Archive for januari, 2010

Tjuvkopplingar

2010-01-28

Kollektivavtalen och anställningstryggheten ska vara kvar enligt Littorin. Samtidigt är det allt fler som får sparken bara för att senare bli inhyrda via bemanningsföretag under betydligt sämre och mer otrygga villkor. Urban Outfitters. Euromaint trails. Lagema. Sveriges Television. Coop. Ericsson. Marabou. Antalet företag som omvandlar anställningstrygghet och schyssta villkor till otrygghet och dåliga villkor ökar sakta men säkert och medverkar till en successiv urholkning av både kollektivavtal och anställningstrygghet. Upprörande enligt Littorin. Jodå, tycka kan man alltid göra. Men som arbetsmarknadsminister måste man väl kunna göra något också?

Starka fackföreningar är viktiga enligt Littorin. Samtidigt har de kraftigt höjda kostnaderna för medlemskap inneburit att allt fler inte har råd att fortsätta vara medlemmar, med ett historiskt medlemstapp som följd. Resultatet är försvagade fackliga organisationer. Inte alls vår mening säger Littorin. Ok, men det är precis vad som har skett – som en direkt konsekvens av regeringens politik.

Den svenska vårdmodellen ska vara kvar enligt moderaterna. Samtidigt tvingar man fram fri etableringsrätt på område efter område. Gräddfiler öppnas upp för den som har råd. Vård efter behov ersätts med vård i enlighet med efterfrågan. Den svenska vårdmodellen håller på att ersättas med den amerikanska. ”Vården ska vara offentligt finansierad och ges efter behov” säger moderaterna. Samtidigt öppnar de upp för ännu fler privatiseringar vilket leder utvecklingen i motsatt riktning.

På område efter område säger retoriken en sak medan utvecklingen går åt andra hållet. Allting skylls på krisen. Det är som om regeringen står helt maktlös inför händelseutvecklingen. Littorin värnar löntagarnas intressen, ändå sker det en enorm maktförskjutning åt andra hållet. Borg tjatar om mindre bonusar, ändå envisas bankerna med att berika sig på småspararnas bekostnad. Reinfeldt talar om jobben, ändå galopperar arbetslöshetstalen förbi nivåerna i jämförbara länder. Det är som om en osynlig hand driver samhällsutvecklingen bort från de retoriska målbilderna.

Har regeringen verkligen en så ofattbar otur att de på område efter område, trots enorma ansträngningar, drabbas av motverkande krafter som alltid är starkare än den egna viljan?

Knappast.

Förklaringen ligger i det medvetna glappet mellan retorik och politik. Utvecklingen är inte resultatet av en vild naturkraft. På ovan nämnda områden är den resultatet av borgerlig politik. Med till synes små men strategiska förändringar i regelverken håller den lagstiftande makten på att genomdriva en kvalitativ samhällsförändring för ökade klyftor och en konsekvent maktförskjutning från den som arbetar eller är arbetslös till den som äger kapitalet. Klassisk högerpolitik med andra ord.

Ett mönster börjar framträda

2010-01-26

Robert Boström är nummer två i ordningen av politiska sekreterare för Sverigedemokraterna som mot sin vilja har fått avsluta sin anställning. Det är nu alltså andra gången på kort tid i landstingets långa historia som detta händer, mig veterligen. Bägge gångerna har det hänt i samma parti. Den gemensamma nämnaren i konflikterna stavas David Kronlid.

Av Boströms kommentar att döma ligger det ekonomiska intressen och fult spel bakom petningen. Boströms efterträdare, Lennart Johansson, bekräftar på sin blogg att det ”går fult till i politiken”.

Som en parentes kan nämnas att hälsningen till Robert är ett av få inlägg på Lennarts blogg som inte andas extrem anti-islamism.

Makt och pengar. Det är klassiska storheter. I händerna på ett litet främlingsfientligt parti utan demokratisk tradition kan de komma att växa sig ohanterliga. Om Sverigedemokraterna i Örebro redan nu skakar av interna konflikter och utrensningar, hur ska det då bli i framtiden?

De historiska erfarenheterna visar att den nationella rörelsen i Sverige har svårt att hålla sams internt. I Örebro kryddas det förhållandet med ett generöst partistöd och ett konfliktomgärdat oppositionsråd. Förutsättningarna för det totala sammanbrottet verkar vara gynnsamma.

Som utanförstående SD-kritiker ska det bli mycket intressant att följa den fortsatta utvecklingen.

Läkemedelsmarknaden breder ut sig

2010-01-23

Privatiseringen av apoteken är en förändring som handlar om mycket mer än generösare öppettider och nya skyltar. Nya vinstdrivande aktörer äntrar scenen och ser möjligheter att göra pengar på en ökad försäljning. Deras själva livsförutsättningar bygger på att försäljningen ökar. Alltså, att konsumtionen av apotekets produkter ökar. Alltså, att vi äter mer mediciner.

Nu har i och för sig läkemedelskonsumtionen lyckats öka lavinartat även utan en apoteksprivatisering. Tillverkarna är ju vinstdrivande bolag, gudbevars. Sedan 1980 har omsättningen på läkemedelsförsäljningen nära nog tiodubblats och ökningen visar inga tecken på att mattas av. Vi konsumerar mer och mer läkemedel.

En del av detta har att göra med utvecklingen av nya mediciner som gör att allt svårare sjukdomar kan bromsas eller behandlas med allt mindre biverkningar. Men parallellt med den utvecklingen har det skett en mer allmän och slentrianmässig ökning av medicinerandet som inte alltid har varit positiv.

Vinstintresset är svårt att sätta siffror på så här innan de nya bolagen har hunnit presentera sina första årsredovisningar. Enligt allabolag.se har i alla fall Medstops VD Fredrik Mikael Söderberg en historik i företaget Adara AB med Apoteket som moderbolag och en vinstmarginal på runt 15%. Apoteket ligger kring 2%. Adara säljer egenvårdsprodukter. Om Medstop kommer att avkrävas Adaras vinstmarginal är det inte så konstigt att priserna nu ökar kraftigt.

Det får konsekvenser när tillverkning och försäljning sker med vinsten som övergripande syfte. Intresset ligger i att verksamheten ger avkastning – dels genom att vinstmarginalen ökar men också genom att maximera försäljningen och därmed konsumtionen av produkterna. I en situation där läkemedelskonsumtionen redan idag är inne i en oroväckande ökningstakt känns det minst sagt oroande att spä på detta ytterligare genom att privatisera försäljningsledet.

Mellin och Greider marginaliserar sig

2010-01-23

Två framstående vänsterdebattörer har nu gjort bort sig fullständigt. Genom att kritisera Mona Sahlin för att hon råkar äga en märkesväska med det beräknade penningvärdet av 6000 kronor avslöjar de inte bara sina patriarkala perspektiv på accessoarer, sitt förakt mot socialdemokratins första kvinna som partiledare och sin egen dubbelmoral. De marginaliserar sig dessutom fullständigt i förhållande till socialdemokratins breda väljarbas.

Lena Mellin gör en jämförelse med vad ett vanligt vårdbiträde tjänar. Två väskor går det på den lönen efter skatt. På Lenas egen lön går det sju väskor efter skatt.

Greider dundrar på om konsumismens följdverkningar och framhäver att väskan är ett hot mot socialdemokratin.

Tre reflektioner.

Ett.

Mellin och Greider är etablerade proffstyckare. De besitter bägge två den förmånliga möjligheten att kunna nå ut i rikspressen med sina åsikter när de behagar. För många andra är den dörren stängd.

Som vänsterdebattörer skulle de kunna ånga på om regeringens sociala nedrustning, om stupstocken i sjukförsäkringen, om utförsäljningarna av gemensam egendom, om de ökade klassklyftorna, om den sociala utslagningen eller om den omfattande maktförskjutning som sker från löntagare till arbetsgivare. Både Mellin och Greider har stora möjligheter att dagligen avfyra analytiska missiler mot det borgerliga luftslottet.

Men tydligen kom det annat i vägen. För stunden handlar den mest brännheta politiska huvudfrågan om partiledaraccessoarer.

Två.

Vad är budskapet? En kvinnlig socialdemokratisk partiledare ska inte få ha en märkesväska som är värd 6000 kronor. Vad är felet?

  • Att det är en socialdemokrat som äger väskan? Borgare får frottera sig i lyxartiklar, men inte sossar, alltså.
  • Att det är en väska? Hur ofta får manliga partiledare motsvarande kommentarer om sina dyra kostymer, klockor, bilar eller skor?
  • Att det är en märkesväska? Ska socialdemokrater beläggas med en allmän bojkott av märkesvaror? På vilket sätt skulle icke-märkesvaror vara bättre och i vilket hänseende?
  • Att den är värd för mycket? Var går gränsen för vad något får vara värt? Väskan är värd 6000. Vad är en kostym värd? Eller en klocka? Eller en bil? Eller gäller olika tariffer för olika varor?

Uppfattningen att socialdemokrater inte ska skylta med dyra eller politiskt känsliga varor kan få långtgående konsekvenser. En partikamrat undrade om det är ok att ha en Skeppshultcykel. Själv undrar jag hur domen lyder för den som kör en amerikansk motorcykel. Hur är det med platt-TV? Är det ok? Och vem bestämmer vad vi får ha för kläder? Ska Göran Greider ansvara för den frågan?

Tre.

Genom att missbruka sin mediaställning och genom att torgföra åsikter som i förlängningen får absurda konsekvenser har dessa båda megafoner marginaliserat sig rejält på den politiska åsiktskartan. I bästa fall bidrar deras utspel till att stärka sammanhållningen inom socialdemokratin och uppslutningen kring Mona Sahlin, men det blir i så fall på bekostnad av Mellin och Greider som får stå utanför och statuera avskräckande exempel. I värsta fall drabbar debatten hela den politiska vänstern och i så fall har Mellin och Greider gått högerns ärenden. För att travestera ett eko från 70-talet: Mellin och Greider – Reinfeldts lakejer.

En systematisk maktförskjutning

2010-01-17

Steg för steg och på område efter område har det under det borgerliga styret skett en systematisk maktförskjutning i vårt land. Bara de senaste dagarna ger nyhetsskörden flera flagranta exempel på hur detta slår mot utsatta människor.

Iwona vårdade sjukt barn – fick sparken. Det kunde man läsa i Nerikes Allehanda i fredags. Iwona hade varit hemma för vård av sjukt barn i en dryg vecka. Då ringde det privata vårdföretaget Renova Care hem en sen kväll och meddelade att hennes provanställning skulle upphöra med omedelbar verkan. Efter detta har Iwona anmält sig som arbetssökande, men eftersom företaget vägrar ge henne ett arbetsgivarintyg får hon inte rätt till a-kassa. Det enda erbjudande hon har fått från företaget är att de betalar en månadslön mot att hon förbinder sig att inte kontakta media. I artikeln framför Iwona också sin förtvivlan över att facket inte har hjälpt henne.

Bengt Sundling, personalansvarig på företaget, har inte kunnat nås för en kommentar eftersom han är hemma för vård av sjukt barn, erfar Nerikes Allehanda.

På samma nyhetssida kan man läsa hur en ny regel skapar ett dilemma för arbetsskadade. Den som har slut på sjukpenningdagar får rådet att gå till arbetsförmedlingen. Men om det pågår en utredning om arbetsskada så läggs den ner i så fall. Den som står till arbetsmarknadens förfogande kan ju inte vara arbetsskadad, lyder logiken.

På nästa sida publiceras en uppföljande artikel om cancerdrabbade Inger Alkman som den 4:e januari fick beskedet att hennes sjukpenning skulle upphöra.

I tidningen ETC Örebro som också den kom ut i fredags fanns nyheten med att klädkedjan Zaras enda fackklubb blir upplöst i och med nedläggningen av butiken i Örebro. Beslutet om nedläggning har det rapporterats om i pressen tidigare, men då stod det inget om fackklubben.
”Det är en tuff arbetsgivare med hårda regler. Det är inte många som vågar stå upp mot dem, säger Malin Thorsander, ordförande i fackklubben på Zara i Örebro. Ingen på Zaras huvudkontor i Sverige vill kommentera kritiken.”, skriver ETC Örebro.

Vad har regeringen gjort?

  • De har gjort det dyrt att vara med i facket vilket har lett till ett historiskt medlemstapp och en kraftigt försvagad fackföreningsrörelse.
  • De har försämrat villkoren i sjukförsäkringen och infört en bortre parentes som innebär att människor blir utförsäkrade.
  • I och med att många på detta sätt hänvisas till arbetsförmedlingen har de satt arbetsskadeutredningarna ur spel.
  • De har infört fri etableringsrätt inom vården och omsorgen vilket öppnar upp för oseriösa vårdbolag att utnyttja sina anställda.
  • De har gjort det lättare för arbetsgivare att komma undan sitt rehabiliteringsansvar.
  • De har också gjort det enklare att avskeda anställda som upplevs som obekväma.

Alla dessa förändringar har medverkat till en maktförskjutning från de anställda och deras intressen till bolagen och deras intressen. När både regelverk och fackliga organisationer angrips på det här sättet blir resultatet självklart en sämre situation för många människor. Systematiken ligger i att det är de som redan förfogar över resurserna och som redan har makt som gynnas medan de som inte har resurser och inte har makt konsekvent missgynnas.

Arbetslinjen, bajs och invandrare

2010-01-11

Det intressanta med Edvard Unsgaards kommentarer om arbetslinjen är perspektivet.

Det handlar inte om att behöva torka upp andras skit.

Det handlar om att få ens egen skit upptorkad av andra.

Bara med det perspektivet kan detta skittorkande beskrivas med Unsgaards lyriska entusiasm.

En annan intressant sak är att fadäsen blir värre och värre ju mer han förklarar sig. Unsgaard upplever sig vantolkad. Han menade inte att arbetslinjen går ut på att torka upp bajs.

– Nähä, vad menade han då?

Jo, att det är så fantastiskt med alla nya svenskar som kommer hem och städar våra lägenheter.

Notera nu att det inte handlar om att städa andras lägenheter, utan om att få sin egen lägenhet städad av någon annan.

Jag tycker Unsgaard är glasklar. Arbetslinjen handlar om att en rysk städerska dyker upp inom en halvtimme på en söndag för att göra rent ett trapphus som någon har bajsat i och att nya svenskar kommer hem och städar ”våra” lägenheter.

Alltså att det alltid finns någon till hands som mot en måttlig ersättning är beredd att göra det arbete som du själv inte vill eller orkar.

Det tycker Unsgaard är fantastiskt.

Så talar verklighetens folk.

Läs Johan Sjölanders inlägg i frågan.

Moderaterna har problem med verkligheten

2010-01-08

Schlingmann vill att vi ska prata framtid i valrörelsen. Med andra ord vill han inte att vi ska prata om de politiska resultaten. Det här valet kommer att handla om trovärdighet. Nu har väljarna möjlighet att ta ställning till den faktiska politiken. Så var det inte förra valet. Då var det bara ord som gällde från borgerligt håll. Nu kommer den besvärande verkligheten in i bilden.

Arbetslösheten skulle bli lägre, den blev högre. Utanförskapet skulle brytas, det har ökat. De med lägst inkomster skulle få störst skattesänkningar, det blev tvärt om.

Moderaterna har ett stort trovärdighetsproblem att ta itu med.

De Höga, de Mittemellan och de Låga

2010-01-06

Fritt översatt från George Orwells bok 1984:

”Genom den registrerade historien, och förmodligen sedan slutet på den neolitiska eran, har det funnits tre typer av människor i världen, de Höga, de Mittemellan och de Låga. Dessa typer har blivit föremål för ytterligare uppdelningar, de har burit oräkneligt många olika namn och deras relativa storlek, liksom deras inställning till varandra, har varierat från tid till annan: men den grundläggande samhällsstrukturen har aldrig ändrats. Även efter enorma omvälvningar och till synes oåterkalleliga förändringar har samma mönster alltid bekräftat sig självt, precis som ett gyroskop alltid återgår till jämvikt oavsett hur långt det trycks åt ena eller andra hållet.

Målen för dessa tre grupper är helt oförenliga. Målet för de Höga är att finnas kvar där de är. Målet för de Mittemellan är att byta plats med de Höga. Målet för de låga, när de har ett mål – för det är ett orubbligt kännetecken för de låga att att de är alltför nedtryckta av slit för att mer än periodvis vara medvetna om någonting utanför det dagliga livet – är att avskaffa all åtskillnad och skapa ett samhälle där alla människor är jämlika.”

I handlingen till boken 1984 finns en förbjuden bok av en Emmanuel Goldstein, en person som utmålas som det rådande samhällets största fiende. Citatet är hämtat från en del av handlingen där Goldsteins bok är citerad. Ett citat av ett citat, således.

Hursomhelst, när jag tar del av den här beskrivningen är det inte utan att jag uppgivet känner igen mig. Analysen är fortfarande skamligt aktuell.

En intressant aspekt är skillnaden i intressen. När ”de Låga” kräver rättvisa händer det inte så sällan att de anklagas för att vilja ta ”de Högas” plats eller att de skulle vara avundsjuka på andra som ”lyckats bättre”. Citatet ovan visar att det inte alls är det frågan handlar om. Anklagelsen visar bara att ”de Höga” ibland utgår ifrån att alla andra resonerar som de själva gör.

Hjärntvätt under kommunism och kapitalism

2010-01-04

Kommunism:
En sann bild som ständigt reproduceras i något som kan beskrivas som en monoteistisk sanningsindustri.

Konsekvenser:
Den enda sanningens ideologiska grund gör den osann.

Kapitalism:
En mångfald av olika bilder i en pluralistisk sanningsindustri men som brottas med två stora begränsningar. Den ena handlar om att mångfalden endast tillåts inom vissa givna ramar och den andra handlar om att sanningsindustrin är underställd samma monopoltendenser som all annan industri, det vill säga att det under den pluralistiska ytan endast finns ett fåtal producenter som reproducerar ett förhållandevis snävt sanningsurval. Pluralismen är alltså skenbar.

Konsekvenser:
Medborgaren får uppenbara svårigheter att skilja sant från falskt. Det uppstår en förvirrande sammanblandning mellan åsikter och sanningar, värdeomdömen och observationer. Allt relativiseras, allt blir sant. Allt kan vara falskt.

Var och en bär på sin egen sanning. Sanningen blir personlig. Därmed blir ingenting sant.

Varken kommunism eller kapitalism erbjuder ett en sund relation mellan människa och verklighet. Bägge systemen bygger på lögner och en stor desinformationsindustri. Skillnaden ligger i att kapitalismens sanningsproduktion är så mycket mer sofistikerad än kommunismens.

Den kan beskrivas i tre faser.

I grunden ligger yttrandefriheten, åsiktsfriheten och friheten att välja eller skapa sin egen sanning. Det är den mest fundamentala fasen – den som vilar på den amerikanska självständighetsförklaringen och som finns utvecklad i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Ur denna frihet bildas en pluralism av sanningar. Det är bra – mångfald berikar. Men det kan också missbrukas. Tyvärr är det inte alltid ”viktiga” eller ”sunda” sanningar som får den största spridningen. När allt låter lika mycket uppstår ett brus som kväver kvalitet och originalitet, som relativiserar, förenklar och infantiliserar.

I pluralismen uppstår en kapitalistisk industri för produktion av sanningar. Det räcker inte att vara originell: sanningen måste förpackas och kanaliseras för att nå ut och för det krävs resurser. Med sanningsindustrins uppkomst bildas plötsligt särskilda villkor för sanningar där intressen och resurser skapar förutsättningar för vissa sanningar och hinder för andra. Resultatet blir en mångfald av förhållandevis likriktade sanningsvarianter. En skenbar mångfald, således.

Med denna tredje fas har sanningspluralismen övergått i en monopolliknande sanningsproduktion, men som producerar en sådan mångfald av likartade sanningar att den kompakta massan av varianter framstår som oändligt bred, när den egentligen är kvävande smal.

Det finns flera exempel på detta. TV-marknaden, nyhetsmarknaden, förlagsmarknaden och tidningsbranschen är typexempel på monopolliknande sanningsproduktion med ett väldigt snävt sanningsurval. Även om det emellanåt sipprar igenom originella kvalitetsbetraktelser så drunknar de i det ofantliga signalflöde som hela tiden väller ut genom våra widescreens och surroundanläggningar.

Under kommunismen är förtrycket öppet och förtryckarna synliga. Kapitalismen här lärt av denna läxa och utvecklat olika mekanismer för att dölja förtrycket och förtryckarna. Människor kan därför leva hela sina liv i tron att de är fria och originella fastän det egentligen förhåller sig på något helt annat sätt.