Under senaste landstingsfullmäktige var Sverigedemokraterna uppe i talarstolen och gjorde en del märkliga inlägg. Ett av dem byggde på ett par anekdoter och gick i korthet ut på följande:
1. En gång i min ungdom råkade jag ut för samma sak som ekorren, jag stötte mitt lilla ben. Efter ett tag började jag få ont av skadan och när jag vände mig till vårdcentralen konstaterades att jag hade fått varbildning. Det är den enda bildning jag har.
2. Jag läste en bok om Alfons Åberg för min dotter. Det passar mig bra att läsa sagoböcker eftersom det är stor text och många bilder. I boken är Alfons Åberg på besök hos sin mormor. Hans kusiner är också där. När kusinerna och mormor sitter och spelar kort får inte Alfons vara med eftersom han är för liten och inte förstår, så han hittar på otyg i köket istället. När han blir ertappad med handen i kakburken förklarar han oskyldigt att det är för att han är så liten och inte förstår. Då inser kusinerna att han egentligen inte är så liten, så då får han vara med och spela.
Den andra anekdoten används som analogi till politiken, där Sverigedemokraterna framställs som Alfons Åberg, som inte fick vara med och spela kort eftersom han var så liten och ingenting förstod. Men efter valet kom partiet in i landstingsfullmäktige och kan nu vara med bland de vuxna och spela.
Efter att ha tagit del av Sverigedemokraternas budgetförslag kan jag bara verifiera bilden av partiet som en politisk avvikelse. Parallellen till Alfons Åberg är inte helt långsökt. Han hade kunnat vara författare till deras budget. Språket är förenklat (och förenklande), texten är full av upprepningar och infantila markeringar. Samma sak upprepas gång på gång, men utan några vidare preciseringar. Vissa förslag bygger på ren okunskap, som till exempel skrivningarna om Örebro flygplats. Okunskapen verifierades också, för övrigt, i fullmäktigedebatten där partiets landstingsråd avslöjade att han inte kände till att flygplatsen har utrikesflyg. Andra påståenden befästs med argument som ”det har man ju hört” eller ”vi tror helt enkelt att dom som är psykiskt sjuka skärs det ner på”. Att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig uppfattas som ett alternativ likvärdigt med att göra antaganden eller att hitta på, bara lite mer ansträngande och därför inte lika attraktivt. Och varför skulle någon kunna ställa sådana krav på Sverigedemokraterna – som ju är så nya inom politiken och ”inte förstår något”. Precis som Alfons.
Däremot har jag svårt att känna igen mig i beskrivningen av politiken som ett slags kortspel. Visst finns det en och annan retorisk pokerhaj i fullmäktigeförsamlingen, men i grunden handlar politik om hur vi på bästa sätt lever upp till det förtroende vi har fått av väljarna att förvalta de cirka 6 miljarder i skattemedel som bland annat ska garantera en god vård åt alla. Då duger det inte att komma med anekdoter som gör det till en slags poäng att man är obildad och okunnig.
Men jag förstår strategin. Sverigedemokraterna vill framstå som folkliga. Som ”vanliga människor”. Och visst är det begripligt att ett parti med den framtoningen kan attrahera vissa väljargrupper. Men det är en kortsiktig strategi. Den håller inte i längden. Och här kan jag kosta på mig att offentliggöra några strategiska resonemang som förklarar varför Sverigedemokraterna inte kommer att nå några större politiska framgångar framöver.
I valet 2006 var Sverigedemokraterna för de flesta en förhållandevis anonym företeelse. Ett främlingsfientligt parti som appellerade till nationalistiska och värdekonservativa värderingar. Dessutom ett parti som utmanade det politiska etablissemanget.
Nu är läget annorlunda: partiet har utsett företrädare som sitter i de beslutande församlingarna och som kan ställas till svars inför väljarna. Det betyder, att till nästa val har väljarna inte bara att ta ställning till några allmänt formulerade värderingar, utan till konkreta personer av kött och blod, som man kan utveckla eller inte utveckla förtroende för. I och med det här valet har Sverigedemokraterna fått ett eller flera ansikten.
På vissa håll har SD inga ansikten även om de har fått mandat, och där får vi se hur väljarnas dom lyder inför nästa val. Är man som väljare beredd att slänga bort en röst på ett parti som inte har några ledamöter?
För att kunna leva upp till väljarnas förtroende har de sverigedemokratiska företrädarna så här inledningsvis lagt ner en del energi på att lära sig politiken. Den strävan går delvis emot partiets traditionella framtoning, som mera baserar sig på fördomar och nationalistiskt känslosvall. I huvudsak är det denna konfliktfyllda situation som partiet befinner sig i för närvarande. Men detta är en tillfällig situation – den kan inte bli långvarig. Med tiden kommer det att krävas av de invalda ledamöterna att de sätter sig in i det politiska systemet och de politiska frågorna. Det blir som för den där Sverigedemokraten som blev nämndeman i länsrätten för Skåne län och där upptäckte komplexiteten i utvisningsärenden. Det är inte bara att utvisa, utan det finns en lång rad hänsyn som måste tas, och som blir tydliga först när man sätter sig in i det enskilda ärendet. Därför blev det inte som den sverigedemokratiske nämndemannen först hade tänkt sig, att det bara var att yrka på utvisning i varje fall, utan i allt väsentligt var det inga större avvikelser i bedömningarna från de enskilda nämndemännen, inklusive sverigedemokraten. Tydligen var det inte så enkelt.
Samma sak kommer att hända de invalda sverigedemokraterna i landstingsfullmäktige och i Örebro kommunfullmäktige. Ju mer insatta företrädarna blir, desto mer ohållbar blir deras nuvarande politiska profil (Alfons-profilen). För att framstå som mer seriösa och för att få den politiska respekt som de eftersträvar krävs att de blir mer kunniga i politiska frågor och fortsätter närma sig övriga partier i synen på demokrati och mänskliga rättigheter. Steget från fackla till blomma som partisymbol är ett exempel på den här förflyttningen. Ett annat exempel är de uppenbara försöken att överta kristdemokraternas väljargrupper genom att göra utspel i abortfrågan. De främlingsfientliga tongångarna kommer att hållas tillbaka och företrädarna kommer mer och mer att låta som företrädarna för de etablerade borgerliga partierna. När den förvandlingen till slut är fullbordad finns det inte särskilt mycket som skiljer Sverigedemokraterna från andra borgerliga partier och då finns det inte heller någon anledning att rösta på dem. I alla fall inte för de väljare som röstade in dem i valet 2006, i tron att Sverigedemokraterna var något annorlunda. Då har partiet övergått från att ha varit ett utomparlamentariskt uppstickarparti med främlingsfientliga åsikter till att ha blivit ett etablerat högerkonservativt parti med nationalistisk framtoning. Ingenting för personer i utanförskap, med andra ord, och förmodligen inte heller särskilt intressant för personer med främlingsfientliga åsikter.
Det enda sättet för Sverigedemokraterna att bibehålla sin nuvarande profil som ett annorlunda och spännande parti med slagkraftiga och populistiska budskap är att konsekvent värja sig mot kunskap och insikter och att bibehålla sitt förakt mot det politiska systemet och mot bildning överhuvudtaget. Den strategin har fungerat förr i historien, med viss framgång. Men för att bli framgångsrik förutsätter den att förnuft och eftertanke utplånas tillsammans med den parlamentariska demokratin och att vår nuvarande politiska ordning ersätts med diktatur och en stark ledare. Men vem vill ha ett sådant system?
Martins Blogg 