Regionfrågans stoppklossar och deras kollaboratörer

I tidningen Dagens Samhälle går Per Schlingmann ut och uttrycker sin skepsis till hela regiondiskussionen. ”Politiker i landet lägger ner alldeles för mycket energi på att diskutera regioner”, anser partisekreteraren.

Man tar sig för pannan. Diskussionerna ute i landet är ett direkt resultat av riksmoderaternas ovilja att ta ansvar för regionfrågan. Vi har idag en situation i Sverige som är fullständigt ohållbar. Skåne och Västra Götaland har redan bildat regioner och med det fått helt andra förutsättningar för regional tillväxt än övriga Sverige. Den regionala obalansen är beklämmande. Därför läggs det ner massor av energi på regionfrågan. Villkoren måste utjämnas. Antingen löser vi upp de regioner som har bildats eller så löper vi linan ut och bildar jämbördiga regioner i hela landet. Det första alternativet är omöjligt, alltså återstår bara den diskussion vi är inne i nu.

Schlingmanns utgångspunkt är naiv, ohållbar och omöjlig. Det är tragiskt.

Än mer tragiskt är det att den lilla klick som enväldigt omstöpte moderata samlingspartiet och skapade de ”nya” moderaterna nu försöker styra hela landet på samma sätt. De utgör en minoritet. Ändå är det deras ståndpunkt som gäller.

En överväldigande riksdagsmajoritet är för att staten tar sitt regionalpolitiska ansvar. Ute i landet inser också fler och fler moderater regionfrågans dignitet. Det är Schlingmann och de nymoderata bolsjeviker som förskansat sig i partitoppen som envist håller emot. Deras ståndpunkt har blivit hela nationens ståndpunkt.

Demokratiunderskottet i regionprocessen är påtagligt. Alla vill ha regioner utom en liten styrande klick inom moderaterna. Den totala oviljan att lyssna och diskutera frågan är ett tydligt uttryck för den arrogans och maktfullkomlighet som har kommit att känneteckna den moderatstyrda regeringens systemskiftesprojekt.

En stor del av ansvaret för situationen ligger inte på moderaterna, utan på moderaternas samarbetspartier. Trycket att hålla ihop alliansen är större än viljan att ta ansvar för nationen. Vi har alltså en situation i Sverige där propagandaminister Schlingmann sätter dagordningen och lägger fast politiken. Alla tunga poster i regeringen styrs av moderater som går i hans ledband. Övriga ministrar springer runt som yra höns och tror att de påverkar sina respektive politikområden, och märker inte att det är den moderata agendan som styr. Detta beror inte bara på Schlingmann. De andra partierna låter det ske.

Annonser

3 svar to “Regionfrågans stoppklossar och deras kollaboratörer”

  1. Lars Flemström Says:

    Region Skåne är åtminstone en historisk enhet, och den tidigare länsgränsen mellan de två Skåne-länen var ologisk. Man borde ha testat en annan regionindelning av Skåne.

    Västra Götalandsregionen är hur som helst både ologiskt och ett gigantiskt misslyckande. Och dessutom mycket negativ för Örebro län, som blir inklämt mellan Västra Götalands- och Stockholmsregionen. Säger vi ja till den ena, säger vi nej til den andra.

    Det ära lltså inte så att det är fel med samarbete över länsgränserna, utan att samarbetet över regiongränserna blir ännu svårare. Laxå behöver samarbeta med Gullspång och Töreboda i f d Skaraborgs län, nuvarande Västra Götalandsregionen. Askersund behöver utvidga kontakterna med Motala och Karlsborg, som dock kommer att tillhöra två olika storregioner.

    Jag har lagt en motion i kommunfullmäktige i Askersund, vilket har mötts av intresse och uppskattning av de andra partierna, att Askersund bör byta regiontillhörighet, om Örebro län skulle uppgå i en storregion. Det finns ingen anledning att kommunernas i länets periferi ska utplundras av Örebro-intresset i syfte att göra Örebro till något slags regionhuvudstad i Stockholms-regionen (där Örebro är chanslöst) eller ”region Centrala ödemarken”.

    Det finns öht ingen anledning att hela Örebro län, såsom nu sker, låter sig utplundras av Stockholms-intresset, för att göra Stocholm till något slags regionhuvudstad i en framtida Östersjöregion – i konkurrens med Riga, Tallinn, Helsingfors och S:t Petersburg. Våra region-strateger har drabbats av Napoleon-sjukan.

  2. Lars Flemström Says:

    Martin! Det framgår inte klart om du EGENTLIGEN är för eller emot storregioner. Du skriver: ”Antingen löser vi upp de regioner som har bildats eller så löper vi linan ut och bildar jämbördiga regioner i hela landet. Det första alternativet är omöjligt, alltså återstår bara den diskussion vi är inne i nu.”

    Om det verkligen är omöjligt att få stopp på regionaliseringen, så kan jag hålla med dig om att staten måste ta ansvar för resultatet.

  3. Martin Says:

    Västra Götalandsregionen och Skåneregionen kan knappast betraktas som misslyckanden. Snarare framgångssagor. De har helt andra förutsättningar för regional utveckling än landstingen. Det har landstingen insett och därför diskuterar alla (utom Stockholm) regionbildning.

    En Svealandsregion inkluderar inte Stockholm, utan blir i så fall en egen, stark region med flera universitet och universitetssjukhus, ett befolkningsunderlag som kan hålla USÖ vid liv och – faktiskt – en framtida tillväxtpotential i logistik och pånyttfödd gruvdrift bland annat.

    Regionbildningar innebär inte att det byggs murar runt regionerna. Självklart kommer samarbetet över regiongränserna att fortsätta, precis som idag. Regioner är inte öar.

    Och när det gäller den demokratiska aspekten så gör regionbildningen det möjligt att diskutera regionfrågor i församlingar med direktvalda ledamöter. Idag förs den typen av diskussioner främst av landstingens majoritetskonstellationer.

    För övrigt torde subsidiaritetsprincipen gälla även i regioner. Kommunerna ska ju finnas kvar.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: