Vad Sverige behöver och Socialdemokratins roll i detta

Sverige behöver en stark och tydlig politisk kraft som kan förstå sin samtid, som kan analysera aktuella skeenden, som kan formulera visioner på ett sätt som människor uppfattar som relevant och som kan presentera en tydlig och realistisk politik för att föra Sverige ut ur detta borgerliga mörker.

Vad är det som händer i Sverige idag? Det första inlägget i den här serien ger ett brottstycke av samtiden. Det handlar inte enbart om utförsäkringar och arbetslöshet, utan om något mycket mer och mycket större. Hela samhället håller på att förändras. Det vi ser och fastnar för i den borgerliga politiken är bara enskilda uttryck för denna förändring. Vad det gäller är att greppa helheten. Vad är det som händer egentligen? Vilken skog befinner vi oss i? Den frågan behöver vi prata mer om och relatera vår politik till.

Ta diskussionen om RUT-avdragen till exempel. Det handlar inte bara om att göra det enklare för medelklassen att få livspusslet att gå ihop. Det är också en reform som får avgörande konsekvenser för hur den framtida arbetsmarknaden kommer att se ut, vilka jobb som kommer att finnas när dagens gymnasister tar studenten och vilket samhälle vi kommer att ha om tio eller tjugo år. Ska vi ha en arbetsmarknad med serviceinriktade låglöneyrken eller en arbetsmarknad med klimatinriktade kunskaps- och högteknologiföretag?

Eller ta det som för tjugo år sedan hette ”att införa mångfald och valfrihet i skolan”. Idag ser vi resultatet: ett fåtal vinstdrivande skolkoncerner som i stora delar ägs av internationella riskkapitalbolag, sämre kunskapsresultat hos svenska elever i internationella jämförelser och en växande kunskapsklyfta mellan olika elever och olika skolor.

Eller de så kallade avregleringarna av elmarknaden, SJ och Apoteksmarknaden, vilka samtliga kan betraktas som veritabla misslyckanden i relation till sina egna ursprungliga mål. Elpriserna skulle sjunka, de har chockhöjts. Tågtrafiken skulle bli snabbare och bättre, den blev sämre. Medicinerna skulle bli billigare, de blev dyrare. Och trots det har konsumtionen ökat – särskilt bland unga tjejer. Apoteksomvandlingen har alltså fört med sig direkta hälsokonsekvenser, utöver de oönskade prisökningarna.

Vad är bakgrunden till det som pågår? Vilka är mekanismerna? Hur kan man förstå samtiden? Svaren på dessa frågor är avgörande för socialdemokratins möjligheter att leverera adekvata lösningar. Vi behöver ta del av och förstå den kunskap som finns. Då kan vi förutse de långsiktiga konsekvenserna av olika politiska beslut. Det ger oss trygghet i att undvika misstag, men framförallt ger det oss kraft i att driva igenom verksamma och framgångsrika reformer.

En gnutta hopp

Var det detta som svenskarna tänkte sig när de lade sin röst på alliansen? Det verkar inte så. Mycket tyder på att stora delar av det borgerliga projektet har kommit med på köpet, så att säga. Många har röstat på det trovärdigaste alternativet för sunda statsfinanser. Ökade klyftor, social nedrustning, omotiverade privatiseringar och utförsäljningar av gemensam egendom är det egentligen ganska få som ställer sig bakom. När frågorna ställs på sin spets verkar det som att svenskar i allmänhet bär på värderingar som ligger väldigt nära socialdemokratins ideologiska kärna.

Enligt de mätningar som faktiskt har gjorts om svenskarnas inställning till välfärden finns det inga tecken på sviktande uppslutning kring välfärdspolitiken. Snarare tvärt om. Samhällsmodellen med höga skatter och en väl utbyggd välfärd som är offentligt organiserad har ett grundmurat stöd i opinionen. De senaste åren har det till och med skett en ökning av viljan att betala mer skatt – om den går till välfärdsstatliga ändamål. Fler ställer också upp bakom de kollektivt finansierade socialförsäkringarna. Färre misstänker att folk fuskar med bidrag och ersättningar.

Svenska folket ogillar utförsäljningar av gemensam egendom. De omfattande försäljningar som har forcerats igenom de senaste fyra åren genomförs uteslutande på ideologisk grund. Försäljningen av statens aktier i Nordea är en ren förlustaffär, vilket förbluffar finansanalytikerna. I Stockholm har rean på offentliga verksamheter antagit rent groteska proportioner. Förutom att man säljer långt under marknadspriset har det också förekommit en mängd jävsrelationer där borgerliga politiker själva köper upp verksamheterna som de säljer ut. De så kallade avknoppningarna har uppmärksammats av EU-rätten, kammarrätten och Regeringsrätten som nu har satt stopp för utförsäljningarna. Men de borgerliga majoriteterna anser inte att de har gjort några fel.

Sammantaget verkar det som att vi är inne i en utveckling som ganska få egentligen vill ha. Inte ens de konservativa ministrarna verkar vara nöjda över politikens negativa men förutsebara konsekvenser. Man förstör välfärden och när effekterna gör sig gällande är det förövarna själva som först är framme och beklagar sig. Detta gäller främst de effekter som är alltför påtagliga för att kunna bortförklaras eller förnekas. Bilden påminner om barnet som river ner sitt eget sandslott och sedan gråter över förödelsen, oförmöget att förstå kopplingen mellan det egna handlandet och konsekvenserna därav.

Alltså, å ena sidan utvecklas samhället i en mycket negativ och farlig riktning. Den sidan av myntet ger all anledning till att bli pessimistisk över utvecklingen. Men å andra sidan verkar det inte finnas något stöd i opinionen för denna utveckling. Människorna vill egentligen något annat, framstår det som.

I denna enkla ekvation ligger flera möjligheter och samtidigt också kanske lösningen på socialdemokratins kris idag. Även om väljarna inte har röstat på socialdemokraterna i den utsträckning de gjort tidigare så bär de på socialdemokratiska värderingar. Problemet är att partiet inte har uppfattats som en trovärdig bärare av dessa värderingar. Till och med moderaterna har lyckats uttrycka flera av dessa värderingar med större trovärdighet än socialdemokratin själv. Det är ett rejält underbetyg på det socialdemokratiska partiets förmåga att formulera sig trovärdigt om vad socialdemokratin står för.

Tigerekonomins sociala baksida

Anders Borg är nöjd med den svenska ekonomin. Vad han borde vara mindre nöjd med är det svenska samhället. Bakom finansministerns tillväxtskryt döljs en social och ekologisk utveckling som är mycket oroväckande.

Man kan ha synpunkter på hur den svenska ekonomin faktiskt har utvecklats jämfört med andra länder. Omdömet om Sveriges ekonomiska framgång är inte entydigt. Ändå är det den som brukar framhållas som en framgångsfaktor vid internationella jämförelser. I vilket avseende är dock oklart – Sveriges BNP-utveckling sticker inte ut nämnvärt i internationella jämförelser. Statens årsredovisning för 2009 visar upp ett underskott på -176 miljarder. I många kommuner ägnar man sig fortfarande åt nedskärningar, bland annat i Stockholm där moderaterna håller på att skjuta hela den ideella ungdomsidrotten i sank. När Borg pratar ekonomi är det konsekvent ett mycket selektivt urval av positiva siffror som presenteras. Den som vill veta hur hela samhället mår ekonomiskt får leta på andra håll.

Men det finns andra aspekter på samhället än de ekonomiska. Arbetslösheten i ”tigerekonomin” Sverige är idag en procent högre än den var i september 2006. Ungdomsarbetslösheten är fyra procent högre.

Andelen socialbidragstagare har ökat kraftigt under det borgerliga regeringsinnehavet, speciellt bland ungdomar. 2009 var antalet ungdomar med försörjningsstöd mer än 10% högre än 2006. Bland män i åldern 55-63 år har antalet socialbidragstagare inte varit så högt som det är idag sedan början på 80-talet då mätningarna startade. Totalt ökade antalet hushåll med försörjningsstöd med 18723 mellan 2006 och 2009 och än så länge finns det inget som tyder på att bidragsberoendet minskar.

Medan denna sociala utarmning pågår fortsätter den moderatledda regeringen med sina aggressiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Mellan 2006 och 2009 har den tiondel som tjänar minst sett sin disponibla inkomst sjunka med 5 200 kronor om året (SCB). Under samma period har den rikaste tiondelen fått 67 100 kronor mer. Mönstret är tydligt: ju mindre man tjänar desto mindre har inkomsten ökat. Ju mer man tjänar, desto större har ökningen varit. Och för dem som tjänar minst har den disponibla inkomsten alltså minskat under perioden.

Resultatet av denna medvetna politik är ökade klyftor. Detta visar sig också i den internationella statistiken (Eurostat), där Sverige tydligt har halkat efter i jämlikhetsligan. År 2006 var det bara Slovenien och Danmark som hade lägre Gini-koefficient än Sverige. Tre år senare, 2009, har det borgerligt styrda Danmark halkat ner från första till tionde plats. Sverige har blivit omsprunget av Norge, Ungern och Slovakien och hamnar på femte plats. Första platsen intas av Slovenien som under ledning av sin socialdemokratiske premiärminister Borut Pahor har lyckats minska sin Gini-koefficient nästan lika mycket som Reinfeldt och Borg har ökat Sveriges.

Men ojämlikhet är inte bara siffor i statistiken. Den ökande barnfattigdomen får högst påtagliga konsekvenser för enskilda liv och blir en tydlig klassmarkör som sätter djupa spår i den vardande personligheten. När känslorna av mindervärde och otillräcklighet breder ut sig i de mest utsatta befolkningsskikten kommer de till uttryck i ett ökat socialt avstånd mellan människor, ett kallare samhällsklimat, skarpare motsättningar mellan olika grupperingar och en ökad egoism. Sociala murar byggs upp mellan människor och områden och definierar in individer i sociala kategorier. Sverige blir en mångfald av homogena grupperingar, snarare än ett möjligheternas land för varje individ.

Ojämlikheten slår blint. Den drabbar alla. Även de som har fått generösa skattesänkningar utsätts för ojämlikhetens konsekvenser. När den så kallade valfriheten breder ut sig sker det på bekostnad av verklig frihet. Utbudet av tandkräm slår nya rekord men samtidigt begränsas den reella friheten genom tillväxten av otrygga områden och privatiseringen av det offentliga rummet. Vissa områden gör man bäst i att undvika, för att slippa risken att bli rånad eller mördad. Okända individer bör man inte söka ögonkontakt med, man vet ju inte vad de kan få för sig.

Så byts tillförsikt och förtroende ut mot rädsla och misstro. Den svenska godtrogenheten ersätts med en kontinental misstänksamhet. Med ökande klassklyftor hårdnar kampen för överlevnad. Hungriga vargar och ivriga bävrar klättrar på varandra för att komma uppåt i den allt brantare samhällshierarkin. De klättrar på sina tidigare jämlikar.

Det hårdnande klimatet breder också ut sig på våra arbetsplatser. Högre krav och mindre trygghet ger näring åt den arbetsrelaterade ohälsan. Istället för att bli en källa till självförverkligande och utveckling blir arbetet en källa till stress och förslitning. Färre får arbeta mer och den som inte lever upp till kraven hänvisas till det allt grovmaskigare sociala skyddsnätet.

Nya välfärdssjukdomar får fäste och sprider sig; någonstans under allt överflöd gror den nötande känslan av tomhet och otillräcklighet. Vi dövar den med konsumtion och ännu mer konsumtion, men på något sätt känns det som att den aldrig blir riktigt mätt. Nånting är fel, men det är oklart vad. En växande grupp frustrerade unga män hävdar att allt beror på ”massinvandringen”.

Den sociala urgröpningen av samhället följs åt av en motsvarande värdeförskjutning. Denna förskjutning har två viktiga källor. De ökande klyftorna eroderar solidariteten mellan människor och privatiseringarna av välfärden urholkar demokratin och medborgarskapet. Så förvandlas människan i det borgerliga Sverige från en ansvarstagande medborgare till en krävande kund. Förändringen drabbar alla. Att vi själva avskärmar oss från omvärlden och sätter våra egna ekonomiska intressen främst innebär att människor runtomkring oss gör likadant. Om vi själva inte är beredda att ställa upp för andra kan vi inte heller räkna med att andra ställer upp för oss. Grundfrågan handlar om vilket samhälle vi vill ha och vilken sorts människor vi vill omge oss med.

Också själva samhällsstrukturen är stadd i förändring. Marknadiseringen breder ut sig till fler och fler sektorer. Numera är det inte bara byggentreprenörer och leverantörer av mediciner och medicinsk teknik som ägs av vinstdrivande konglomerat, utan även förskolor, skolor, äldreboenden, vårdcentraler och akutsjukhus är underställda kapitalets rörelselagar. Resultaten är samma som de alltid har varit: verksamheterna dräneras på resurser som istället går till vinst, kostnaderna ökar, skillnaderna i kvalitet mellan olika verksamheter ökar och förutsättningarna för en rationell och långsiktig planering raseras. Till detta kommer det enorma risktagande som en ökad marknadisering innebär, vilket den senaste ekonomiska krisen har påmint oss om men som vi tydligen inte har lärt oss något av.

Allt detta hänger ihop. Utslagningen, den sociala utarmningen, den ökande ojämlikheten, rädslan, misstron, egoismen, förvandlingen av människor från medborgare till kunder, förvandligen av barn från individer till varor, den ökande ohälsan, de ökande motsättningarna och det hårdnande sociala klimatet utgör delar av en och samma utvecklingstrend: samhället håller på att bli mer och mer kapitalistiskt.

Ekonomin sägs vara på väg åt rätt håll, men samtidigt gröps välfärden ur. Det sociala kittet håller på att krackelera. Väldigt mycket är på väg åt fel håll. Flera av förändringarna är irreversibla. Framställd på det här sättet bär utvecklingen på en veritabel dystopi. Hur kunde det bli så här? Var det detta svenskarna tänkte sig när de lade sin röst på alliansen?

fortsättning följer…