Enögda berättelser

Pigdebatten fortsätter. För anhängarna innebär avdraget bara fördelar. För motståndarna bara nackdelar.

Ett helt otroligt inlägg från kristdemokratiska riksdagsledamoten Désirée Pethrus Engström försöker få pigavdraget att framstå som en veritabel jämställdhetsreform. En vinn-vinn-situation. Kvinnor får jobb och kvinnor får städhjälp. Alla blir glada. Hur de rödgröna kan säga nej till denna förträffliga reform förstår inte Désirée. ”Är mäns arbete viktigare än kvinnors arbete? … Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre än så i jämställdhetsdebatten”, skriver denna kristdemokratiska vårdnadsbidragsförespråkare.

Vad hon inte tar upp är att kvinnliga lågstatusyrken kanske inte är lågstatusyrken därför att de är kvinnodominerade, utan att de tvärtom kan vara kvinnodominerande därför att de är lågstatusyrken. Från Pethrus Engströms perspektiv kan det kännas vällovligt att verbalt lyfta statusen genom att hytta lite med fingret åt dem som försöker få städjobb att framstå som något ovärdigt. Hur fantastiskt kan inte detta yrke framställas av en person som från sin riksdagsplats verkligen verkar veta vad hon pratar om?

Samma resonemang kunde höras från brukens kontorsbyggnader apropå klagomålen på den hårda arbetsmiljön under 1800-talet. Tänk vad bra arbetarna har det som får röra på sig och använda kroppen, vara utomhus och få sol på sig. Då är det mycket värre för oss kontorsråttor som får sitta inne hela dagarna vid ett skrivbord och hantera tråkiga papper.

Då som nu fungerar jämförelsen tills någon av arbetarna undrar om någon av tjänstemännen möjligtvis vill byta plats.

Om det nu är så glamoröst att skura toaletter åt höginkomsttagare – varför byter inte Désirée plats med någon av dem? Jag är säker på att många städerskor hellre skulle sitta i riksdagen med tredubbla lönen och reflektera över sin tidigare arbetssituation än att faktiskt stå där med skurborsten i handen och göra ett jobb som beställaren lika gärna skulle kunna göra själv.

Men nej, hur skulle det då gå för Désirées livspussel?

Glädjen känner inte heller några gränser när nyhetsrapporteringen börjar närma sig tidigare arbetslösa unga kvinnor, som genom avdraget (framställs det som) äntligen har kunnat komma in på arbetsmarknaden. Tack vare avdraget har de fått jobb och om avdraget tas bort förlorar de jobbet. De rödgröna kommer att göra dessa kvinnor arbetslösa, heter det.

Som om pigbranschen var den enda bransch som fanns i hela Sverige. Eller som om allting annat vore konstant.

Nu är det förstås ganska svårt att med säkerhet räkna ut hur många jobb som verkligen har skapats via rabatten. Det enda som är helt säkert är att Maud Olofssons och Moderaternas ”11 000 nya jobb enbart tack vare RUT-avdraget” är helt fel. Möjligen rör det sig om några tusen, men det är i princip omöjligt att göra några sådana skattningar. Även om det skulle handla om 11 000 jobb så är det en ganska beskedlig mängd jämfört med de 104 000 personer som blev arbetslösa enbart under 2009.

Men den jämförelsen görs förstås inte av anhängarna till pigavdraget. Man stirrar sig blind på ett påstått bruttotillskott inom en avgränsad och ganska liten sektor men vill inte lyfta blicken och betrakta helheten i det borgerliga haveri som man med fog skulle kunna benämna regeringens arbetsmarknadspolitik.

Debatten om pigavdraget har gett högerregeringens jobbpolitik ett ansikte. Reinfeldt & Co har onekligen haft problem med att man hittills inte har lyckats skapa några konkreta jobb med alla skattesänkningar. Det enda synliga resultatet är ökade klyftor och en växande arbetslöshet. Nu har man hittat en bransch där man kan påstå (men inte med säkerhet hävda) att de framväxande jobben är ett direkt resultat av den egna politiken: städjobb i hemmet. Med en ytterst falskklingande retorik framställs städande invandrarkvinnor som krisens hjältar i framtidens tjänstesektor.

Det låter ungefär lika bra som när Birgitt Friggebo kom till Rinkeby och skulle sjunga ”We shall overcome”.

Visst är det bra att arbetslösa invandrarkvinnor får jobb. Att städa åt överklassen är i alla fall mindre förnedrande än att gå arbetslös. Men finns det verkligen inget annat sätt att skapa jobb? Finns det ingen annan sektor att arbeta i? Finns det inga alternativ till piglinjen?

Det är dags att nyansera diskussionen. Istället för att spela upp någon slags socialkonservativt medkännande kvasisolidaritet med hårt arbetande människor borde pigförespråkarna fundera över hur man vill att framtidens svenska arbetsmarknad ska se ut.

Hur ska vi tänka när vi tänker ”nya jobb på 2000-talet”? Vad vill ungdomar arbeta med? Vad vill kvinnor arbeta med? Vilken politik krävs för att skapa de jobb som människor vill ha?

Den som säger ”städa åt överklassen” kan få komma hem till mig och skura min toalett.

Annonser

Ett svar to “Enögda berättelser”

  1. Lars Flemström Says:

    Jaha, alla parter tjänar alltså på pigavdraget, en veritabel vinn-vinn-situation. Är det månntro Adam Smith’s osynliga hand som ställer allt till rätta? Intressant, kd har ersatt Guds händer med ”osynlig handen”. Ja, de tror verkligen på ”osynliga handen” som vore den en gud – en avgud!

    Kristdemokraterna har tydligt vänt ryggen mot klassisk kristendom. Tyvärr finns liten förståelse även i övriga partier för oss som har en klassisk kristendom, som jag själv fick lära mig i Svenska kyrkans konfirmandundevisning för 50 är sedan. Kd:s framfart har dränerat de andra partierna på kristet inflytande – och sviker sedan själva förväntningarna om en politik som är byggd på kristna värderingar. Den klassiska kristna tron är fortfarande den största religiösa rörelsen i Sverige, men syns inte.

    Den finns både inom Svenska kyrkan och frikyrkorna samt i de s.k. invandrarkyrkorna (katolska och ortodoxa /orientaliska). En verklig konkurrens mellan partierna om de krista väljarna skulle avgöra valutgången. Jag är själv mycket bekymrad, då jag anser att det är möjligt att förena klassisk kristen tro med socialdemokrati.

    Det är fel att partipolitisera religionen. Jesus är Herre över både socialdemokrater och moderater. Det innebär inte att någon ”uttolkare” av Guds vilja ska bestämma över de politiska partierna, lika lite som de politiska partierna ska bestämma över kyrkan. Detta innebär inte att man inte ska få ha ledande uppdrag i kyrkan för att man är politiker av ena eller andra slaget. Jesus sa: Giv kejsaren vad kejsaren tillkommer och Gud vad Gud tillkommer. Byt ut ”kejsaren” mot t.ex. ”riksdagen”!

    Man får helt enkelt skilja mellan sina olika uppdrag, om man har uppdrag i både politiken och kyrkan. Men jag förnekar inte att man kan lägga politiska aspekter på skötseln av kyrkor och kyrkogårdar och vissa delar av kyrkans verksamhet. Och i de frågorna har socialdemokraterna en riktig linje. Det kyrkliga kulturarvet tillhör oss alla. Guds frälsningserbjudande är till alla, sedan avgör var och en av oss, om vi vill ta emot det. Kyrkorna ska vara öppna. Det är klassisk kristendom i Svenska kyrkan. Det finns små frikyrkliga sekter som tyvärr inte håller med om det. Ofta finner man där ofta ensidiga borgerliga partisympatier.

    Vi måste värna religionsfriheten, rätten att utöva och leva enligt sin tro. Och jag vill bara fråga: Har någon någonsin hört en socialdemokratisk politiker klandra en kvinna för att hon blivit oplanerat gravid och sedan vägrat göra abort? Inte ens Carina Hägg! Men sådant hör man ibland från borgerliga politiker. Och med Göran Hägglund som socialminister råder näst intill aborttvång för kvinnor, som inte har egna resurser för att försörja ett barn.

    Även mellan kristna råder olika ekonomiska realiteter. Därför kan inte alla kristna (om ens någon) vara kristdemokrater. Utrymme för oss kristna måste finnas i alla partierna – även för oss som har en klassisk kristen tro.

Kommentarer inaktiverade.


%d bloggare gillar detta: