Om historieuppropet

I en debattartikel i Nerikes Allehanda går Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör för Norrköpings Tidningar, medlem i Svenska Kyrkan och moderat, till angrepp mot historieuppropet.se, ett upprop mot statlig kampanjhistoria.

Inlägget har ungefär samma höga tonläge som Emil Uddhammars angrepp i Smålandsposten på de forskare vid Växjö universitet som skrivit på uppropet. Åtminstone så bygger det på samma missförstånd och samma anklagelser, nämligen att uppropet syftar till att tysta ner kritik mot kommunistiska diktaturer och att vi som skriver under uppropet själva skulle vara anhängare av sådana system.

När jag blev erbjuden att skriva under uppropet började jag med att läsa igenom det noggrant. Uppropet betonar att ”få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista. Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning.”

Och vidare:

”Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.”

Uppropet handlar alltså inte om att hindra skolsystemet från att studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer .

Vi som har skrivit under uppropet är alltså inte med någon slags automatik anhängare av dessa regimer. Dikes insinuationer i den riktningen är både grundlösa och irrelevanta i sammanhanget.

Vad uppropet handlar om är vilken roll den majoritet som för tillfället har regeringsmakten ska ha i relation till vilka ämnen som ska tas upp i historieundervisningen och utifrån vilka perspektiv. Skolan ska ge en allsidig bild av historien, baserad på historisk forskning. Undervisningen ska ha en självständig roll i relation till den politiska makten. Att peka ut ett visst område som viktigare än något annat är att gå in och detaljstyra historieundervisningen utifrån en politiskt färgad föreställning om vad eleverna borde lära sig.

Vad skulle Dike säga om nästa regering beslutade inrätta en kampanj för att sprida kunskap om kristna regimers förtryck och terror genom historien? Det kunde ju vara ett lämpligt nästa tema, kan man tycka.

Om någon då skulle upprätta en protestlista mot ett sådant initiativ – skulle Dike skriva under på den? Och i så fall – hur skulle Dike svara på den polemiska frågan varför han i så fall inte protesterat mot de tidigare kampanjerna?

Oavsett hur Dike skulle agera i en sådan situation så hade i alla fall mitt namn funnits med på en sådan protestlista. Men det skulle inte bero på att jag förnekar att kristna regimer har bedrivit förtryck och terror genom historien eller att jag själv skulle vara anhängare av något sådant. Det handlar inte om vilka ämnen eller aspekter jag tycker att historieämnet borde ta upp. Det handlar om att jag är kritisk till regeringsstyrda kampanjer inom historieämnet. För om det är något som går igen i diktaturer av alla schatteringar så är det att historieskrivningen berövas på sin självständighet och ställs i statens tjänst. Ett sådant system är jag inte anhängare av. Därför har jag skrivit på historieuppropet.

Annonser

2 svar to “Om historieuppropet”

  1. Dumheterna från Axess-gänget fortsätter | Svensson Says:

    […] Bloggat: BiologyandPolitics, Trotten, Cattis, Emretsson, Martins blogg, Bulten i Bo, Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, […]

  2. Lars Flemström Says:

    Detta handlar inte i första hand om politisk styrning av vetenskapen, vilket är allvarligt nog (se inlägg om Gillberg) utan om relativiseringen av Förintelsen. Länge har just Förintelsen (nazisternas judeutrotning) framstått som den maximala ondskan. Relativiseringen av Förintelsen började när började jämföra andra hemskheter med Förintelsen – som därigenom kommit att framstå som alltmer vardaglig.

    I en del västeuropeiska länder, b l a Tyskland, som var direkt berörda av nazismens härjningar är det straffbart att förneka Förintelsen. Det må vara en form av politisk styrning av forksningen, men vad som helst kan inte få ske under forskningens täckmantel. Men det måste vara ett undantag. I Sverige är detta inte straffbart, varför ett särskilt forum för just Förintelsen har ett berättigande.

    Detta undantag förfelas om FFLH ska omvandlas till ett statligt propgagandainstitut i den sittande regeringens intresse. Det är märkligt hur de borgerliga partierna i denna fråga har tagit efter de gamla kommunistdiktaturerna i Öseuropa.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: