Tigerekonomins sociala baksida

Anders Borg är nöjd med den svenska ekonomin. Vad han borde vara mindre nöjd med är det svenska samhället. Bakom finansministerns tillväxtskryt döljs en social och ekologisk utveckling som är mycket oroväckande.

Man kan ha synpunkter på hur den svenska ekonomin faktiskt har utvecklats jämfört med andra länder. Omdömet om Sveriges ekonomiska framgång är inte entydigt. Ändå är det den som brukar framhållas som en framgångsfaktor vid internationella jämförelser. I vilket avseende är dock oklart – Sveriges BNP-utveckling sticker inte ut nämnvärt i internationella jämförelser. Statens årsredovisning för 2009 visar upp ett underskott på -176 miljarder. I många kommuner ägnar man sig fortfarande åt nedskärningar, bland annat i Stockholm där moderaterna håller på att skjuta hela den ideella ungdomsidrotten i sank. När Borg pratar ekonomi är det konsekvent ett mycket selektivt urval av positiva siffror som presenteras. Den som vill veta hur hela samhället mår ekonomiskt får leta på andra håll.

Men det finns andra aspekter på samhället än de ekonomiska. Arbetslösheten i ”tigerekonomin” Sverige är idag en procent högre än den var i september 2006. Ungdomsarbetslösheten är fyra procent högre.

Andelen socialbidragstagare har ökat kraftigt under det borgerliga regeringsinnehavet, speciellt bland ungdomar. 2009 var antalet ungdomar med försörjningsstöd mer än 10% högre än 2006. Bland män i åldern 55-63 år har antalet socialbidragstagare inte varit så högt som det är idag sedan början på 80-talet då mätningarna startade. Totalt ökade antalet hushåll med försörjningsstöd med 18723 mellan 2006 och 2009 och än så länge finns det inget som tyder på att bidragsberoendet minskar.

Medan denna sociala utarmning pågår fortsätter den moderatledda regeringen med sina aggressiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Mellan 2006 och 2009 har den tiondel som tjänar minst sett sin disponibla inkomst sjunka med 5 200 kronor om året (SCB). Under samma period har den rikaste tiondelen fått 67 100 kronor mer. Mönstret är tydligt: ju mindre man tjänar desto mindre har inkomsten ökat. Ju mer man tjänar, desto större har ökningen varit. Och för dem som tjänar minst har den disponibla inkomsten alltså minskat under perioden.

Resultatet av denna medvetna politik är ökade klyftor. Detta visar sig också i den internationella statistiken (Eurostat), där Sverige tydligt har halkat efter i jämlikhetsligan. År 2006 var det bara Slovenien och Danmark som hade lägre Gini-koefficient än Sverige. Tre år senare, 2009, har det borgerligt styrda Danmark halkat ner från första till tionde plats. Sverige har blivit omsprunget av Norge, Ungern och Slovakien och hamnar på femte plats. Första platsen intas av Slovenien som under ledning av sin socialdemokratiske premiärminister Borut Pahor har lyckats minska sin Gini-koefficient nästan lika mycket som Reinfeldt och Borg har ökat Sveriges.

Men ojämlikhet är inte bara siffor i statistiken. Den ökande barnfattigdomen får högst påtagliga konsekvenser för enskilda liv och blir en tydlig klassmarkör som sätter djupa spår i den vardande personligheten. När känslorna av mindervärde och otillräcklighet breder ut sig i de mest utsatta befolkningsskikten kommer de till uttryck i ett ökat socialt avstånd mellan människor, ett kallare samhällsklimat, skarpare motsättningar mellan olika grupperingar och en ökad egoism. Sociala murar byggs upp mellan människor och områden och definierar in individer i sociala kategorier. Sverige blir en mångfald av homogena grupperingar, snarare än ett möjligheternas land för varje individ.

Ojämlikheten slår blint. Den drabbar alla. Även de som har fått generösa skattesänkningar utsätts för ojämlikhetens konsekvenser. När den så kallade valfriheten breder ut sig sker det på bekostnad av verklig frihet. Utbudet av tandkräm slår nya rekord men samtidigt begränsas den reella friheten genom tillväxten av otrygga områden och privatiseringen av det offentliga rummet. Vissa områden gör man bäst i att undvika, för att slippa risken att bli rånad eller mördad. Okända individer bör man inte söka ögonkontakt med, man vet ju inte vad de kan få för sig.

Så byts tillförsikt och förtroende ut mot rädsla och misstro. Den svenska godtrogenheten ersätts med en kontinental misstänksamhet. Med ökande klassklyftor hårdnar kampen för överlevnad. Hungriga vargar och ivriga bävrar klättrar på varandra för att komma uppåt i den allt brantare samhällshierarkin. De klättrar på sina tidigare jämlikar.

Det hårdnande klimatet breder också ut sig på våra arbetsplatser. Högre krav och mindre trygghet ger näring åt den arbetsrelaterade ohälsan. Istället för att bli en källa till självförverkligande och utveckling blir arbetet en källa till stress och förslitning. Färre får arbeta mer och den som inte lever upp till kraven hänvisas till det allt grovmaskigare sociala skyddsnätet.

Nya välfärdssjukdomar får fäste och sprider sig; någonstans under allt överflöd gror den nötande känslan av tomhet och otillräcklighet. Vi dövar den med konsumtion och ännu mer konsumtion, men på något sätt känns det som att den aldrig blir riktigt mätt. Nånting är fel, men det är oklart vad. En växande grupp frustrerade unga män hävdar att allt beror på ”massinvandringen”.

Den sociala urgröpningen av samhället följs åt av en motsvarande värdeförskjutning. Denna förskjutning har två viktiga källor. De ökande klyftorna eroderar solidariteten mellan människor och privatiseringarna av välfärden urholkar demokratin och medborgarskapet. Så förvandlas människan i det borgerliga Sverige från en ansvarstagande medborgare till en krävande kund. Förändringen drabbar alla. Att vi själva avskärmar oss från omvärlden och sätter våra egna ekonomiska intressen främst innebär att människor runtomkring oss gör likadant. Om vi själva inte är beredda att ställa upp för andra kan vi inte heller räkna med att andra ställer upp för oss. Grundfrågan handlar om vilket samhälle vi vill ha och vilken sorts människor vi vill omge oss med.

Också själva samhällsstrukturen är stadd i förändring. Marknadiseringen breder ut sig till fler och fler sektorer. Numera är det inte bara byggentreprenörer och leverantörer av mediciner och medicinsk teknik som ägs av vinstdrivande konglomerat, utan även förskolor, skolor, äldreboenden, vårdcentraler och akutsjukhus är underställda kapitalets rörelselagar. Resultaten är samma som de alltid har varit: verksamheterna dräneras på resurser som istället går till vinst, kostnaderna ökar, skillnaderna i kvalitet mellan olika verksamheter ökar och förutsättningarna för en rationell och långsiktig planering raseras. Till detta kommer det enorma risktagande som en ökad marknadisering innebär, vilket den senaste ekonomiska krisen har påmint oss om men som vi tydligen inte har lärt oss något av.

Allt detta hänger ihop. Utslagningen, den sociala utarmningen, den ökande ojämlikheten, rädslan, misstron, egoismen, förvandlingen av människor från medborgare till kunder, förvandligen av barn från individer till varor, den ökande ohälsan, de ökande motsättningarna och det hårdnande sociala klimatet utgör delar av en och samma utvecklingstrend: samhället håller på att bli mer och mer kapitalistiskt.

Ekonomin sägs vara på väg åt rätt håll, men samtidigt gröps välfärden ur. Det sociala kittet håller på att krackelera. Väldigt mycket är på väg åt fel håll. Flera av förändringarna är irreversibla. Framställd på det här sättet bär utvecklingen på en veritabel dystopi. Hur kunde det bli så här? Var det detta svenskarna tänkte sig när de lade sin röst på alliansen?

fortsättning följer…

Annonser

%d bloggare gillar detta: