Företaget kom billigt undan

Företaget ville inte att vi skulle vara med under förhandlingen. Diskussionen fördes direkt med den fackliga företrädaren. Vi fick sitta och vänta i ett avskilt rum under tiden.

Distans. Att inte komma för nära. Det underlättar när man ska driva en obekväm eller orättfärdig linje.

Efter ett tag kom den fackliga företrädaren in och redogjorde för företagets ståndpunkt. Vårt ogiltigförklarande av uppsägningen ogillades. Två alternativ stod till buds. Antingen en lokal uppgörelse eller centrala förhandlingar.

För- och nackdelar vägdes mot varandra.

De främsta fördelarna med en lokal uppgörelse var möjligheten att direkt komma överens om de ekonomiska villkoren kring uppsägningen, att få ett definitivt avslut och därefter en möjlighet att gå vidare.

Att skicka ärendet vidare till centrala förhandlingar innebar ett risktagande. Risken fanns att resultatet skulle bli sämre än vid en lokal uppgörelse. Men det kunde också bli betydligt bättre.

Enligt en prejudicerande dom från arbetsdomstolen har företaget skyldighet att göra en noggrann omplaceringsutredning där man erbjuder möjlighet att prova olika arbetsuppgifter. Företaget har också långtgående skyldigheter att anpassa arbetet med olika typer av hjälpmedel. Att inte göra en tillräckligt noggrann omplaceringsutredning är tillräckligt för fällande dom och därmed ett saftigt skadestånd. Min uppfattning var att det stod helt klart att företaget inte hade fullgjort sina skyldigheter på den här punkten.

Dessutom hade man skrivit in i beskedet om uppsägning att min fru inte hade företrädesrätt, vilket också det bryter mot rådande praxis. De praktiska frågorna om villkoren under uppsägningstiden var inte heller utredda.

En annan omständighet var hustruns sjukskrivning. Lagen anger uttryckligen att sjukdom inte är en saklig grund för uppsägning.

Det fanns med andra ord flera omständigheter kring uppsägningen som talade för att driva saken vidare i högre instans. Företaget har gjort fel. De har inte tagit sitt rehabiliteringsansvar, de har hela tiden drivit linjen att hustrun ska säga upp sig och de har hela tiden försökt kringgå gällande regler och avtal genom att vara allmänt njugga och omedgörliga. Det i sig kan man tycka är ett tillräckligt skäl för att göra agerandet till föremål för rättslig prövning.

Skulle det leda till fällande dom så är det bra. Om inte så har saken i alla fall prövats och då finns prejudikat som visar att lagstiftningen är otillräcklig. Hittills har ingen sagt ifrån mot företagets personalpolitik. Så länge ingen gör något fortsätter den.

Företagets handlande och förhållningssätt är möjligt därför att vi tillåter det. Att göra rätt innebär i detta perspektiv att säga ifrån, att driva processen, oavsett vad resultatet blir. Då har man i alla fall gjort vad man har kunnat.

Men å andra sidan krävs det mycket för att driva en process. Det handlar inte bara om själva risktagandet utan också om det arbete och den tid som går åt bara för att göra rätt. På det personliga och privata planet innebär det en större uppoffring än att nå en lokal överenskommelse. Att regeringens uppluckring av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar har ökat risken för ett utfall som går företagets väg avgjorde saken.

Resultatet blev att företaget slapp undan. I överenskommelsen ingick ekonomisk kompensation under uppsägningstiden plus en månadslön. Det kan ses som ett billigt pris för att anställningen upphör enligt företagets ursprungliga krav utan företrädesrätt och dessutom med löfte från hustrun att inte driva processen vidare.

Med detta har korvfabriken gjort sig av med sitt sista rehabärende.

Annonser

%d bloggare gillar detta: