”Det här är absolut inte vetenskapligt”

Den här undersökningen är absolut inte vetenskaplig, men den säger ändå något om…

– Vaddå?

Alltså, med risk för att verka petig, men vad är det för mening med att genomföra en undersökning om den inte är vetenskaplig? Om resultaten inte är tillförlitliga – vari ligger då informationsvärdet? ”Den här undersökningen visar att —, men eftersom den inte är vetenskaplig skulle det också kunna vara på något annat sätt”. Jaha? So what? Idag tog jag på mig höger strumpa först. Imorgon kanske jag tar på mig vänster strumpa först. Och?

Inom journalistiken verkar det finnas en uppfattning som säger att en vetenskaplig undersökning är något krångligt, i princip ogenomförbart, som ändå inte kommer fram till något begripligt. Att göra det vetenskapligt är krångligt. Därför gör vi på det här ovetenskapliga sättet istället. Då blir det enklare och mer begripligt.

Men ack så ointressant.

Det som gör en undersökning vetenskaplig är inte krångligheten eller obegripligheten. Snarare handlar det om strävan att ge en adekvat beskrivning av hur saker och ting faktiskt förhåller sig. Vetenskap handlar om att kunna redogöra för hur man har gjort när man har tagit reda på något. Det handlar också om att reflektera över vad man har kommit fram till. Vad visar resultaten? Vad kan jag egentligen påstå med stöd i undersökningens resultat? Är den generaliserbar? Med vilka argument kan jag hävda att den är det?

Vetenskap är det systematiska och reflekterade studiet av verkligheten. Därför låter det väldigt konstigt när någon skriver att den här studien är ”högst ovetenskaplig” i betydelsen ”vi har inte krånglat till det i onödan”. I mina öron betyder det bara att ”den här studien har genomförts på ett osystematiskt sätt. Vi kan inte redogöra för metoden och vi har inte reflekterat över vad vi har kommit fram till. Vi vet inte om resultaten äger någon giltighet överhuvudtaget. Ändå väljer vi att dra en massa växlar på detta”.

Tämligen opåkallat hör jag ett eko från Papi Raul i bakhuvudet:

Jag ska prata lite om knarkare och då skulle jag vilja att vi först får lite fakta att vila oss emot så att vi inte bara sitter här och bladdrar på och det blir tokigt och så… så jag ska visa lite knarkstatistik här. Och då är det så här att jag vill inte att ni håller på och snackar om de här siffrorna utanför det här rummet, utan vi håller det här konfidentiellt härinne. Inget snack. Och det är inte så att det är hemligt, den här statistiken, den är inte hemlig, men det är det att jag har gissat mig till det här. Så att… vi håller det härinne.

Och då är det så här att vi ska ta en titt på första yrkesgruppen här. Och då frågar vi oss: hur många i riksdagen knarkar egentligen? Hur många riksdagsmän knarkar? Och då tittar vi här. (visar en handritad OH-bild) Sjuttioåtta procent i riksdagen knarkar. Och när man ser det här så tänker man ju så här att fan, det är inte sant det här. Det kan inte vara sant! För det är… i och för sig möjligt att det inte är sant.

Men jag kan säga så här. Personligen fick jag en chock när jag gissade mig till det här, det fick jag.”

Ovetenskapliga resonemang av det här slaget kan mycket väl fungera som god underhållning. Men när de läggs fram i seriösa sammanhang under förespegling att det skulle röra sig om fakta – då ligger genren närmare tragedin än komedin.

Annonser

%d bloggare gillar detta: