Buffeln Björklund

I och för sig kan jag förstå mina partikamraters tanke med att visa den goda gesten att vilja ta ansvar för en långsiktig skolpolitik genom att erbjuda sig att diskutera skola med Björklund. Ungefär så långt håller väl också strategin i praktiken.

Men av Björklunds uppblåsta repliker i radion i morse framgick det med all önskvärd tydlighet att han inte är inställd på kompromisser.

– Om sossarna vill rösta på våra förslag så är väl det bra för oss, ungefär.
– Nu har vi makten och då ska vi genomföra den skolpolitik vi gick till val på. Man vet aldrig när chansen kommer igen.

Det där med långsiktighet och att ta ansvar för stabilitet i skolpolitiken var så långt borta från dagordningen som det överhuvudtaget är möjligt.

Lika bra det. Varför ska socialdemokratin visa ödmjukhet inför det riksdagsparti som ligger absolut längst bort från oss i synen på kunskap, lärande, utveckling och skolpolitik. Ja, på människan.

Och varför skulle Björklund på något sätt erkänna att den politiska gren han har satsat allt sitt förtroendekapital på nyss har sågats av genom dokusåpan ”9a”?

Men ändå är det allt lite synd. Synd för alla elever. Synd för skolan. Synd för samhället.

Synd att vi ska få en dålig skola och en populistisk skolpolitik bara därför att den person som för tillfället råkar vara skolminister har fått storhetsvansinne och gjort sig omöjlig att ha att göra med.

Annonser

%d bloggare gillar detta: