Archive for augusti, 2007

Förnyelse och vinstintresse

2007-08-29

Jonas Morians blogg har frågan om socialdemokratins förnyelse tagits upp för diskussion. Det är med blandade känslor jag ger mig in i debatten. Mot bakgrund av egna och andras erfarenheter från interna falangstrider har jag valt att sedan länge fokusera på våra externa politiska fiender istället för att underblåsa interna motsättningar. Alltjämt är min inställning att det är borgarna vi ska angripa, inte oss själva.

Med detta sagt vill jag ändå kommentera Morians svar på en fråga jag ställde apropå inställningen till vinstintressen inom skola och vård.

Min fråga:

”Ser du något problem med att vinstintresset blir en allt vanligare drivkraft inom utbildnings- och vårdsektorn?”

Jonas svar:

”Martin, att företag vill göra vinst har jag inga problem med. Problemet uppstår när kortsiktiga vinstintressen går ut över kvaliteten i de produkter eller tjänster man erbjuder. Och det finns det tyvärr en del exempel på. Å andra sidan så är knappast de icke-vinstdrivande offentliga aktörerna inom utbildnings- och vårdsektorn fria från problem heller.”

Till Jonas svar har jag några kommentarer.

1. Jag frågade inte om Jonas har problem med att företag gör vinst, utan om han ser något problem med att vinstintresset blir en vanligare drivkraft inom utbildnings- och vårdsektorn. Att företag producerar skosnören eller gem med vinsten som drivkraft är tämligen oproblematiskt också enligt mitt sätt att se det, men inom vissa sektorer är det direkt olämpligt att bedriva verksamhet med vinsten som drivkraft. Denna poäng verkar inte ha nått fram riktigt.

2. Den nackdel Jonas nämner gäller förhållandet när kortsiktiga vinstintressen går ut över kvaliteten i de tjänster eller produkter man erbjuder. Långsiktiga vinstintressen, tolkar jag det som, är inte problematiska. Här saknar jag en problematisering av förhållandet att vinstintresset bidrar till att göra det man erbjuder till just produkter (eller varor). Genom vinstintresset förvandlas patienter och elever till kunder. Uppdraget förvandlas till ett avtal eller ett köpekontrakt. Det överhängande syftet för verksamheten blir att generera vinst, inte att säkra kvalitet. I den mån man arbetar med kvalitetssäkring är det i syfte att generera vinst. Inte för kvaliteten i sig. Det kan man uppfatta som problematiskt. Gör Jonas det?

3. Att icke vinstdrivande verksamheter också har problem må vara sant. Men vad har det med den här frågan att göra? Nackdelarna med vinstintressen inom skola och vård blir väl inte mindre för att det finns problem också på andra håll, eller? Och om det nödvändigtvis ska göras jämförelser, vilket har gjorts, så visar ju resultaten att det finns nackdelar med just vinstintressen, att dessa nackdelar har att göra med själva vinstintresset och att de innebär att vinstdrivande verksamheter, framförallt inom vårdsektorn, leder till sämre och dyrare verksamheter. Vinstintressen inom vården och skolan påverkar alltså kvalitén negativt och tenderar dessutom att vara kostnadsdrivande. Det tycker jag är ett problem.

Därav min fråga.

Annonser

För eller emot yttrandefrihet – eller vad?

2007-08-28

Allehandas publicering av profeten Mohammed som rondellhund har väl knappast fått några oförutsägbara konsekvenser. Även om Lars Strömans ledare försökte problematisera och motivera publiceringen med stöd i yttrandefrihetsprincipen blev det ändå själva bilden och publiceringen som hamnade i fokus.

Å ena sidan kan det tyckas onödigt när vi nu vet vilka reaktioner den här typen av provokationer medför. Att det skulle bli en demonstration var ganska väntat. Att det skulle bli reaktioner på demonstrationen kunde man också räkna ut. Jag ser framför mig hur Sverigedemokraterna sitter och myser över medborgarnas reaktioner på det muslimska hotet mot yttrandefriheten. Hur fokus liksom glider iväg från att handla om yttrandefrihet till att handla om ”massinvandringens konsekvenser”. Fanns den aspekten med i Strömans plan, tro?

Utspelet genererar fler bilder i media än en ledarkrönika med många kloka poänger. Bilden av Mohammed är en provokation inte bara för att det är en nidbild, utan därför att det är en bild överhuvudtaget. Som en konsekvens av detta har andra bilder tillkommit: uppretade muslimer som reagerar på publiceringen av bilden, uppretade medborgare som reagerar på de uppretade muslimerna och i förlängningen Irans reaktion och allt vad det skulle kunna innebära för Sveriges intressen utomlands. Fanns allt detta med i beräkningen?

Å andra sidan känns det rätt att försvara yttrandefriheten. Det är en mänsklig rättighet att häda. Förbud mot hädelse tillhör en svunnen tid och har ingen plats i ett demokratiskt samhälle. Rätten att publicera bilder av Mohammed är lika grundläggande som rätten att bränna amerikanska flaggor.

Men – och det här är viktigt – om någon vill argumentera för yttrandefrihet och verkligen vill att andra människor lyssnar på och tar till sig argumenten så kanske man ska undvika att vara medvetet utmanande. Jag är inte säker på att kampen för yttrandefrihet gynnas av provokativa exempel. Rätten att häckla religioner och religiösa företrädare är en viktig del av yttrandefriheten, men det är inte det främsta argumentet för det fria ordet.

Jag har till exempel svårt att se Åke Greens rätt att diskriminera HBT-personer som en yttrandefrihetsfråga. Och av alla hinder för yttrandefrihet man kan tänka sig är muslimernas reaktioner mot provokativa nidbilder en av de minst beklämmande. För mig finns det många andra saker jag skulle kunna tänka mig att yttra mig om innan det blir aktuellt att leta uttryck i handtecknade nidbilder av Mohammed.

Jag säger inte att nidbilderna inte är en yttrandefrihetsfråga. Vad jag egentligen vill säga är att det är ett dåligt exempel på vad yttrandefriheten egentligen handlar om. Det finns människor som får sin yttrandefrihet kränkt och som blir försedda med munkavle. Till den kategorin hör inte ledarskribenter eller konstnärer som publicerar nidbilder av profeter.

När det gäller den aktuelle konstnärens rondellhundar är jag förmodligen fel person att kommentera eftersom jag kan väldigt lite om konst, men vad är egentligen meningen med att framställa Mohammed som rondellhund, mer än att vara provokativ? När allt kommer omkring kanske detta enbart är ett sätt att få uppmärksamhet. Och om det var uppmärksamhet som var skälet kan man säga att Allehanda har lyckats.

Resultatanalys:

Fått fram poängen i ledarkrönikan: Tveksamt
Vunnit anhängare för yttrandefriheten: Tveksamt
Aktiverat motståndare mot yttrandefrihet: Möjligen
Aktiverat motståndare mot Islam och muslimer: Det verkar så.
Aktiverat motståndare mot invandring: Ja
Gett Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn: Definitivt
Retat upp den muslimska världen: Uppenbarligen
Tillfredsställt konstnärens behov av uppmärksamhet: Japp!
Själva fått uppmärksamhet: Absolut!

Givet denna sammanställning kan man ställa sig frågan vad det var Allehanda ville uppnå
– egentligen?

Hjälp!

2007-08-25

Idag kan man läsa följande annons i Nerikes Allehanda:

”Hjälp behövs snarast
med dagliga promenader med storpudel 3,5 år, samt hjälp i hemmet. Må-fr 2 tim/tillfälle. Lön 50:-/timme. Vi bor i Mellringe. Du som söker ska vara rökfri, psykiskt samt fysiskt frisk samt ha hundvana. Du ska kunna stanna året ut. Tel 070-387 55 43”

Inga särskilda krav på momsredovisning eller innehav av f-skattsedel, kan man förmoda. Inget utrymme för löneförhandlingar heller, utan det är mini-miniminivå som gäller.

Rena slavkontraktet skulle jag vilja säga. Anno 2007 i ett borgerligt Sverige.

Om någon från skattemyndigheten läser detta så har ni telefonnumret. Vad blir brottsrubriceringen? Anstiftan till ekonomisk brottslighet?

En annan fundering. Hur tänker annonsören? Annonsera om att köpa svartjobb – hur smart är det? Och vilken människosyn är det som ligger bakom? Lönen dikteras, liksom arbetsvillkoren. Inga sjuka eller funktionshindrade, tack. Dessutom krav att den som tar jobbet binder upp sig året ut. Två timmar om dagen, fem dagar i veckan. Inklusive ”hjälp i hemmet”.

Hur var det Stig Malm sa i TV-soffan häromdagen… ”Hål i huvudet”.

Fetma

2007-08-23

Nu har forskningen hittat fetma-genen. Samtidigt har man kommit fram till att operationer är den enda fungerande behandlingen mot fetma.

Om det är så kan man undra varför fetman har ökat så kraftigt på senare tid. Har antalet operationer minskat? Eller har den rika delen av mänskligheten drabbats av någon slags kollektiv mutation?

Det är lite beklämmande när också nyhetsrapporteringen väljer att helt bortse från fetmans sociala orsaker.

Facklig övermakt

2007-08-22

Idag har Sven Georg Ericsson, adjunkt och fd lärarutbildare, fått in en ny gästkrönika i Nerikes Allehanda. Och krönikan handlar om – gissa vad?

Det är inte utan att man undrar över vad som driver Ericsson när han ständigt tjatar om att facket har för mycket makt (och ingen annan). Finns det inget annat att skriva om? Övergrepp mot mänskliga rättigheter, till exempel? Eller Sverigedemokraternas ökande makt? Det sistnämnda borde väl en liberal som Sven Georg uppfatta som ett större problem, eller?

Moneybrother

2007-08-21

Varför dyker Moneybrother upp överallt? TV-soffor, internet, tidningar… Överallt. Är det ingen som vill köpa deras skivor?

Nysvensk ordlista

2007-08-19

Assimilation = individuell anpassning till en given norm
Integration = samhällelig anpassning av olika normsystem så att de kan leva sida vid sida
Interaktion = utbyte mellan normsystem

Det är lite märkligt att Sverigedemokraterna förespråkar assimilation, med tanke på vad de tycker om kommunister. Enligt många liberaler är ju kommunismens främsta kännetecken intolerans och likriktning. Assimilationen i SD:s tappning handlar om precis detta. Individuell likriktning till en viss norm (som Sverigedemokraterna själva definierar) och intolerans mot alla avvikelser. Rätten att själv välja kulturell tillhörighet och kulturella uttryck begränsas och alla individuella olikheter utplånas. I den meningen är det ingen skillnad mellan Sverigedemokrater och kommunister. Konstigt att de inte kommer bättre överens.

I en betydelse bejakas olikheter, och det är mellan olika grupper. Dessa grupper ska särskiljas med nationsgränser. En kultur per nation, alltså. Renrasiga arier till Tyskland och judar till Madagaskar, ungefär. Det är vad SD menar med sitt mångfaldsbegrepp. Gärna mångfald mellan länder, men inom länder ska det råda enfald. Den som vill utöva en kultur som inte finns inom ett visst land får snällt förflytta sig till ett annat land där den kulturen är tillåten. Förutsatt att det landet inte bedriver restriktiv invandringspolitik, vill säga. I så fall är det bara att assimilera sig till den rådande kulturen i det land man för tillfället befinner sig.

Själv tycker jag det är rimligare att var och en väljer sina egna kulturella uttryck, så länge det inte motverkar FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Mångfald berikar!

Om tvång och erbjudanden

2007-08-11

Nyheten att Örebro läns landsting tvingar sjuksköterskor till slavkontrakt under tre års tid under hotet om kraftiga böter eller skadestånd måste vara sommarens främsta exempel på vinklad nyhetsrapportering. Konstruktionen framställs ensidigt som ”märklig” eller ”avvikande”.

Senare har det framgått att ”tvånget” egentligen inte är något tvång, utan ett frivilligt avtal som tecknas mellan den anställde och landstinget. Ingen tvingas skriva under.

Det har också visat sig att fenomenet inte är något unikt för Örebro läns landsting, utan att det förekommer också i andra delar av landet.

Att detta ”slavkontrakt” i grunden handlar om att sjuksköterskan får läsa in en specialistutbildning på universitetsnivå med bibehållen lön från landstinget är en annan detalj som inte lyfts fram särskilt tydligt.

En liten jämförelse kan vara på sin plats. Vi tänker oss att personerna A och B är sjuksköterskor. A jobbar i landstinget, B har inget jobb. Bägge två bestämmer sig för att gå en fördjupande specialistutbildning på universitetet. Person A får lön under utbildningstiden och dessutom löfte om jobb under tre års tid efter det att utbildningen är avslutad. Person B får ta studielån och har inte några garantier att få jobb efter utbildningen.

Jag har själv gått en obetald grundutbildning och hade varit otroligt tacksam om någon hade velat betala uppehälle under utbildningstiden. En garanti om jobb i minst tre år efter utbildningen vore en lyx som de flesta studenter bara kan drömma om.

Alltså: arbetsgivaren erbjuder sig att betala en vidareutbildning för sina anställda. Det enda motkravet är att den anställde förbinder sig att jobba kvar i företaget under åtminstone tre års tid efter avslutad utbildning – om det inte föreligger särskilda skäl att avsluta tjänsten. Efter kontraktstiden har den anställde alltså fått en betald utbildning och dessutom tre års yrkeserfarenhet av landstinget som han eller hon kan använda efter eget tycke.

Jag förstår inte varför media ensidigt väljer att framställa detta som något negativt. Det är som om landstinget, och särskild den socialdemokratiska landstingsledningen, alltid ska framställas i negativ dager. Det målet står tydligen över alla pressetiska regler om saklig och opartisk nyhetsrapportering.

I grunden handlar därför den här ”nyheten” om något mycket mer och mycket allvarligare än innehållet i kontrakt som tecknas mellan sjuksköterskor och landsting. Det handlar om att vi har en nyhetsrapportering som är ensidig och vinklad. Att målet om saklighet och opartiskhet i rapporteringen har ersatts med ett annat mål som går ut på att få socialdemokratiskt styrda landsting att framstå i så dålig dager som möjligt. Och på ledarsidan späs bilden på med misstänkliggöranden och fortsatt snedvridning till landstingets nackdel.

Man får en konstig känsla i magen när man betänker att något sådant kan förekomma i ett land som räknar sig till den fria delen av världen. Man vill ju gärna tro att den vinklade nyhetsrapporteringen var något som försvann med det forna öst. Dessvärre verkar det som den lever och frodas. Och ingen verkar göra något åt saken. Eller ännu värre: det går inte att göra något åt saken. Det kan jag skriva eftersom jag har försökt. De pressetiska reglerna är en dålig ursäkt vars enda funktion i dagsläget är att blåsa upp journalistikens självbild med ett sådant tryck att den håller sig så långt över marknivån att inga jämförelser mellan princip och praktik blir möjliga.

Interaktion

2007-08-08

Interaktion istället för integration.

Genialiskt.

Att ingen har tänkt på det tidigare.

Betydligt bättre än det nyfascistiska ”assimilation”

Om kunskaper

2007-08-07

Kunskaper – det samlade vetandet. Eller en samlingsbeteckning på olika typer av vetande. Kunskapande – det att skapa kunskap. Kunskapens produktionsprocess. Det finns många aspekter att lägga på detta för många ganska självklara och entydiga begrepp.

Alltför sent kom jag i kontakt med Blooms taxonomi för lärandemål (som formulerades 1956). Det är en tydliggörande och smått genialisk indelning av olika nivåer av lärande. Jag har själv prövat att tillämpa modellen vid bedömningar av c-uppsatser, tentor och inlämningsuppgifter och tycker den är utomordentligt användbar. Den tydliggör och motiverar skillnader i kvalitet. Med modellen som grund kan man bedöma och värdera inte bara texter, utan också tankeförmåga (tankedjup?), analytisk förmåga och förmåga att tänka teoretiskt.

Taxonomin bygger på följande nivåer:
1. Faktakunskaper – att komma ihåg. Repetera någon annans definition av en princip. Exempel: ”Blooms kunskapstaxonomi bygger på följande nivåer…”
2. Förståelse – att förstå och kunna återge med egna ord. Förklara principen genom exempel på dess användning inom andra områden. Exempel: ”Blooms kunskapstaxonomi är ett sätt att dela in kunskap i olika nivåer”.
3. Tillämpning – att använda i den aktuella kontexten. Personligen använda principen på procedurer i verkliga situationer. Exempel: Blooms taxonomi kan också användas till att värdera tankeförmåga (tankedjup?), analytisk förmåga och förmåga att tänka teoretiskt.
4. Analys – att ta isär i komponenter för att förstå strukturen. Kan separera fakta från antaganden i principer. Exempel: ”När en student i en genomgång av tidigare forskning nöjer sig med att referera och sammanfatta vad andra forskare har skrivit om det aktuella forskningsområdet så befinner sig texten på en ganska basal nivå i Blooms taxonomi. Även om sammanställningen leder fram till ett sammanfattande schema där olika vetenskapliga källor positioneras i relation till varandra kvarstår arbetet att genomföra själva analysen, nämligen att identifiera inte bara källorna utan också de beståndsdelar vars sammansättningar definierar de klassificerade källorna. Alltså att kunna svara på frågan vad det är som gör att en viss källa hamnar i en viss kategori.”
5. Syntes – att sammanställa nya mönster och strukturer. Att kombinera ett antal principer till en ny fungerande strategi. Exempel. ”Genom att omformulera Blooms taxonomi, som ursprungligen handlar om lärandemål i undervisningskontexter, till att i en vidare bemärkelse handla om kvalitetsnivåer på dels kunskap, dels kunskapens agenter (den som besitter eller anser sig besitta kunskap på en viss nivå) kan modellen användas på fler och andra områden än vid bedömningar av elev- och studentarbeten. Den blir inte bara en bedömningsmodell vid betygssättning, utan därtill ett instrument för att kunna klassificera teorier och ideologier, lika väl som teoretiker och ideologer.”
6. Värdering – att bedöma genom kriterier. Att kunna bedöma användningen av den nya strategin. Exempel: ”Att utvidga användningsområdet för Blooms taxonomi på det här sättet innebär ett ifrågasättande av principen om värderelativism. Om taxonomin kan användas till att bedöma och värdera ideologer blir argumentet ”jo, men i den här frågan har vi helt enkelt olika uppfattning” otillräckligt. Plötsligt räcker det inte att nöja sig med att meningsmotståndare har olika uppfattningar, utan det känns också angeläget att undersöka om dessa olika uppfattningar (eller olika slutsatser eller olika ståndpunkter) beror på att den ena uppfattningen är mer rudimentär än den andra. Alltså att den ena befinner sig längre ner på kunskapskvalitetsskalan än den andra. Därmed blir det svårare för mer ideologiskt inriktade debattörer att dölja sin grundhet och oskicklighet genom grovhuggna förenklingar och fula debattknep. Det blir också möjligt att göra mer sakliga bedömningar av debatter och liknande. Med en taxonomi för kvalitetsindelning av politiska inlägg, till exempel, reduceras godtycket och relativismen när frågor av typen ”vem vann debatten” ska avgöras. Enligt taxonomin vinner den som har störst intentionsdjup. Detta är något annat än de nu tillämpade principerna som snarare går ut på att mäta vem som går hem bäst hos publiken – oavsett varför den gör det. Likaså innebär en sådan taxonomi att politiska förslag och även ideologier kan bedömas och värderas enligt en opartisk och saklig skalmodell. Det skulle bli möjligt att komma fram till slutsatser som till exempel ”nyliberalismen är sämre än konservatismen” eller ”kristendomen – enligt uttolkning X – håller lägre kvalitet än hinduismen enligt uttolkning Z”. Faran med en breddning och utökning av Blooms taxonomi på det här sättet är att den riskerar att underblåsa kunskapstotalitarism i meningen ståndpunkter som diskvalificerar lägre kvalitetsnivåer av kunskap till förmån för högre och – i förlängningen – börjar värdera människor i termer av var de hamnar på en kvalitetsskala av den här typen. I den meningen strider en sådan utökning av taxonomin mot principen om alla människors lika värde.”