Archive for juli, 2009

Ett borgerligt utspel om skolan

2009-07-31

Nu har alltså sex friskolekramande så kallade socialdemokrater gått ut i DN debatt och skrivit kongressombuden på näsan i friskolefrågan. Jag undrar vad som är syftet med detta utspel.

Vill man provocera fram en reaktion och så split i partiet?
Vill man förekomma och begränsa diskussionen på kongressen?
Eller vill man bara ha publicitet?

Det är beklämmande att skoldiskussionen ska behöva domineras av marknadsnaiva jönsar, men dessvärre är jag rädd att det är mediaformatet som sätter en del begränsningar för vilken typ av inlägg som släpps fram. En artikel som istället hade betonat riskerna med att låta skolsystemet styras av marknadsprinciper hade förmodligen haft sämre möjligheter till publicering i den borgerliga pressen. Som ledande borgerlig tonsättare för den offentliga debatten är det naturligtvis mumma för DN om ett gäng aningslösa sossar gör utspel som i flera avseenden är till skada för ett redan sargat parti. I det perspektivet är själva publiceringen en billig belöning i relation till skadan man åstadkommer på partiet.

Jag kan inte se att den här sortens utspel i DN på något sätt bidrar till en öppen och konstruktiv diskussion. Tonen är varken prövande eller resonerande, utan det är färdiga lösningar som läggs fram under hotet av att vi riskerar att förlora valet om vi inte ställer upp på dem. Inlägget är kategoriskt och dogmatiskt och fyller på det viset i och för sig ett av de viktigaste kriterierna för att komma i fråga för publicering. Men man undrar samtidigt vad som är baktanken. Ja till friskolor till varje pris – allt motstånd ska krossas eller vad?

Dessutom är inlägget genuint borgerligt. Här är ett exempel på en formulering som blir väldigt märklig för att komma från socialdemokrater:

”Att göra vinst på gemensamt finansierad verksamhet anses fult. Vi har dock svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda”.

Det är inget ovanligt resonemang som sådant – jag hör det från moderater hela tiden. Möjligen har närheten till huvudstaden lockat Robert Noord och hans kompisar till lite för många Almega-konferenser. Det är lätt att falla in i den nyliberala retoriken bara genom att den är så enkel och därför gäller det för oss socialdemokrater att tänka till lite extra. Är strävan efter vinst verkligen så harmlös som Almega-demagogerna vill låta påskina? Den frågan diskuterar jag gärna lite mer ingående under kongressen om det bjuds möjlighet.

Andra frågor som är centrala för den socialdemokratiska skolpolitiken är friskolesystemets konsekvenser för segregationen och möjligheten till långsiktig och hållbar planering av utbildningsutbudet, innebörden i en socialdemokratisk kunskapssyn, barnens rätt till en allsidig och saklig undervisningsmiljö, barnens rätt till religionsfrihet och barnens (inte föräldrarnas) rätt att själva välja skola. Framförallt den socialdemokratiska kunskapssynen tycker jag borde vara föremål för en betydligt mer omfattande diskussion än vad som nu är fallet. Borgarna har verkligen lyckats i sina försök att göra skolfrågan till en fråga om driftsformer och möjligheten för privata entreprenörer att plocka ut något så harmlöst som lite vinst.

Socialdemokratin är ett antikapitalistiskt parti. Vi tror inte att man kan lösa välfärd och mänskliga behov enligt kapitalets principer. Det måste till samordning och andra drivkrafter än strävan efter vinst för att vård, skola och omsorg ska kunna utvecklas till trygga, rättvisa och solidariska verksamheter. Det har också internationella jämförelser betonat starkt: vikten av samordning och planering av grundläggande sociala samhällsfunktioner och faran med att lägga ut sådant på marknaden.

Det är förvånande hur socialdemokrater, även om det rör sig om ett fåtal, kan gå ut i DN och så flagrant torgföra kapitalets intressen i skolfrågan. Allt faller borgarna i händerna: forumet, formen, tonen, argumenten och förslagen. I bästa fall kan dessa kommunpolitiker ursäktas för sin naiva inställning till marknaden. I värsta fall har de abdikerat för den konstanta strömmen av borgerlig skolpropaganda från Björklund och agerar på det här sättet som en del i ett försök att återupprepa den skolpolitiska kupp som forcerades igenom kort efter valet. I vilket fall är min förhoppning att diskussionerna på kongressen inte låter sig styras upp av den här sortens utspel, utan att alla ombud känner sig fria att diskutera framtidens socialdemokratiska skolpolitik utifrån sina grundvärderingar.

Annonser

Riga – en ockuperad stad

2009-07-31

1941-1944 Tysk nazism
1944-1991 Sovjetisk kommunism
2009 Svensk kapitalism

IMG_5619
Swedbank-skrapan dominerar Rigas skyline

IMG_5624
Enskilda Banken har också hittat hit

IMG_5625
Liksom en del annat som hör kapitalismen till

IMG_5638
”Gamla stan”

IMG_5645
Mer kapitalism

IMG_5652
Här följer en del inhemska varumärken

IMG_5655IMG_5656IMG_5658IMG_5659IMG_5660IMG_5661IMG_5662
IMG_5669
Ännu ett av Rigas många bank-komplex

IMG_5693
Skadeglädjen den bästa är…

IMG_5683
Det fanns i alla fall en anständig toalett 😉

Hur går det?

2009-07-23

Jaha, regeringen. Hur går det med jobbpolitiken?

Örebro open art

2009-07-22

DSC00644Undrar om det finns någon tanke med att sätta upp just det här konstverket på en galleria som heter ”Krämaren”?

Vem får betalt?

2009-07-22

Den stundande massvaccineringen mot svininfluensan ger anledning att fundera över hur vi människor har valt att organisera produktionen av våra mediciner. Är det rimligt att den främsta drivkraften för medicintillverkningen är strävan efter vinst?

Svininfluensan väcker många funderingar. Hittills har det varit två frågor som har stått i fokus för nyhetsrapporteringen: ”Vilka kommer att bli vaccinerade?” och ”Vem ska betala för vaccinet?”. En fråga som inte har fått särskilt mycket uppmärksamhet är ”Vem får betalt?”.

Idag har Svenska Dagbladet tagit på sig det hedersamma uppdraget att svara på den frågan. ”Influensan bingo för vaccinjättar” är den målande rubriken. Det är tre stora bolag som dominerar marknaden, brittiska Glaxo Smithkline, schweiziska Novartis och franska Sanofi-Aventis. Även amerikanska Baxter är, enligt Svenska Dagbladet, ”en viktig aktör”. Föga förvånande ser dessa bolag stora affärsmöjligheter i pandemin.

När länder världen över gör gigantiska beställningar av vaccin är det alltså stora, vinstdrivande läkemedelsföretag som levererar produkterna. Sverige har beställt 18 miljoner doser (två per invånare) från läkemedelsbolaget Glaxo Smithkline. Globalt har företaget fått beställningar på nästan 600 miljoner doser, motsvarande ett värde av 33 miljarder kronor.

Läkemedelsbolag brukar ha en seriös framtoning – vi lär knappast se några bilder på läkemedelskapitalister som slår klackarna i taket över pandemins vinstmöjligheter. Men oavsett hur situationen hanteras kommer influensan att innebära enorma vinster för ett fåtal stora bolag.

I dagens organisation för läkemedelsproduktion finns flera uppenbara orimligheter.

Den främsta är att producentens intresse står i motsättning till människornas intresse. Läkemedelsbolagen tjänar på att människor blir sjuka. Ju fler som behöver mediciner, desto större försäljning. Ju fler pandemier desto högre vinst. Det i sig är en orimlighet. Produktionen borde bygga på drivkraften att människor ska vara så friska som möjligt. Idag är det tvärt om.

Läkemedelsbolagen driver på en ökad försäljning av mediciner. Konsekvenserna blir att människor övermedicineras samt att en stor andel av läkemedelsindustrins resurser går åt till marknadsföring. Syftet med marknadsföringen är att skapa efterfrågan på mediciner som är svåra att få avsättning för annars. Den styrs av läkemedelsbolagens ekonomiska intressen, inte av människors behov.

I den kliniska behandlingen syftar läkemedelsindustrins påtryckningar till att få läkare att välja medicinering framför livsstilsförändringar eller andra hälsofrämjande men icke-medicinska insatser som behandling av olika sjukdomstillstånd. För läkemedelsproducenten är det mer lönsamt om en patient röker och sedan behöver dyra cancermediciner än att en patient låter bli att röka och slipper cancer. Oavsett vad läkemedelsföretagens informationsansvariga säger om förebyggande vård och om att rädda liv kvarstår det grundläggande förhållandet att företaget mår bättre om människor mår sämre.

Den totala läkemedelsförsäljningen i Sverige har tiodubblats sedan 1980. Produktionen av mediciner har ökat lavinartat. Intäkterna till läkemedelsbolagen likaså. 2007 gjorde enbart Astra Zeneca med sina 9400 anställda en vinst på över 13 miljarder. Det motsvarar 35 procent av omsättningen. 2006 var vinstmarginalen nästan 54 procent. Under årens lopp har företaget byggt upp ett eget kapital på över 228 miljarder. Som en jämförelse kan nämnas att statens totala budget är ungefär 780 miljarder. Storleken på Astra Zenecas överblivna kapital motsvarar alltså nästan en tredjedel av hela statsbudgeten. Den enorma vinstproduktionen innebär en omfördelning av samhällets resurser från investeringar i vård och omsorg till gigantiska kapitalanhopningar i läkemedelsindustrins händer. En mycket stor andel av samhällets resurser har alltså hamnat i privata kapital och ligger med detta utanför medborgarnas insyn och kontroll. Läkemedelsbolagen kan göra vad de vill med sina pengar och det handlar alltså inte om några struntsummor.

Privata företag fungerar bäst på en privat marknad med mångfald och fri konkurrens. Läkemedelsbolagen agerar på en marknad som inte är en marknad. Branschen består av ett fåtal mycket stora aktörer. Deras kunder är inte enskilda konsumenter, utan stater och regioner. Dessa institutionella konsumenter har små möjligheter att göra inköp på marknadsmässiga villkor. Om en stat drabbas av pandemi är det bara att beställa vaccin – oavsett pris. Och på vaccinmarknaden finns ingen prismekanism. De egentliga kunderna har ytterst begränsade möjligheter att göra informerade val bland produkterna, utan behöver den medicinska expertisen till sin hjälp. Jämförelsen med grönsaksmarknaden på torget där kunden fritt kan klämma och känna på produkterna och spela ut krämarna mot varandra känns väldigt långsökt när det gäller läkemedel.

Läkemedelsproduktionen fyller en viktig och avgörande samhällelig funktion. Att låta detta område vara föremål för privata vinstintressen och en dåligt fungerande kapitalism känns oansvarigt. De bolag som förvaltar läkemedelskapitalen är organiserade som stora konglomerat vilka i sig är föremål för ständiga fusioner och ombildningar. Bolagens styrelser agerar utifrån rena bolagsintressen. Det är något helt annat än demokratiskt tillsatta församlingar som agerar utifrån ett medborgarintresse.

Sammantaget finns det många förhållanden som talar emot en ordning där produktionen av läkemedel sker med privata vinstintressen som drivkraft. Särskilt eftersom denna ordning på flera punkter står i direkt konflikt med mänskliga intressen. En förhoppning inför höstens pandemihot är att intresset för hur vi människor har valt att organisera vår läkemedelsproduktion kommer upp på dagordningen och att rimligheten i den ordning som råder idag noga undersöks och ifrågasätts.

Centerpartiet – ”Sveriges främsta högerparti”

2009-07-17

Jag läser Fredrik Runeberts egen beskrivning av sin ideologisk-politiska positionering och noterar en del klarlägganden när det gäller graderingen av våra svenska högerpartier. Fredrik är enligt min bedömning en tänkande människa med förmåga att hålla rätt på olika politiska ideologier. Han ger en förhållandevis tydlig bild av sin egen hemvist och har med sina antifeministiska analyser även till viss del placerat sig utanför den politiskt-korrekta skalan. Att Fredrik också är aktiv skribent i den högerextrema tidningen Contra är ytterligare en indikation på viss ideologisk avvikelse i relation till huvudfåran i svensk högerpolitik.

Det verkligt intressanta i detta är dock inte var Fredrik Runebert har valt att lägga sig själv i relation till olika ideologier, utan hur han beskriver och förhåller sig till Centerpartiet. Jag har tidigare i denna blogg förundrats över hur detta lilla folkrörelseparti för hembygdsfolk och lantbrukare har lyckats förvandla sig till ett av Sveriges mest nyliberala partier. I kombination med högerfalangens mest antifackliga förhållningssätt tycks centerpartiet ha seglat iväg högerut till att nu befinna sig långt höger om moderaterna.

Fredrik skriver:

I det senaste riksdagsvalet röstade jag på Moderaterna och i det senaste europaparlamentsvalet röstade jag på moderaternas Christoffer Fjellner. På senare tid har jag mer och mer intresserat mig för Kristdemokraterna och känner en viss samhörighet med deras stabila ideologi. Nu har jag dock bestämt mig för att till fullo stödja Centerpartiet som är Sveriges främsta högerparti. Ett marknadsliberalt parti som vågar utmana fackföreningarnas oproportionella makt.”

Så för en sann högerfilosof med författare som Hayek, Rand och Burke i bokhyllan framstår centerpartiet som Sveriges främsta högerparti.

Som en kuriosa kan nämnas att Fredrik Runeberts favoritpolitiker är Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman, Alf Svensson, Ronald Reagan, Margareth Thatcher, Tove Lifvendahl och Fredrick Federley. Fälldin och Reagan, som för en annan har varit svåra att föreställa sig i samma politiska hemisfär, raddas i Runeberts föreställningsvärld upp som likvärdiga favoriter.

Jag har stor respekt för Fredriks kunskaper om politiska ideologier och tar till mig dessa observationer med stort intresse.

Sverige förborgerligas

2009-07-14

Arbetslösheten ökar.
Inkomstskillnaderna ökar.
Utslagningen ökar.
Den sociala snedrekryteringen till högskolan fortsätter.
Utförsäljningen av statlig egendom fortsätter.
Varufieringen av vård, skola och omsorg fortsätter.
Marknadens kolonisering av det sociala livet fortsätter.
Egoismen breder ut sig.

Sverige håller på att dras isär. Solidariteten är satt under angrepp. Den svenska modellen är skjuten i sank och håller på att ersättas med marknadslösningar. Förvandlingen är massiv och omfattar livets alla områden. Barnen blir till kunder på dagis. Du blir till kund på vårdcentralen. Allting förvandlas till varor på en marknad. Allting mäts i pengar. Mänskliga relationer förvandlas till utbytesrelationer.

De sociala trygghetsförsäkringarna håller inte längre vad de tidigare lovat. Blir du sjuk eller arbetslös så blir du fattig. I den positionen är du helt utelämnad åt statens direktiv. Dyker det upp ett jobb 20, 40 eller 100 mil bort så måste du ta det – även om det inte ligger inom ditt kompetensområde. Vägrar du blir du av med ersättningen.

Sverige har blivit kallt. Medkänslan har försvunnit. Den har ersatts med krav och piska. Utslagningen förklaras inte längre som ett socialt fenomen, utan som ett individuellt tillkortakommande: människor som inte sköter sig slås ut. De som blir utslagna har sig själva att skylla.

Men för många innebär förborgerligandet också ekonomiska fördelar. Hög- och medelinkomsttagare har fått generösa skattesänkningar. De har sett sina fastigheter öka i värde. De med dyrast fastigheter har också fått störst skattesänkningar. Med marknadskrafternas intåg på bostadsmarknaden har alla ägare gynnats och de som har velat bli ägare har fått se priserna öka till astronomiska nivåer. De som äger sina bostäder har blivit rikare.

Fler har fått mer pengar och med marknadens utbredning till livets alla områden kan också mer köpas för pengar. Fler kan köpa mer. Den borgerliga politiken innebär att mer och mer av själva livet passerar genom plånboken.

Med detta innebär den också ett ökat fokus på just plånboken. På pengar och på vad du kan köpa för pengarna. Livet handlar mer och mer om att inkassera mer pengar och om att planera för hur man ska använda dem. Andra värden skjuts åt sidan. Andra människor skjuts åt sidan.

För sådan är den borgerliga politiken. Maximal uppmärksamhet på den egna ekonomin och minimalt intresse för hur andra människor har det.

Som system har det borgerliga Sverige stora likheter med andra konstellationer som bygger på orättvisor och förtryck. På systemnivå är det ingen som gynnas – varken rika eller fattiga blir lyckliga i länder med stora inkomstskillnader och undermålig social trygghet. Men genom att odla myten om lycka genom rikedom blir det möjligt för systemets försvarare att köpa till sig anhängare genom materiella belöningar. Med erbjudande om en schysst lön och schyssta förmåner går det att förmå människor att reproducera de mest omänskliga system. Fokus hamnar på den egna ekonomin och de egna förmånerna, inte på vad arbetsinsatsen som sådan får för konsekvenser för andra människor. Man arbetar för att få pengar, inte för att förbättra världen.

Allt detta – ökade skillnader, mer marknad och mer egoism – är en konsekvens av regeringens borgerliga politik. Det är en politik som snabbt håller på att förändra hela samhället och även medborgarna i det. Socialt innebär det att vi sluter oss mer och mer in i oss själva och bryr oss mindre och mindre om vad som händer utanför våra egna skyddade små världar. Vad gör väl det om några lata människor slås ut, så länge jag kan hämta hem ett par miljoner på min fastighetsaffär? Varför ska jag bry mig om grannen tvingas flytta och byta profession? Jag har ju tillsvidareanställning och schysst lön. Och varför ska jag avstå skattepengar till sjuka simulanter och missbrukare? De får väl klara upp sin egen situation – det är ju deras eget fel att de hamnat där de hamnat.

Så förflyttas alltså fokus från samhälle till individ. Istället för att skapa ett samhälle där människor ser varandra och tar hand om varandra bygger det borgerliga Sverige upp murar av misstro mellan människor. Sjuka ställs mot friska, arbetslösa mot anställda, utslagna mot ”vanliga hederliga svenskar”. Samhället tar inte längre hand om sina medborgare – det får var och en sköta själv. Samhället tar inte längre ansvar för att utjämna klasskillnader – det är upp till var och en att vilja göra gott för andra. Inte ens den grundläggande principen om vård efter behov gäller längre. Vissa klasser ges högre prioritet än andra när vårdinsatserna ska fördelas.

Vad är det för ett samhälle vi håller på att få, som inte kan ta hand om sina medborgare?

”Det här är absolut inte vetenskapligt”

2009-07-09

Den här undersökningen är absolut inte vetenskaplig, men den säger ändå något om…

– Vaddå?

Alltså, med risk för att verka petig, men vad är det för mening med att genomföra en undersökning om den inte är vetenskaplig? Om resultaten inte är tillförlitliga – vari ligger då informationsvärdet? ”Den här undersökningen visar att —, men eftersom den inte är vetenskaplig skulle det också kunna vara på något annat sätt”. Jaha? So what? Idag tog jag på mig höger strumpa först. Imorgon kanske jag tar på mig vänster strumpa först. Och?

Inom journalistiken verkar det finnas en uppfattning som säger att en vetenskaplig undersökning är något krångligt, i princip ogenomförbart, som ändå inte kommer fram till något begripligt. Att göra det vetenskapligt är krångligt. Därför gör vi på det här ovetenskapliga sättet istället. Då blir det enklare och mer begripligt.

Men ack så ointressant.

Det som gör en undersökning vetenskaplig är inte krångligheten eller obegripligheten. Snarare handlar det om strävan att ge en adekvat beskrivning av hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Vetenskap handlar om att kunna redogöra för hur man har gjort när man har tagit reda på något. Det handlar också om att reflektera över vad man har kommit fram till. Vad visar resultaten? Vad kan jag egentligen påstå med stöd i undersökningens resultat? Är den generaliserbar? Med vilka argument kan jag hävda att den är det?

Vetenskap är det systematiska och reflekterade studiet av verkligheten. Därför låter det väldigt konstigt när någon skriver att den här studien är ”högst ovetenskaplig” i betydelsen ”vi har inte krånglat till det i onödan”. I mina öron betyder det bara att ”den här studien har genomförts på ett osystematiskt sätt. Vi kan inte redogöra för metoden och vi har inte reflekterat över vad vi har kommit fram till. Vi vet inte om resultaten äger någon giltighet överhuvudtaget. Ändå väljer vi att dra en massa växlar på detta”.

Tämligen opåkallat hör jag ett eko från Papi Raul i bakhuvudet:

Jag ska prata lite om knarkare och då skulle jag vilja att vi först får lite fakta att vila oss emot så att vi inte bara sitter här och bladdrar på och det blir tokigt och så… så jag ska visa lite knarkstatistik här. Och då är det så här att jag vill inte att ni håller på och snackar om de här siffrorna utanför det här rummet, utan vi håller det här konfidentiellt härinne. Inget snack. Och det är inte så att det är hemligt, den här statistiken, den är inte hemlig, men det är det att jag har gissat mig till det här. Så att… vi håller det härinne.

Och då är det så här att vi ska ta en titt på första yrkesgruppen här. Och då frågar vi oss: hur många i riksdagen knarkar egentligen? Hur många riksdagsmän knarkar? Och då tittar vi här. (visar en handritad OH-bild) Sjuttioåtta procent i riksdagen knarkar. Och när man ser det här så tänker man ju så här att fan, det är inte sant det här. Det kan inte vara sant! För det är… i och för sig möjligt att det inte är sant.

Men jag kan säga så här. Personligen fick jag en chock när jag gissade mig till det här, det fick jag.”

Ovetenskapliga resonemang av det här slaget kan mycket väl fungera som god underhållning. Men när de läggs fram i seriösa sammanhang under förespegling att det skulle röra sig om fakta – då ligger genren närmare tragedin än komedin.

TV och tid

2009-07-08

Att titta på TV har mer och mer utvecklats till en konst i högeffektivt tidsslöseri. Inte ens framför favoritprogrammet tillåter dagens mediavillkor stunden i soffan att kännas som en väl använd bit av tid. Den reklamfinansierade televisionen innebär numera inte bara att det kommersiella avgränsar sig till några inslag mellan programmen – avbrotten styckar upp själva programmen i små snuttar. På detta lägger programmakarna in markerade avslut inför varje avbrott och därtill motsvarande återintroduktioner efter avbrotten.

Programmen konstrueras som en lång rad av korta, avbrutna sekvenser. ”We’ll be back after the break” är en replik TV-tittaren har fått vänja sig att höra många gånger under loppet av ett program.

Ibland ger de ständiga avbrotten intrycket att programmakarna inte tror att tittaren orkar följa ett resonemang längre än till nästa reklamavbrott. Formen utgår ifrån att tittaren liksom måste ha något annat emellan som livar upp och för tankarna in på andra saker innan det avbrutna resonemanget kan få fortsätta. Sedan, när det fortsätter, ska vi under återintroduktionen påminnas – igen – om vad det var vi tittade på.

Alltså blir det omöjligt att genom den reklamfinansierade televisionen förmedla ett sammanhängande resonemang. Hela verkligheten blir uppstyckad som chicken mc nuggets. Inget tillåts vara mer komplext, mer avancerat, än att det kan förtäras med ett minimum av intellektuell ansträngning.

Att reklampauserna fylls med samma upprepade inslag varje gång förstärker det underliggande budskapet att du som tittar säkert har en mycket begränsad förmåga att ta till dig information. Dels måste den styckas upp i småbitar, dels måste den mellanliggande konsumtionspropagandan (reklamen alltså) återupprepas och återupprepas och återupprepas tills du av ren matthet låter den sjunka in i ditt undermedvetna.

En sund reaktion på denna tendens vore att TV-tittandet minskade drastiskt. Dessvärre har utformarna av såväl program som reklamfilmer utvecklat en egen expertis i att konstruera filmsekvenser som når rakt in i reptilhjärnan. När vi väl har satt oss i soffan kan vi bara inte slita oss därifrån. Hela tiden flödar nya sensationer ut ur rutan, som pockar på vår uppmärksamhet.

Så där sitter vi och låter oss matas med alla underliggande budskap som reklamköparna låter strömma genom ett en av sina effektivaste kanaler till våra plånböcker. Detta sker alltmedan tiden rinner förbi i verkligheten utanför. Tid som vi hade kunnat använda till att göra världen bättre och mer rättvis, men som istället sugs in genom plattskärmen och håller oss i schack i våra vardagsrum.

Sverige blir mer och mer borgerligt för varje dag som går. Det som händer i våra TV-apparater är bara ett av alla tydliga tecken på det.

Att läsa eller att läsa – det är frågan

2009-07-05

Vi läser som aldrig förr. Speciellt från skärmen.

Det finns en dubbelhet i skärmläsningen som kan vara värd en egen reflektion. Å ena sidan har e-post, bloggar, Facebook och aftonbladet.se inneburit att fler läser mer. Å andra sidan är det en speciell och bitvis ny form av läsning som har etablerat sig. Twittrandet är väl det mest extrema uttrycket för denna form: det som inte kan formuleras med 160 tecken är inte värt att nämnas. E-post och blogginlägg brukar vara något längre, men har ändå en omfångsmässig smärtgräns. Nättidningarnas artiklar brukar vara förkortade eller håller sig åtminstone till det etablerade artikelformatets begränsade mall.

Romaner är något vi ogärna läser på skärmen. Vetenskapliga artiklar finns det säkert vissa som tar till sig via någon slags skärm, men mer omfattande verk gör sig fortfarande bäst i bokform.

Jämte datorn står sig boken alltjämt slätt i konkurrensen. Det är lättare och kanske även roligare att ta sig en snabbtitt på Facebook än att klämma ett kapitel i någon tegelsten från bokhyllan.

Vad jag märker på mig själv är att även sättet att läsa förändras. Med skärmläsningen blir läsandet översiktligt och snuttifierat. Jag tror inte jag har tagit del av något längre, mer sammanhängande resonemang via en skärm. Att följa en mer omfattande argumentation i en bok är något helt annat än att scanna igenom mailboxen.

Följaktligen är det mycket som går förlorat för den som är bunden till skärmen. Inte bara själva möjligheten att stimulera hjärnan med något lite mer djuplodande och utmanande, utan också förmågan att kunna ta del av en sådan text.

Efter en lång period av skärmläsande krävs tid och träning för att kunna tränga in i lite djupare litteratur och få ut något av det. Till en början blir det rastlös läsning. När kommer den där omedelbara poängen som brukar levereras i nät-texter? Vad är det författaren vill säga egentligen? Sedan glider tankarna iväg. Undrar vad de andra gör på Facebook? Har jag fått något mail. Efter ytterligare en stund pockar tröttheten på. Skulle vara skönt med en tupplur.

Jag misstänker att alltför mycket nätläsande dränerar förmågan att kunna läsa längre texter överhuvudtaget. Vissa texter måste verkligen läsas – ord för ord, från början till slut – för att kunna förstås. Det finns texter som inte går att ta till sig genom att bara ögna igenom eller snabbläsa. De måste åtföljas av ett aktivt processande av textens tankestoff. Vissa texter kräver aktiv och ingående läsning.

Det är bra att fler läser mer – men när läsandet alltmer handlar om att ta del av korta, snabba meddelanden via en skärm – då är det viktigt att se att det är en väldigt begränsad form av läsning det handlar om.

I de fall där den begränsade läsformen uppmuntras och tillämpas inom utbildningsväsendet är jag rädd att det kan få allvarliga konsekvenser. Framförallt är det tålamodet, uthålligheten och förmågan att hålla fast i en röd tråd som går förlorat.