Herre gud!

Efter att ha sett dokumentären ”Jesus Camp” om den amerikanska väckelserörelsens sommarläger där barn indoktrineras är det lätt att fundera över om utvecklingen i världen verkligen går åt rätt håll. Blir vi mer och mer upplysta eller håller fundamentalismen på att ta över igen? Några reflektioner.

1. Väckelserörelsens storlek och tillväxt i USA verkar rida på samma våg som den muslimska fundamentalismen. Är vi på väg in i fundamentalismens tidevarv?

2. Det är märkligt hur mycket USA kan likna sina fiender utan att den egna befolkningen tycks reagera. Tidigare var det kommunismens moderna projekt som ställdes mot kapitalismens. Systemen var varandras bittra fiender och samtidigt enormt lika varandra. Samma sak inträffar när den amerikanska kristendomen möter islam. Då var det rymdkapplöpning och kapprustning. Nu är det koranskolor, väckelsemöten och sommarläger för barn som bildar de gemensamma nämnarna.

Den största förloraren i detta krig är, som vanligt, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Vad som skulle behövas är en renässans för frihetens och demokratins idéer. Men det är förstås ingenting som kan bankas in under ett väckelsemöte. Sådana metoder är oförenliga med ett demokratiskt förhållningssätt. Kanske måste det gå för långt innan trenden vänder, vem vet.

Mer från hojträffen

– Skaru smaka lite grogg?
– Nä, jag har nyss borstat tänderna.
– Om du vill kan jag slå in alla tänder i käften på dig.
– Eeh, jaha, för att..?

Hört på hojträff

Vid frukostbordet är det alltid lite avslaget. Ena hälften har inte gått och lagt sig än och andra hälften har nyss vaknat efter en kort, orolig sömn. Hört från bordet bredvid:

– Aj, vad ont det gör i pannan.
– Ja, du har ju världens blåmärke där.
– Jaha, då är det inte bara bakfyllan som gör ont. Vad är det för typ av blåmärke? Har jag ramlat eller är det någon som har slagit ner mig?
– Äh, du har väl ramlat.
– Nej, jag tror jag har blivit nerslagen. Vänta bara tills jag får tag på den jäveln.

Vardagslyx

Mmm, en Hidingstamacka sitter aldrig fel.

Om individualism – introduktion

Okej, tillbaks till den ursprungliga dagordningen. Friheten har jag betat av. Nu har turen kommit till individualismen.

Vad är en individ?
Vad är förutsättningen för en individ?

Det är ett par centrala frågeställningar som behöver hanteras för den som vill säga något om individualismen. Ofta slarvas det med begreppsinnebörden. Alltför ofta har diskussioner om individualism präglats av att kombattanterna talar förbi varandra – därför att de har olika individbegrepp.

Om individen har det skrivits massor. Många är distinktionerna som har använts för att reda ut begreppet. Det är jag, överjag, sublimering och allt som hör psykoanalysen till. Mead talade om I och Me och den generaliserade andre. Till detta kommer varianter som individualitet och individuell.

Begreppet individualism är dessutom politiskt laddat och har, liksom frihetsbegreppet, olika innebörder beroende på ideologisk referensram. Förenklat kanske man kan säga att högerinnebörden ställer sig bakom ett atomistiskt individbegrepp. Individen definieras som individ i-sig, uppdelad och åtskild från andra individer och från samhället. Samhället, å andra sidan, betraktas som ett överindividuellt, nödvändigt ont, som fria individer har ingått i på någon slags kontrakts-vis för att nå de komparativa fördelar som detta kollektiva projekt kan bidra med. Men bara så länge det gagnar individen och inte kränker hennes rättigheter.

Vänsterinnebörden är annorlunda, och brukar inte föras fram så ofta i debatten. Det kan bero på att den är mer komplex och inte låter sig förklaras så enkelt. Det kan vara så att vissa företrädare för vänstern ibland inte har satt sig in i det socialistiska individbegreppet ordentligt. Istället för att argumentera för ett alternativt individbegrepp till det liberala tenderar vissa vänsteranhängare att argumentera mot individualism och för kollektivism, vilket naturligtvis är en förvanskning. Utgångspunkten för det vänsterorienterade individbegreppet är att individen definieras och bekräftas i relation till andra individer. En stark individualitet förutsätter kontinuerlig bekräftelse från en social omgivning där individen bejakas. En socialistisk utgångspunkt betraktar inte kollektivet som ett hot mot individen, utan som en förutsättning för individen.

Mellanspel igen – om det fantastiska landet over there

Ett tips till Ola Ström. Nästa gång du åker till paradiset på andra sidan Atlanten- passa på att se Michael Moores nya film Sicko, som nyligen haft premiär over there. Vi andra efterblivna får vänta tills oktober innan vi får veta det som alla utom amerikanerna själva – och Ola Ström – redan visste, nämligen att välfärden blir sämre om den drivs på girighetens grund.

Några slutsatser av en jämförelse mellan ett solidariskt vårdsystem och ett vårdsystem där försäkringsbolag står för finansieringen:

– det blir inte mindre byråkrati
– det blir inte billigare
– det blir inte bättre kvalitet
– det blir inte mer tillgängligt
– det blir inte mer humant
– det blir inte friare
– det blir inte tryggare
– det blir inte mer civiliserat
– det blir inte rättvist
– det blir inte solidariskt

men vad blir det då?

– lönsamt för vissa. Och det räcker så länge folk låter sig drabbas.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ett av de främsta argumenten för att vi inte ska ha mer vinstintressen i vården. Sämre, dyrare och djupt orättvist. Amerikanernas erfarenheter av sin inhumana sjukvård är djupt tragiska.

Det är sorgligt att se medborgare från detta världens friaste och rikaste land gråta av tacksamhet för den goda sjukvård de får gratis i ett angränsande så kallat u-land. Tydligen så lever många amerikaner i den falska tron att de har en bra välfärd och deras förvåning över hur mycket bättre det skulle kunna vara är talande för hur långt man kan driva ett sjukt system enbart på medborgarnas okunskap om vilka alternativ som faktiskt är möjliga. Fem veckors semester uppfattas som en ouppnåelig lyx. Föräldraledighet har man knappt hört talas om. Allmän sjukersättning finns inte. Förskola – vaddå? Anställningstrygghet? – in your dreams. På område efter område utmärker sig USA som ett veritabelt u-land när det gäller att tillförsäkra sina medborgare den mest grundläggande nivån av social trygghet. I dessa avseenden fungerar landet som ett avskräckande exempel. Att dess medborgare finner sig i orättvisorna är för mig en stor gåta. Tydligen sitter de ekonomiska intressena på en enorm propagandaapparat. Amerikanerna framstår som fullständigt bedövade vid en jämförelse. Att låta en amerikan få del av solidarisk vård är som att dela ut en skål med ris till ett svältande barn.

Om inte filmen SiCKO leder till en omstörtande förändring av det amerikanska sjukvårdssystemet är hoppet ute för detta möjligheternas land. Då ligger den befolkningsmässiga medvetenheten i så djup koma att den inte låter sig väckas av någonting.

Michael Moore har med sin film konstruerat en jättelik alarmklocka. Det är dags att vakna!

Sista pusselbiten

Sådär, nu är framskärmen också klar.

Mellanspel om rubriker

Idag kan man läsa följande rubrik i Nerikes Allehanda:

”Stor skillnad mellan Örebros barnavårdscentraler – de i invandrarområden har det jobbigast”

Invandrarområden? Jobbigast?

Invandrarområden är alltså jobbigast. Invandrare. Jobbiga.

Vad är de frågan om, undrar jag? Har Allehanda outsorcat rubriksättningen till Sverigedemokraternas partihögkvarter eller vad?

Artikeln handlar om att arbetsbelastningen är högre i områden med stor andel inskrivna nyfödda. Som exempel nämns Adolfsbergs vårdcentral, som hör till dem med störst andel så kallade ”förstföderskor”. Är Adolfsberg ett invandrarområde?

Läser man artikeln står det ingenting om invandrarområden. Inte heller om att det skulle vara ”jobbigt”. Det enda jag hittar är citatet ”Arbetet blir ju tyngre när det föds fler i området”, apropå situationen i Adolfsberg.

I en annan artikel på samma sida säger Hans Maltén, primärvårdschef, att ”vi försöker ordna förstärkning till de områden där sjuksköterskorna inte räcker till. Dessa områden är bland annat de invandrartäta.” Det kan tyckas vara en hårfin skillnad mellan ”bland annat invandrartäta områden” och ”invandrarområden”, men skillnaden finns och är nog så viktig. ”Invandrarområde” handlar om att ge ett område ett namn och ett epitet. En egenskap. Man kan exemplifiera med det forntida begreppet ”negerslav”. Som Marx uttryckte det: ”En neger är en neger. Först under bestämda förhållanden blir negern en slav”. Eller begreppet ”dövstum”, som länge var benämningen på människor med dövhet, oavsett om de var stumma eller inte. Samma sak är det med ”invandrarområden”. Vad är det för plats? Bor det bara invandrare där? Har sådana områden särskilda egenskaper? (”jobbiga”). Beror det på invandrarna eller på något annat? Att det rådde social misär i Hitlertysklands judeghetton var väl knappast judarnas fel, eller?

Nej, saker ska kallas vid deras rätta namn. Ett område är ett område. Rent statistiskt kan det karaktäriseras med hjälp av olika mått. Andel personer äldre än 65 år, andel barn under 5 år, andel ensamhushåll, andel socialbidragstagare, andel arbetslösa, andel personer födda utomlands, andel personer med ena eller båda föräldrarna födda utomlands, andel invånare med årsinkomst över en halv miljon om året och så vidare. Med den här typen av mått går det att fånga karaktäristiken hos ett område. I sjukvårdshänseende kan värdena på dessa mått användas till att räkna ut en lämplig storlek på vilken resurs som krävs till områdets vårdcentral. Föds det fler barn behövs en större barnavårdsresurs, bor det fler äldre i området behövs större äldrevårdsresurser och om området domineras av yrkesverksamma, friska personer kan man förmoda att behoven av primärvård inte är lika stora. I den meningen är det intressant, sjukvårdspolitiskt, vilka egenskaper ett område har. Andelen invandrare är ett indirekt mått i sammanhanget. Visserligen vet vi att människor födda utomlands i genomsnitt mår sämre och har sämre ekonomi än människor födda i Sverige, men det innebär inte att varje utlandsfödd mår sämre än varje svenskfödd. Inte heller att områden med hög invandrartäthet med nödvändighet kräver större barnavårdsresurser. Adolfsberg, till exempel, har många nyfödda men inte så många utlandsfödda. Vad ska vi kalla det för? Bebisområde? Ja, varför inte. ”Örebros bebisområden upplevs som jobbiga”. Eller vad sägs om pensionärsområden? Barnfamiljsghetton? Överklasslummen? Det hörs vad tokigt det blir.

Artikeln är ännu ett exempel i raden på nyheter där rubriken inte stämmer överens med innehållet. I det här fallet är rubriken dessutom direkt missvisande. Den konstruerar nya samband – istället för andel nyfödda väljer rubriksättaren att skriva ”invandrarområden”, som om det var invandringen som ligger bakom den ”jobbiga” situationen. Varför väljer någon att lägga den betoningen?

Rubriken legitimerar begrepp som ”invandrarområden”. Den spär på fördomen att den typen av områden skulle vara ”jobbiga”, utan att närmare precisera vad som är jobbigt, hur det är jobbigt eller varför det är jobbigt. Jag menar att rubriken på detta sätt underblåser rasism.

Den här typen av missöden brukar förklaras med att rubrikerna sätts på tryckeriet och att artikelförfattarna inte har någonting med rubrikerna att göra. Men när diskrepansen blir så här tydlig väcks frågan om det är en sund ordning. Borde inte rubriken formuleras av den som har skrivit artikeln? Eller åtminstone av någon som läst den? Det kan inte vara bra för en tidnings rykte när man lägger ut ansvaret för rubriksättningen på en slarvig person med fördomar om invandrare.

Vad jag håller på med…

För den som undrar varför jag har lagt in så många inlägg om frihet kan jag informera att jag håller på och bemöter Ola Ströms krönikor om frihet, liberalism och sånt. I ett tidigare inlägg redogjorde jag för den ursprungliga planen – att gå igenom en rad olika begrepp på ett lite mer nyanserat vis i syfte att lyfta diskussionen något.

Hittills har jag gått igenom självständighetsförklaringen, de mänskliga rättigheterna, konstitutioner, medborgerliga rättigheter och nu senast alltså frihet. Frihetsbegreppet är ganska mångfacetterat, så där fick jag göra flera inlägg. Även om jag inte känner mig helt färdig med detta väljer jag att gå vidare till nästa område.

Framöver kommer det handla om individualism, om egoism, om liberalism, om kapitalism och om klassamhället. Sedan blir det eventuellt något om radikalism och om makt – eller om jag kommer in på olika kombinationer. Liberalism och kapitalism, till exempel. Vi får se. Frihetsbegreppet kändes lite mastigt och jag ber om ursäkt om det blir mycket att läsa på en gång. Risken finns att jag hamnar i samma fälla när jag går igenom de kvarvarande områdena. Kapitalism, till exempel, låter sig nog inte gås igenom på några enstaka meningar.

Känslan av frihet

Frihet är inte bara en uppsättning rättigheter, frånvaron av tvång, frånvaron av hinder eller helt enkelt att få göra som man vill. Frihet kan också vara en känsla. Man kan känna sig fri.

Känslan är påtaglig. Den som har känt den vet vad jag pratar om. Som att vara kär, nästan. Fysiologiskt handlar det om ett tillstånd av välbehag. Pirr i magen. Ett kontemplativt, meditativt och oreflekterat medvetandestadium där gränserna till omgivningen suddas ut, men utan att objektliggöra den egna personen, utan snarare att i denna enhet erbjuda möjligheten att styra. För den som vill. Om den vill. 

Eftersom jag själv är färgad av hojåkande är det framförallt hojrelaterade associationer som väcks i mitt huvud. Som i följande text:

The river flows, it flows to the sea.
Wherever that river goes, that’s where I want to be.
Flow, river flow, let your waters wash down,
Take me from this road, to some other town.

Eller den här:

In Big Sur we take some time to linger on
We three hunky dory’s got our snakefinger on
Now let us drink the stars
It’s time to steal away
Let’s go get lost
Right here in the U.S.A
Let’s go get lost, let’s go get lost

Eller varför inte den här (med risk för att bli lite patetisk):

Get your motor runnin’
Head out on the highway
Lookin’ for adventure
In whatever comes our way
Yeah, darlin’ gonna make it happen
Take the world in a love embrace
Fire all of your guns at once and
explode into space

För somliga kanske det här inte säger så mycket. Det beror väl på vilka associationer man får, kan jag tänka. Min fru fick någon slags frihetskänsla när hon joggade på en grusväg som gick genom öppna fält. Och hon lyssnar inte på Steppenwolf.

Vad som framkallar frihetskänslan är nog väldigt individuellt. Men att det kan vara en känsla känner förmodligen (och förhoppningsvis) de flesta igen sig i. Och själv kan jag gå i god för att motorcykelåkande är en garanterad biljett till denna känsla.