerikes Allehanda den 10/1. Det var länge sedan jag fick ett sakligt svar i en diskussion om vinstintressen i vården. Heder åt Hulterström!

Här är mitt svar på hans inlägg.

Varför är det så viktigt med vinst?

Jag vill börja med att tacka Karl Hulterström för ett seriöst och sakligt svar på min tidigare artikel om vinst i vården. Det är inte alltid som diskussioner i det här ämnet håller en sansad ton, vilket också har framgått av ett annat inlägg på den här sidan.

Man kan lägga många olika aspekter på det här med vinst i vården. Den ursprungliga frågan gällde rimligheten i att 34 miljoner av de skattepengar som går till Stockholms läns primärvård tas ut i vinst och förvandlas till privata förmögenheter. I samband med detta konstaterade jag att regeringens snabba avskaffande av den så kallade stopplagen kommer att leda till att ännu större belopp tas ut i vinstutdelningar framöver. Min fundering gällde på vilket sätt detta vinstuttag skulle göra vården bättre.

I sitt svar inleder Karl Hulterström med ett medhåll om att svensk vård håller hög kvalitet i internationella jämförelser. Samtidigt argumenterar han för att privat driven öppenvård får bättre betyg av patienterna (enligt svenskt kvalitetsindex). Detta anförs som ett argument för att andelen vinstdrivande vård bör öka.

Att den privata vården får bra betyg är förstås en positiv sak. Frågan är varför. När jag har fört diskussioner med privata vårdgivare har jag fått bilden att det inte främst är möjligheten att plocka ut vinst som är det viktiga, utan en rad andra saker. Det handlar om småskalighet, flexibilitet, korta beslutsvägar, närheten till patienterna, delaktigheten och möjligheten till medbestämmande. Inget av detta förutsätter en driftsform som sätter vinsten som det allt överskuggande målet. Och det finns ingenting som säger att vinstdrivande verksamheter per automatik leder till allt detta. Det enda man med säkerhet kan säga att vinstintressen inom vården leder till är att vården blir dyrare.

Ändå är det just vinsten som hela tiden återkommer när Svenskt Näringsliv diskuterar vård. Om det är effektivitet som är viktigt – tala då om effektivitet. Om det är kvalitet – tala då om kvalitet. Är det småskalighet man vill ha – tala då om småskalighet. Allt detta går alldeles utmärkt att implementera i icke-vinstdrivande verksamheter – och med goda resultat. Men på något sätt verkar det som om vinsten är viktigare än allt detta.

Hulterström lyfter fram vinsten som ett viktigt incitament för effektivitet och kvalitet. Utan detta incitament blir verksamheterna dåliga och ineffektiva, antar han. Min poäng är att vinsten i sig inte skapar effektivitet och kvalitet, utan att detta bara fungerar i kombination med andra marknadsmekanismer som mångfald och konkurrens. Men något sådant går inte att applicera inom sjukvårdssektorn eftersom den har en helt annan karaktär än den grönsaksmarknad som Adam Smith hade för ögonen när han skrev om den ”osynliga handen”. Därför måste man uppfinna och tillämpa artificiella marknadsmekanismer som offentlig finansiering, lag om offentlig upphandling och så vidare, vilket på sin höjd kan leda till dåligt fungerande marknader.

Det finns fler frågetecken kring det här med vinst och incitament. En klassisk fråga handlar om vilka som behöver incitament och vilka som tar ut vinst. I aktiebolag brukar fördelningen vara sådan att de anställda förväntas vara effektiva och kundinriktade medan aktieägarna tar hand om vinsten. I vissa fall kan de anställda vara aktieägare och då infaller inte denna uppdelning, men detta hör ju inte till vanligheterna.

Vad är vinsten för slags incitament, förresten? Varför ska sjuksköterskan, läkaren eller undersköterskan göra ett bra jobb? För att generera vinst? Eller för att fylla en viktig funktion i samhället? Kan det vara så enkelt att somliga börjar arbeta inom vården därför att man vill hjälpa andra människor. Eller kanske därför att det är roligt och utvecklande?

Om det var så att vinsten var det enda och viktigaste incitamentet så förstår jag uppriktigt sagt inte varför så många landstingsanställda gör ett så fantastiskt bra jobb. Varför skulle de göra det – om det inte fanns andra incitament?

Slutligen och återigen – på vilket sätt gör vinstutdelningar till privata förmögenheter att vården blir bättre? Borde inte skattemiljonerna göra större nytta inom vården?

Replik?

2007-01-10

Igår publicerade Nerikes Allehanda en replik av Björn Engholm med titeln ”Martin Lind skönmålar monopoleländet”.

Jag har ett par tips till Björn.

1. Skriv inte debattartiklar om du är arg. Skriv i dagboken istället.
2. Om du ska skriva en replik – läs igenom artikeln du ska svara på först.

Sedan en liten reflektion.

Marxismen härstammar från 1800-talet. Adam Smith skrev om den osynliga handen på 1700-talet. Utilitarismen kommer från 1600-talet. Är man anhängare av kapitalism bör man tänka till innan man anklagar marxismen för att vara ”gammal”.

Lägesrapport

2007-01-08

Lägesrapport kolon

Kör just nu tre metodkurser parallellt i Eskilstuna. Det börjar dra ihop sig också för de C-studenter jag handleder. Man skulle kunna säga att det är fullt upp.

Mikael Mogren och jag har bytt e-postadresser och fortsatt diskussionen som brevkompisar. Den flyter på bra.

Den här månaden blir en övergångsmånad. Jag ska sluta på Mälardalens Högskola och går istället in som politisk sekreterare på landstinget på halvtid. Andra halvan består även fortsatt av politiska uppdrag i landstinget. Det ska bli skönt med en arbetsplats.

Annars har jul- och nyårshelgerna förflutit utan några större katastrofer.