Borgerlig problemlösning

Kreativiteten flödar i Rosenbad. Med skattesänkningar, avdrag och gredelina kuvert löser man det mesta. Här är några förslag till lösningar på aktuella problem:

• För att förekomma problematiken med den utökade svarttaxiverksamhet som kan förväntas bli följden av indragandet av nattbussarna i Örebro föreslås införandet av ett RUT-avdrag för taxiresor. På det viset görs taxiresorna vita, samtidigt som det skapas en massa jobb.
• För ministrar som uttrycker sig klumpigt i media föreslås att sammanträdeshandlingar i fortsättningen skickas ut i gredelina kuvert.
• För att lösa alla andra problem föreslås skattesänkningar.

En till SWOT – åt borgarna

Styrkor:
Vi har media
Vi har stålarna
Vi har den ekonomiska makten på vår sida
Vårt budskap kan formuleras i enkla oneliners

Svagheter:
För mycket slipsar och pärlhalsband bland valarbetarna
Ibland blir diskrepansen mellan ord och handling alltför uppenbar

Möjligheter:
Människors egenintresse
Anonyma donatorer

Hot:
Verkligheten
Fördjupningar
Granskande journalistik (ett hypotetiskt hot, men ändå)
Dom är fler

En liten SWOT

Styrkor:
Vi är på folkets sida
Vi har bäst idéer och värdegrund
Vi behöver inte hyckla
Vi är konsekventa
Alla tjänar på vår politik
Vår moral stämmer överens med principen om alla människors lika värde

Svagheter:
Vår vision är otydlig
Ibland har vi en naiv syn på marknaden
Vår analys tar längre tid att förklara

Möjligheter:
Vi är många
Dom har misslyckats

Hot:
Dom har media
Dom har stålarna
Dom har den ekonomiska makten på sin sida
Våra målgrupper är försvagade av deras angrepp
Egoismen

Mer om skillnaden mellan ord och handling

Högerpartierna koncentrerar sig på fyra områden för att visa på skillnaderna mot de rödgröna. Jobben, ekonomin, välfärden och klimatet.

Man bockar och tackar. Inom alla dessa områden har regeringens politik misslyckats kapitalt och det rödgröna alternativet framstår som mycket bättre.

Men man vill gärna få det att se ut på ett annat sätt med hjälp av lite vacker retorik. Problemet är att retoriken står sig slätt mot praktiken. Så här:

Jobben: ”Allianspartierna menar att motsättningen går mellan de borgerligas arbetslinje och vad de kallar de rödgrönas bidragslinje”

I verkligheten råder nu massarbetslöshet i Sverige och situationen är stegvis på väg att förvärras. Ungdomsarbetslösheten har nått katastrofala nivåer. I detta kaos står regeringen passiv. Genom överklassrabatter anser man sig ha skapat några tusen städjobb, men det är en klen tröst mot de mer än hundratusen personer som blev arbetslösa bara under 2009.

Regeringen har inte gjort mycket för att skapa jobb. Snarare har man förvärrat arbetslöshetssituationen. Sverige har halkat efter jämförbara länder. Det beror på en dålig politik.

När det gäller bidragsberoendet så har också det ökat under perioden. Den konsekventa utslagningspolitiken har satt sina spår i kommunernas socialbidragskonton. Människor som tidigare utnyttjade arbetslöshets- och sjukförsäkringarna har hänvisats till ett passivt bidragsberoende i kommunalt försörjningsstöd.

Även den utvecklingen är resultatet av regeringens politik. Borgarna har gjort fler människor bidragsberoende genom utförsäkra dem och göra dem bidragsberoende.

Detta har man mage att kalla för arbetslinje.

Det rödgröna alternativet går ut på att utbilda människor för arbete istället för passiva åtgärder, erbjuda faktiska rehabiliteringsinsatser istället för stupstockar, satsa på nya miljöteknikföretag istället för pigavdrag för höginkomsttagare och utveckling av välfärdsjobben istället för nedskärningar och varsel.

Ekonomin: ”… skillnaden mellan alternativen handlar om regeringens ‘ordning och reda i finanserna’ gentemot de rödgrönas ‘stora ofinansierade utgifter’.”

Så talar alltså en regering som sänkt skatter med över 100 miljarder varav det sista steget har finansierats med lånade pengar. Vad den sociala utslagningen kommer att kosta är svårt att säga och det beror förstås på om man tänker sig att någon ska betala för den eller om människor ska lämnas åt sina egna öden.

Man kan uppfatta satsningar på välfärden som onödiga utgifter eller som sociala investeringar. Oavsett vad så ska de självklart vara finansierade. De rödgröna anser att finansieringen ska fördelas efter bärkraft. På den punkten är skillnaden tydlig jämfört med högerpartierna som vill att de med sämst ekonomi ska bära de största bördorna.

Välfärden: ”Huvudfokus för de borgerliga kommer att bli kvalitet och valfrihet i de olika välfärdsverksamheterna”

På det här området har man öst in pengar i olika privatiseringsprojekt samtidigt som man har tvingat igenom nedskärningar och uppsägningar i kommuner och landsting. Resurser har flyttats från områden med stora vårdbehov till områden med mindre vårdbehov. Segregationen inom skolan har accelererat. Skillnaderna i hälsa har ökat, liksom skillnaderna i livsvillkor.

Välfärdens uppgift att ge insatser efter behov har urholkats och den svenska modellen har alltmer kommit att ersättas med en efterfrågestyrd modell av amerikanskt snitt.

De rödgröna vill förstärka välfärden och återupprätta principen om vård efter behov. Sorteringssamhället ersätts med en modell där alla får vara med och där den som misslyckas ges en ny chans och en till och en till.

Klimatet: ”Vi lyfter fram klimatarbetet vi bedriver i Sverige och satsningarna på förnybar energi, energiomställningar och energibesparingar”

Här försöker alltså högerpartierna framställa sig själva som mer offensiva i klimatarbetet än de rödgröna. Man kan förmoda att skillnaden inte handlar om att man är sämre, utan bättre på miljöområdet.

Helt kort kan jag tycka att påståendet faller på sin egen orimlighet. Moderaterna, som ju aldrig varit särskilt intresserade av miljöfrågor, vill framstå som större miljövänner än miljöpartiet. Hur tänker Schlingmann här?

Som utanförstående är jag lite förvånad över högerpartiernas val av profilområden. Men å andra sidan – vilket annat område skulle man välja? Jämställdhetsområdet?

Vilket Sverige ska vi ha?

Valet handlar om vilken samhällsmodell vi ska ha i Sverige. Borgarna har redan hunnit långt med att försvaga facket, skapa gräddfiler i vården och byta ut principen om en sjukförsäkring där vi försäkrar varandra till ett system där var och en försäkrar sig själv. Om de lyckas få tillräckligt många att tänka ”hur mycket tjänar jag på partiernas förslag” finns risken att de får sitta en period till och då är det ajöss med den generella välfärden.

Ingen tidigare borgerlig regering har drivit det borgerliga systemskiftet så långt som den nu sittande. Skillnaden i sjukförsäkring mellan olika grupper har aldrig varit större. Ersättningen från a-kassan har aldrig varit så låg i relation till inkomsten och avgiften har aldrig varit så hög för många grupper. Klyftorna mellan olika inkomstgrupper har aldrig varit så hög som den är nu.

Bland det mest tragiska är att regeringen har låtit ungdomsarbetslösheten skena iväg till att bli bland de högsta i hela Europa.

Välfärden raseras. Massarbetslösheten biter sig fast. Vi håller på att förlora en hel ungdomsgeneration. Klyftorna ökar mellan rika och fattiga, kvinnor och män. Samtidigt fortsätter regeringen sänka skatter och ge tjänsterabatter åt dem med högst inkomster.

I handling visar regeringen vilken politik som gäller. Det är en hänsynslös klasspolitik som konsekvent slår mot dem som är mest utsatta. Hoppet står till de väljare som dömer regeringar efter vad de gör, inte efter vad de säger.

Om politikerrollen

Jag fick frågan om jag bloggar i min roll som politiker. Svaret blev nej. Jag bloggar inte därför att jag är politiker. Jag bloggar därför att jag är politisk.

Att vara politisk är inte en roll. Det är inget man går in i eller ut ur beroende på sammanhang. Det är något man är.

Politiken hänger samman med de egna grundvärderingarna, den egna ideologin och de egna principerna. Det är en del av personligheten.

Politiska människor finns överallt. En del av dem organiserar sig i politiska partier, andra inte. Vad som förenar dem är att de gör ställningstaganden och förhåller sig till verkligheten utifrån ett värderingssystem som är förankrat i en politisk ideologi. Vad som skiljer dem åt är att de agerar utifrån olika ideologier.

Så när jag engagerar mig i politisk opinionsbildning, skriver insändare eller blogginlägg, knackar dörr eller delar ut flygblad, så gör jag det utifrån en bestämd övertygelse och med syftet att vinna anhängare för en idé. När jag engagerar mig i politiskt förändringsarbete gör jag det för att förändra verkligheten. När jag agerar i ett politiskt uppdrag gör jag det eftersom rollen ger mandat att påverka.

Att skriva blogginlägg är för min del att ge uttryck för behovet att formulera sig politiskt.

Enögda berättelser

Pigdebatten fortsätter. För anhängarna innebär avdraget bara fördelar. För motståndarna bara nackdelar.

Ett helt otroligt inlägg från kristdemokratiska riksdagsledamoten Désirée Pethrus Engström försöker få pigavdraget att framstå som en veritabel jämställdhetsreform. En vinn-vinn-situation. Kvinnor får jobb och kvinnor får städhjälp. Alla blir glada. Hur de rödgröna kan säga nej till denna förträffliga reform förstår inte Désirée. ”Är mäns arbete viktigare än kvinnors arbete? … Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre än så i jämställdhetsdebatten”, skriver denna kristdemokratiska vårdnadsbidragsförespråkare.

Vad hon inte tar upp är att kvinnliga lågstatusyrken kanske inte är lågstatusyrken därför att de är kvinnodominerade, utan att de tvärtom kan vara kvinnodominerande därför att de är lågstatusyrken. Från Pethrus Engströms perspektiv kan det kännas vällovligt att verbalt lyfta statusen genom att hytta lite med fingret åt dem som försöker få städjobb att framstå som något ovärdigt. Hur fantastiskt kan inte detta yrke framställas av en person som från sin riksdagsplats verkligen verkar veta vad hon pratar om?

Samma resonemang kunde höras från brukens kontorsbyggnader apropå klagomålen på den hårda arbetsmiljön under 1800-talet. Tänk vad bra arbetarna har det som får röra på sig och använda kroppen, vara utomhus och få sol på sig. Då är det mycket värre för oss kontorsråttor som får sitta inne hela dagarna vid ett skrivbord och hantera tråkiga papper.

Då som nu fungerar jämförelsen tills någon av arbetarna undrar om någon av tjänstemännen möjligtvis vill byta plats.

Om det nu är så glamoröst att skura toaletter åt höginkomsttagare – varför byter inte Désirée plats med någon av dem? Jag är säker på att många städerskor hellre skulle sitta i riksdagen med tredubbla lönen och reflektera över sin tidigare arbetssituation än att faktiskt stå där med skurborsten i handen och göra ett jobb som beställaren lika gärna skulle kunna göra själv.

Men nej, hur skulle det då gå för Désirées livspussel?

Glädjen känner inte heller några gränser när nyhetsrapporteringen börjar närma sig tidigare arbetslösa unga kvinnor, som genom avdraget (framställs det som) äntligen har kunnat komma in på arbetsmarknaden. Tack vare avdraget har de fått jobb och om avdraget tas bort förlorar de jobbet. De rödgröna kommer att göra dessa kvinnor arbetslösa, heter det.

Som om pigbranschen var den enda bransch som fanns i hela Sverige. Eller som om allting annat vore konstant.

Nu är det förstås ganska svårt att med säkerhet räkna ut hur många jobb som verkligen har skapats via rabatten. Det enda som är helt säkert är att Maud Olofssons och Moderaternas ”11 000 nya jobb enbart tack vare RUT-avdraget” är helt fel. Möjligen rör det sig om några tusen, men det är i princip omöjligt att göra några sådana skattningar. Även om det skulle handla om 11 000 jobb så är det en ganska beskedlig mängd jämfört med de 104 000 personer som blev arbetslösa enbart under 2009.

Men den jämförelsen görs förstås inte av anhängarna till pigavdraget. Man stirrar sig blind på ett påstått bruttotillskott inom en avgränsad och ganska liten sektor men vill inte lyfta blicken och betrakta helheten i det borgerliga haveri som man med fog skulle kunna benämna regeringens arbetsmarknadspolitik.

Debatten om pigavdraget har gett högerregeringens jobbpolitik ett ansikte. Reinfeldt & Co har onekligen haft problem med att man hittills inte har lyckats skapa några konkreta jobb med alla skattesänkningar. Det enda synliga resultatet är ökade klyftor och en växande arbetslöshet. Nu har man hittat en bransch där man kan påstå (men inte med säkerhet hävda) att de framväxande jobben är ett direkt resultat av den egna politiken: städjobb i hemmet. Med en ytterst falskklingande retorik framställs städande invandrarkvinnor som krisens hjältar i framtidens tjänstesektor.

Det låter ungefär lika bra som när Birgitt Friggebo kom till Rinkeby och skulle sjunga ”We shall overcome”.

Visst är det bra att arbetslösa invandrarkvinnor får jobb. Att städa åt överklassen är i alla fall mindre förnedrande än att gå arbetslös. Men finns det verkligen inget annat sätt att skapa jobb? Finns det ingen annan sektor att arbeta i? Finns det inga alternativ till piglinjen?

Det är dags att nyansera diskussionen. Istället för att spela upp någon slags socialkonservativt medkännande kvasisolidaritet med hårt arbetande människor borde pigförespråkarna fundera över hur man vill att framtidens svenska arbetsmarknad ska se ut.

Hur ska vi tänka när vi tänker ”nya jobb på 2000-talet”? Vad vill ungdomar arbeta med? Vad vill kvinnor arbeta med? Vilken politik krävs för att skapa de jobb som människor vill ha?

Den som säger ”städa åt överklassen” kan få komma hem till mig och skura min toalett.

En väntad rubrik men med märklig logik

När Svenska Dagbladet gör det till en nyhet att ”s-toppar utnyttjar rut-avdrag” blir det tydligt hur nyhetsförmedlingen tar aktiv del i den kampanj som nu pågår för att legitimera avdraget och samtidigt misstänkliggöra framträdande socialdemokrater. Att frågan kom upp var väl inte helt oväntat. Den kom lite ”som ett brev på posten”, som det heter. Men att den skulle formuleras på nyhetsplats i en av Sveriges mest seriösa dagstidningar var kanske något mer otippat.

Vad som gör saken till en nyhet är förstås de rödgrönas ställningstagande som tydliggjordes häromdagen: Nej till RUT-avdrag. Responsen blir enligt medialogiken ”Ok, de är emot avdraget. Men finns det socialdemokrater som ändå utnyttjar det?”

Resonemanget bygger på en underliggande föreställning som säger att beroende på vad man själv har för uppfattning om något så är det antingen ok eller inte ok att använda detta något. Personer som tillhör ett parti som har en viss uppfattning förväntas alltså följa uppfattningen, inte de regler och förhållanden som gäller i samhället.

Logiken kan få en del märkliga konsekvenser:
Socialdemokrater kan förväntas avstå från att utnyttja pigavdrag eftersom partiet är emot pigavdrag.
Det kan också uppfattas som mer acceptabelt med moderater som köper svart arbetskraft eller fifflar med skatten eftersom moderaterna vill ha lägre skatt.
Någon kan tycka att socialdemokrater som vill ha högre skatt borde göra extrainbetalningar till skatteverket.
Ibland kommer uppfattningen till uttryck som säger att höginkomsttagare som vill ha mindre löneskillnader bör begära lägre lön.
Och så vidare, i den stilen.

Föreställningen bygger på ett nivåfelslut. Den blandar ihop uppfattningar om hur samhället ska vara organiserat med hur människor förväntas handla i konkreta situationer.

Den bortser ifrån att vi har ett demokratiskt styrt samhälle där beslut om system och lagar tas i riksdagen, av den majoritet som väljarna har valt.
Den bortser ifrån att dessa lagar och regler gäller lika för alla.
Den bortser också ifrån att en uppfattning om ett system är något annat än en uppfattning om individuellt handlande.

Alltså, om moderaterna vill ha ett samhälle med ökade klyftor och tydligare ståndsindelning mellan människor så sänker de skatter för höginkomsttagare och satsar på pigjobb.

Den som vill ha ett samhälle med minskade klyftor satsar istället på ett rättvist skattesystem och tjänster i välfärdssektorn som ges efter behov.

Valet mellan dessa två inriktningar påverkas inte ett dugg av att en handfull framstående socialdemokrater avstår från att utnyttja pigavdraget. Problemet är inte att sossar följer de regler som regeringen har bestämt. Det är själva reglerna som är problemet. Genom att förskjuta debatten till att handla om att ”leva som man lär” görs systemfrågan om till en moralfråga. Fokus förflyttas från sakfrågan och förvandlas till en personfråga. Att en framstående socialdemokratisk debattör går på det här knepet och stämmer in i den borgerliga kören blir bara patetiskt.

Ali Esbati skriver ett mycket bra inlägg om detta.

Klart besked i pigavdragsfrågan

Avdraget för hushållsnära tjänster tas bort om de rödgröna vinner valet. Avdraget är inte ekonomiskt försvarbart och utnyttjas främst av höginkomsttagare som redan har fått stora skattesänkningar. Detta sker på bekostnad av jobben i välfärdens kärna.

Jobb ställs mot jobb. Städjobb hos höginkomsttagare mot vård- och omsorgsjobb för människor som faktiskt har behov.

Kongressbeslutet står alltså fast. Det känns tryggt. För avdragsförespråkare som Mikael Damberg, Robert Noord och Jonas Morian finns det anledning att gå hem och tänka om.

Olyckligare med borgarna

I USA visar en undersökning att det går en brytpunkt vid en inkomst på 60 000 dollar per år. Folk blir inte lyckligare av att tjäna mer, men ju mindre än det man tjänar desto olyckligare blir folk.

I Sverige har merparten av skattesänkningarna gått till dem med högst inkomster. De 20% som tjänar minst har fått sänkt disponibel inkomst.

Ganska få har blivit lyckligare av den borgerliga politiken om detta stämmer. Men många lär ha blivit mindre lyckliga. Därför kommer borgarna att förlora valet.