Sista träffen

Hojen är packad och ikväll är jag också det. Nu bär det iväg till Danmark på sista hojträffen för säsongen. Det blir dragracing, pölse och öl för hela slanten.

Björklund bluffar vidare

Att Jan Björklund är en riktig bluffare har visat sig i olika sammanhang. Jag har tidigare kommenterat bluffen om den gröna skatteväxlingens konsekvenser för svensk basindustri. Nu har Sveriges Radio P1 granskat utbildningsministerns uttalanden om den svenska skolan och konstaterar att det mesta av Björklunds och Folkpartiets svartmålning av skolan baserar sig på lögner, överdrifter och feltolkningar av internationella undersökningar. En stor skolbluff, alltså.

Genom att återkommande svartmåla svenska elever och lärare försöker Björklund skapa en starkt missvisande bild av den svenska skolan som en verksamhet i kris och utifrån den bilden motivera sin hårdföra skolpolitik. I programmet konstateras att det pågår flera omfattande reformer inom skolområdet och att flera av åtgärderna utformats för att råda bot på den så kallade ”skolkrisen”. Men vid närmare granskning visar det sig att det knappast råder någon kris. I alla fall inte i skolan. Möjligen på utbildningsdepartementet. I alla fall nu, efter dessa avslöjanden.

Hursomhelst, på programseriens hemsida finns länkar till de undersökningar Björklund väljer att förvränga. Den samlade bilden som framträder vid granskningen, och som även bekräftas av olika experter som uttalar sig, är att Björklunds slutsatser är både felaktiga och överdrivna.

När det gäller tolkning av statistik får utbildningsministern underkänt.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att Sveriges utbildningsminister, ytterst ansvarig för den svenska skolan, har så allvarliga problem med att hålla sig saklig i relation till källor. Vad är det för ett föredöme för våra elever? Med vilken trovärdighet ska Björklund kunna ställa krav på elevernas matematikkunskaper när han själv har uppenbara svårigheter att tolka statistik och jämföra siffror?

Tur att inte alla elever gör som Björklund när de ska förhålla sig till fakta. Då skulle vi verkligen ha kris i skolan.

Trafikpucko

Igår blev vi omkörda av en galning i en SAAB. Svårt att uppskatta hastigheten, men fort gick det. Först i vänsterfilen på motorvägen och sedan snabbt in på infarten till Marieberg centrum, rakt framför våran bil. På 50-sträckan spann bilen loss och lämnade en lakritsrem efter sig. Vi hann se ytterligare några galna omkörningar på vägen mellan motorvägsavfarten och IKEA-rondellen innan bilen försvann i riktning mot Kumla.

RLH 830 var registreringsnumret. Se upp för den bilen!

Motion och barnaga

I morse kände jag ett stort motstånd mot att ta på mig springskorna. Det hade varit mycket skönare att sätta sig ner vid köksbordet, rosta lite bröd med marmelad och ost och bara njuta av smakkombinationen av fett och socker.

Men jag kom iväg. Det var viljans seger över karaktären. Och nu känns det mycket skönare. Jag ångrar inte mitt val.

Att avstå från motion kan jämföras med barnaga, folkpartistisk skolpolitik och moderat kriminalpolitik. Det är en snabb, enkel, bekväm och felaktig lösning på en komplex problematik.

Barnaga är oerhört effektiv på kort sikt. Den ger omedelbara resultat i form av blind lydnad och svår ångest. Barnet upphör direkt med det oönskade beteendet. Men varför? Varför sköter sig barnet? Är det därför att barnet förstår varför det oönskade beteendet var fel eller därför att det oönskade beteendet leder till misshandel?

Folkpartistisk skolpolitik med sina prov, omdömen, pekpinnar och regleringar är ett effektivt sätt att styra elever till disciplin och utantillinlärning. Det är utifrånstyrning med hjälp av piska och morot. Sådana system gör eleverna till flipperkulor. De studsar runt genom att de blir hänvisade och puttade i olika riktningar, men förstår själva inte varför.

Moderat kriminalpolitik bygger på samma enkla principer. Håll dig inom lagens råmärken, annars blir du straffad. Ju allvarligare brott, desto hårdare straff. Och om du inte har förstått vinken efter en straffperiod så blir du inlåst igen. Brottslingar ska sitta inne, helst på vatten och bröd, och ”vanliga människor” ska kunna vara ute. Återigen handlar det om att dela upp människor i olika kategorier. Återigen är det enkla, självklara och till synes effektiva lösningar som går före långsiktigt förebyggande arbete.

Jag motionerar inte därför att det är skönt att ta på sig träningskläder och tvinga en morgonstel kropp till rörelse. Det skulle vara mycket enklare att lyda kroppens egna signaler och ligga kvar i sängen eller möjligtvis sätta sig i favoritfåtöljen framför en mastodontfilm i sällskap med en chipspåse och en skål med glass. Ett sådant val hade gett en omedelbar tillfredsställelse men på sikt leder det till katastrof. Att tänka långsiktigt, förstå sammanhangen och ta beslut som på kort sikt och med begränsad logik kan verka orimliga, det är ett framgångskoncept.

Barnuppfostran är ingen lätt sak, det ska gudarna veta. Men något jag i alla fall har lärt mig är att om barnet har en viss föreställning om något så är det i princip omöjligt att få barnet att agera mot den föreställningen. Inte med de metoder jag har använt mig av i alla fall. Men jag har sett vad som händer när ”polletten trillar ner” och när barnet förstår och får en egen motivation. En egen drivkraft. Då händer det saker.

I skolans värld handlar det om att stärka elevernas inre motivation, om att bidra till en förståelse av sammanhangen och om att utveckla förmågor och kritiskt tänkande som kan användas till att hitta konstruktiva lösningar. Allt detta blir till väldigt svåra uppgifter för lydiga och väldisciplinerade elever som under hela skoltiden drillats i konsten att lära sig utantill. Jag har mött dem i universitetsvärlden och det är en tragisk syn. Uppgifter av typen ”applicera teori A på problematik B” blir helt omöjliga.

Brottslighet är ett socialt fenomen. Dels är den socialt definierad – brott är den typ av handling som riksdagen har definierat som olaglig och som ska föranleda straff. Men den är också en funktion av graden av social sammanhållning. Ett samhälle med stora klasskillnader får högre brottslighet. Straffgraden är en irrelevant variabel i sammanhanget. Det spelar ingen roll om det är dödsstraff för mord – desperata människor mördar i alla fall.

Vad det handlar om är att skapa en samhällsgemenskap där människor avstår från oönskade gärningar inte därför att de är olagliga utan därför att de känns fel. Men för att nå dit krävs en politisk vilja och en del beslut som i det korta perspektivet kan verka långsökta men som i det längre perspektivet har visat sig leda till framgång.

Persson seglar vidare högerut

För den som liksom svävar över alla andra kan ett partiföreträdarskap lätt bli till en fotboja. Särskilt om glappet mellan den egna verkligheten och partimedlemmarnas blir för stort. Men så snart fjättrarna bryts är det fritt fram att segla iväg. Nu syns det var Persson hela tiden har haft sin hemvist. Första anhalten var konsultbranschen. Inget fel i det, kanske. Men det var många partimedlemmar som höjde på ögonbrynen och mot den signalen visade den nyblivne konsulten föga förståelse. Och nu, i det senaste utspelet, kommer en rad erkännanden i synen på regionfrågan som tydligt indikerar Perssons politiska hemvist. Landstingen ska avskaffas, sjukvården förstatligas och regionfrågan förhalas. I dessa frågor står Persson inom samma hägn som moderaterna.

Vad blir nästa steg? Tillbaks till regeringskansliet och konsulta lite?

Om det är höga konsultarvoden före detta statsministern är ute efter har han onekligen skaffat sig rätt kompisar. Det är hos högern stålarna finns. Och har jag förstått saken rätt finns det en del utgifter i Perssons hushållsbudget som måste täckas upp.

Nu är det inte så att jag missunnar Göran Persson ett bekvämt och trivsamt liv som välbetald estradör, det är inte där skon klämmer. Vad jag reagerar emot är de uttalanden och ställningstaganden som nu bubblar upp i olika sammanhang. Vad var det för värden och föreställningar som vår tidigare partiordförande gick och bar på egentligen? Vilken verklighet levde han i? Kanske är det inte helt feluppfattat att det i stora stycken var han som förlorade valet åt oss.

Gammal-ny svensk dataordlista

Det är stor underhållning att lyssna på när traditionell svenska beskriver ny teknik.

Dator – Datan
Monitor – Datan
Tangentbord – Datan
Skrivare – Datan
Diskett – Kassett
CD-skiva – Trissa
DVD-skiva – Trissa
USB-minne – Bricka
Hårddisk – Minnet
Arbetsminne – Minnet
Skrivbordet – Minnet
Modem – Internet
Switch – internet
Hubb – Internet
Trådlöst nätverk – Internet
3G-anslutning – Internet
3G-modem – Stropp
Minneskort (till kamera, telefon mm) – Flärp

Breaking the law

Idag har jag brutit mot lagen.

För att komma fram till en praktisk och smidig lösning med privatläkarpraktiken i Askersund medverkade jag idag i ett beslut som innebär att landstinget bryter mot gällande lagstiftning.

Nu var jag inte ensam om detta – samtliga partier i Hälso- och sjukvårdsnämnden ställde sig bakom beslutet.

Men nog känns det lite obekvämt att man ska tvingas begå brott för att kunna hitta en rimlig lösning för Askersundarna.

Och med förslaget att tvinga samtliga landsting att införa vårdval kommer allt utom etableringsfrihet och marknadsmekanismer inom primärvården att bli olagligt.

Snart får man väl byta titel till ”kriminell”. Regeringen gör ju allt för att det ska bli straffbart att bedriva vanlig, hederlig socialdemokratisk landstingspolitik.

Nåväl, det är inte första gången i historien som en stat gör det olagligt att vara lite demokratisk.

Slutsatser om syndabockarna

Några snabba slutsatser efter att ha sett Dokument Inifrån: Syndabockarna.

1. Jan Björklunds skolpolitik är populistisk och syndabocksfokuserad, inte konstruktiv och problemlösningsfokuserad. Den erbjuder enkla och felaktiga lösningar och vill inte se komplexiteten i problematiken. Den går hem hos dem som inte är insatta. Björklund är vår tids stora demagog. Han säger vad folk vill höra, men hans skolpolitik kommer på sikt att göra situationen värre för våra barn.

2. När skolor, socialtjänst och kommunpolitiker accepterar att det råder särskilda villkor och särskilda lagar i invandrartäta områden tar man ställning för en strukturell rasism som varken gynnar mångkultur eller mänskliga rättigheter. Att acceptera aga med hänvisning till att det är en del av en viss kultur är inte att visa respekt för den kulturen. Det är att ge sitt godkännande till brott mot de lagar och rättigheter som utgör själva grunden i det öppna och demokratiska samhället.

3. Barn till föräldrar som agar har rätt till skydd, oavsett vilken kultur man räknar sig till eller vilket land man kommer ifrån.

4. Det är inte en välgärning att respektera aga med argumentet att ”det är en del av kulturen”.

5. I Sverige gäller svensk lag. Ingen kultur står över lagen. Ingen religion står över lagen. Att se mellan fingrarna när vissa religiösa eller kulturella grupper bryter mot lagen är att bryta mot lagen.

6. I Sverige lever vi upp till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Ingen kultur står över dessa rättigheter. Ingen religion står över dessa rättigheter. Att se mellan fingrarna när vissa religiösa eller kulturella grupper bryter mot mänskliga rättigheter är medhjälp till brott mot mänksliga rättigheter.

7. Att acceptera aga är att förvägra människor (barn) deras grundläggande mänskliga rättigheter.

8. Aga är ett samhällsproblem, inte ett invandrarproblem.

9. Att se aga som ett invandrarproblem är rasism.

10. Har du inte sett programmet? Gör det. Det finns på svt:s hemsida. Fri television.

Om skillnaden mellan solidaritet och allmosor

Varför ska miljonärer ha barnbidrag? Är det inte bättre om bidragen enbart betalas ut till dem som mest behöver dem?

Svar: nej. Det är inte bättre. Inte på något sätt, faktiskt. Varför?

1.
Generella välfärdssystem är enkla och billiga. Selektiva system med inkomstprövning är krångligt och dyrt. Jag tycker att enkelt och billigt känns mer attraktivt än krångligt och dyrt.

2.
Om syftet är att omfördela resurser så är generella välfärdssystem betydligt mer ändamålsenliga än selektiva. Det sker en omfördelning genom att höginkomsttagare betalar mer i skatt. Sedan är utdelningen lika för alla. Nettoinbetalningen blir större ju mer man tjänar. Där sker en omfördelning.

I ett behovsprövat välfärdssystem blir nettovinsten liten. Jämför storleken på miljonärens skatteinbetalning med storleken på barnbidraget. Det ekonomiska omfördelningsargumentet håller inte.

3.
Generella välfärdssystem omfattar alla. Miljonären betalar till något som miljonären får del av. Alla är med.

I behovsprövade välfärdssystem får höginkomsttagare betala till låginkomsttagare utan att de själva får del av välfärden. Ett tydligt exempel på detta är USA, där en stor medelklass betalar skatt till offentlig sjukvård och offentliga skolor som man själv inte utnyttjar, och sedan avgifter till privat sjukvård och privata skolor som man utnyttjar. I ett sådant system är det en naturlig reaktion att inte vilja betala skatt. Varför ska man betala till något som man själv inte får del av? Det blir dubbla inbetalningar.

4.
Det är omöjligt att skapa jämlikhet med selektiva välfärdssystem. De bygger på att det finns två parter: den som ger och den som får. Dessa parter finns inte utan systemet: det är systemet som skapar dem. Så länge den uppdelningen finns kommer det inte att kunna skapas jämlikhet. Ett selektivt välfärdssystem delar in samhället i givare och mottagare. Det skapar klyftor mellan människor. Det delar in människor i kategorier.

I generella välfärdssystem är alla givare och tagare. Alla ger, alla tar. Ibland ger man mer, ibland tar man mer. Förhållandet förändras över tid. Men det innebär inte att man klassificeras i en bidragstagarkategori och stämplas som en belastning för samhället.

5.
Selektiva välfärdssystem bygger på allmosetänkande. De rika betalar till de fattiga. Det finns ett begrepp för detta: pauperism. Tillståndet att vara biståndstagare. Begreppet har sin historia från tiden med fattighus och det som benämndes ”The poor law”. Även om pauperismen handlade om att ge bistånd och uppehälle till fattiga (eller mer riktigt, författigade) så var det ett konserverande system. Pauperism som välfärdssystem hjälper fattiga, men det skapar också fattiga. Det definierar fattiga som kategori och inkorporerar den kategorin i själva systemet. Den selektiva välfärden och de nya moderaterna fullföljer en välfärdstradition som skapar och återskapar utslagna människor, definierar dem som utslagna och låser fast dem i utanförskap.

Generella välfärdssystem bygger på solidaritet. Gemensamt ansvarstagande. Att som medborgare i en samhällsgemenskap tillsammans med andra verka utan egenintresse för hela samhällets bästa. Det är den ideologiska grunden för den generella välfärden. Ett generellt välfärdssystem delar inte in människor i grupper, utan ser alla som jämlika medborgare.

Slutsats:
Vid en första anblick kan det tyckas självklart att miljonärer inte ska ha barnbidrag, men vid närmare eftertanke och med fler aspekter tagna i beaktande blir det lika självklart att höginkomsttagare har samma rätt till välfärd som låginkomsttagare – och vice versa.

Alla har rätt till god välfärd. Alla har rätt till den bästa vård som finns att få. Alla har rätt till en god utbildning. Alla har rätt till vård och omsorg av hög kvalitet. Vi ska inte ha ett samhälle som delar in människor i kategorier och som erbjuder olika bra vård, olika bra utbildning och olika bra omsorg beroende på vilken kategori du tillhör. Ett sådant system bygger på föreställningen att somliga är värda en bättre vård medan andra kan få hålla tillgodo med en sämre vård. Alltså att olika människor är olika mycket värda.

Och det är egentligen den principen som ligger till grund för hela resonemanget. Vad innebär det att alla människor är lika mycket värda? Vad får den principen för konsekvenser för hur vi kan utforma våra välfärdssystem?

Skattepengar till privata förmögenheter

Svenska dagbladet rapporterar återigen om något som vi skattebetalare kommer att få se mer av framöver. Den här gången är det privata vårdbolaget Maria beroendecentrum i Stockholm som lät sina delägare plocka ut 84 miljoner i aktieutdelning förra året. Det är pengar som hade kunnat användas till andra angelägna behov inom vården, men eftersom Maria beroendecentrum är ett vinstdrivande bolag med giriga aktieägare så hamnar förmögenheten i privata fickor istället.

Genom att ”slimma organisationen” och se till att ha en ”hängiven personal” har bolaget kunnat skapa ett överskott i verksamheten. Av detta överskott har 84 miljoner delats ut till ägarna. Det är alltså den här typen av rofferier som personalen ska vara hängiven åt. Samma sak med mervärdet av att slimma organisationen. Varför ska den slimmas? För att frigöra skattemedel så att fler kan få vård? Nej, för att ägarna ska kunna köpa en ny båt.

Det känns lite medeltid att skattemedel som från början var avsedda till vård och omsorg återigen ska delas ut som avkastning till dem som redan har mer än de behöver.

Men exemplet är viktigt. Det visar vems intressen som gynnas av den borgerliga privatiseringspolitiken. Intresset ljuger aldrig.