Motion angående medborgarlön

Inledning

Den här motionen föreslår att vi som parti tittar lite närmare på idén om medborgarlön. Anledningen till att motionen har blivit så här lång är att frågan förtjänar att problematiseras. Det finns många föreställningar om arbete, bidrag, incitament och om människors sätt att fungera som dagens utveckling ger anledning att ompröva.

Genomgången tar utgångspunkt i de problem som dagens socialförsäkringssystem brottas med. Därefter presenteras en idé om hur ett alternativt system skulle kunna se ut, varpå en problematiserande diskussion följer som omprövar en del etablerade föreställningar. Motionen avslutas med ett resonemang om förslagets risker och fördelar.

Allra först presenteras några utgångspunkter för socialdemokratisk välfärdspolitik.

Utgångspunkter

Målet med socialdemokratisk välfärdspolitik är full sysselsättning. Rätten och möjligheten till ett arbete är, har varit och kommer fortsatt att vara grunden för det socialdemokratiska samhällsprojektet.

Den socialdemokratiska människosynen präglas av övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas önskan och vilja att bidra till det allmänna. Arbetslöshet och annan påtvingad sysslolöshet går emot denna mänskliga strävan. Det är politikens uppgift att befria människan från sådana hinder för självförverkligande.

System bär på värderingar. Politiken konstruerar systemen. En politisk rörelse som vill främja en positiv människosyn bör analysera vilken syn som präglar de befintliga systemen och fundera över hur systemen kan uppdateras.

Historien har lärt oss att enkla och generella välfärdssystem fungerar bäst. De omfattar alla, de kan hanteras med en minimal administration, de erbjuder inga möjligheter att fuska, de kräver ingen behovsprövning och de har en omfördelande effekt.

Problemet

Den som idag drabbas av sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetslöshet och behöver en inkomst har en lång rad olika ersättningsformer att förhålla sig till. Bland de vanligast förekommande återfinns bland annat aktivitetsersättning, aktivitetsstöd, garantiersättning, sjukersättning, sjukpenning, rehabiliteringsersättning, handikappersättning, förebyggande sjukpenning, utvecklingsersättning, försörjningsstöd, vårdbidrag, assistansersättning och a-kassa.

Gemensamt för dessa ersättningar är att de inte betalas ut automatiskt. Man måste själv ta reda på vilken ersättning man är berättigad till och skicka in rätt blankett till rätt myndighet, i rätt tid, för att kunna bli prövad för en viss ersättning. Till ansökan ska man bifoga rätt intyg. Vilket intyg som ska med och vilken annan myndighet som ska ta fram det intyget ansvarar den sökande för. Det kan också bli så att man måste tala om för den som utfärdar intyget vad som ska stå i intyget för att det ska betraktas som giltigt av de andra myndigheterna. Bland de myndigheter man förväntas hålla reda på återfinns Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, den lokala fackliga organisationen (som sanolikt tillhör något av förbunden LO, Unionen, Vision eller SACO), kommunen och landstinget.

Hur systemet fungerar i praktiken kan illustreras med följande exempel.

Den som har blivit utförsäkrad från Försäkringskassan behöver ta kontakt med Arbetsförmedlingen för att kunna komma in i den så kallade arbetslivsintroduktionen. Under tre månader är man då inte längre berättigad till sjukersättning, utan får söka antingen a-kassa från sitt fackförbund, aktivitetsstöd från Försäkringskassan eller försörjningsstöd från kommunen.

Om man söker aktivitetsstöd måste man lämna uppgift till Försäkringskassan om vilken ersättning man skulle ha fått från a-kassan om man hade varit berättigad till a-kassa. Vilken nivå som gäller beror på hur länge man har varit medlem i a-kassan, hur länge man har varit sjuk och hur länge man har arbetat. Den beror också på vilken typ av medlemsskap man har haft.

Om man inte är berättigad till a-kassa eller om nivån på aktivitetsstödet landar på den fastställda lägstanivån på 223 kronor om dagen kan man vara berättigad att söka försörjningsstöd från kommunen. I så fall får man vara beredd på att lämna ut detaljerade uppgifter om sin ekonomi och sitt privatliv och låta sig utsättas för en ingående utredning. Försörjningsstödet är villkorat. Om man har någon form av tillgångar har man inte rätt till ersättning. Som tillgångar räknas till exempel besparingar, fonder, bil, bostadsrätt, hus, båt eller husvagn. Först när dessa tillgångar är förbrukade kan det bli aktuellt med försörjningsstöd.

Efter introduktionsperioden på tre månader har man rätt att söka sjukersättning igen. Då behöver man ett sjukintyg från landstinget. Om man inte är sjuk har man inte rätt till sjukersättning. Men även om man är sjuk kan Försäkringskassan göra bedömningen att man inte är tillräckligt sjuk för att vara berättigad till sjukersättning. I så fall hänvisas man till aktivitetsstöd eller försörjningsstöd. Dessa stödformer kan villkoras med att man måste ha en viss arbetsförmåga. Arbetsförmågan bedöms av Försäkringskassan och betraktas som en personlig egenskap som kan fastställas med en viss procentsats.

Utöver detta finns en rad olika specialregler som man kan ha intresse av att läsa in sig på. Det kan till exempel vara bra om man bevakar sin sjukpenninggrundade inkomst och skyddar den från nedskrivning, vilket kan bli fallet om det råkar bli något glapp mellan perioderna för olika ersättningsformer.

Alltså, för att få den ersättning man är berättigad till krävs det att man driver sin egen process. Systemet förutsätter att individen är insatt och pådrivande. Den som inte kan eller orkar driva sin process lämnas utan ersättning.

System av det här slaget får ofta orimliga och ibland till och med kontraproduktiva effekter.

För den som bor i ett hus på landet med låga boendekostnader kan försörjningsstödets villkor innebära att man får sälja huset och flytta in i en av allmännyttans hyreslägenheter istället. Boendekostnaden blir då sannolikt högre, men eftersom man blir berättigad till försörjningsstöd ökar ändå den disponibla inkomsten. Hur livskvaliteten påverkas av flytten tas inte med i beräkningen. Inte heller den samhällsekonomiska effekten. Resultatet av insatsen blir i det här fallet högre boendekostnader, mer bidrag och sämre hälsa för den enskilde.

Synen på arbetsförmågan som en personlig egenskap bygger på uppfattningen att människor kan studeras och bedömas oberoende av det sociala sammanhanget. Den tar inte hänsyn till att arbetsförmågan kan variera beroende på vilken typ av arbete det är fråga om. En och samma individ kan ju ha en arbetsförmåga på fem procent vid ett löpande band, men kan komma upp i femtio eller kanske till och med hundra procent i ett anpassat arbete. Att räkna arbetsförmåga i procent innebär också att man kvantifierar förmågor och kvaliteer på sätt som gör att de väsentliga aspekterna av arbetsförmågan missas medan oväsentliga aspekter lyfts fram istället.

Listan med exempel på orimliga effekter av nuvarande system kan fyllas på, men av det som beskrivits hittills torde det framgå att dagens välfärdssystem har en del inbyggda problem. Dessa problem kan sammanfattas i följande punkter:

Systemet är krångligt, oförutsägbart och oöverskådligt. De senaste åren har regelverket förändrats och kompletterats i flera omgångar. Inte ens handläggarna på myndigheterna vet vad som gäller för stunden, än mindre om ett halvår. För den som vill sätta sig in i vilka regler som gäller är underlaget både omfattande och krångligt och på gränsen till obegripligt.

Systemet hanteras av anställda som lägger ner förhållandevis mycket tid på sina arbetsuppgifter: skriva intyg, läsa intyg, uppdatera sig på nya regler, göra utredningar och jaga bidragsfuskare. Administrationen tar oproportionerligt mycket tid och resurser i anspråk, inte bara från myndigheternas tjänstemän utan också från medicinsk och social profession som egentligen är utbildad för andra uppgifter. Den tid och de resurser som går åt till detta tas ifrån annan skattefinansierad verksamhet eller hade kunnat användas till annan skattefinansierad verksamhet.

Resultatet av alla dessa prövningar, omprövningar och ansträngningar blir att individen till slut hamnar i en viss ersättningskategori, vilken till sin storlek förmodligen inte skulle skilja sig särskilt mycket jämfört med någon av de andra kategorierna. För individen är det inte viktigt om ersättningen kommer från Försäkringskassan, a-kassan eller Arbetsförmedlingen, så länge man får en ersättning. Det är myndighetslogiken som gör detta dividerande viktig.

Den som är sjuk eller arbetslös förväntas driva sin egen process. Tre byråkratier med tre olika kulturer, tre olika logiker och tre olika blankettsystem ska synkas (Arbetsförmedlingen, A-kassan och Försäkringskassan). Dessutom ska rätt typ av intyg lobbas fram och skickas till rätt instans i rätt tid, tillsammans med rätt timrapport, rätt ifylld och även den i rätt tid. Den som söker ersättning ska göra jobbet. Emellanåt kommer brev från byråkratierna med kryptiska och ibland felaktiga besked som kan överklagas enligt en viss procedur som det gäller att följa till punkt och pricka. Har man frågor kan man få ägna lång tid åt att sitta i telefonkö för att till slut, om man inte blivit bortkopplad innan dess, få prata med en myndighetsföreträdare som verkar utgå ifrån att byråkraterna på de andra två myndigheterna präglas av inkompetens.

Granskandet och det inbyggda misstänkliggörandet är en viktig grund i det nuvarande systemet. I första hand ska själva sjukdomen granskas. Är den sjuke verkligen sjuk? Sedan ska det kontrolleras så att ingen fuskar. Alla som vill utnyttja trygghetssystemen betraktas som misstänkta simulanter och fuskare. Systemet utgår ifrån att människor är oärliga och lata. Allt ska kunna styrkas med vederbörliga intyg. Även intygen ska granskas.

Med systemet har det vuxit fram två populationer i folkhemmet: granskare och granskade. Relationen mellan dessa kategorier är hierarkisk och ojämlik. Granskarens praktik handlar i allt väsentligt om maktutövning. Den som granskar har myndighetens mandat att fatta beslut om ekonomisk ersättning till den granskade. För att bevilja ersättning sätter granskaren upp villkor som den granskade ska leva upp till. Den granskade har alltså att välja mellan att anpassa sig till och följa dessa villkor eller att bli utan ersättning. I andra sammanhang skulle förhållandet kallas för utpressning. Det må vara en hård beskrivning, men klart är ändå att den granskades personliga frihet begränsas genom denna underordning. Systemet skapar hinder för vissa människors frihet.

Vi har alltså ett system som misstänkliggör och granskar människor, baserat på ett regelsystem som är så krångligt att nästan ingen begriper det och som tar så mycket tid och resurser i anspråk att vården och rehabiliteringen blir lidande. Syftet med allt granskande handlar mer om vem som ska betala ersättningen än om vilken nivå ersättningen ska ligga på. Systemet har en inbyggd människosyn som utgår ifrån att människor är lata och oärliga. Det begränsar människors frihet.

Lösningen

Hur skulle ett bättre system kunna fungera? En rimlig utgångspunkt vore att det inte ska ha de brister som det nuvarande systemet brottas med. Vad vi är ute efter är ett enkelt system som omfattar alla människor, som inte granskar och misstror, som är rättvist, som skapar möjligheter och som ger frihet.

Idén om ett sådant system är inte alls ny. Diskussionen om medborgarlön har pågått under lång tid och i olika sammanhang. Rötterna kan spåras till de gamla grekerna. I Sverige har idén debatterats i olika omgångar sedan 60-talet.

Vad är medborgarlön? Följande citat från Wikipedia kan sammanfatta grundidén:

”I sin renaste form handlar det om att ersätta mångfalden av bidragssystem (och skatteavdrag) med ett enda bidrag. Detta bidrag görs dessutom helt ovillkorligt så att någon kontrollapparat inte behövs. Bidraget (inkomsten) ges individuellt, regelbundet och förutsägbart. Med ovillkorligt avses att inget arbete skall behöva utföras för att få inkomsten, ej heller att stå till arbetsmarknadens förfogande.” (Wikipedia)

Medborgarlön finns i flera olika varianter och kan fungera på olika sätt. I den här motionen presenteras en idé om hur ett system med medborgarlön skulle kunna se ut. Den illustreras med några enkla räkneexempel. Tanken är inte att presentera ett färdigt förslag, utan att med utgångspunkt i några grundprinciper skissa upp olika tänkbara scenarier. Genomgångens främsta syfte är att stimulera till ny- och omtänk när det gäller våra sociala ersättningssystem.

Utformning

Den praktiska utformningen är enkel. Alla medborgare inom ett visst åldersspann, förslagsvis 18-65 eller 20-65, får en ovillkorad medborgarlön från staten, låt säga 20 000 kr i månaden. Barn och ungdomar får en lägre ersättning, låt säga 3000 kr i månaden. Personer över 65 och pensionärer omfattas inte av reformen i det här förslaget, utan ingår i det ordinarie pensionssystemet.

Systemet med medborgarlön ersätter försörjningsstöd, delar av sjukförsäkringen, studiestöd, barnbidrag och föräldraförsäkring. Pensioner och handikappersättningar kvarstår i sin nuvarande form. A-kassan ingår inte i systemförändringen, men kommer att påverkas indirekt eftersom ersättningen inte omfattar nivån upp till medborgarlönen.

För att finansiera systemet införs en särskild medborgarlönsskatt som läggs på den ordinarie skatten och som är densamma, oavsett inkomst. För att få en bild av vilka nivåer som blir resultatet kan följande tabell fungera som en illustration:

Tabell 1: Nettoeffekterna av en medborgarlön på 20 000 kr och en skatt på 55%

Medb-lön	Lön	Kvar efter skatt 55% inkl medb-lön	Verklig nettolön, Örebro	Kommunal-skatt	Statlig skatt medb-lön	Vinst/förlust	Jobbskatteavdrag	Vinst/förlust efter jobbskatteavdrag
20000	0	9000	0	0	11000	−9000	0	−9000
20000	5000	11250	4598	1005	12745	−7255	636	−6619
20000	10000	13500	8444	2289	14211	−5789	809	−4980
20000	15000	15750	11944	4009	15241	−4759	1085	−3674
20000	20000	18000	15443	5763	16237	−3763	1396	−2367
20000	25000	20250	18942	7518	17232	−2768	1707	−1061
20000	30000	22500	22311	9227	18273	−1727	1842	115
20000	35000	24750	25564	10822	19428	−572	1842	1270
20000	40000	27000	27916	12417	20583	583	1842	2425
20000	45000	29250	30269	14012	21738	1738	1842	3580
20000	50000	31500	32568	15607	22893	2893	1842	4735
20000	75000	42750	43080	23582	28668	8668	1842	10510
20000	100000	54000	53593	31557	34443	14443	1842	16285
20000	150000	76500	74618	47507	45993	25993	1842	27835
20000	200000	99000	83028	53887	67113	47113	1842	48955

Beräkningen utgår ifrån en medborgarlön på 20 000 och en rak skatt på 55 procent. Nettoutfallet av modellen redovisas i den tredje kolumnen. Den fjärde kolumnen anger den verkliga nettolönen, beräknad på ett postnummer i Örebro med hjälp av tjänsten hurmycketskatt.se. Nästa kolumn anger kommunalskatten för den aktuella inkomstnivån. Den statliga skatten för medborgarlönen är beräknad som skatten på den sammanräknade inkomsten (lön+medborgarlön) minus kommunalskatten. Alltså, den statliga skatt som kommer staten till del och som kan användas till att finansiera reformen. Kolumnen vinst/förlust anger skillnaden mellan den statliga skatteintäkten och utgiften för medborgarlönen. För de högre inkomsnivåerna visar det sig att förändringen går plus. De två sista kolumnerna visar hur förändringen ser ut när den justeras mot jobbskatteavdraget, vilket försvinner som statlig utgift i och med denna förändring.

Man kan naturligtvis diskutera vilken nivå på medborgarlön och skatt som är rimlig i sammanhanget. Vad som kan noteras i tabellen är att medborgarlönesystemet har en omfördelande effekt, men att den för de flesta normalinkomsttagarna inte innebär någon större förändring i den disponibla inkomsten. I modellen är skatten på medborgarlönen inte progressiv, men det är något som bör läggas in i ett skarpt system. Det kan dock vara värt att notera den raka medborgarlönskattens omfördelande effekter, trots frånvaron av progressivitet. Framförallt märks detta i de lägre inkomstskikten, där löner under 15 000 genererar nettoinkomster på en nivå som ligger över lönen.

Finansiering

Det kan tyckas dyrt att införa en reform som ger alla medborgare mellan 18 och 65 en månadslön på 20 000 kronor. Kostnaden för medborgarlönen ska emellertid ställas mot de kostnader som föreligger idag och som försvinner i och med reformens genomförande.

De verkliga kostnaderna för reformen ska också beräknas på nettoutbetalningen, inte på bruttolönen. Den som försörjer sig enbart på medborgarlönen får inte ut 20 000, utan 9000 efter skatt, givet de föreslagna nivåerna ovan. Därför blir kostnaden för staten endast 9000 per medborgare och månad för dem som inte har annan inkomst än medborgarlön.

För den som har en lön på 30 000 blir kostnaden mindre. Det hänger samman med att en större andel av lönen går till skatt. För löntagaren märks inte detta eftersom medborgarlönen kompenserar för den högre skatten.

Den som bor i Örebro och som har 30 000 i månadslön får med dagens system kvar 22 311 kr efter skatt (www.hurmycketskatt.se). Det ger 7 689 kronor i skatt efter jobbskatteavdraget. Då nivån ligger under brytpunkten för statlig skatt ger förslaget inga inkomster till transfereringssystemen, utan all skatt går till kommunal välfärd.

Med ett medborgarlönesystem skulle bruttoinkomsten i samma exempel landa på 50 000 kronor. Med 55 procent i skatt blir nettoinkomsten 22 500 kronor, det vill säga i princip densamma som med nuvarande system. Men den inbetalda skatten landar på 27 500 kronor. Av dessa går 9 227 kronor till kommunalskatt och då återstår 18 273 kronor i statliga skatteintäkter. Den verkliga kostnaden för medborgarlönen skulle i så fall landa på 1 727 kronor i månaden (20 000 – 18 273).

Den summan bör jämföras med det jobbskatteavdrag som staten betalar idag och som för nämnda inkomst landar på 1 842 kronor. Sammantaget och för den här inkomstnivån skulle alltså staten tjäna 115 kronor i månaden på reformen. Det är mer än tre chipspåsar.

Motsvarande kostnad för den som tjänar 20 000 i månaden är 3 763 kronor, men då landar alltså nettoinkomsten på 18 000 istället för på dagens 15 443. Av merkostnaden går alltså 2 557 kronor direkt till löntagaren i skattesänkning. Räknar man då bort de 1 396 kronor i jobbskatteavdrag som betalas ut idag blir den totala nettokostnaden för staten 2 367 kronor, det vill säga 190 kronor mindre än den skattesänkning som kom löntagaren tillgodo.

För en inkomstnivå på 40 000 går reformen med en vinst på 583 kronor. Jämkat mot jobbskatteavdraget blir det 2 425 kronor i vinst för staten. För löntagaren blir det något mindre i plånboken. Istället för dagens 27 916 får löntagaren behålla 27 000 kronor. Alltså ger en skattehöjning på 916 kronor för löntagaren 2425 kronor till staten.

Nu är dessa beräkningar kanske att betrakta som glädjekalkyler, men de visar ändå att nettokostnaden för staten blir långt lägre än medborgarlönen gånger antalet medborgare.

Vad blir detta på totalen? Nedan följer ett mycket ungefärligt försök att räkna ut ungefär vilken storleksordning kostnaden skulle kunna landa i.

Tabell 2: Kostnader för ett system med medborgarlön

Beskattningsbar förvärvsinkomst 2010, 20-64 år	Procent	Antal	Genomsnittlig månadskostnad medborgarlön	Total årskostnad medborgarlön	Genomsnittlig månadskostnad jobbskatteavdrag	Total årskostnad jobbskatteavdrag
0	10,5	589 041	9000	63 616 481 460		0
1 kr – 99 000 kr	14,9	835 878	7255	72 771 532 673	636	6 379 420 369
100 000 – 199 999	17,1	959 296	4700	54 104 302 804	900	10 360 398 409
200 000 – 299 999	26,2	1 469 799	3700	65 259 065 743	1 400	24 692 619 470
300 000 – 399 999	17,9	1 004 176	1700	20 485 180 220	1 842	22 196 295 274
400 000 – 499 999	6,7	375 865	−572	−2 579 934 429	1 842	8 308 110 522
500 000 – 599 999	3,0	168 298	−1750	−3 534 248 970	1 842	3 720 049 487
600 000 – 799 999	2,2	123 418	−5000	−7 405 093 080	1 842	2 728 036 291
800 000 – 999 999	0,8	44 879	−8500	−4 577 693 904	1 842	992 013 197
1000 –	0,7	39 269	−14000	−6 597 264 744	1 842	868 011 547
Totalt	100	5 609 919		251 542327773		80 244 954 566

Tabellen utgår ifrån hur skattebetalare mellan 20 och 64 år är fördelade på olika inkomstnivåer (2010, SCB). För varje inkomstkategori finns den genomsnittliga månadskostnaden för medborgarlönen redovisad, enligt den beräkningsgrund som redovisats ovan. Med den som utgångspunkt har den totala årskostnaden för varje inkomstkategori räknats fram genom att månadskostnaden först multiplicerats med 12 och därefter med antalet medborgare som har en inkomst i det spannet. När samtliga kostnader för medborgarlönen summerats landar notan på cirka 252 miljarder. Det skulle i så fall vara den totala nettokostnaden, givet ovan stipulerade nivåer på medborgarlöner och skatter.

För att jämförelsen ska bli helt rättvis bör en justering också göras mot jobbskatteavdraget. Månadskostnaden för medborgarlönen är justerad mot den totala kostnaden för kommunalskatten. Men den nivån är i dagsläget subventionerad med jobbskatteavdraget som staten betalar. Den statliga utgiften försvinner med införandet av medborgarlön, varför en beräkning också bör göras för jobbskatteavdragets kostnader. Enligt beräkningen i tabellen landar en sådan summering på cirka 80 miljarder. Reglerat mot den utgiften skulle alltså den justerade nettokostnaden för medborgarlönesystemet bli omkring 171 miljarder.

Denna kostnad ska sedan ställas mot de kostnader i nuvarande system som försvinner i och med förändringen. I förslaget handlar det om att medborgarlönen ersätter ekonomiskt bistånd (socialbidrag), studiemedel, delar av sjukförsäkringen, aktivitetsersättning, bostadsbidrag, barnbidrag och visst arbetsmarknadsstöd. Enligt SCB ligger dessa ersättningar på följande nivåer:

Tabell 3: Kostnader för socialförsäkringar 2012

	2012
Skattepliktiga transfereringar
Sjuk- och aktivitetsersättning	45 889
Sjukersättningar	21 283
Arbetsmarknadsstöd	31 639
Övrigt	4 116
Skattefria transfereringar
Barnbidrag	23 918
Studiestöd inkl studielån	28 487
Bostadsbidrag	17 189
Ekonomiskt bistånd	11 632
Övrigt	10 320
Summa ersättningar	194 473
Ej medräknat:
Pensioner
Föräldrapenning

Sammanräknat handlar det alltså om cirka 200 miljarder kronor i utbetalningar. Man kan förmoda att administrationen av allt detta också kostar en del, men för att komma fram till en någorlunda rimlig bedömning av storleken på den besparingen krävs en mer seriös utredning. Den enda beräkningen av administration som redovisas i den offentliga statistiken är den för studiestöd och den motsvarar 2,4 miljarder. Ett rimligt antagande är att administrationskostnaden för sjukförsäkring, ekonomiskt bistånd och arbetsmarknadsstöd ligger betydligt högre.

Man kan i och för sig också anta att effekterna inte slår fullt ut. En del av studiestödssystemet består ju till exempel av lån och kan därför inte räknas med i totalen. Samtidigt är det ekonomiska biståndet inte en statlig utgiftspost, utan den kostnaden ligger på kommunerna. Om kommunerna befrias från den utgiften är det rimligt att anta att kommunalskatten kan sänkas i motsvarande grad, alternativt att resurserna används till något annat. Det är alltså att betrakta som en samhällsekonomisk pluspost. En annan viktig aspekt att ta fasta på är att flera av ersättningstyperna är skattepliktiga.

Sammantaget torde det ändå vara rimligt att anta att utgiftsminskningen i och med omvandligen landar någonstans mellan 160 och 200 miljarder. I så fall är det i slutänden en fråga om justeringar för att få kostnaden för medborgarlönen att stämma överens med besparingen. Med den ovan skisserade utformningen handlar det alltså om ett fullt finansierat reformförslag.

Konsekvenser

Ett system av det slag som här föreslås kan förväntas få fler och andra effekter än de rent ekonomiska som beräkningarna ovan har visat. Socialförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring påverkas var för sig på olika sätt. Därmed påverkas också försäkringssystemens huvudmän (kommunerna, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de fackliga organisationerna). Men utöver detta kan man också förvänta sig effekter på arbetsmarknadens område, till exempel som en följd av att incitamenten för att gå in i lågbetalda och slitsamma arbeten sjunker när alternativet inte längre är utslagning och fattigdom.

När det gäller försörjningsstödet torde det inte innebära någon större dramatik att ersätta det med medborgarlön. Den nuvarande så kallade riksnormen är fastställd till 3840 kronor i månaden. På den läggs en summa för att täcka boendekostnaden, vanligtvis 3000 kr i månaden. Sammanlagt landar normen under den ovan föreslagna nettonivån på medborgarlönen. Att ersätta försörjningsstöd med medborgarlön innebär med andra ord en inkomstförstärkning jämfört med fastställda normer.

Men upphävandet av den individuella prövningen innebär också ett upphävande av nivåanpassningen på stödet. Alla får samma medborgarlön, det sker ingen särskild behovsanpassning. En del får något mer än de behöver, enligt riksnormen. Andra får något mindre. Vilka som får mindre och vad det får för konsekvenser skulle behöva utredas särskilt. Eventuellt kan ett medborgarlönesystem behöva kompletteras med en särskild pott för individer som av olika skäl drabbas av en orimlig försämring.

Även i relation till studiestödet som idag är 8 920 kronor för 4 veckor (2 796 kr i bidrag, 6 124 kr i lån) ligger den föreslagna medborgarlönen över fastställd maxnivå. Med förslaget försvinner också lånedelen, vilket i och för sig kan diskuteras. Å ena sidan kan det uppfattas som en angelägen studiestödsreform att göra universitsstudier lånebefriade. Å andra sidan blir det ett väldigt generöst system jämfört med vad som har varit fallet tidigare och det tål att utredas vad detta kan få för konsekvenser. En risk är att andelen studenter som inte blir klara med sina studier ökar och i så fall kan antagningssystemen behöva justeras till det. Villkoret för att få en utbildningsplats vid ett högre lärosäte bör även fortsättningsvis vara att man läser färdigt sina kurser.

Sjukförsäkringen kan inte förväntas bli ersatt helt och hållet med medborgarlön. Den som arbetar och blir sjuk måste kunna få en ersättning som under sjukdomstiden täcker upp för förlorad lönearbetsinkomst. Det behöver finnas en sjukförsäkring som omfattar förlorad arbetsförtjänst. Finansieringen av en sådan försäkring kan kvarstå i samma form som idag, det vill säga via arbetsgivaravgiften.

A-kassan är redan idag avgiftsfinansierad utanför skattesystemet och skulle kunna ha en motsvarande utformning även efter införandet av medborgarlön (även om avgiftsuttaget behöver bli mer solidariskt). Den kvarstår också i sin funktion som omställningsförsäkring med främsta syfte att täcka upp för inkomstbortfall som uppstår i samband med uppsägning och arbetslöshet. De fackliga organisationernas roll och betydelse på detta område kvarstår i och med reformen.

Även den fackliga rollen som bevakare av arbetsvillkor och anställningstrygghet blir oförändrad eller möjligen utvecklad. Sannolikt får facket en starkare ställning genom att medborgarlönen erbjuder ett alternativ för den enskilde till att ta slitsamma jobb med dålig lön. Den arbetsköpare som vill få sådant arbete utfört kommer sannolikt att få betala extra för det. Arbetssökande får härmed en starkare förhandlingsposition. De fackliga organisationerna har alla möjligheter att se till att utnyttja denna förstärkta förhandlingsposition på ett optimalt sätt.

Med införandet av medborgarlön är alternativet för den anställde inte längre frånvaro av inkomst. Därmed försvinner också rädslan för social misär som incitament för att gå in i anställningar med dåliga villkor. Denna rädsla har på senare år utvecklats till en reell konkurrent till fackligt engagemang (http://www.dagensarena.se/innehall/svart-for-facket-att-konkurrera-med-radslan/). Medborgarlönen tar bort denna rädsla.

Den ovillkorade grundtrygghet som medborgarlönen ger skapar också möjligheter för människor att pröva nya vägar. Istället för att låsa fast sig i en tillsvidareanställning på heltid öppnas möjligheter upp för att gå ner i tid, gå en utbildning eller kanske till och med omskola sig, starta ett företag eller lägga mer tid på den ideella föreningen. Mot bakgrund av de matchningsproblem som idag präglar arbetsmarknaden torde detta kunna fungera som en välkommen vitamininjektion.

Ideellt arbete och det demokratiska medborgarskapet

Det ideella arbetet utgör en omfattande och betydelsefull del av den sammanlagda mängd arbete som utförs i samhället idag. Närmare hälften av svenskarna lägger i genomsnitt 16 timmar i månaden på ideellt arbete, enligt en rapport från Ersta Sköndal högskola (Lars Svedberg m fl 2010. ”Svenskarnas engagemang är större än någonsin. Insatser i och utanför föreningslivet”. Stockholm: Ersta Sköndal högskola). Framförallt är det föreningar som organiserar den här typen av arbete. Det handlar då om idrottsföreningar, kulturföreningar, politiska och religiösa organisationer, frivilligorganisationer och hobbyorganisationer. Tillsammans motsvarar det ideella arbetet omkring 400 000 heltidstjänster.

Det ideella arbetet bildar alltså en omfattande sektor när det gäller antalet nedlagda arbetstimmar. Arbetet som utförs där kan tveklöst betraktas som samhällsnyttigt, utifrån flera olika aspekter. Men det har också en alldeles särskild karaktär som gör att det skiljer sig från lönearbetet.

Svedberg m fl. (2010:7-8) tar upp fyra perspektiv på det ideella arbetet. Det första tar fasta på det ideella engagemangets betydelse för en levande demokrati. Genom föreningslivet får individen en kanal för att utöva politiskt medborgarskap. De demokratiska arbetsformerna fungerar som en demokratiskola och är samtidigt i sig själva en resurs för demokratiska processer.

Det andra perspektivet handlar om föreningslivets betydelse för att stärka det sociala kapitalet. I forskningen om socialt kapital ingår det ideella engagemanget som en viktig komponent och dess postitiva effekter på folkhälsa, engagemang och lycka är väl belagda.

Det tredje perspektivet lyfter fram tillhörigheten som en egen aspekt av ideellt engagemang. Att vara tillhörig är då både inkluderande och exkluderande. Å ena sidan definieras tillhörigheten till en viss organisation eller ett visst nätverk, men å andra sidan markerar denna tillhörighet också ett avståndstagande till andra tillhörigheter.

Ett fjärde perspektiv förstår det ideella engagemanget som en medborgerlig plikt. Att engagera sig ideellt är också något man förväntas göra som en god medborgare.

Kännetecknande för ideellt arbete är också att det utförs av helt andra skäl än lönearbetet. Enligt de frivilligarbetande själva är det viktigaste skälet till engagemanget att det hjälper människor att ha en aktiv roll i ett demokratiskt samhälle. På andra plats kommer argumentet som säger att ”frivilliga aktiva ger något annat än det som avlönad, professionell personal erbjuder”. På tredje plats kommer den moraliska aspekten, ”alla har en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser någon gång i sitt liv”. (Svedberg m fl 2010:27)

På frågan ”Vilka var de främsta anledningarna till att du började arbeta frivilligt?” svarar 60 procent att ”Jag vill bidra till organisationen”. 57 procent svarar att ”Jag vill göra nytta för andra människor”. På tredje plats, med en svarsfrekvens på 55 procent, kommer alternativet ”Det är ett sätt att utöva mitt intresse”. (Svedberg m fl 2010:28)

När frivilligarbetarna får frågan vad de tycker är viktigt i det ideella arbetet lyfter de fram ”Att hjälpa någon” som det främsta skälet. På andra plats kommer ”Att ha/få trevliga kamrater” och på tredje plats ”Att få lära sig något”. (Svedberg m fl 2010:29)

Utifrån dessa svar framstår det som att det finns fler och andra skäl att arbeta än piskor och morötter. När människor får välja själva väljer de att vara (med)mänskliga och demokratiska. Inte därför att de tjänar på det, utan därför att de får andra att må bra av det och därför att de därmed också mår bra själva.

Att gynna utvecklingen av den ideella sektorn kan på goda grunder antas främja samhällets demokratiska utveckling, folkhälsan, känslan av tillhörighet och det aktiva medborgarskapet. Samtliga dessa aspekter känns igen från formuleringarna i partiprogrammets allmänna grundsatser och torde utan problem kunna ställas upp som angelägna socialdemokratiska målsättningar. Ett ekonomiskt ersättningssystem som skapar förutsättningar för människor att själva välja var de vill lägga sin tid och sitt engagemang öppnar upp både för fler engagerade och mer tid till den ideella sektorn.

Mot den bakgrunden blir förslaget om medborgarlön inte bara en strategi för att åtgärda brister i socialförsäkringssystemet, utan också ett sätt att stärka det demokratiska medborgarskapet. Tillsammans med andra åtgärder på andra samhällsområden kan medborgarlönen till och med bli en viktig komponent i en sammanhållen strategi för en samhällsutveckling i demokratisk riktning.

Incitament för arbete

Frågan varför vi arbetar är värd en egen diskussion. Med system som forcerar arbetslinjen, som hotar med indragna ersättningar eller som jagar människor till lönearbete vänder sig människor till arbetet inte av lust, utan av tvång. När det enda alternativet till arbete är fattigdom, utslagning och misär påverkar det incitamenten till att arbeta. Och att arbeta av rädsla för att bli fattig är inte samma sak som att arbeta för att utveckla sig själv eller för att bidra till det allmänna.

De ersättningssystem som omgärdar arbetslivet idag påverkar inte bara försörjningsmöjligheterna, utan också arbetets själva karaktär. Om arbetslöshet innebär en osäker ekonomisk situation leder det till rädsla för arbetslöshet. Rädsla för arbetslöshet leder till att den som har en tillsvidareanställning håller fast vid den, trots att man kanske egentligen vill jobba med något annat. Konsekvensen blir att färre människor som egentligen vill byta jobb gör det. Man stannar kvar i ett arbete man inte trivs med. Alternativet är värre.

Konsekvensen av detta blir lägre arbetstillfredsställelse och ett sämre utfört arbete. I ett frihetsperspektiv måste en sådan situation betraktas som mycket problematisk. Vad är det för samhälle som tvingar människor att göra saker de inte vill och hindrar dem från att göra saker de vill? Pressen och otryggheten skapar ofrihet. Den skapar begränsningar för människors handlingsutrymme. Det i sig är ett argument mot press och otrygghet.

För den som är arbetslös innebär otryggheten och pressen att söka jobb att man går in i första bästa anställning utan att ta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna. Detta är en av grundstenarna i den ekonomiska teorin om sänkta reservationslöner, som ligger till grund för dagens arbetsmarknadspolitik. På kort sikt kan insatserna minska arbetslösheten, men de gör det på bekostnad av att människor hamnar i fel jobb. På lång sikt får detta snarare negativa konsekvenser. Det kan ge mer positiva effekter om den arbetssökande hamnar i ett jobb som bättre utnyttjar dennes humankapital. (Nordlund, Madelene och Strandh, Mattias 2008. ”Göra illa för att hjälpa eller hjälpa för att göra illa? Arbetslösas reservationslöner, jobbchanser och återanställningsinkomster”. Sociologisk Forskning 2008:32-54)

Förslaget om medborgarlön handlar alltså inte om huruvida vi ska arbeta eller inte, utan om varför vi ska arbeta.

Marginal- och inlåsningseffekter

I vissa medborgarlönesystem minskar medborgarlönen för den som har annan inkomst vilket ger upphov till marginaleffekter för den som går från medborgarlön till arbete. Med den ovan föreslagna konstruktionen läggs lönen från lönearbetet ovanpå medborgarlönen (eller vice versa). Det görs alltså inget avdrag på medborgarlönen för den som arbetar. Den som går från en försörjning på enbart medborgarlön till ett lönearbete kommer alltid att få en klart märkbar inkomstökning. Den märks av redan från första kronan.

Konstruktionen är möjlig genom den relativt höga skatt som tas ut på den sammanlagda summan. Istället för att markera en skarp brytpunkt mellan bidragsberoende och lönearbete erbjuds en mjuk övergång mellan tillstånden. Egentligen upphävs uppdelningen överhuvudtaget eftersom ”bidraget”, eller ”lönen” som vi föredrar att kalla den, följer med in i lönearbetet.

Så istället för att markeras som ett skarpt trappsteg mellan två olika tillstånd förvandlas brytpunkten till ett sluttande plan där det inte går att avgöra när man har gått från det ena tillståndet till det andra. Lutningen på detta plan är en nödvändig förutsättning för systemets finansiering, men kommer för de flesta inkomstgrupperna inte att märkas som någon större skillnad.

Härigenom undviks en del av de inlåsningstendenser som kan bli konsekvensen av alltför påtagliga marginaleffekter. Om skillnaden mellan bidragsberoende och lönearbete är för liten eller till och med negativ så motverkas incitamentet att gå in i ett arbete. Ett exempel på detta är situationen som gällde för många barnfamiljer innan införandet av maxtaxa på dagis. Den största inverkan på marginaleffekten hade då de förhållandevis höga dagisavgifterna. För familjer med flera barn kunde det handla om flera tusen i månaden. Det innebar att övergången från föräldraledighet till lönearbete i vissa fall kunde bli direkt olönsam genom att inkomstökningen åts upp av dagisavgifter och pendlingskostnader.

Liknande effekter uppstår i branscher där lönerna är så låga att de ligger under gränsvärdet för socialbidragsnormen. Den enda ekonomiska anledningen för någon att ta ett sådant jobb är om kuratorn hotar med att dra in socialbidraget. Ett system som erbjuder en ovillkorad grundinkomst ger inte upphov till några sådana effekter.

Medborgarlön eller basinkomst?

Begreppet medborgarlön har i perioder varit föremål för många och hätska debatter och kan av den anledningen uppfattas som infekterat. En del tycks värja sig mot det rent reflexmässigt, med den typen av debatter i färskt minne. Basinkomst är ett alternativt begrepp för ungefär samma sak. Ibland har det begreppet använts som ett alternativ till det mer kontroversiella alternativet. I den här motionen används begreppet medborgarlön. Skälet är att det till sin semantiska betydelse bär på några viktiga poänger.

Att begreppet innefattar ordet medborgare signalerar att det handlar om en generell och ovillkorad ersättning. Alla omfattas av den. Ordet medborgare lyfter också fram medborgarskapets betydelse, vilket också det kan uppfattas som poängfyllt i dagens kundfokuserade offentlighet.

Att kalla ersättningen för ”lön” är en markering mot alternativa benämningar som ”bidrag” eller ”ersättning”. Medborgarlön är alltså inte ett bidrag: det är en lön.

Lön för vad? Här kommer kombinationen in: lön för att vara medborgare. I medborgarskapet ingår nämligen inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den som tar emot en lön för sitt medborgarskap kan förväntas uppfylla sina medborgerliga plikter.

Poängerna med begreppet medborgarlön – lön för att vara medborgare – betonar att det handlar om något mer än en slags socialförsäkring. Det handlar också om att bidra till att utveckla demokratin i samhället och om att göra sin plikt som medborgare.

Invändningar

Den främsta och kanske viktigaste invändningen mot en medborgarlönereform kan sammanfattas i frågeställningen ”Varför ska man arbeta om man får lön utan att arbeta?”.

Frågan tar spjärn i den så kallade arbetslinjen, som verkar utgå ifrån att arbete är ett nödvändigt ont som människor måste tvingas till med piska (hot om fattigdom) och morot (lön). Om dessa externa motivationsfaktorer tas bort kommer många människor sluta att arbeta, förmodas det, och då går samhället under.

Utgångspunkten bygger på två antaganden som tål att diskuteras. Det ena antagandet handlar om nödvändigheten av lönearbete och det andra handlar om varför vi arbetar.

Att lönearbetet är en viktig grund för ett fungerande samhälle råder det ingen tvekan om. Vissa saker måste göras och någon måste göra det. Vad som ibland glöms bort är att det finns andra typer av arbete än lönearbetet och att dessa arbetsformer också är viktiga för att samhället ska fungera. Bland dessa kan nämnas ideellt arbete, reproduktivt arbete och underhållsarbete. Om man med arbetslinjen menar att det övergripande målet med allt är att alla människor ska engageras i just lönearbete riskerar man att fastna i en onyanserad, trubbig och i många delar kontraproduktiv hållning som motverkar frihet och lycka och som inte går i takt med utvecklingen. Hållningen utgår ifrån att människor ska tvingas arbeta med sådant som de inte vill arbeta med och att samhället ska använda tvångsåtgärder för att åstadkomma detta. Vad är det som säger att det måste vara på det sättet? Vad är det för samhälle som tvingar människor att göra sådant som de egentligen inte vill?

Att människor skulle sluta arbeta om arbetstvånget togs bort är ett antagande med tveksam evidens. Visst finns det lata människor som inte vill arbeta. Men det finns också en stor population människor som vill arbeta men som av olika skäl inte kan eller tillåts göra det. Arbetslösheten är en stor och avgörande faktor som idag hindrar människor att arbeta. Arbetslöshetsförsäkringen är en annan sådan faktor. Genom konstruktionen med krångliga regler, hårda villkor och karensdagar avskräcker försäkringen den som är arbetslös från att gå in i tillfälliga eller osäkra anställningar. Även sjukförsäkringen har liknande regler. Fram tills nyligen kunde man bli av med ersättningen om man ertappades med att arbeta under sin sjukskrivningsperiod. Idag har Försäkringskassan släppt lite på reglerna, men fortfarande finns tydliga tidsgränser uppsatta för hur mycket man får arbeta och även regler för med vad man får arbeta.

Med ett ersättningssystem som tillåter människor som kan och vill arbeta att göra det med bibehållen ersättning kan fler förmås att bidra till det allmänna med eget arbete, utifrån egna förutsättningar och med den egna inre motivationen som drivkraft. Det är alternativet till dagens arbetsförbud.

Vad gör människor som inte behöver arbeta? Är total sysslolöshet ett alternativ för dem? Nyligen presenterades en studie av personer som vunnit stora summor på lotteri och hur det påverkar deras beteende och självuppfattning (Hedenus, Anna 2011: ”At the end of the rainbow. Post-winning life among Swedish lottery winners). Undersökningen baserar sig på en kvantitativ enkätstudie av 420 lotterivinnare och en kvalitativ intervjustudie med fjorton av dessa. Resultaten visar att endast en liten minoritet av vinnarna drar ner på sin arbetstid efter lotterivinsten. Bland de vinnare som har fått mycket stora summor är det en signifikant högre andel som minskar sin arbetstid och även tar ut längre perioder av obetald ledighet, men det är fortfarande en väldigt liten andel. Bland dem med arbeten utan möjlighet till vidareutbildning eller låg grad av inflytande var det fler som gick ner i tid. Äldre lotterivinnare med fysiskt ansträngande arbeten och anställda med arbetstider som de själva inte kan påverka tog också i högre utsträckning ut förtida pension. Men den stora majoriteten valde alltså att stanna kvar i sina arbeten, trots att de inte var ekonomiskt beroende av det. Detta talar för att en reform som ger människor möjlighet till försörjning utan att arbeta inte med nödvändighet kommer att leda till en massflykt från arbetet.

När det gäller den kategori människor som inte vill arbeta finns det flera aspekter som kan vara värda att reflektera över innan man sätter sig till doms över dem. Till att börja med kan det vara bra att ha en bild av vad dessa individer menar med arbete och vad de i så fall inte vill arbeta med. Det kan ju vara så att de arbeten som står till buds, om det finns några, erbjuder farlig eller skadlig arbetsmiljö och låg lön. Den typen av arbeten är det nog ganska få som vill jobba med och i så fall handlar problemet mer om att man inte vill jobba med vissa arbeten än om att man skyr arbete som sådant.

I debatten brukar inställningen till personer som avstår från tråkiga och lågbetalda arbeten vara minst sagt fientlig. Den allmänna uppfattningen verkar vara att andra som inte vill arbeta är lata. Men det är inte alltid så att personer som hyser denna uppfattning själva gladeligen och dagligen går till sådana arbeten.

En del av dem som ”inte vill arbeta” vänder sig egentligen mot 40-timmarsnormen. Den som har familj eller något annat projekt i livet kanske inte tänker sig en tillvaro utan arbete överhuvudtaget, utan snarare en situation där arbetet omfattar en mindre del av dagen eller veckan. Man vill ha möjlighet att arbeta deltid för att kunna förverkliga sina livsprojekt. Detta handlar inte om lathet, utan om en önskan att vid sidan av arbetet kunna göra andra saker.

Vidare kan man förmoda att alternativet till det föraktade arbetet knappast är total sysslolöshet. Snarare lär det handla om andra former av sysselsättning. Bland dessa andra former är det många som ger positiva återverkningar på samhället, fullt jämförbara med många lönearbeten. Någon kanske vill pröva vingarna med en företagsidé. Någon vill utbilda sig. Någon vill lägga mer tid på idrottsföreningen. Någon vill hjälpa skolungdomar med läxor. Någon vill vara volontär i äldrevården. Detta är exempel på aktiviteter som skulle kunna utföras och som har en verksam nyttoeffekt i ett samhällsperspektiv, men som inte utförs idag eftersom de är obetalda. Vill man göra en samhällsinsats måste man ha ett lönearbete vid sidan av så att man har försörjningen tryggad.

Som en parentes kan den här typen av sysslor kontrasteras mot några lönearbeten som kanske inte har samma nyttoeffekt i ett samhällsperspektiv. Tobaksindustrin, vapenindustrin, alkoholindustrin, spelindustrin och porrindustrin brukar i fondsammanhang lyftas fram som exempel på oetiska affärsområden. Dessa branscher utgör en inte helt obetydlig andel av den totala industrin. De erbjuder hundratusentals lönearbeten världen över. Till den här typen av arbeten finns det alltså resurser. Men för att klippa gräset på den lokala fotbollsplanen, spola isen på vintern eller sköta hästarna i ryttarföreningens stall, till den typen av jobb finns det inga pengar till anställningar. Därför utförs den sortens sysslor utan betalning. Samhällsnyttiga och obetalda tjänster står i detta exempel mot samhällsskadliga och betalda tjänster. Är lönearbete per definition samhällsnyttigt?

En mer oroväckande invändning handlar om hur medborgarlönen slår i ett jämställdhetsperspektiv. Kan reformen leda till att kvinnor stannar hemma med barnen? I familjer med en traditionell kvinnosyn kan detta bli en reell konsekvens. Å andra sidan innebär medborgarlönen att det tidigare obetalda hemarbetet erkänns och blir betalt. På det viset minskar kvinnans ekonomiska beroendeställning i relation till mannen. Den ekonomiska möjlighet som medborgarlönen skapar för kvinnor i den här situationen kan då antingen leda till att kvinnan fastnar i hemmet eller till att hon frigör sig från den situationen. Ersättningen styr inte åt endera hållet. Valet hur medborgarlönen ska användas ligger hos mottagaren. Detta kan jämföras med de nu rådande ersättningssystemen (till exempel vårdnadsbidrag och föräldraförsäkring) som villkoras med att den som tar emot ersättningen arbetar i hemmet. Sådana krav ligger alltså inte inbyggda i medborgarlönen. Det är en ersättning som ger möjligheter, men den styr inte hur dessa möjligheter ska förvaltas.

Hur blir det då med alla socionomer och handläggare som idag arbetar med de behovsprövande systemen? Kommer de att bli arbetslösa? Säkerligen kommer en hel del administrativt och granskande arbete att bli överflödigt. Men när det gäller socionomerna kan man förmoda att det mesta av deras kompetens kommer att vara nödvändig även utan ett behovsprövande socialförsäkringssystem. Människor kommer att behöva socialt stöd och sociala insatser även om deras ekonomiska situation är tryggad. Det kommer också att finnas ett fortsatt behov av förmedlingsverksamhet, arbetsmarknadsutbildningar och förmoligen också subventionerad sysselsättning. Samhällets stödinsatser upphör inte i och med införandet av medborgarlön. Sociala problem försvinner inte. Ofrivillig arbetslöshet försvinner inte. Medborgarlönen löser inte alla problem. Bara vissa.

Fördelar och poänger

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att sammanfatta medborgarlönens förtjänster.

Ett socialförsäkringssystem som bygger på medborgarlön:

• Bejakar människors inneboende vilja att arbeta och bidra till det allmänna
• Erbjuder ett alternativ till misstroende och tvångsåtgärder
• Vidgar synen på arbete
• Skapar flexibilitet på arbetsmarknaden, på medborgarnas villkor
• Stärker medborgarskapet
• Främjar den ideella sektorn
• Främjar folkhälsan
• Höjer lägstainkomsterna och minskar klyftorna
• Minskar oron och frustrationen för den som blir sjuk eller förlorar sitt lönearbete
• Utvecklar demokratin
• Stärker löntagarnas ställning på arbetsmarknaden
• Minskar bidragsberoendet
• Bygger på tillit istället för misstroende
• Frigör tid för sociala och medicinska professioner så att de kan hjälpa människor istället för att granska dem
• Motverkar inlåsningseffekter
• Erkänner det obetalda arbetet
• Minskar kostnaderna för administration och kontroll
• Minskar fattigdomen
• Minskar ekonomisk stress
• Främjar småföretagsamhet och framväxten av nya idéer
• Främjar fortbildning och kompetensutveckling
• Gynnar arbetstillfredsställelsen, bland annat genom att ge människor möjlighet att arbeta på sina egna villkor.
• Förenklar regelverken
• Fungerar rättvist
• Ger människor frihet

Det sistnämnda argumentet är kanske det viktigaste. Vad annat är målet för en politisk rörelse på demokratins, rättvisans och solidaritetens grund än människans frigörelse?

Med detta sagt är det dags att koka ner dessa tankar i konkreta förslag. Den utformning som är skissad ovan baserar sig på högst preliminära beräkningar och kvalificerade gissningar. För att kunna bli verklighet krävs det att förslaget konkretiseras och baseras på betydligt mer omfattande underlag. Det behövs en ordentlig utredning.

Samtidigt kan det finnas kommuner i landet som är intresserade av att gå före och pröva idén i praktiken. Idag ges inte sådana möjligheter, eftersom det skulle förusätta vissa juridiska och resursmässiga justeringar från statens sida. Motionen föreslår därför att det skapas sådana möjligheter. Därmed skulle det också bli möjligt att studera och lära av faktiska erfarenheter.

Mot bakgrund av ovanstående föreslås kongressen besluta att:

• ta intiativ till en nationell översyn av sjuk- social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen med målet att utforma ett enklare, mer generellt och mindre granskande trygghetssystem

• särskilt utreda möjligheterna att inrätta ett system med medborgarlön i enlighet med motionens intentioner

• tillsätta en utredning med uppdraget att formulera ett konkret förslag till hur ett medborgarlönesystem kan se ut

• ge möjlighet för den eller de kommuner som så önskar att på försök pröva system med medborgarlön