Hitta din plats

Don Juans första lektion handlade om att hitta sin plats. Det finns en punkt i rummet som ger trygghet, inspiration och säkerhet. Vad det gäller är att hitta den.

Flum, kan tyckas, men jag tror han har rätt. Kanske inte så att det i fysisk mening finns en bestämd koppling mellan punkten och kroppen, utan kanske mer metafysiskt. Mindre verkligt, månne, men ändock verkligt till sina konsekvenser för den som ger sig hän och tror på den förklaringsmodellen. Som Thomasteoremet föreskriver: ”om människor definierar en situation som verklig blir den också verklig till sina konsekvenser”.

Det blir som ett sätt att göra tolkningen, perceptionen, bearbetningen, till en del av det verkliga. Projicering eller ej, av Don Juans praktik att döma verkar det fungera.

Ungefär som den behandlingsfilosofi Robert Pirsig utvecklar i boken ”Lila”. För att kunna hjälpa den som drabbats av en psykos behöver behandlaren sätta sig in i själva psykosen. Hur ser verkligheten ut inifrån? Från den andres perspektiv? Det är därifrån man måste starta. Den andres verklighet är verklig för den andre, även om den är overklig – i fysisk mening. Det är i den verkligheten terapin måste användas – inte i den ”verkliga” verkligheten, för den är högst overklig från psykosens horisont.

Så om det finns en plats gäller det egentligen bara att hitta den. Överfört till vardagens triviala situationer kan det till exempel handla om var någonstans det funkar bäst att läsa. Eller var någonstans idéerna brukar dyka upp. Var i hemmet finns punkten som utstrålar avslappning och rofylldhet?

Tenderar dessa egenskaper att framkallas återkommande på bestämda platser i hemmet? Kanske just när man passerar den platsen eller punkten? Ungefär som när man ska gå till ett annat rum för att hämta något och sedan, när man är där, plötsligt glömde vad det var man skulle hämta. Vad gör man då? Går tillbaks i samma fotspår ungefär som om det man glömde ligger tappat någonstans på vägen. Och så plötsligt kommer man på vad det var för något. Det som hade glömts beter sig som om det faktiskt låg där någonstans på vägen. Kanske hade det fastnat i någon ”punkt”.

Nu kan jag ju med min naturvetenskapliga gymnasiegrund knappast tro på sådant som att det skulle finnas bestämda punkter i hemmet. Men givet att ”teorin” om punkterna, i bemärkelsen föreställningen att de finns och att de har inverkan på mina förmågor, kan vara till hjälp i det jag tar mig för, varför ska jag då inte använda den? Ska jag vara kreativ förflyttar jag mig till den punkten. Vill jag slappna av tar jag mig till den punkten. Vill jag skriva en halvflummig text om punkter sätter jag mig på den punkten.

Annonser

%d bloggare gillar detta: