Idag presenterades det enda möjliga regeringsalternativet. Ett röd-grönt samarbete för rättvisa och hållbar utveckling.
Äntligen!
Att döma av kommentarerna från den borgerliga pressen börjar läget bli nervöst på andra sidan. Häcklandet känner inga gränser och det är märkligt farliga invändningar som lyfts fram. Det mesta av kritiken studsar snabbt tillbaka på borgarna själva.
Reinfeldt brusade upp under en av partiledarduellerna i oktober och jämförde socialdemokratin med solen och att alla andra finns runtomkring. Detta förs alltså fram av ledaren för det parti som nu fullständigt dikterar villkoren för svensk politik med sin totala kontroll över regeringens tyngsta ministerposter. De andra borgerliga partierna har verkligen fått nöja sig med smulorna som blir över. Ingen minister kan göra någonting utan att få godkänt av Borg och Reinfeldt. Den politiska inriktningen och retoriken regisseras hårt av propagandaminister Schlingmann. Att anklaga socialdemokraterna för att ha en dominant roll i ett röd-grönt samarbete är att kasta sten i glashus.
En annan kritikpunkt säger att vänstern nu etablerar en mur mellan blocken. Då bortser man från att blockpolitiken blev ett faktum i och med bildandet av den oheliga alliansen. Muren finns redan och den etablerade sig tidigt som fullständigt ogenomtränglig. Alla inviter från Mona om blocköverskridande samtal har fått kalla handen av de borgerliga partierna. Det enda man har haft att erbjuda är låtsats-samarbeten som går ut på att socialdemokraterna ska ställa sig bakom borgarnas politik. Rädslan för sprickor i muren är större än rädslan för att inte kunna få igenom egna förslag. Hellre ja till tokigheter och politiska låsningar än att ge sken av att inte vara överens.
Vänsterpartiet framställs som en stor sakpolitisk förlorare. Jag säger bara en sak. Kristdemokraterna. Mer tragiskt än så kan det nog inte bli.
Björklund har redan döpt samarbetet till ”vänsterkartellen” och kallar Ohly för kommunist. Att Ohly själv inte gör det har ingen som helst betydelse för den liberale besserwissern. ”Han är en tvättäkta kommunist”, slår major Björklund fast. Att glorian hamnade lite på sned i skolkrisdebatten tycks inte ha fått detta orakel att tappa modet när det handlar om att tala om för folket vad som är vad.
Det har också uttryckts en oro för att vänsterpartiet kommer att diktera politiken för regeringsalternativet och att avståndet är stort mellan de röd-gröna partierna. Min uppfattning är att rött och grönt går bra ihop och att vänsterpartierna kompletterar varandra på ett bra sätt.
Politiskt har miljöpartiet många spännande förslag på hur grön politik kan gå hand i hand med nytänkande och entreprenörskap för en hållbar tillväxt. Vänsterpartiet borgar för samarbetets sociala ansvarstagande. Socialdemokraterna står för stabilitet och pragmatism.
Även ideologiskt finns det många synergieffekter. Alla tre partier ställer sig kritiska till borgarnas övergrepp på rättvisa och demokrati. Kritiken mot borgarnas övertro på marknadslösningar finns där också. Alla tre partier har också en stark övertygelse om att det är politikens ansvar att se till att lösa jobbkrisen på ett bra sätt.
Inom högerblocket är både de politiska och de ideologiska skillnaderna minst lika stora som inom vänsterblocket. Hur ställer man sig till Nato? Kärnkraften? Klimathotet? Homo-vigslar? Vårdnadsbidrag? Och hur går det egentligen till när man ska kombinera socialliberalism med kristen fundamentalism, någon slags centerideologi, nyliberalism och konservatism?
Sverige har fått två tydliga alternativ. Skattesänkningar och marknadslösningar står mot ekologiskt nytänkande och rättvisa. Gammal hederlig högerpolitik har nu utmanats av en utvecklad och spännande symbios av rött och grönt.
Det är inte konstigt att borgarna börjar bli nervösa.
Martins Blogg 