Archive for juni, 2007

Om generaliseringar och fördomar – sopa framför egen dörr!

2007-06-28

Det är ett mycket märkligt resonemang ledarskribenten Per Nilsson för i Nerikes Allehanda idag om bristen på respekt i politiska diskussioner. Utifrån ett exempel där en ungmoderat får en spottloska i sin kaffekopp av en tonårstjej med rödfärgat hår som skriker ”MUF-svin!” dras växlarna vidare in på ett spår som går ut på att socialdemokrater och vänsterpartister skulle vara mer respektlösa än moderater eller andra borgare i den politiska argumentationen. ”De flesta politiker har respekt för att alla inte tycker som dem”, heter det. Åtminstone partierna på högerkanten. Vänsterns retorik har en annan ton, enligt Per Nilsson. Av dessa målas moderaterna ut som ”onda” och därför anser vänstern det vara rätt att behandla dem illa.

Vad är det för insinuationer Nilsson kommer med? Att respekten för meningsmotståndare skulle vara en höger-vänsterfråga? Eller med andra ord – att socialdemokrater skulle ha mindre respekt för meningsmotståndare än moderater? Låt mig då ställa en enkel fråga. På vilket sätt är en sådan generalisering annorlunda än den som säger att alla moderater är onda?

Jag har också sett spottloskor – från andra hållet. Som ung SSU:are på ett tekniskt gymnasium under det glada 80-talet fick man utstå mycket spott och spe. Då var det inte särskilt accepterat att någon avvek från MUF-normen. Loskor och invektiv haglade. ”Sosse” var ett glåpord i sig. Suffixet ”-jävel” var överflödigt. Dessa attacker kom inte bara från politiskt oinsatta, utan också från organiserade MUF:are.

Jag har sett nidbilderna av Olof Palme och Ingvar Carlsson. Jag har hört exalterade ungmoderater häva ur sig både det ena och det andra. Jag har själv mött ifrågasättande och intolerans från släktingar och vänner, från andras vänner och från människor jag mött på gatan när jag haft partinålen på mig.

Jag har attackerats av sossehatare från varje borgerligt parti som Per Nilsson kan räkna upp. Även från kristdemokraterna.

Men detta väger inte upp Per Nilssons berättelser. Det ursäktar inte intoleransen mot MUF:aren med kaffekoppen. För jag har också mött hederliga, toleranta och demokratiska högerpolitiker. En av de hederligaste politikerna jag känner är moderat.

Vad jag försöker säga är att gränsen för intolerans inte går mellan höger och vänster. Den skär på tvärs rakt igenom alla partier. Intoleransen har ingen partifärg. Den är som fördomen, generaliseringen eller lögnen. Palme sa en gång om fördomen att den är ett ”uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt”. Detsamma gäller för intoleransen.

Att vara ledarskribent på Örebros dominerande tidning är en förhandsrätt som det gäller att förvalta på ett klokt sätt. Om man ska skriva om intolerans eller fördomar bör man själv försöka undvika att gå i samma fälla. Gillar man inte generaliseringar som säger att moderater är onda rimmar det illa att som svar påstå att socialdemokrater är intoleranta.
Intoleransen är inte en person eller ett parti. Den är en företeelse som ständigt står på lur och som kan hoppa fram ur vilken mun som helst när den demokratiska vaksamheten slumrar till för ett ögonblick.

Välj din input!

2007-06-25

Via den här hemsidan kan man få reda på saker man inte hade en aning om tidigare. En hoppingivande motvikt till det alltmer likriktade nyhetsmediabruset. Ikväll såg jag ”War on journalism” och ”Steal this film”. Utomordentligt intressant och betydligt mer inspirerande och stimulerande än en traditionell TV-kväll framför det oändliga utbudet av passiviserande underhållning. Rekommenderas varmt!

Ansvarig för rengöringsmedel

2007-06-25

– Hej, det är Camilla.
– Jaha, hej.
– Jag tänkte bara höra vem det är som har hand om rengöringsmedel hos er?
– Hursa?
– Jo, om ni har någon som ansvarar för rengöringsmedel hos er och om jag skulle kunna få prata med den personen?
– Ehh, när du säger ”hos er”, vilka menar du då?
– Ja, hos Lodbrok MC.
– Jaha, ja, det är ingen som vill kännas vid några rengöringsmedel hos oss.
– Menar du att ni inte har några rengöringsmedel?
– Jo, det kanske vi har. Men man kan nog inte säga att någon tar något särskilt ansvar för att de används. Vi har det ganska skitigt, faktiskt.
– Jaha, men då kanske det är dags att någon tar itu med rengöringsmedel och städning, då.
– Jo, kanske det. Men som sagt, vi har redan rengöringsmedel och vi känner inget behov av att utse någon rengöringsmedelsansvarig som du kan prata med.
– Nähä, men då får jag tacka för mig.
– Ja, tack du.

Varför – en relevant fråga!

2007-06-24

Morpheus: You know why we are here.
Merovingian: Hmph… I am a trafficker of information, I know everything I can. The question is, do you know why you are here?
Morpheus: We are looking for the keymaker.
Merovingian: Oh yes, it is true. The Keymaker, of course. But this is not a reason, this is not a `why.’ The Keymaker himself, his very nature, is means, it is not an end, and so, to look for him is to be looking for a means to do… what?
Neo: You know the answer to that question.
Merovingian: But do you? You think you do but you do not. You are here because you were sent here, you were told to come here and you obeyed. [Laughs] It is, of course, the way of all things. You see, there is only one constant, one universal, it is the only real truth: causality. Action. Reaction. Cause and effect.
Morpheus: Everything begins with choice.
Merovingian: No. Wrong. Choice is an illusion, created between those with power, and those without.

… längre fram…

Merovingian: …Our only hope, our only peace is to understand it, to understand the `why.’ `Why’ is what separates us from them, you from me. `Why’ is the only real social power, without it you are powerless. And this is how you come to me, without `why,’ without power. Another link in the chain…

Så sant, i och för sig, även om det i exemplet ovan lades fram av en filmskurk. Frågan är inte ”vad”, utan ”varför”. Vi borde ställa oss den frågan lite oftare. Varför. Den kan leda oss till obehagliga men nyttiga sanningar.

Andra frågor som behöver ställas oftare:
– Vad är frågan?
– Vad är poängen?

Den första frågan handlar om vad en text eller ett utspel försöker svara på. Det finns oerhört intressanta exempel på textanalys vars mål är att komma fram till vilken fråga en text vill svara på. Resultatet av en sådan analys säger en hel del – både om själva texten, men också om textens författare. Överhuvudtaget borde den här typen av analys tillämpas oftare i politiska sammanhang och då framförallt i argumentationsanalyser. Jag gjorde några sådana försök under landstingsfullmäktigedebatten senast och kunde konstatera dels att det fanns många frågor som inte besvarades och dels att det fanns många svar som inte efterfrågades.

Den andra frågan handlar om vad någon vill säga med en text eller ett utspel. ”What´s the point”, så att säga. Det är samtidigt en specificering av ”varför”-frågan. Till exempel kan man fråga varför moderaten Ola Karlsson hela tiden försöker göra en poäng av att folktandvårdens personal i Hallsberg flyttade över till en privat entreprenör. I två fullmäktigesammanträden har han frågat landstingsrådet Mårten Blomquist vad han tror det beror på. Varför gör Ola detta? What’s the point? Vill han kanske att Mårten ska svara ”Jo, därför att det är mycket bättre att jobba i en privat verksamhet, naturligtvis. Och därför borde vi privatisera resten av vården också”, eller vad är poängen egentligen?

Om detta är poängen – varför driver moderaterna hela tiden denna tes? Varför återkommer moderaterna hela tiden till dogmen att så mycket som möjligt ska läggas ut på entreprenad? Är det för att entreprenader alltid är en bra lösning? Eller är det för att fler entreprenader genererar större rikedomar till vårdbolagens ägare? Varför står moderaterna alltid på kapitalägarnas sida? Kan det ha att göra med att kapitalägare tenderar att pumpa in pengar i moderaternas valfond?

Fler varför-frågor!

Politik och bildning – en inledande analys av Sverigedemokraterna som politisk företeelse

2007-06-24

Under senaste landstingsfullmäktige var Sverigedemokraterna uppe i talarstolen och gjorde en del märkliga inlägg. Ett av dem byggde på ett par anekdoter och gick i korthet ut på följande:

1. En gång i min ungdom råkade jag ut för samma sak som ekorren, jag stötte mitt lilla ben. Efter ett tag började jag få ont av skadan och när jag vände mig till vårdcentralen konstaterades att jag hade fått varbildning. Det är den enda bildning jag har.
2. Jag läste en bok om Alfons Åberg för min dotter. Det passar mig bra att läsa sagoböcker eftersom det är stor text och många bilder. I boken är Alfons Åberg på besök hos sin mormor. Hans kusiner är också där. När kusinerna och mormor sitter och spelar kort får inte Alfons vara med eftersom han är för liten och inte förstår, så han hittar på otyg i köket istället. När han blir ertappad med handen i kakburken förklarar han oskyldigt att det är för att han är så liten och inte förstår. Då inser kusinerna att han egentligen inte är så liten, så då får han vara med och spela.

Den andra anekdoten används som analogi till politiken, där Sverigedemokraterna framställs som Alfons Åberg, som inte fick vara med och spela kort eftersom han var så liten och ingenting förstod. Men efter valet kom partiet in i landstingsfullmäktige och kan nu vara med bland de vuxna och spela.

Efter att ha tagit del av Sverigedemokraternas budgetförslag kan jag bara verifiera bilden av partiet som en politisk avvikelse. Parallellen till Alfons Åberg är inte helt långsökt. Han hade kunnat vara författare till deras budget. Språket är förenklat (och förenklande), texten är full av upprepningar och infantila markeringar. Samma sak upprepas gång på gång, men utan några vidare preciseringar. Vissa förslag bygger på ren okunskap, som till exempel skrivningarna om Örebro flygplats. Okunskapen verifierades också, för övrigt, i fullmäktigedebatten där partiets landstingsråd avslöjade att han inte kände till att flygplatsen har utrikesflyg. Andra påståenden befästs med argument som ”det har man ju hört” eller ”vi tror helt enkelt att dom som är psykiskt sjuka skärs det ner på”. Att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig uppfattas som ett alternativ likvärdigt med att göra antaganden eller att hitta på, bara lite mer ansträngande och därför inte lika attraktivt. Och varför skulle någon kunna ställa sådana krav på Sverigedemokraterna – som ju är så nya inom politiken och ”inte förstår något”. Precis som Alfons.

Däremot har jag svårt att känna igen mig i beskrivningen av politiken som ett slags kortspel. Visst finns det en och annan retorisk pokerhaj i fullmäktigeförsamlingen, men i grunden handlar politik om hur vi på bästa sätt lever upp till det förtroende vi har fått av väljarna att förvalta de cirka 6 miljarder i skattemedel som bland annat ska garantera en god vård åt alla. Då duger det inte att komma med anekdoter som gör det till en slags poäng att man är obildad och okunnig.

Men jag förstår strategin. Sverigedemokraterna vill framstå som folkliga. Som ”vanliga människor”. Och visst är det begripligt att ett parti med den framtoningen kan attrahera vissa väljargrupper. Men det är en kortsiktig strategi. Den håller inte i längden. Och här kan jag kosta på mig att offentliggöra några strategiska resonemang som förklarar varför Sverigedemokraterna inte kommer att nå några större politiska framgångar framöver.

I valet 2006 var Sverigedemokraterna för de flesta en förhållandevis anonym företeelse. Ett främlingsfientligt parti som appellerade till nationalistiska och värdekonservativa värderingar. Dessutom ett parti som utmanade det politiska etablissemanget.

Nu är läget annorlunda: partiet har utsett företrädare som sitter i de beslutande församlingarna och som kan ställas till svars inför väljarna. Det betyder, att till nästa val har väljarna inte bara att ta ställning till några allmänt formulerade värderingar, utan till konkreta personer av kött och blod, som man kan utveckla eller inte utveckla förtroende för. I och med det här valet har Sverigedemokraterna fått ett eller flera ansikten.

På vissa håll har SD inga ansikten även om de har fått mandat, och där får vi se hur väljarnas dom lyder inför nästa val. Är man som väljare beredd att slänga bort en röst på ett parti som inte har några ledamöter?

För att kunna leva upp till väljarnas förtroende har de sverigedemokratiska företrädarna så här inledningsvis lagt ner en del energi på att lära sig politiken. Den strävan går delvis emot partiets traditionella framtoning, som mera baserar sig på fördomar och nationalistiskt känslosvall. I huvudsak är det denna konfliktfyllda situation som partiet befinner sig i för närvarande. Men detta är en tillfällig situation – den kan inte bli långvarig. Med tiden kommer det att krävas av de invalda ledamöterna att de sätter sig in i det politiska systemet och de politiska frågorna. Det blir som för den där Sverigedemokraten som blev nämndeman i länsrätten för Skåne län och där upptäckte komplexiteten i utvisningsärenden. Det är inte bara att utvisa, utan det finns en lång rad hänsyn som måste tas, och som blir tydliga först när man sätter sig in i det enskilda ärendet. Därför blev det inte som den sverigedemokratiske nämndemannen först hade tänkt sig, att det bara var att yrka på utvisning i varje fall, utan i allt väsentligt var det inga större avvikelser i bedömningarna från de enskilda nämndemännen, inklusive sverigedemokraten. Tydligen var det inte så enkelt.

Samma sak kommer att hända de invalda sverigedemokraterna i landstingsfullmäktige och i Örebro kommunfullmäktige. Ju mer insatta företrädarna blir, desto mer ohållbar blir deras nuvarande politiska profil (Alfons-profilen). För att framstå som mer seriösa och för att få den politiska respekt som de eftersträvar krävs att de blir mer kunniga i politiska frågor och fortsätter närma sig övriga partier i synen på demokrati och mänskliga rättigheter. Steget från fackla till blomma som partisymbol är ett exempel på den här förflyttningen. Ett annat exempel är de uppenbara försöken att överta kristdemokraternas väljargrupper genom att göra utspel i abortfrågan. De främlingsfientliga tongångarna kommer att hållas tillbaka och företrädarna kommer mer och mer att låta som företrädarna för de etablerade borgerliga partierna. När den förvandlingen till slut är fullbordad finns det inte särskilt mycket som skiljer Sverigedemokraterna från andra borgerliga partier och då finns det inte heller någon anledning att rösta på dem. I alla fall inte för de väljare som röstade in dem i valet 2006, i tron att Sverigedemokraterna var något annorlunda. Då har partiet övergått från att ha varit ett utomparlamentariskt uppstickarparti med främlingsfientliga åsikter till att ha blivit ett etablerat högerkonservativt parti med nationalistisk framtoning. Ingenting för personer i utanförskap, med andra ord, och förmodligen inte heller särskilt intressant för personer med främlingsfientliga åsikter.

Det enda sättet för Sverigedemokraterna att bibehålla sin nuvarande profil som ett annorlunda och spännande parti med slagkraftiga och populistiska budskap är att konsekvent värja sig mot kunskap och insikter och att bibehålla sitt förakt mot det politiska systemet och mot bildning överhuvudtaget. Den strategin har fungerat förr i historien, med viss framgång. Men för att bli framgångsrik förutsätter den att förnuft och eftertanke utplånas tillsammans med den parlamentariska demokratin och att vår nuvarande politiska ordning ersätts med diktatur och en stark ledare. Men vem vill ha ett sådant system?

Ful debatt och oheliga allianser

2007-06-20

Efter två dagars fullmäktige finns det mycket elakt man skulle kunna skriva om vissa borgerliga partier. Jag nöjer mig med att konstatera att moderaterna far med osanningar och använder fula debattknep samt att det har bildats vissa oheliga allianser. Ett citat från landstingsfullmäktiges ordförande efter debatten om koncernbildande:

”Reservation från kristdemokraterna, miljöpartiet och sverigedemokraterna”

Vart tog dom vägen?

2007-06-19

Sänka skatter och mest för de rika – så lyder melodin när den moderatledda regeringen överträffar alla tidigare borgerliga regeringar i skattesänkningar.

Vart tog de nya moderaterna vägen? Eller var det bara en sån där val-grej?

Ny dialog

2007-06-18

– Varför svarar du inte när man ringer?
– Batteriet är slut.
– Du får väl se till att telefonen är laddad.
– Den var på fullt sist jag kollade.
– När var det?
– Förra veckan.

Jämställd vård möter motstånd

2007-06-17

I dagens Allehanda har Lars Berggren, överläkare på Universitetssjukhuset i Örebro, ägnat hela sin spalt åt att beklaga sig över de jämställdhetssatsningar som görs i landstinget. Allt är fel. Knäproteser som är särskilt anpassade för kvinnor är onödigt eftersom de påstådda effekterna inte är evidensbaserade. Att satsa 700 000 på att studera och analysera vården ur ett genusperspektiv gör man enbart för att vara politiskt korrekt.

Några kommentarer.

Satsningen på jämställd vård handlar inte om att vara politiskt korrekt. Det handlar om att upptäcka och åtgärda osakliga skillnader i kvalitet och bemötande för kvinnor respektive män. Vill inte Berggren att vården ska vara jämställd? Eller påstår han att den redan är det? I så fall undrar jag om Berggren har evidens för att vården är jämställd?

Att vården ska vara evidensbaserad är en självklar strävan som alla ställer upp på. Landstinget ska inte lägga tid och resurser på behandlingar som inte ger effekt. Men ibland används evidensargumentet slarvigt. Pratar man evidens är det viktigt att ha några utgångspunkter klara för sig:
1. Att det inte finns evidens för en viss behandlingsmetod kan bero på a) att behandlingen inte har någon effekt eller b) att det ännu inte finns några kunskaper om behandlingens effekter
2. Om det finns evidens för att metoden inte har någon effekt, det vill säga om det har genomförts flera vetenskapliga studier som oberoende av varandra har kommit fram till signifikanta resultat som visar att metoden inte har någon effekt, så bör den utmönstras.
3. Om det inte finns forskning om en viss metod så kan man inte veta om den fungerar, lika lite som man med säkerhet kan veta att den inte fungerar.
4. Metodutveckling är ett livsviktigt inslag i en forskningsintensiv och professionell organisation som sjukvården. Huvudparten av alla metoder som används bör vara evidensbaserade, men om det ska vara möjligt att utveckla nya metoder kan man inte ställa som villkor att allt som inte är evidensbaserat ska plockas bort. Kan Berggren själv garantera att alla metoder han själv använder är ordentligt forskningsförankrade?

Alltså: frånvaron av kunskap om effekterna av en behandling är inte ett bevis för att behandlingen inte har några effekter.

Det är också viktigt att vara noggrann med vad man anför som bevis för det ena eller det andra. Att knäoperationer inte uppvisar någon skillnad mellan kvinnor och män när det gäller förekomsten av komplikationer säger ingenting om hur knäprotesen fungerar i praktiken. Operation och funktionalitet är ju två olika saker.

Sedan är det förstås svårt att dra några som helst slutsatser om funktionaliteten om man inte har provat behandlingen först. Att det inte finns evidens för nya metoder är inte så konstigt, utan ligger snarare i sakens natur. Först när de tidiga försöken har utvärderats ordentligt går det att börja bygga evidens för att proteser bör utformas på olika sätt för kvinnor respektive män.

Taxi Stockholm

2007-06-16

Att försöka starta en trevlig konversation med en taxichaufför är inte det lättaste. Särskilt inte i Stockholm.  

– Flyter det på trögt nu?
– Tja, det är väl bara att du tittar (pekar mot vägen där trafiken kryper fram)

(paus)

– Tror du vi hinner fram till kvart i?
– Njae, det kan jag inte garantera.

(paus)

– Äh, då har man något att skylla på i alla fall.
– Att du inte åkte i tid, menar du?

(lite längre paus)

– Är det Mozart du lyssnar på?
– Ja, det gör jag alltid mellan klockan 16 och 18 på vardagarna. Annars går det inte…