Archive for juli, 2011

Same same

2011-07-27

Det är ingen artskillnad mellan massmördarens ideologi och Sverigedemokraternas. Drar man ut främlingsfientligheten och nationalismen till sina fulla konsekvenser faller sig våldshandlingar ganska naturligt.

Men utifrån en ideologi som bygger på solidaritet, demokrati och övertygelsen om alla människors lika värde blir massmord en omöjlighet.

I nationalistiska ideologier frodas hatet. De utgör en grogrund för våldshandlingar. Det enda Sverigedemokraterna har gjort är att klä hatet i folkdräkt och propert uppträdande. Grunden är densamma.

Meningen med våldet

2011-07-23

Det som har hänt i Norge är inte bara resultatet av en enskild galnings meningslösa övergrepp. ”Galningen” har hämtat näring och legitimitet i främlingsfientliga ideologier. För honom var övergreppen meningsfulla. De var förankrade i en mening som bygger på hat, fördomar och en föreställning om att olika människor är olika mycket värda.

Nu är det dags att stå upp mot grogrunden för den här typen av handlingar. Det gör vi genom att överallt och i alla sammanhang stå upp för demokratin och för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Läs gärna det här inlägget, av en före detta Sverigedemokrat som hade mördaren som sin vän på Facebook.

Fullmäktigesammanträdet och demokratin

2011-07-18

Fullmäktigesammanträdet är inte ett forum för det som brukar kallas ”det demokratiska samtalet”. Det är framförallt fyra förhållanden som gör det svårt att tillämpa demokrati under fullmäktigesammanträdets villkor:

Flerpartisystemets funktion är inte bara att det skall representera olika åsiktsriktningar och ideologier i politiken. Dess funktion har också blivit att reproducera sig självt. Om det främsta argumentet för flerpartisystemet är att det representerar olika åsiktsriktningar, blir strategin för självlegitimering att hela tiden tydliggöra skillnaderna mellan partierna. Fullmäktigemötet blir arenan för att demonstrera dessa skillnader. Därför ägnar sig partierna åt att profilera sig snarare än att hitta konstruktiva lösningar tillsammans med andra partier. Denna strävan blir särskilt intressant mot bakgrund av den numera bortglömda maktutredningens slutsats att skillnaderna mellan olika partiföreträdare ofta är mindre än skillnaderna mellan partiföreträdarna och väljarna.

Debattens offentliga karaktär förvandlar eftergifter till prestigeförluster. Kännetecknande för ett demokratiskt samtal är det ständiga givandet och tagandet, respekten för det bättre argumentet och den konstruktiva dialogen. Inför publik raseras möjligheterna att komma framåt. Samtalet förvandlas till debatt, ödmjukhet övergår till självhävdelse, nyanser blir till kontraster och försoning förbyts till kollision. Uppmärksamheten riktas mot publiken, inte mot den man talar med. Samtalet blir en illusion, en förevändning för att bombardera publiken med det budskap man redan från början tänkt sig att förmedla, oavsett vad motståndaren säger. Denna taktik brukar för övrigt vara den som mest ihärdigt poängteras vid politikerutbildningar: bestäm dig för vad du ska säga och säg det.

Arbetsformen går inte att ta miste på. Ett presidium, ett par talarstolar och en ganska stor skara ledamöter, av vilka majoriteten mannekängar med omisskännliga maktattribut (till exempel slips). Vill man bidra med något till diskussionen bör man behärska reglementet: begära ordet i vederbörlig ordning, äntra talarstolen som det anstår en förtroendevald, inleda anförandet med sedvanlig hälsning och under anförandet, in i mikrofonen, lägga fram orden på ett så välartikulerat och retoriskt skärpt sätt att det väcker åhörarnas intresse och respekt. Det är i sanning en konst att föra sig i detta sammanhang. Under ett fullmäktigesammanträde är det (tyvärr) ofta viktigare att behärska denna konst än att ha bra idéer.

Representativiteten har sina sidor. Å ena sidan är det kanske den enda praktiskt möjliga formen att fatta demokratiska beslut. Å andra sidan tenderar representanterna att liksom tappa förankringen hos dem som ska representeras. Robert Michels var inte helt ute och cyklade när han formulerade oligarkins järnhårda lag. Det ligger någonting i den. I fullmäktigedebatten märks detta framförallt när retoriken blir tom och introvert.

Att fullmäktigesammanträden inte är demokratiska innebär inte att det är kört för demokratin. Snarare innebär det att demokrati handlar om mycket mer än fullmäktigesammanträden. Ett fullmäktige är inte ett möte på slottet eller rådhuset, utan en grupp förtroendevalda människor som har till uppgift att fatta de avgörande besluten över ett landsting eller en kommun. Hur detta sker måste vara en öppen fråga. I landstingsfullmäktige har vi prövat en modell med programgrupper som har varit mycket uppskattad. Denna arbetsform har möjliggjort dialog, kunskapsutbyte, idédiskussioner och informella samtal på ett sätt som aldrig hade varit möjligt på ett fullmäktigesammanträde. Det demokratiska arbetet behöver fler sådana inslag. Demokratin behöver berikas och utvecklas, särskilt inom politiken.

Politik eller förändring?

2011-07-18

Varför engagerar man sig politiskt? Vad innebär det att vara politiskt engagerad? Det finns förstås många svar på dessa frågor. Lika många svar, kanske, som det finns politiskt engagerade individer.

Ett starkt vägande skäl att gå in i politiken är förändring. Man engagerar sig politiskt i syfte att åstadkomma förändringar. Med detta syfte blir innebörden i det politiska engagemanget att göra skillnad. Att förändra.

Förändring. Change. Veränderung. Changement. Ett vackert ord, laddat med många olika värden. En del uppfattar förändring som ett hot, andra som en möjlighet. Förändring kan också beskrivas som en tendens eller en nödvändighet; någonting som pågår hela tiden, oavsett hur vi som individer och sociala varelser agerar. Den ursprungliga visionen om den politiska praktikens möjligheter ger förändringen en alldeles särskild innebörd: det att förändra. Skillnaden mellan förändring och förändra är att förändringen inte har någon aktör, medan förändra förutsätter någon som förändrar.

Här är två citat som fångar förändringsbegreppets båda innebörder:

1. ”Filosoferna har bara tolkat världen, på olika sätt; poängen är att förändra den.”
2. ”När förändringens vind blåser bygger somliga vindskydd medan andra bygger väderkvarnar”

Med dessa förändringsuppfattningar som grund blir politik något mycket speciellt och något mycket mer än det som vardagspolitiken i kommuner, landsting och riksdag nuförtiden mest tycks handla om. Å ena sidan handlar det om att ha ett mål, en plan, visioner, vilka ligger till grund för en genomtänkt och medveten förändringsstrategi. Å andra sidan är det viktigt att också ha koll på vilka förändringstendenser som redan är i rullning och att med kunskap om dessa se till att förändringsstrategin utnyttjar dessa krafter. En tredje aspekt handlar om att ha en klar bild av målet med förändringarna. En ideologi.

Det är lätt att föreställa sig besvikelsen hos den entusiast som engagerar sig politiskt i syfte att förändra samhället och att använda samhällets olika utvecklingstendenser för visionen om ett bättre samhälle, när han eller hon konfronteras med de röda siffrorna i en kommunal budget, när politiken reduceras till beslut om personalnedskärningar, när det politiska samtalet har förvandlats till fullmäktigesammanträdets torra fora för partipolitiska markeringar, retorikövningar och kvasiintellektuellt orerande, när politik mera handlar om att administrera och tackla eller motverka förändringar än att åstadkomma förändringar och när visioner och ideologi blivit bortsköljda från den politiska dagordningen till förmån för tjänstemannaberedda beslutsunderlag. Det finns en beklämmande skillnad mellan å ena sidan politikens mening och möjligheter och å andra sidan den praktiska vardagspolitiken, framförallt så som den ter sig i sina kommunala avarter.

Mot denna bakgrund är det inte så svårt att förstå om ungdomar och visionärer vänder vardagspolitiken ryggen. Det beror på att politiken har vänt ryggen åt att förändra. En modern variant av citaten ovan skulle kunna se ut så här:

1. ”Vardagspolitiken har bara administrerat världen, på olika sätt; men poängen måste väl vara att förändra den?”
2. ”När förändringens vind blåser bygger vardagspolitiken vindskydd medan någon annan bygger väderkvarnar”

Men det behöver inte vara så här. Det går att göra på ett annat sätt. Om politiken ska bli något annat än administration måste den förändras i grunden. Förändringen handlar då inte bara om vad politiken ska göra, utan också om vilka som ska vara politiker.

Om man börjar med politikern: vad är en bra politiker? En duktig administratör eller en framsynt visionär? Vem vill du som väljare ha som företrädare?

Alla har alltid rätt

2011-07-18

Det är en förbannelse, även för relativister, att trivialisera och bagatellisera motståndarens argument. Kanske kan det beskrivas som en argumentationsteoretisk lag att den egna världsbilden alltid är mer genomtänkt, komplex och raffinerad, än motståndarens. Berättaren har alltid tänkt ett steg längre, framstår det som. Det är därför som varje författare själv alltid går segrande ur varje strid när sista ordet på sista sidan väl är lagt.