Tro och vetande om vinklingen av nyhetsrapporteringen

Nu har Sven Georg Ericsson återigen skrivit en artikel som går ut på att LO har för mycket makt och att massmedia domineras av vänsteråsikter. I vanlig ordning är det också Hans Bergström, tidigare redaktör på Allehanda, som utgör den primära källan.

Den här gången presenteras ståndpunkterna i ett annorlunda läge. För inte så länge sedan, den 9:e juni, publicerades i DN (!) en debattartikel av medieprofessor Kent Asp som tog upp just frågan om den vinklade nyhetsrapporteringen. Enligt en stor undersökning som genomfördes av Göteborgs Universitet behandlas regeringen och stödpartierna betydligt mer ogynnsamt av media än den borgerliga alliansen.

All rapportering var vinklad, men mest vinklad var nyhetsrapporteringen i DN. Ett resultat som inte helt ogrundat kan antas bero på att tidningen under åren 2001-2003 var underställd just Hans Bergströms ledarskap. Hur denne Bergström själv medvetet verkade för att göra tidningen mera borgerlig beskriver han själv i sin pamflett ”Alltid vid makten”.

Att i detta läge komma och påstå att journalistiken stryker makten medhårs, utan att ens reflektera över Göteborgsforskarnas resultat, känns inte helt genomtänkt. Men så brukar ju varken Ericsson eller Bergström vara särskilt nyanserade i sina verklighetsbeskrivningar. Ericssons skildringar av LO:s oerhörda makt har vi läst om tidigare. Kännetecknande för dessa är att motpartens maktställning inte problematiseras överhuvudtaget. Antagligen eftersom den inte uppfattas som ett problem.

Bergströms utfall brukar kännas igen på att de är mer högerorienterade än de är sakliga. Jag var själv med på ett seminarium en gång där Bergström medverkade. Annika Hagström var moderator. Seminariet bjöd på en riktig höjdpunkt när Annika Hagström bryter in i Hans Bergströms anförande för att be om ett klarläggande. Frågan gällde ett påstående från Bergström om att över hälften av motionerna till socialdemokratiska partikongressen skulle föreslå införandet av en stopplag. Hagström tyckte det lät mycket och kollade först med Bergström om hon verkligen hade hört rätt. Efter att ha fått det bekräftat fortsatte hon med att tala om hur viktigt det är att ”vi journalister kontrollerar våra källor ordentligt” och att hon därför hade varit i kontakt med partiexpeditionen i frågan om motionerna och frågat hur många det var som föreslog en stopplag. Till partikongressen hade det kommit in ca 1100 motioner. Ca 200 av dessa handlade om skolan. 65 handlade om grund- och gymnasieskolan och av dessa var det ännu en mindre andel som uttryckte oro för att friskolorna leder till ökad segregation. Ingen motion föreslog införandet av en stopplag för friskolor. Ställd inför detta genanta faktum började Hans Bergström skruva på sig, varpå Annika Hagström ställde frågan rakt ut: varifrån har du fått dina uppgifter? Efter kort betänketid svarar Bergström att ”det har jag läst i tidningen”.

När Sven Georg kritiserar LO för att ha för mycket makt eller media för att vara vänstervinklat så är det utifrån en tydlig högerposition. Givet denna position är det självklart att det mesta ser ut att vara till vänster. Vill man ha en mer nyanserad bild av läget är det bättre att förlita sig till mera sakliga källor. Dit hör inte Hans Bergström.

Ordna tillvaron

Jag är för stringens och systematik – inte för att jag är rationalitetsfascist, utan därför att det underlättar möjligheterna att hantera tillvaron.

Står man i opposition till tillvaron har sådana värden mindre betydelse.

Reflektion

Reflektion från landstingsfullmäktige:

Många borgerliga förslag är formulerade utifrån en platt affärsanalogi. Trygghetskvitto, vårdgaranti och hjälpmedelspeng. Som om hela livet vore en affär.

Tänk vad många nyanser som försvinner när man sätter marknadsfiltret framför ögonen.

Yrken med uppblåst självbild

Flera läkare jag har lyssnat på har en fallenhet för att kalla sig själva doktorer. Detta trots att ganska få av dem har uppnått denna akademiska grad.

Ungefär på samma sätt som journalister odlar läkarna myten om sig själva. Journalister som om de vore validerade på något sätt genom examina eller så och läkare som om de vore akademiskt högtstående varelser.

Kanske är det just frånvaron av validering som göder den uppblåsta självbilden. Framförallt verkar detta gälla journalister, som ju inte ens har en egen grundexamen. Förmodligen är det därför de kan vara experter på allt.

Ett förslag på en grov, tvådelad yrkesindelning:
1. Yrken där det finns en överensstämmelse mellan kompetens och självbild.
2. Yrken där självbilden sätts över den faktiska kompetensen.

Yrkesföreträdare som håller sig upptagna med att hela tiden framhäva sin egen yrkesstatus befinner sig mestadels i kategori 2.

Intelligent beteende

Under senaste landstingsfullmäktige gjorde jag ett kort besök i Arne Naess bok ”Empirisk semantik”. Man kan väl säga att kontexten fördjupade textens innebörd. Alltså: att läsa boken under ett landstingsfullmäktige gav en djupare förståelse eftersom innehållet i boken kan tillämpas på omgivningen. Jag har upplevt samma fenomen i en annan kontext. En sommar som jag tillbringade vid ett löpande band på Lithells i Sköllersta. På rasterna läste jag Kapitalet. Det var en ganska häftig upplevelse.

Tillbaks till Naess.

Ett citat:

”Tendensen att betrakta allting utifrån flera sidor och samtidigt bevara överblicken över pro och contra är av stor betydelse vid intelligent beteende”.

Ett djärvt citat. Att han vågar.

Sedan lyssnade jag ett tag till på debatten… Jo, han har nog rätt.

Vispdebattörer

En vispdebattör angriper, rör till och blandar ihop. Försöker man bemöta en vispdebattör med sakargument och helhetsgrepp bemöts alla sådana försök med nya visp-angrepp. Varje försök att gå till botten med en fråga och reda ut den möts av fragmentiseringsvispen och överges sedan snabbt med ett hopp över till nästa fråga.

En vispdebattör erbjuder aldrig själv några sammanhängande svar. Eller, än mindre, några mer avancerade tankesystem. Vispdebattören har inget intentionsdjup.

Om att bli utnyttjad

Jag känner många som har blivit utnyttjade. Alla känner någon som har blivit det. De flesta har säkert blivit det själva.

En bekant till mig får arbeta häcken av sig utan övertidsersättning. En annan gick på provanställning i ett år innan hon blev sjukskriven på grund av den dåliga arbetsmiljön. Då upphörde provanställningen. En tredje blev av med jobbet under mammaledigheten. Därför att hon var mammaledig.

När min nuvarande fru flyttade in i sin första lägenhet en gång i tiden tog sig hyresvärden rätten att ha åsikter om vilka hon bjöd hem. Han var också inne och snokade i lägenheten när ingen var hemma. Alla protester bemöttes med samma replik: ”Passar det inte kan du ju alltid flytta någon annanstans”. Då var det bostadskö överallt.

Begreppet ”ut-LAS-ad” fångar ytterligare en variant av utnyttjande.

Överallt finns det folk och institutioner som utnyttjar människor. Och de håller på tills de blir ifrågasatta eller stoppade.

En viktig uppgift som skolan bör ta på sig är att ge eleverna god inblick i sina samhälleliga rättigheter gentemot arbetsgivare, försäljare, fastighetsägare och andra utsugare.

Och samhället bör ta ett större ansvar för att begränsa möjligheterna att utnyttja människor.

Egentligen tycker jag nog att utsugning borde vara olagligt. Men det är samma sak som att säga att kapitalism borde vara olagligt. Och då blev man väl stämplad som något slags subversivt element. Nä, det kanske är bäst att hålla käften trots allt. Gonatt.

Benämningar

Benämningar är intressanta. Olika benämningar ger olika associationer. Därför kan det här med att döpa saker få stor betydelse för hur det man döper uppfattas.

Ett klassiskt exempel är benämningen ”föryngringsyta”, som ju ger helt andra associationer än det mer vedertagna ”kalhygge”.

När borgarna ska ge sitt ”nya” samarbete ett namn väljer man ”allians”. Som ”de allierade” under andra världskriget, ungefär. Vänstern kallas för ”kartell”. Dessa begrepp har man jobbat hårt för att etablera även i journalistkårens vokabulär.

De benämningar man väljer signalerar hur man ser på saker och ting. Ordet ”skattetryck” används oftast av personer som har en negativ syn på skatt.

Kallar man ”arbetsivare” för ”arbetsköpare” och ”arbetstagare” för ”arbetssäljare” så är det en politisk markering. Konstigt nog, kan tilläggas. I vilket annat land har man valt en benämning som så tydligt försöker framställa arbetsköparen som en person som ger bort arbete? I själva verket är det ju precis tvärt om. Den som ger bort arbete (utan att få betalt för det) är ju arbetssäljaren. Med andra ord är det den anställde som är arbetsgivare (som ger bort arbete utan att få betalt) och den som anställer som är arbetstagare (som tar arbete utan att betala). Men av någon konstig anledning är det den borgerliga varianten av begreppen som vi alla tenderar att använda. Hur blev det så?

Socialdemokratin har haft en ganska defensiv hållning till det här med att döpa saker. Vi använder de borgerliga benämningarna utan att kanske reflektera så mycket över det. Rent pragmatiskt kan det ha sina fördelar eftersom det underlättar för kommunikationen att använda etablerade benämningar. Men jag tror ändå att det finns en poäng i att konsekvent visa att man inte köper högerspråket.

Här är några förslag på glosor som gör vardagen lite rödare:

Arbetsgivare = Arbetstagare
Arbetstagare = Arbetsgivare
Arbetsgivaravgift = Trygghetsinvestering
Alliansen = Högerpakten
Avknoppning = Privatisering (eller Utförsäljning)
Bidrag = Ersättning
”Enklare att anställa” = ”Enklare att avskeda”
Flexibel = Rättslös
Friskolor = Privatskolor
Konfessionella skolor = Religiösa privatskolor
Konkurrensutsätta = Sälja ut
Kollektiv = Gemensam
Offentlig sektor = Gemensam sektor
Politiker = Förtroendevald
Skattetryck = Välfärdsnivå
Vänsterkartellen = Solidaritetslaget (okej, lite inspirerat av fotbolls-VM)

Rundgång

Idag har Calle Eriksson skrivit en gästkrönika i Allehanda som väl i bästa fall kan betraktas som ett eko från MUF-retorikens glada 80-tal.

Bland annat beskrivs skatter och bidrag som en slags rundgång, iscensatt av socialdemokraterna i syfte att köpa röster från olika väljargrupper. Eriksson gör en poäng av att partiet, som det heter, betalar med pengar som skattebetalarna redan har betalat in i skatt.

Med samma logik kan man ifrågasätta en hel massa andra saker.

Hur kommer det sig att den som arbetar på Lithells i Sköllersta ska behöva betala för korven i korvmojen? Först har man skapat korven och korvens värde genom eget arbete. Sedan har den anställde fått en del av arbetsvärdet i betalning i form av lön. Resterande värde har man efterskänkt till Lithells som mervärde (vinst). Sedan säljer Lithells korven vidare till korvmojen och där ska alltså den anställde byta till sig korven mot en pengasumma som ska täcka upp både lön och mervärde. Den anställde har på det viset betalat tillbaks sin lön en gång och företagets mervärde två gånger. Snacka om rundgång.

En annan intressant loop är vanligt förekommande i försäkringsbolag. Jag menar, varför ska jag hålla på och betala premier för hemförsäkringen? Det har jag hållit på med flera år och aldrig har jag fått något tillbaks för det. Och om det skulle hända något så får jag ju bara tillbaks det jag redan har betalat. Om jag låtit bli att betala premien hade jag ju haft pengarna själv istället.

Och varför ska man köpa lotter? Först betalar man in och sedan kommer det eventuellt en del tillbaka. Rundgång. Helt onödigt.

Personalfester är väl överflödigt. Det som företaget kallar för ”att bjuda” är ju egentligen återbetalning av värden som de anställda har bidragit med genom att avstå från löneökningar som firman tydligen hade haft råd med om man inte hade ordnat personalfest. Slöseri!

Sedan finns det också sådant som vi betalar och får tillbaka av utan att vi egentligen vill det. Reklam till exempel. Tänk om man kunde välja bort den del av priset som går till marknadsföring, mot att man också fråntogs förmånen att ständigt bli bombarderad med reklam. Det vore en frihetsreform värd namnet. Hur många skulle betala för att få bli utsatt för marknadsföring om man hade möjlighet att slippa?

För övrigt undrar jag hur Allehanda tänker när man publicerar en innehållslös pamflett som gästkrönika. Calle Eriksson kan ingenting om politik. Han har inte heller bemödat sig att ta reda på något. Krönikan är ett hopkok av åsikter, inget mer. Att ändå publicera den innebär att ledarsidan tappar i kvalitet. Finns det inga borgerliga skribenter som är skickliga på något mer än ordvändningar?

Rammsund

Rammsund är namnet på en norsk grupp som spelar Rammstein-låtar på norska. Ett urval av översättningar:

Du Hast = Du Har

Mein Teil = Lemmen min
Rammstein = Rammsund
Sonne = Sola
Ich Will = Eg vil

När gruppen spelade på internationella HD-träffen i Vinstra blev det bra röj.

Efter några låtar frågade sångaren ”Are there any germans in the audience?”.
”Yeeeaaahh!” lät det från en grupp i ett hörn av tältet.
Svaret lät inte dröja på sig.
”Good. Now you know what it´s like not to understand the lyrics!”

Tur att tyskarna har Rammstein så att de förstår vad norrmännen sjunger om.