Blåögda Sverige

Det här med att plocka ut vinst ur skattefinansierade välfärdsföretag är en typiskt svensk företeelse. I våra nordiska grannländer är detta inte tillåtet. Att överskottet på skattefinansierad verksamhet ska gå tillbaks till verksamheten uppfattas där som den naturligaste saken i världen.

Men inte i Sverige.

Den som ifrågasätter vinstuttag blir anklagad för att vara moralist och bemöts med argument av typen ”vad är det som är så fel med att plocka ut lite vinst?”. (Jag vet, jag har varit på den typen av halleluljakonferenser). Nej, öppna kranar ska det vara. Full skattefinansiering och fritt fram att plocka ut överskottet i privata förmögenheter.

Det är häpnadsväckande vilka framgångar de vinstdrivande välfärdsföretagen har nått med sin lobbyism i vårt land. Hur kunde det komma sig att just Sverige, känt för den svenska modellen, skulle bli ett sådant paradis för den som vill tjäna pengar på att sälja tjänster till kommuner och landsting. Vad har hänt med den gamla devisen att ”varje skattekrona som inte används effektivt är stöld”?

Nej, tydligen så är vi svenskar så rika att vi, till skillnad från andra, har råd att både sänka skatter och betala ut vinster till våra mijonärer. Mindre skatt och mera vinst för den som är rik – det måste ses som en verkligt god utdelning för moderaternas finansiärer.

Vad det hela handlar om…

Egentligen kan man fråga sig varför vi så sällan diskuterar de långsiktiga och strukturella konsekvenserna av den moderatstyrda regeringens privatiseringar. En del vänsterdebattörer vill flytta fokus från driftsform till innehåll och försöker därmed tona ner betydelsen av huruvida en välfärdstjänst erbjuds av ett vinstdrivande bolag eller om den erbjuds av en offentlig aktör. Som om det inte skulle ha någon betydelse om så hela samhället lades över i kapitalets varma famn.

Men det har betydelse. För välfärden spelar det roll om tjänsterna tillhandahålls med kapitalismen som grund eller med allmänintresset som grund. Det gör skillnad. Och skillnaden omfattar inte bara välfärden, utan hela samhället. Den totala andelen verksamheter som drivs utifrån kapitalistiska principer påverkar hur demokratin fungerar, vilka politiska prioriteringar som görs, vad media väljer att rapportera om (och hur), hur det finansiella systemet fungerar, vad medborgarna jobbar med och för vem, hur människor delas in i olika klasser, vilka ledare som tillåts styra i latinamerikanska länder, vilka stater som råkar i krig med varandra och var stora kapitalstyrda stater väljer att göra militära ingripanden. Allt påverkas av vilka intressen som styr de avgörande besluten.

Med utvecklingen av starka kapitalintensiva maktcentra och med överförandet av samhälleliga egendomar från demokratiskt styrda organisationer till privata konglomerat kommer en allt större andel av de avgörande beslut som antas i ett samhälle att tas i en riktning som mer och mer ensidigt gynnar dem som sitter på den ekonomiska makten, snarare än att utformas för medborgarflertalets bästa.

(Sheitt vilken lång mening…)

Vi lever i en tid där de vinstdrivande bolagen har vuxit om hela stater. Vi har multinationella koncerner som antar karaktären av egna samhällen. De inhyser en egen kultur, egna regler, egna sociala förmåner, egna utbildningssystem, egna karriärvägar och egna hierarkier. Enda och viktigaste skillnaden är att de inte fungerar enligt demokratiska principer: ledarna är i princip alltid självutnämnda. Dessa samhällen tar över en allt större del av våra liv. Det är inom denna typ av organisationer som vi ger mest av oss själva. När vi inte är där fyller vi på vår energi via konsumtion. Men det är på jobbet vi producerar. Levererar – kroppsligt och mentalt. För syften som ofta är ganska diffusa för oss själva, men som finns formulerade långt däruppe någonstans.

Tankarna går till The Matrix. Kanske är analogin inte helt långsökt. Här springer vi aningslöst på i våra ekorrhjul och levererar energi till ett system vars enda syfte är att växa sig ännu större. Vad får vi ut av det?

– Varor och ett liv tomt på innehåll.

Sådär, en skopa uppgiven pseudomarxism inför allahelgona. Håll tillgodo!

En lite mer fördjupad analys

… av orsakerna till finanskrisen finns filmatiserad och är dessutom gratis. Zeitgeist Addendum är titeln och den finns att se på följande länk:

http://video.google.com/videoplay?docid=7065205277695921912

Om ideologins betydelse för hur krisen ska förklaras

För den som är kritisk till kapitalismen faller det sig naturligt att hitta orsakerna till finanskris och lågkonjunktur i själva det ekonomiska systemets sätt att fungera. För den som hyllar kapitalismen blir det mer naturligt att leta efter andra orsaker.

Därför är det föga förvånande att den moderate riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson presenterar en förklaring som fokuserar på de så kallade subprimelånen i USA. Dessa lån beskrivs som en marknadsekonomisk anomali: politiken har tvingat marknaden att ta socialpolitiska hänsyn och det har rubbat balansen i det ekonomiska systemet. Bankerna har tvingats ge lån till låginkomsttagare. Det har gett upphov till en lukrativ handel med högriskplaceringar utan täckning. När konjunkturen vände och förmågan att betala tillbaks lånen sattes på prov visade det sig att en stor del av den spekulationsekonomi som byggts upp på denna grund i allt väsentligt bestod av luft.

Slutsats: om politiken lägger sig i marknadens naturliga sätt att fungera, till exempel genom att försöka ge ”mindre bemedlade människor möjlighet att köpa ett eget hem”, så reagerar systemet med en kris som drabbar just dessa människor ännu hårdare.

Hands off, alltså. Låt kapitalismen få verka fritt så blir allting bra. Försök påverka det naturliga flödet från fattig till rik och du får en stöt. Felet beror inte på kapitalismen, utan på att politiken har försökt manipulera med de ekonomiska naturlagarna.

Som kritiker gör jag förstås en annan analys. Inte så annorlunda när det gäller teknikaliteterna kring subprimelånens betydelse som utlösande gnista, utan mera när det handlar om synen på själva systemet och möjligheterna att politiskt påverka systemets inneboende tendens att skapa klassklyftor och orättvisor.

För att inte fastna i resonemang om oändliga kausalkedjor av ekonomiska mekanismer skulle man kunna fokusera på utgångspunkter som har att göra med hur man ser på själva det ekonomiska systemet. Jag utgår ifrån att Svantessons begrepp ”marknadsekonomi” är liktydigt med kapitalismen, det vill säga att det är det ekonomiska systemet som sådant vi talar om och inte en utopisk idealbild av hur det borde fungera.

Som jag uppfattar det vilar Svantessons syn på kapitalismen på (bland annat) följande utgångspunkter:

1. Kapitalismen är ett naturligt ekonomiskt system. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det vilar på eviga sociala naturlagar.
2. Kriser beror på att politiken lägger sig i och skapar obalanser i systemet.
3. Får systemet verka fritt så infinner sig en naturlig harmoni och alla människor blir fria och lyckliga.

Jag har i princip motsatt uppfattning:

1. Kapitalismen är ett ekonomiskt system bland flera. Andra system som funnits tidigare i historien är till exempel feodalism, slavsamhälle eller jägarsamhälle. Olika samhällen fungerar enligt olika principer. De sociala ”naturlagarna” är med andra ord inte eviga. De förändras med historiens utveckling. Även kapitalismen förändras över tid, men dess fundamentala utvecklingstendenser är möjliga att definiera som ”inomkapitalistiska naturlagar”, det vill säga naturlagar som gäller för kapitalismen som ekonomiskt system, och som är karaktäristiska för just kapitalismen. Kapitalismens lagar är något annat än feodalismens lagar. Vilket samhällssystem som råder i en viss historisk epok har att göra med den teknologiska utvecklingsnivån. Dock har människan möjlighet att påverka det samhälle hon lever i. Kapitalismen finns till exempel i olika versioner. Allt ifrån den mera jämlika och solidariska variant som vi har försökt utveckla i Sverige till de råa och utstuderat ojämlika system som tillämpas i flera länder på andra sidan Atlanten. Kapitalismens grundläggande utvecklingstendenser är svåra att påvera, men deras konsekvenser kan mildras på olika sätt.
2. Kriser är en naturlig del av kapitalismens sätt att fungera. Konjunkturcykler och finanskriser är inte onaturliga inslag i systemet, utan de följer kapitalismens naturlagar. Som ekonomiskt system är kapitalismen till sin karaktär flyktigt och instabilt. Detta till skillnad från till exempel feodalismen, som inte karaktäriserades av den här typen av kriser.
3. Om kapitalismen får verka fritt utvecklas den till monopolkapitalism och marknadsekonomins spelregler avskaffar sig själva. Att så inte har skett beror på politiska ingripanden med antitrustlagstiftning som tillförsäkrar alla marknader en situation med åtminstone två stora aktörer. Kapitalismen tenderar också att skapa åtskillnad och klassmotsättningar mellan människor. Den delar in folk i kategorier, skapar alienation, gör människan girig och driver politiken att engagera stater i anfallskrig och rofferi. Samtidigt skapar den välstånd och rikedomar, men dessa allokeras efter systemets upphöjda principer om ojämlik fördelning.

Jag märker nu att mina punkter tenderar att bli långrandiga. Elisabeths är mycket kortare och enklare. För den som är lite trött eller som tycker det är jobbigt med långa haranger är det mer aptitligt att ta till sig de förenklade förklaringsmodeller som hamnar i slutsatsen att kapitalismen är ett alldeles förträffligt system och att Elisabeth säkert har rätt i sin ”analys”.

Men för att ändå avsluta med en något enklare observation, apropå politikens relation till kapitalismen. Oavsett om det nu är amerikansk socialpolitik eller något annat som har orsakat krisen kan man undra vad som hade hänt om inte världens politiska ledare hade tagit krafttag för att rädda systemet? Hade kapitalismen i så fall räddat sig själv? Hur hade det gått till?

Hitta rätt i den borgerliga begreppsdjungeln

Kundval = När företaget väljer kund
Valfrihet = Hönans rätt att välja vem man ska bli plockad av
Alliansen = Det främsta skälet till varför småpartierna i regeringen inte får driva sin egen politik
Utanförskap = Personer som utnyttjar sin rätt till sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring.
Minska utanförskapet = Begränsa rätten till dessa försäkringar
Mångfald = Det som inträder när ett offentligt akutsjukhus övergår i privat ägo
Konkurrens = Det som inträder när ett offentligt akutsjukhus övergår i privat ägo
Bäst för patienten = Bäst för vårdbolagen
Efterlängtad = Inte önskvärd (som i ”den efterlängtade vårdvalsreformen”, som 19 av 21 landsting har sagt nej till)
Reformering = Systemskifte

Varning för Sverige!

Temperaturen stiger i den Nordamerikanska presidentvalskampanjen och anklagelserna som kastas mellan kandidaterna duggar tätt. I ett mindre nogräknat ögonblick råkade Obama avslöja sig med kommentaren ”spread the wealth around”, vilket McCain har utnyttjat flitigt i debatten som ett slags bevis för att Obama har något lurt i kikaren. I USA är det allmosor som gäller – att rika delar med sig av fri vilja till fattiga och att dessa fattiga uttrycker en enorm tacksamhet för denna generositet. Omfördelningssystem av normalt civiliserat Europeiskt snitt betraktas som kommunism. Allmosor ska det vara, inte solidaritet.

Så när Obama säger att han vill sprida rikedomarna till fler tolkas det som något negativt. Skattehöjningar för rika är otänkbart i detta McCarthyismens förlovade land. Ingen vill förknippas med något som överhuvudtaget påminner om socialism. Sverige anförs som ett avskräckande exempel på vad som händer när samhället socialiseras och folket trycks ned under ett enormt skattetryck.

Något mer specifikt om hur till exempel Svensk sjukvård fungerar, jämfört med den Nordamerikanska, verkar inte vara relevant i sammanhanget.

Jämställdhetspolitiken har havererat

Claes Borgström är en riktig klippa. Idag debatterade han mot vår så kallade jämställdhetsminister i radion och fick fram flera viktiga poänger i frågan om kvotering i bolagsstyrelser. Nyamko vill inte veta av någon kvotering och tyckte att sammansättningen av bolagsstyrelser var en ägarfråga.

– Diskriminering är ingen ägarfråga, svarar Borgström. Helt rätt.

Sedan fortsätter Sabuni med ett ihåligt resonemang om att jämställdheten kommer av sig självt bara man fortsätter med en luddig borgerlig politik som stärker individerna.

– Den borgerliga regeringen är blind för de könsstrukturer som orsakar ojämställdheten i samhället, svarar Borgström. Helt rätt.

Sabuni gaggade bort sig fullständigt i dagens diskussion. Varför detta inbitna motstånd mot kvotering? Och varför har vi en jämställdhetsminister som är fullständigt blind för ojämställdhetens orsaker? Vem tjänar på det?

s-politik blir olaglig

Vår socialminister är en sann filantrop. Av omsorg för människorna vill han tvinga igenom en borgerlig landstingspolitik i hela landet. Att inte införa vårdval med etableringsfrihet ska bli olagligt.

Lagstiftning för ytterligare privatiseringar

Respektfull vård av hög kvalitet till alla och på lika villkor. Det låter jättebra, tycker jag. Men det finns anledning att fatta misstanke. ”Ingen gagnas av att människor tvingas stå i kö och vänta” är en av truismerna som Filippa Reinfeldt draperar förslaget i. Sedan kommer huvudpoängen:

”Vi anser också att man ska ha en rättighet som patient att vända sig till en annan vårdgivare om vårdgarantin inte uppfylls. Det ska bakas in i lagstiftningen.”

När man tar del av moderata budskap gäller det att vara uppmärksam på bisatserna. Det överhängande syftet är naturligtvis att utöka marknaden för privata vårdbolag. Med patienträtten som svepskäl ska privatiseringstakten i vården skruvas upp ytterligare. När den offentliga vården misslyckas – och det kommer den att göra allt oftare på grund av minskade skatteintäkter – så ska resurserna överföras till privata vårdbolag genom att de följer ”patientens val”. Alltså får den offentliga vården ännu mindre resurser och så är karusellen igång.

Social ingenjörskonst har numera reducerats till konsten att med små justeringar i de offentliga välfärdssystemen sätta igång många små processer som alla leder till att andelen privata utförare inom välfärdssektorn ökar, på bekostnad av de offentliga utförarna. Förändringarna sker under förespegling att de är till för patienterna och med ständiga utfästelser om att det absolut inte är något systemskifte man håller på med. När systemskiftet väl är genomfört är det ingen eller ganska få som har förstått vad det är som har hänt. Ena stunden hade vi generell välfärd med en solidarisk vård efter behov. Rätt vad det är har välfärden blivit selektiv. Andelen privatfinansierad vård har mångfaldigats och vården fördelas i enlighet med efterfrågan.

Vårdbolagen blir hjältar men folket det blir glömt,
Och vi som sett hur allt gått till får veta att vi drömt…

”Marx is back”

Finanskrisen har väckt liv i gamla teorier. När de etablerade föreställningarna inte lyckas förklara vad som händer vänder sig människor till andra förklaringsmodeller. I Tyskland har försäljningen av ”Das Kapital” ökat med 300 procent.

Det kanske inte säger så mycket i och för sig, med tanke på att verket knappast var någon storsäljare innan. Kanske kan denna nyhet leda till att försäljningssiffrorna stiger ytterligare. För sådan är ju kapitalismen i denna finansernas tidevarv.

Att The Guardian publicerar en liten guide till Marx är bara det en intressant nyhet.