Om ideologins betydelse för hur krisen ska förklaras

För den som är kritisk till kapitalismen faller det sig naturligt att hitta orsakerna till finanskris och lågkonjunktur i själva det ekonomiska systemets sätt att fungera. För den som hyllar kapitalismen blir det mer naturligt att leta efter andra orsaker.

Därför är det föga förvånande att den moderate riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson presenterar en förklaring som fokuserar på de så kallade subprimelånen i USA. Dessa lån beskrivs som en marknadsekonomisk anomali: politiken har tvingat marknaden att ta socialpolitiska hänsyn och det har rubbat balansen i det ekonomiska systemet. Bankerna har tvingats ge lån till låginkomsttagare. Det har gett upphov till en lukrativ handel med högriskplaceringar utan täckning. När konjunkturen vände och förmågan att betala tillbaks lånen sattes på prov visade det sig att en stor del av den spekulationsekonomi som byggts upp på denna grund i allt väsentligt bestod av luft.

Slutsats: om politiken lägger sig i marknadens naturliga sätt att fungera, till exempel genom att försöka ge ”mindre bemedlade människor möjlighet att köpa ett eget hem”, så reagerar systemet med en kris som drabbar just dessa människor ännu hårdare.

Hands off, alltså. Låt kapitalismen få verka fritt så blir allting bra. Försök påverka det naturliga flödet från fattig till rik och du får en stöt. Felet beror inte på kapitalismen, utan på att politiken har försökt manipulera med de ekonomiska naturlagarna.

Som kritiker gör jag förstås en annan analys. Inte så annorlunda när det gäller teknikaliteterna kring subprimelånens betydelse som utlösande gnista, utan mera när det handlar om synen på själva systemet och möjligheterna att politiskt påverka systemets inneboende tendens att skapa klassklyftor och orättvisor.

För att inte fastna i resonemang om oändliga kausalkedjor av ekonomiska mekanismer skulle man kunna fokusera på utgångspunkter som har att göra med hur man ser på själva det ekonomiska systemet. Jag utgår ifrån att Svantessons begrepp ”marknadsekonomi” är liktydigt med kapitalismen, det vill säga att det är det ekonomiska systemet som sådant vi talar om och inte en utopisk idealbild av hur det borde fungera.

Som jag uppfattar det vilar Svantessons syn på kapitalismen på (bland annat) följande utgångspunkter:

1. Kapitalismen är ett naturligt ekonomiskt system. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det vilar på eviga sociala naturlagar.
2. Kriser beror på att politiken lägger sig i och skapar obalanser i systemet.
3. Får systemet verka fritt så infinner sig en naturlig harmoni och alla människor blir fria och lyckliga.

Jag har i princip motsatt uppfattning:

1. Kapitalismen är ett ekonomiskt system bland flera. Andra system som funnits tidigare i historien är till exempel feodalism, slavsamhälle eller jägarsamhälle. Olika samhällen fungerar enligt olika principer. De sociala ”naturlagarna” är med andra ord inte eviga. De förändras med historiens utveckling. Även kapitalismen förändras över tid, men dess fundamentala utvecklingstendenser är möjliga att definiera som ”inomkapitalistiska naturlagar”, det vill säga naturlagar som gäller för kapitalismen som ekonomiskt system, och som är karaktäristiska för just kapitalismen. Kapitalismens lagar är något annat än feodalismens lagar. Vilket samhällssystem som råder i en viss historisk epok har att göra med den teknologiska utvecklingsnivån. Dock har människan möjlighet att påverka det samhälle hon lever i. Kapitalismen finns till exempel i olika versioner. Allt ifrån den mera jämlika och solidariska variant som vi har försökt utveckla i Sverige till de råa och utstuderat ojämlika system som tillämpas i flera länder på andra sidan Atlanten. Kapitalismens grundläggande utvecklingstendenser är svåra att påvera, men deras konsekvenser kan mildras på olika sätt.
2. Kriser är en naturlig del av kapitalismens sätt att fungera. Konjunkturcykler och finanskriser är inte onaturliga inslag i systemet, utan de följer kapitalismens naturlagar. Som ekonomiskt system är kapitalismen till sin karaktär flyktigt och instabilt. Detta till skillnad från till exempel feodalismen, som inte karaktäriserades av den här typen av kriser.
3. Om kapitalismen får verka fritt utvecklas den till monopolkapitalism och marknadsekonomins spelregler avskaffar sig själva. Att så inte har skett beror på politiska ingripanden med antitrustlagstiftning som tillförsäkrar alla marknader en situation med åtminstone två stora aktörer. Kapitalismen tenderar också att skapa åtskillnad och klassmotsättningar mellan människor. Den delar in folk i kategorier, skapar alienation, gör människan girig och driver politiken att engagera stater i anfallskrig och rofferi. Samtidigt skapar den välstånd och rikedomar, men dessa allokeras efter systemets upphöjda principer om ojämlik fördelning.

Jag märker nu att mina punkter tenderar att bli långrandiga. Elisabeths är mycket kortare och enklare. För den som är lite trött eller som tycker det är jobbigt med långa haranger är det mer aptitligt att ta till sig de förenklade förklaringsmodeller som hamnar i slutsatsen att kapitalismen är ett alldeles förträffligt system och att Elisabeth säkert har rätt i sin ”analys”.

Men för att ändå avsluta med en något enklare observation, apropå politikens relation till kapitalismen. Oavsett om det nu är amerikansk socialpolitik eller något annat som har orsakat krisen kan man undra vad som hade hänt om inte världens politiska ledare hade tagit krafttag för att rädda systemet? Hade kapitalismen i så fall räddat sig själv? Hur hade det gått till?

Annonser

%d bloggare gillar detta: