Introduktion till Marx

Här är en introduktionsföreläsning till Karl Marx som jag ger på en av mina kurser.

Förnekelsens tid

I Australien har man privatiserat arbetsförmedlingen. Det blev kaos. Nu ska vi göra samma sak här i Sverige. 

Klimathotet är ett faktum. Fortsätter utvecklingen som nu kommer det få allvarliga konsekvenser. Ändå görs inget. Problemet förnekas. 

På SVT Play kan man se en dokumentärserie om soulartisten R Kelly och hans övergrepp på minderåriga flickor. Mängder av vittnen berättar om sina erfarenheter. Övergreppen har också filmats. Filmerna har visats i rättegångar och spridits på nätet. Kelly blånekar. Fansen och musikindustrin tror honom. Och juryn. 

Tre helt olika exempel på förnekelse. Trots överväldigande bevis vägrar vi tro på det som är sant. Vi blir undervisade av en klimatstrejkande 16-åring som tänker klarare än alla världens ministrar tillsammans. Men vi vägrar tro på det. 

Rymdödlor däremot. Eller en internationell sionistisk konspiration. Eller spöken. Eller en nära förestående muslimsk invasion av Europa. Det tror vi på. 

De flesta har fel

De flesta tycker att de själva har rätt i det mesta. Mer rätt än alla andra. Man kan hålla med en del andra om mycket, men när det kommer till dispyter och frågor där vi inte är överens, där tenderar vi att hålla fast vid vår egen uppfattning, hellre än att överge den för någon annans.

Det är ingen konstig inställning. Jag är själv anhängare av den. Jag har rätt och alla andra har fel. Min uppfattning är rimligare än andras uppfattning, så som jag har satt ihop den utifrån mina erfarenheter.

Det är ju därför jag tycker som jag tycker. Annars skulle jag tycka annorlunda, eller hur?

So far so good. Men…

På jorden finns det ungefär 7 miljarder människor.

Hur stor är chansen att just jag har rätt?

Precis. En på 7 miljarder.

Hur liten är egentligen den chansen? Faktum är att den är ganska precis 1000 gånger mindre än att få 7 rätt med en enkelrad på Lotto (en på 6,724520 miljoner, eller en på ca 7 miljoner, eller en på 0,007 miljarder, eller 1/1000 av sannolikheten att vi har rätt).

Vi går alltså runt och tror att vi själva, med en sannolikhet som är en tusendel av att vinna med enkelrad på Lotto, har mer rätt än alla andra. Det blir 0,00000000142 procents chans att vi har rätt. Omvänt innebär det 99,9999999857 procents chans att vi har fel.

Mot alla odds tror vi att vi har rätt.

Hur smart är det?

Hur rätt är det?

Och skulle det plötsligt visa sig att en viss person har rätt så innebär ju det direkt att alla andra har fel. ”Jag har upptäckt att jag har rätt. Det här är min världsbild. Alla andra har fel. Sorry”.

Vad jag vill säga med detta är väl att jag själv förmodligen har fel. Och den insikten är med mycket stor sannolikhet helt rätt.

Bra, bättre än bäst?

Är det verkligen bra att vara bäst? Vad innebär det att vara bäst? Att det inte finns någon annan som är bättre? Eller att alla andra är sämre?

Man kan vara minst sämst. Då är man bäst. Är det bra?

Det har blivit populärt att vara bäst. ”Bäst i Sverige på…” är numera en vanlig inledning på olika organisationers målbeskrivningar. Kanske fyller formuleringen en funktion. Den är självsäker och ambitiös. Men vad betyder den? Innebär den alltid att man är progressiv och har högt ställda mål? Eller innebär den att man nöjer sig med att vara lite, lite bättre än den som är näst minst dålig?

”Bra” är inte en relativ bestämning på det sätt som ”bäst” är. ”Bra” kan relateras till en standard. ”Bäst” relaterar till konkurrenter.

Inte ens ”Bäst på att följa en standard” relaterar till standarden. Den relaterar till konkurrenterna. Även om man inte uppfyller standarden kan man vara ”bäst” på att försöka. Men ”bra” blir det inte förrän man följer den. I det här fallet blir ”bra” bättre än ”bäst”.

De självsäkra målformuleringarna om att bli ”bäst” tycks ingå som en del i trenden att låta bra, snarare än att vara bra. De relaterar inte till ambitioner, utan till konkurrenter. De handlar inte om sakfrågan – det man ska vara bäst på – utan om konkurrenterna – att vara bättre än de andra.

I sin förlängning är ”bäst”-uttalanden ett uttryck för konkurrenstänkande. Som om samhällsutveckling handlade om att tävla. Som om ”att göra gott” handlade om ”att vinna”. Som om ”ambition” handlade om vilken plats på prispallen man placerar sig.

Jag har all respekt för tävlingar och skådespel. De fyller en viktig funktion för många människor. Men ska vi låta den standarden och det tankesättet vara vägledande för hur vi tänker om hur samhället ska kunna bli bättre? Ska vi låta vår ambitionsnivå begränsas av hur andra ligger till? Ska vi vara nöjda så länge vi är bättre än de andra? Är det njutningen av att ha vunnit tävlingen som ska vara drivkraften? Eller är det tillfredsställelsen i att ha nått sina ambitioner, oavsett vad andra håller på med?

Kan det finnas en risk med att ”bäst”-tänkandets fokus på konkurrenter gör att vi tappar fokus på målet?

Easy Rider och främlingsfientlighet

Easy Rider. Inget Oscarsämne kanske, men en filmklassiker, en trendsättare, en inspirationskälla och en mycket närvarande referens i den Harley-baserade mc-kulturen. Framförallt är det kanske musiken, motorcyklarna och åkscenerna som spelas upp i bakhuvudet när filmen kommer på tal. Den i stora stycken improviserade ”handlingen” är det nog inte många som har lagt på minnet.

Men filmen bär också på vissa värden och principer som kan vara värda att lyftas upp i en tid som denna. Jag tänker då inte först och främst på det idoga haschrökandet och det allmänna flummandet, utan på det förhållningssätt till omgivningen som Captain America och Billy (Peter Fonda och Dennis Hopper) visar prov på under filmens gång.

Under sin resa genom södra USA mot New Orleans och Mardi Gras möter huvudpersonerna olika människor i olika grupperingar. Under dessa möten demonstrerar framförallt Captain America en öppenhet, ett intresse och en genuin fascination för olika människors livsstil. Filmen blir en nyfiken upptäcktsfärd genom olika subkulturer. Förutom den påtagliga frihetskänsla som inleds med att Captain America demonstrativt kastar sin klocka i gruset och sedan manifesteras genom motorcyklarnas närhet till landskapet är det i stora drag öppenhet, fördomsfrihet och en strävan efter förståelse som förmedlas i huvudpersonernas handlingar filmen igenom.

Peace, love and understanding, således. Men detta pågår inte utan motreaktioner från omgivningen. I denna film, precis som i verkligheten ligger också fördomen och intoleransen på lur, för att travestera Palme. I slutscenen kommer främlingsfientligheten ikapp motorcyklarna och sätter filmens abrupta slut genom att spränga den stjärnbanersprydda choppern i bitar.

I den scenen manifesteras för mig den grundläggande motsättningen mellan å ena sidan motorcyklar, frihet och öppenhet och å andra sidan fördomar, intolerans och främlingsfientlighet. Därför är en Harley Davidson för mig i första hand en symbol för frihetliga värderingar: jag åker för att uppleva frihet. Jag vill känna mig välkommen där jag fäller ner stödet. Jag vill upptäcka nya världar, träffa nya spännande människor, lära mig nya saker. Det är därför jag åker motorcykel. Och jag vill gärna unna andra människor samma frihet.

Extremister mot extremister

I andra länder flyr människor från extremister. En Irakisk by med 25 000 invånare har tagit emot 75 000 flyktingar med öppna armar.

Här i Sverige finns det folk som tror att de som flyr är extremister.
Som tycker att Sverige inte har råd att ta emot människor som flyr.
Som tycker att en plats bara kan inrymma en sorts folk.
Som tycker precis som extremisterna.

Plattityder i politiken

Här är några atuentiska citat från olika anföranden i landstingsfullmäktige

– Vård har inget egenvärde. Kan man klara sig utan vård är det det bästa
– Sju miljarder är mycket pengar
– Ett samarbete är ett givande och ett tagande
– Vi måste tänka nytt
– Vi måste utveckla vården
– Varje människa är unik
– Löneskillnader är något som vi ständigt behöver arbeta med
– Det viktigaste är väl ändå patienten?
– Vi vill vårda varje individ
– Vi tror på den enskilda människan
– Det handlar inte om pengar, det handlar om individen
– Jag tror fortfarande på människan!
– Vi vill länet väl
– Vi vill befolkningen väl
– Den bästa och mest humana vården är den som inte behövs
– Det har hänt en hel del de senaste 150 åren
– Vi måste fundera över vilka möjligheter vi har i livet
– Vem kan egentligen ge svar?
– Det finns inga enkla svar
– Själv skulle jag vilja säga att köerna ska bort
– Ert glas är halvtomt, mitt är halvfullt

En fråga med många dimensioner

Plats: Representantskapet för Örebro arbetarekommun.
Ärende: Motionsbehandling.
Motionsförslag: låt närhetsprincipen gälla i fördelningen av förskoleplatser, det vill säga låt de som bor nära förskolan få förtur till platserna.
Styrelsens förslag: avslag.

Vid en första anblick kan frågan tyckas handla om listningsrutiner och urval. En antagningsteknisk fråga, så att säga. Men i motionsdebatten, en mycket intressant debatt för övrigt, lyftes flera olika perspektiv och principer fram och ställdes mot varandra. Efterhand blev det allt klarare att ställningstagandet till motionen innefattade många fler och andra ställningstaganden än vad den konkreta att-satsen gav uttryck för.

Ett argument som anfördes mot närhetsprincipen handlade om föräldrarnas möjligheter att välja förskola till barnen utifrån inriktning. En närhetsprincip som ger närboende förtur till en förskola med en populär inriktning begränsar valfriheten för föräldrar som bor i andra områden, löd argumentationen. Här står principen om alla föräldrars lika valfrihet (utifrån geografiska parametrar, men kanske inte socioekonomiska) mot principen att barn ska ha förtur till de förskolor som ligger närmast.

Ställningstagandet mot en närhetsprincip får konsekvenser på lång sikt. I en värld där föräldrars förväntningar på möjligheten att kunna välja förskoleinriktning till sina barn ökar och där politiken väljer att anpassa sig till dessa förväntningar accelererar utvecklingen mot ytterligare ökade krav och förväntningar från föräldrar, ytterligare profilering av förskolor och fler barn i förskolor som ligger långt från hemmet.

Om den utvecklingen betraktas utifrån ett ideologiskt perspektiv kan det finnas anledning att fundera lite. Var det så här vi ville att det skulle bli? Vad står socialdemokratin för? Större skillnader mellan olika förskolor? Större möjligheter för föräldrar att välja förskoleinriktning åt sina barn? Eller står socialdemokratin för en sammanhållen förskola som garanterar hög kvalitet åt alla barn? Står vi för en möjlighet för barnen att gå i en förskola tillsammans med andra barn som bor i närheten? Vilket blir bäst för barnen? Vilken utveckling blir bäst för alla?

Just barnperspektivet har diskuterats i många sammanhang de senaste åren, i samband med implementeringen av barnkonventionen. Det kan vara på sin plats att påminna sig om några av konventionens grundprinciper.

Barn har rätt till yttrandefrihet, tankefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet (§13-15). Hur går den principen ihop med föräldrarnas ”rätt” att sätta sina barn i förskolor med bestämda inriktningar?

Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom (§12). Den principen väcker frågan vems val skol- och förskolevalet är. Är det föräldrarnas val eller barnets val?

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn (§3). Vad som är barnets bästa kan förstås diskuteras. Vad är bäst för barnet? Att få förtur till en förskola i närområdet eller den oinskränkta möjligheten att följa sina föräldrars val av en förskola med en viss inriktning? Om förskolan i närområdet håller hög kvalitet är det förstås bra för barnet. Men om den håller låg kvalitet kan det vara bättre för barnet att få gå i en bättre förskola i ett annat område.

Dock finns det en ytterligare aspekt av geografin som är nog så viktig. Den kan illustreras med en personlig jämförelse. När jag var liten kände eller kände jag till alla jämnåriga som bodde i närheten. Den enkla förklaringen till det var att alla gick i samma förskola, och senare i samma skola. De man träffade i skolan fanns också i kvarteret, på lekplatsen, på fritidsgården, i idrottsföreningen. Det var möjligt att ta sällskap med kompisar till och från skolan. Jag kunde också ta mig till och från kompisar för egen maskin.

Så är det inte idag. När mina barn ska umgås med klasskompisar måste de transportera sig långa sträckor till olika delar av stan. Samtidigt har den digitala utvecklingen gjort det möjligt att upprätthålla kontakten via flera olika kanaler. Det har alltså blivit svårare att fysiskt träffa sina kompisar på fritiden, men också enklare att ha ett utbyte via digitala medier. Resultatet av dessa tendenser är föga förvånande mer hemmasittande framför skärmar av olika storlekar. I mätningar som görs av barns fritidssysselsättning och rörlighet märks det tydligt att stillasittandet har ökat markant, liksom den sociala isoleringen.

Tendensen att välja förskolor i andra områden än det egna närområdet kan förmodas vara en pådrivande faktor i den här utvecklingen. Den bidrar till mer isolering och mer stillasittande. På sikt är det inte svårt att se vad detta får för konsekvenser för barnens hälsa och självständighet. Att oreflekterat tillgodose efterfrågan från resursstarka föräldrar är att frånsäga sig ansvaret för den här utvecklingen. Det är att aktivt bidra till en fortsatt försämring av barnens hälsa. Utifrån barnperspektivet kan det inte betraktas som ett sätt att sätta barnens främsta i första rummet.

Valfrihetsargumentet brukar återkomma i olika politiska diskussioner. Man ska kunna välja. Vad som inte alltid brukar vara tydligt när det argumentet förs fram är vem som ska kunna välja och vad som ska kunna väljas. Ännu otydligare brukar det vara vilka som inte ska kunna välja och vad som inte ska kunna väljas. Förutsättningarna för att kunna göra initierade val diskuteras inte alls.

Den socioekonomiska aspekten utgör ett eget kapitel i det hela. Till den lite mer förenklade argumentationen hör antagandet att alla har samma möjligheter att göra fria val. Det antagandet stämmer dåligt överens med utvecklingen mot ökad segregation i skolan. Hade alla samma valmöjligheter skulle vi inte se någon sådan tendens. Nu existerar den och sannolikt hänger den samman med privatiseringen av skolsektorn, i kombination med föräldrarnas och barnens oinskränkta rätt att välja och byta förskola och skola.

Den här utvecklingen kan man förhålla sig till. Man kan utgå från de önskemål som förs fram från företrädesvis resursstarka föräldrar om att kunna välja var de ska kunna placera sina barn. Man kan kalla det förnyelse eller pragmatik att låta politiken formas av dessa framförda önskemål. Men politik handlar inte bara om att tillgodose tillfälliga opinionsyttringar. Politiska beslut rör ofta plan- och strukturfrågor och får ofta konsekvenser på lång sikt. De formar morgondagens samhälle. Därför är det viktigt för förtroendevalda i beslutande positioner att ha det perspektivet med i sitt beslutsfattande: vad får dagens beslut för konsekvenser om fem, tio eller tjugo år? Vilket framtida samhälle är jag med och formar när jag röstar i den här frågan?

Med ett sådant perspektiv hamnar många frågor i ett annat läge. Det som verkar klokt i det korta perspektivet kan visa sig förödande i ett längre perspektiv. Politikens utmaningar ligger mycket i att analysera frågor i ett längre perspektiv, sätta in frågor i större sammanhang, förstå utvecklingstendenser och se kopplingen till dagens ofta ganska akuta beslut. Att bara förhålla sig till utvecklingen och hitta akuta lösningar i den rådande situationen kan på sikt leda till ett samhälle som ser helt annorlunda ut än vad man som beslutsfattare hade tänkt sig. Därför är det viktigt att även i frågor som tycks handla om listningsrutiner och urval ibland lyfta blicken och fundera över de långsiktiga konsekvenserna för det övergripande målet att få till stånd en utveckling mot mer demokrati, mer frihet och mer jämlikhet.

Förändringar jag har fått igenom i partiprogrammet

Sida 3:

”Arbetarrörelsens”

Tidigare formulering: ”Arbetarrörelsen”

 

Sida 4:

”Genom demokratin bestämmer medborgarna vilka principer som ska styra samhällsutvecklingen och om hur uppgifter och ansvar ska fördelas mellan det gemensamma och det enskilda, mellan det offentliga och marknaden.”

Tidigare formulering: ”Genom demokratin bestämmer medborgarna efter vilka principer samhället ska utvecklas och om fördelningen av uppgifter och ansvar mellan det gemensamma och det enskilda, mellan det offentliga och marknaden.”

 

Sida 5:

”men också frihet och möjlighet att utvecklas i gemenskap med andra människor.”

Tillägg

 

Sida 6:

”Den innefattar friheten att”

Tidigare formulering: ”Om frihet att få…”

 

”samhällets utveckling.”

Tidigare formulering: ”politiken”

 

”Demokrati kräver ”

Tidigare formulering: ”samtidigt kräver demokrati att…”

 

”färdigt. Politiken”

Tidigare formulering: ”färdigt, och politiken…”

 

”utgår från ”

Tidigare formulering: ”utgår istället från”

 

Sida 7:

”möjligheter”

Tidigare formulering: ”chanser”

 

”möjligheter”

Tidigare formulering: ”chanser”

 

Sida 8:

”Arbetet är grunden för människans frihet”

Tidigare formulering: ”Arbetet ger den enskilde friheten att göra sina egna livsval.”

 

”arbetslivet.”

Tidigare formulering: ”arbetet”

 

”ett meningsfullt arbete.”

Tidigare formulering: ”ett arbete som kan upplevas som meningsfullt.”

 

”ett arbetsliv ”

Tidigare formulering: ”en arbetsorganisation”

 

Sida 9:

”och”

Tidigare: ”,”

 

”till”

Tidigare: ”på”

 

Sida 10:

”Produktion och reproduktion kan organiseras på många olika sätt, men naturens ramar är absoluta”

Tidigare formulering: ”Där produktion och reproduktion kan organiseras på många olika sätt, är naturens ramar absoluta. ”

 

Sida 11:

”i ”

Tidigare: ”på”

 

”är en”

Tidigare: ”är således en del av”

 

”behoven i samhället ”

Tidigare: ”kraven på ekonomin””

 

”för”

Tidigare: ”till”

 

”möjligheter”

Tidigare: ”chanser”

 

Highlight

”möter en”

Tidigare: ”möter också en…”

 

Sida 12:

”centrala”

Tidigare: ”central”

 

Sida 13:

”eller”

Tidigare: ”samt”

 

Sida 17:

”arbetsmarknaden. ”

Tidigare: ”arbetsmarknaden och starkt utanförskap i samhället. ”

 

Sida 18:

”bristfällig”

Tidigare: ”bristande”

 

”mänskligare”

Tidigare: ”rimligare”

 

Sida 19:

”forma”

Tidigare: ”välja”

 

Sida 20:

”har arbetslösheten ”

Tidigare formulering: ”tenderar arbetslösheten att”

 

”till kapitalets fördel.”

Tidigare formulering: ”där kapitalets inflytande hittills har vunnit i styrka. ”

 

Sida 21:

”utvecklas och ”

Tillägg

 

Sida 22:

”finanssektorns spekulationer”

Tidigare formulering: ”spekulativa rörelser”

 

Sida 23:

”Det kräver”

Tidigare formulering: ”Båda delarna kräver…”

 

”Militär nedrustning ”

Tidigare: ”Nedrustningsarbetet”

 

Sida 24:

”stater.”

Tidigare: ”länder”

 

Sida 26:

”hållbart”

Tidigare: ”naturligt”

 

Sida 31:

”som främjar hälsa och välbefinnande”

Tidigare: ”som hindrar att människor slits ut. ”

 

Sida 33:

”ha ett avgörande inflytande över”

Tidigare: ”ha inflytande över. 

Konsekvensändring efter kongressbeslut om vinster i välfärden.

Summa antal förändringar: 39

Vad besluten får för konsekvenser

Staffan Werme har i olika Twitter-angrepp försökt ställa sossar till svars för vad kongressbesluten får för konsekvenser för politiken i Örebro, eller kanske snarare för de privatägda skolorna, förskolorna och äldreboendena i Örebro. Efter att ha fått svar från mig och Dennis Begic kommer han fram till slutsatser i stil med att vi inte har några svar, att vi skyller ifrån oss, att politiken är oklar, att vi talar med kluvna tungor och att våra ställningstaganden mot vinstintressen i välfärden bara är tomt prat. 

Det är inte lätt att ge utförliga svar via Twitter. Speciellt inte om man vill bli förstådd av Staffan Werme. Därför kommer här ett lite utförligare svar. 

Själva texten finns i framtidskontraktet och kan läsas här: http://www.socialdemokraterna.se/upload/Arrangemang/Kongress/Kongress_13/Beslut/Framtidskontraktet_beslutad_version.pdf. 

I detta kontrakt hänvisar man till partistyrelsens samlade förslag för vinstbegränsningar i välfärden. Dessa förslag kan läsas i motionssvaren inom politikområdet ”ordning och reda i välfärden” som finns här: http://www.socialdemokraterna.se/upload/Arrangemang/Kongress/Kongress_13/Handlingar/11%20Ordning%20och%20reda%20i%20välfärden/I%20Ordning%20och%20reda%20i%20välfärden.pdf

Kort uttryckt innebär ställningstagandet att socialdemokraterna ställer sig kritiska till vinstintressen i välfärden. För att begränsa vinstintressets negativa konsekvenser för välfärden och även vinstuttagen föreslås en lång rad av åtgärder, till exempel höga kvalitetskrav på offentligt finansierad välfärd, ökad insyn och ökat inflytande, vinstbegränsningar genom regelskärpningar i lagar och villkor för tillståndsgivning samt i avtal och överenskommelser med utförare, hårdare krav på vilka som får driva välfärdsverksamheter, villkor om att välfärdsföretag som ägs av riskkapitalbolag inte är aktuella för offentlig finansiering, att tillstånd omprövas vid ägarbyte, krav på förnyad ansökan vid omfattande förändringar av verksamheten, frihet för kommuner och landsting att själva avgöra om de ska införa LOV, nya möjligheter att inom LOV rikta uppdrag till enbart icke-vinstdrivande aktörer, översyn av ersättningssystemen så att de enbart täcker faktiska kostnader, översyn av utförares ansvar för brukares fortsatta nyttjande av välfärden vid eventuell nedläggning, hårdare regler i skattelagstiftningen för att stoppa så kallad skatteplanering, stopp för utförsäljningar av offentliga välfärdsverksamheter till underpriser, avskaffande av den obligatoriska utmaningsrätten, uppmuntrande av non-profitalternativ, framtagandet av en nationell strategi för idéburen välfärd, utvecklad samverkan mellan kommunal välfärd och non-profit-aktörer, framtagande av ett etiskt kontrakt för all verksamhet inom välfärden, ekonomiska redovisningar på enhetsnivå, meddelarfrihet och kollektivavtal som krav på offentligt finansierade välfärdsaktörer, utvidgning av Lex Sarah, tydligare gränsdragning mot verksamheter som är uppenbart olämpliga att driva i annat än offentlig regi, utreda effekterna av avregleringar och privatiseringar, utökat inflytande över innehållet i välfärdstjänsterna, behovsstyrning av välfärdens insatser. 

Det övergripande syftet med dessa åtgärder är att förbättra kvaliteten men också att avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras för medborgarna. 

Dessa åtgärder har försetts med en viktig brasklapp: ”Om det skulle visa sig att vinstnivåerna trots de föreslagna åtgärderna fortsätter att vara höga eller att kvaliteten inte förbättras under den kommande mandatperioden, är partistyrelsen beredd till ytterligare regelskärpningar och ny lagstiftning i syfte att höja kvaliteten och begränsa vinstuttagen.”

Socialdemokratins ståndpunkt är att vinstintresset inte ska vara styrande i välfärden. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag. 

Bakgrunden till dessa ställningstaganden är dagens situation där det inte finns några gränser alls för hur stora vinstuttag som får göras ur välfärden, där vinsten kan sättas före människors behov och där inget ansvar tas för medborgare som drabbas av plötsliga företagsnedläggningar. 

Vad får detta för konsekvenser för de privata vårdutförarna i Örebro kommun? 

Om socialdemokraterna vinner nästa val i riksdag, landsting och kommun och får möjlighet att genomdriva den här politiken i de samarbetskonstellationer som blir då, så 

• kommer de vinstdrivande aktörernas möjlighet att ta ut stora vinster att begränsas kraftigt,
• kommer insynen i deras verksamheter att öka, 
• kommer valfriheten när det gäller innehållet i välfärdstjänsterna att öka, 
• kommer arbetsförhållandena i offentligt finansierade välfärdsföretag att förbättras
• kommer kommunen att kunna rikta upphandlingar till enbart icke-vinstdrivande aktörer

De vinstdrivande aktörer med kommunal finansiering som finns idag kommer att kunna finnas kvar – om de inte gör avkall på kvaliteten för att göra stora egna vinstuttag. Byggnaderna kommer att finnas kvar. Personalen kommer att finnas kvar. Men de riskkapitalister som tjänar pengar på skolorna kommer inte att finnas kvar. 

Dessutom kommer det att ställas högre krav på att verksamheterna tar ett mer långsiktigt ansvar för sina åtaganden. Skolnedläggelser som sker med kort varsel och som ställer elever utan utbildning kommer att hanteras på ett betydligt bättre sätt än vad som är fallet idag.