Återkommande företeelser

2013-03-25

Kejsarens nya kläder
Att okritiskt och oreflekterat falla in i trender, verklighetsbeskrivningar, problembeskrivningar, bilder, drev, moden eller snackisar. Att låta flockbeteendet styra över förnuftet. Att inte ställa de uppenbara men osynliga frågorna.

Tro och vetande
Att förväxla åsikter med fakta. Föreställningen att min åsikt är ekvivalent med resultaten av systematiskt genomförda undersökningar. Tendensen att reducera alla utsagor till åsikter.

Relativism
Förlängningen av tendensen att reducera alla utsagor till åsikter. ”Jaja, du påstår att Köpenhamn ligger i Danmark och jag påstår att Köpenhamn ligger i Norge. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mitt emellan”. (Tage Danielsson)

Form och innehåll
Att efterlikna genom att härma utseende eller beteende utan att förstå innebörden. Att stirra sig blind på attribut. Att tro på de bilder personer eller organisationer gör av sig själva, även om de inte stämmer.

Yta och djup
Till exempel intentionsdjup. Alltså förståelsen av språkliga uttryck som beror på bakgrundskunskap. Tendensen att nöja sig med och tro på hur saker och ting framstår. Eller motsatt: insikten att inte mycket är som det verkar.

Kunskap och erfarenhet
Till exempel aha-upplevelser, det vill säga insikten att det fanns en djupare innebörd i den kunskap man trodde att man hade. Att dra lärdom av erfarenheter eller att inte göra det.

Ord och handling
Till exempel glappet mellan principiella ställningstaganden och konkret agerande. Att säga en sak men göra något annat. Tomma ord. Eller det att inte förstå ordens konsekvenser för praxis. Eller frånvaron av principfasthet.

Saklig – osaklig
Till exempel tendensen att falla in i osaklig debattstil samtidigt som man anklagar motståndaren för att göra detsamma. Tendensen att acceptera osaklighet gentemot meningsmotståndare men inte mot meningsanhängare. Osaklighet tenderar att smitta av sig. Den grusar kommunikationen och reducerar kombattanternas trovärdighet. Att förhålla sig sakligt kräver ofta ansträngning.

Group think
När en grupp genom konfliktundvikande upprätthåller gruppgemensamma men felaktiga föreställningar om gruppen, omvärlden och relationen mellan gruppen och omvärlden. Rationaliserad konformitet i föreställningen att den egna gruppen är god och har rätt.

Process och resultat
Att inte se resultaten av en process därför att man befinner sig mitt i den. ”Den långsamma tillvänjningens strategi” eller ”Att koka en groda”.

Kontinuitet eller punktinsats
Engångsbeslut tenderar att leda till punktinsatser som utvärderas vid ett tillfälle och sedan aldrig upprepas igen. De tenderar att ge tillfälliga förändringar. Men beständiga förändringar kräver ofta en mer permanent justering, till exempel en beteendeförändring, en perspektivförändring eller en förändring av rutiner. Det är också skillnad mellan en förändring från ett statiskt tillstånd till ett annat eller en förändring från ett arbetssätt till ett annat.

Uppföljning
Eller kanske snarare frånvaron av uppföljning. Uppföljning är styrning. Uppföljning markerar att orden har betydelse. Att inte följa upp är att nöja sig med ord. Det är att föredra tro framför vetande.

Det som är nu är normalt
Föreställningen att förändringar är av ondo. Här ingår även historielöshet, det vill säga omedvetenhet om hur det nuvarande läget har blivit till. Tendensen att se den obekväma lösningen som ett problem, tillsammans med oförmågan att se den aktuella situationen som problematisk i sig. Blindhet för orimliga förhållanden.

Energier
Vi kan utsätta oss för saker som ger energi eller som tar energi. Vi kan också förhålla oss olika till dessa saker. Vi kan maximera energiintaget från energigivare och minimera påverkan från energislukare. Hur mycket energi vi har påverkas av en omgivning som vi ofta kan påverka. Den här formen av energi kan komma från platser, människor, grupper eller saker. Den mäts inte med kilojoule, utan med andra mer subjektiva mått som ork, upprymdhet, entusiasm, drivkraft, lycka, tillit och generositet. Vi kan ge energi och vi kan ta energi. Den här formen av energi kan också skapas eller förgöras. Vi kan lyfta andra och tillsammans kan vi skapa mer energi än vad vi förmår var och en för sig.

Tankemodeller jag har haft nytta av

2013-03-21

Dialektik
Att utvecklingen drivs framåt av motsättningar. Att utveckling ofta sker språngartat. Att en kvantitativ utveckling efterhand kan driva fram en kvalitativ förändring. Att utveckling överhuvudtaget ofta är komplexa processer.

Mekanism – kontext
Att det som orsakar något inte är samma sak som det som orsakas: händelsen är något annat än orsaken till händelsen. Samma mekanism kan ge olika utfall beroende på sammanhang.

Ontologiska nivåer
Att verkligheten är ordnad i nivåer, till exempel individ – grupp – organisation – samhälle – det globala. Att varje nivå har sina nivåspecifika strukturer. Att nivåer inte kan reduceras till varandra. Att händelser ofta är resultatet av aktiverade och sam- eller motverkande strukturer på flera olika nivåer

Abstraktion
Att en struktur för att kunna bli känd måste 1. Observeras eller registreras, 2. Inte motverkas av någon annan struktur, 3. Vara aktiverad och 4. Finnas. Det kan alltså finnas strukturer som inte är aktiverade, som är aktiverade men motverkade av andra strukturer och som ger utfall men inte registreras.

Relationella förhållanden
Fenomen kan stå i en intern eller extern relation till varandra. Relationen kan vara nödvändig eller tillfällig. En mor förutsätter ett barn. En man förutsätter inte en hatt. Kapitalism innebär exploatering. Men innebär kapitalism med nödvändighet patriarkat?

Systemet och dess delar
För att förstå delen måste man förstå systemet som delen är en del av. För att förstå systemet måste man förstå dess delar. Förståelsen växer fram i rörelsen mellan del och helhet.

Processer och flöden
Hur lång tid det tar för en sekvens att upprepa sig har betydelse. Hur olika steg i en process hänger ihop, hur lång tid de tar och hur de är anpassade till varandra har betydelse. Hur olika processer är synkade med varandra har betydelse. Processförståelse har betydelse.

Timing
Vissa tidpunkter är mer avgörande än andra. Det har betydelse om man ingriper för tidigt eller för sent.

Ekvationer
En ekvation måste gå ihop. Vissa ekvationer går inte ihop: de stämmer inte.

Konsekvens
Hur saker och ting hänger ihop och passar med varandra, till exempel olika åsikter, principer, teorier eller begrepp. Även det att vara konsekvent.

Principer
En princip är något som inte förändras, som inte anpassas till olika situationer. Principer är konstanta. De utgör stommen i tillvaron. (Därför är det viktigt vilka principer man ställer upp för sig).

Struktur – att strukturera, att se strukturer
Tillvaron behöver ordnas för att förstås. En inledande sortering är ofta till stor hjälp. Men även förmågan att se strukturer och sammanhang genom kaoset.

Disposition
Var sak har sin plats. Var sak har sin tid. Ordna sakerna efter en viss logik och presentera dem i en tydlig ordning. Då blir du begriplig för andra. (Men vägen dit kan vara snårig)

Slutsatser
Vad kom du fram till? Vad skulle du komma fram till? Vart är du på väg med det resonemanget? Att dra slutsatser handlar om konsten att börja i en ände och nå fram till en annan. Konsten att göra avslut.

Analys
Vägen till insikt. Att analysera betyder ”plocka isär”. Detta görs enligt en viss systematik. Analysprocessen handlar om att sätta begrepp på delarna, deras relation till varandra och till helheten som de bildar tillsammans. Det är genom analys vi får kunskap.

Analogi
Bagaren ser en kringla i månen. Att komma till insikt om det obekanta genom att relatera till det bekanta. Men analogier kan vara både möjliggörande och begränsande.

Utvärdering
Att identifiera interventionen. Att ta reda på hur den verkar och vad den leder till för resultat. Att värdera resultatet.

Koordinater
Det är mycket användbart att behärska koordinatsystem. De dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Loopar
Oändliga upprepningar. Eller att komma tillbaks till samma plats där man startade. Eller självbekräftelse. Eller cirkelresonemang. Eller att börja om från början. Tråkigt och värt att förekomma eller undvika.

Villkor
Vilka villkor måste vara uppfyllda för att X ska vara möjligt? Vad hade hänt om det som hände inte hade hänt? Det är frågor som kan vara bra att ställa ibland.

Definitioner
Att överhuvudtaget känna till definierandets ädla konst. Att inse betydelsen av gemensamma definitioner vid kommunikation. Att också inse vikten av att känna till ordens valörer.

Bonusparadoxen

2013-03-20

Mekanismen i läx-RUT bygger i grunden på det som Peps Persson kallar falsk matematik. Definitionen av falsk matematik sammanfattas i strofen ”hur man än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Med ”samma håll” menas då riktningen från grupperingar i behov av resurser till grupperingar som redan har resurser. Läx-RUT underlättar för familjer som har råd att anlita läxhjälp att göra det. Resurserna tas från alla via skatten men kostar mest för de som inte har råd med RUT.

I statistiken är familjer som har råd med läxhjälp en helt annan typ av familjer än familjer som inte har råd med läxhjälp. På aggregerad nivå kan skillnaden mellan familjetyperna sammanfattas i följande diagram:

  Har råd Har inte råd
Har behov   inte Läx-RUT
Har inte behov Läx-RUT  

Då alla familjer betalar skatt och då RUT är en skatterabatt, det vill säga en resurstilldelning som finansieras via skatten, innebär modellen en omfördelning av stöd och resurser från familjer som har behov men inte pengar till familjer som inte har behov men som har pengar.

Resultatet av en sådan omfördelning är, föga förvånande, ökade klyftor. Där det behövs insatser dras resurserna in och där det inte behövs insatser sker det en resursförstärkning. Mer till de som har, mindre till de som inte har. Falsk matematik.

Samma mekanism börjar nu prägla nationella resursfördelningsmodeller inom välfärden. Istället för att förstärka sektorer i behov av resurser sker en omfördelning så att resurserna hamnar i sektorer som inte har behov av resurser. Alltså, från verksamheter som inte fungerar till verksamheter som fungerar.

Ett exempel på detta är den så kallade kömiljarden inom vården. Landsting som klarar av att tillhandahålla vård snabbt får mer resurser. Landsting som inte klarar detta får mindre resurser. Det landsting som har dålig tillgänglighet får alltså sämre förutsättningar att göra något åt saken, medan det landsting som lyckas upprätthålla hög tillgänglighet får resursförstärkningar som egentligen inte behövs. Falsk matematik.

Arbetsmarknadspolitiken faller in i samma mönster. Grupper som är etablerade på arbetsmarknaden och som har hög lön får stora nettoinkomstförstärkningar via jobbskatteavdrag. Grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden får sänkta ersättningar, mer otrygghet och försämrade möjligheter att rusta sig för arbetsmarknaden. Från dem som inte har till dem som har. Falsk matematik.

Logiken bygger på tanken om bonusar, det vill säga ekonomiska belöningar för väl utfört arbete. Inom psykologin ligger det inom tankekategorin ”förstärkning av positivt beteende”, en föreställning som ligger till grund för vissa uppfostringsfilosofier och en stor del av djurtämjningspraktiken. Med hjälp av ekonomiska belöningar kan alltså människor uppfostras att beté sig på det sätt som den som delar ut belöningarna önskar.

Paradoxen som uppstår när detta uppfostringstänkande ska appliceras på välfärden är att resurserna som behövs blir väldigt stora. För att kunna ge ekonomiska belöningar till de beteenden som efterfrågas måste man först frigöra resurser. Med andra ord behöver alla som ingår i systemet avstå från en del av sin tilldelning för att bidra till den stimulanspott varifrån belöningarna ska tas. Utgångsläget inför belönandet är alltså att alla har fått lite mindre, det vill säga lite sämre förutsättningar att klara sina uppdrag.

Sedan ska belöningarna delas ut och då tilldelas först och främst de verksamheter som har klarat sig bäst genom denna besparing. Således: en omfördelning från verksamheter som har svårt att klara sina uppdrag till verksamheter som har lätt att klara sina uppdrag.

I ett tämligen slutet system som välfärden blir den här typen av omfördelningar ganska poänglösa. Den enes belöning blir den andres bestraffning. Belöningssystemet skapar alltså ett parallellt bestraffningssystem. Dessutom följer omfördelningen en lite märklig princip. Belöningar ges till verksamheter som uppfyller sina mål och tas från verksamheter som inte klarar sina mål. Konsekvensen blir att skillnaderna mellan olika verksamheter ökar.

Det finns många skäl att ställa sig skeptisk till bonussystem i välfärden – förutom att bonussystem fungerar dåligt överhuvudtaget verkar det fungera särskilt dåligt i slutna system och framförallt i system som hanterar människor. Att den här typen av system nu oreflekterat införs i stor skala är ett stort samhällsproblem. Det är ett problem av den typ som skapar ytterligare problem. Att detta får fortgå kan tyckas lite märkligt, om det inte vore för att det fanns starka ekonomiska intressen som trycker på för en utveckling åt det här hållet.

För politiken uppstår en intressant fråga i detta. Vill vi medverka till utvecklingen eller vill vi se en annan utveckling?

Den infantila vinstdebatten

2013-02-26

Jag är uppriktigt förvånad över att vinstanhängarnas argument inte har utvecklats mer under de dryga 25 år som jag varit politiskt aktiv. Under det senaste sammanträdet med landstingsfullmäktige kunde man från talarstolen höra samma privatiseringsretorik som vattenkammade MUF:are körde med på 80-talet: ”Hur vet man att det inte fungerar om man inte har provat?”, ”Vi tror på den enskilda människan”, ”Det handlar inte om pengar, det handlar om individen”, ”Vanliga människor måste få mer valfrihet”, ”Konkurrensen gör att det blir billigare och effektivare”, ”Oseriösa företag konkurreras ut” och så vidare, och så vidare. Det var plattityder och ogrundade påståenden i en enda röra, framställda med en självsäker och undervisande ton från rådhussalens podium, inte av politiska noviser, utan av erfarna och slipade fullmäktigeledamöter på den borgerliga sidan.

MUF:arna är ursäktade. De var unga och verkade i ett Sverige med få eller inga erfarenheter av vinstdrivande välfärd. Men idag råder en helt annan situation. Nu finns både forskning och erfarenheter som kan ge oss svar på frågan om det verkligen blir bättre och effektivare med vinstintressen i välfärden. En sökning bland publicerade vetenskapliga studier som har jämfört vinstdrivande välfärdsverksamheter med icke-vinstdrivande ger vid handen att vinstdrivande verksamheter innebär dyrare och/eller sämre välfärd. Jag har referenser till ett tiotal av varandra oberoende undersökningar som ger stöd för det antagandet. Flera av undersökningarna baserar sig på ett mycket omfattande underlag. Idag vet vi alltså betydligt mer om vinstintressets effekter på välfärden än vi gjorde för 20 eller 30 år sedan. Men de ledamöter i landstingsfullmäktige som förespråkar ytterligare privatiseringar – heltidsråd, deltidsråd, före detta riksdagsledamöter och personer med lång politisk erfarenhet – lever glatt ovetandes om dessa undersökningar och fortsätter låta precis på samma sätt som de har låtit sedan de gick i gymnasiet. Ingenting har hänt.

Det är något med vinstfrågan som verkar få annars kloka och sansade personer att helt tappa fattningen och regrediera i sitt retoriska tänkande. Argument förkastas, forskning relativiseras, och erfarenheter bagatelliseras. Inget biter på dogmen som säger att vinstintressen är bra för välfärden. Den som undrar om det verkligen är bra, hur det är bra, för vem det är bra och överhuvudtaget vad man menar med ”bra” avfärdas som ett illvilligt särintresse som inte förmår tänka nytt. Vinstförespråkarna vill inte veta om deras påståenden stämmer eller inte. Antagandet att vinstintresse ger bättre välfärd behandlas som om det vore oantastligt; icke tillåtet att ifrågasätta.

Man förstår hur Kopernikus hade det när han lanserade den heliocentriska världsbilden.

Som tur är finns det en och annan reflekterande röst i debatten. Kritiken från forskare som Laura Hartman är dräpande:

”Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.” (Hartman, 2011)

Vi ser hur privatiseringarna misslyckas på område efter område. Forskningen undrar varför experimenten inte utvärderas. Media rapporterar om missförhållanden och brister som drabbar enskilda individer. Ändå fortsätter privatiseringsförespråkarna, helt oberörda av alla signaler, att driva på utvecklingen i samma riktning som de alltid har hävdat är den enda rätta. Och de gör det med argument och antaganden som skulle ratas på a-kursen i metod på universitetet.

Det är häpnadsväckande hur det låter. Jag har varit med ett tag. Jag har hört och sett en hel del i den politiska debatten. Jag skulle nog kalla mig själv för luttrad. Men det här gör mig faktiskt uppriktigt förvånad. Vad har hänt med det mänskliga förnuftet?

Argument utifrån en viss klasståndpunkt

2013-01-22

Nu duggar exemplen tätt. Laila Bagge upprördes över en tiggare som hade fräckheten att äga en mobiltelefon. Riksdagsledamoten Fredrik Schulte menar att fattigdom inte beror på att bidragen är för låga, utan på att föräldrar väljer att prioritera bort sina barn till förmån för sitt eget missbruk. Den danske toppchefen Nils Smedegaard Andersen tycker att lågavlönade danskar måste gå ner i lön, annars försvinner deras jobb till utlandet. Janne Josefsson står i någon slags storkskepnad på Möllevången och konstaterar att han inte ser någon barnfattigdom.

De välbärgades moraliserande över de mest utsatta är inte ett nytt fenomen. Att de som har det bäst också vet vad som är bäst för dem som har det sämst är ett obrutet historiskt tema i överklassens betraktelser av samhället och av underklassen.

En intressant exposé görs i Leo Hubermans klassiker ”Människans rikedomar” på sidorna 165-167. Här är några exempel.

Först ett citat från en Dr Andrew Ure, skrivet 1835:

”På en nyligen företagen resa … har jag sett tiotusentals gamla och unga och medelålders av båda könen … människor som tjänade ihop till mat, kläder och bostäder i överflöd, utan att svettas ur en enda por, med skydd hela tiden från sommarens sol och vinterns kyla, i våningar som är luftigare och hälsosammare än vad som finns i vår huvudstad … där vår mondäna aristokrati församlas … magnifika byggnader, som i antal, värde, nyttighet och uppslagsrikedom i fråga om konstruktionen, vida övergår de omskrutna monumenten från den asiatiska, egyptiska och romerska despotismen … Sådant är fabrikssystemet” (s. 165)

Huberman konstaterar här torrt att ”Dr Ure var på rundresa i fabriker – han arbetade inte i någon av dem” (s. 165)

Ure hade också synpunkter på den tidens förslag om att införa begränsningar i arbetstiden:

”Det kommer säkerligen att förvåna mången opartisk person att nittiotre medlemmar av brittiska underhuset är i stånd att rösta för att en grupp vuxna arbetare inte skulle tvingas arbeta mer än tio timmar om dagen – vilket är ett ingrepp i dessa människors frihet som ingen annan lagstiftande församling i kristenheten ett ögonblick skulle ha övervägt. Fabrikörerna i Gloucestershire har med rätta karaktäriserat förslaget som ‘värdigt medeltiden’.” (s. 167)

Sedan har vi ärkediakonen Paley som redan 1793 formulerade följande uppmuntrande ord till de mindre bemedlade:

”Vissa av de prövningar som fattigdomen … pålägger er är inte umbäranden utan njutningar. Sparsamheten är i sig själv en njutning. Det är en övning i uppmärksamhet och uppfinningsförmåga som … ger er tillfredsställelse … Detta försvinner i överflödet … Det är inget nöje förknippat med att ta del av en stor myckenhet pengar … En ännu större fördel som personer i en lägre ställning har är den lätthet med vilken de drar försorg om sina barn. All den försorg en fattig mans barn behöver innefattas i två ord: flit och oskuld” (s. 166)

Och vidare:

”En annan sak som de fattiga plägar avundas hos de rika, är deras makliga liv. Men häri missuppfattar de förhållandet totalt … Vilar gör man vid arbetets slut. Vilan kan därför inte uppskattas eller ens kännas om man inte har varit uttröttad. De rika ser inte utan avund den återställelse och den njutning som vilan ger åt de fattiga” (s. 166)

Den etablerade eliten framstår i alla dessa exempel som arbetarnas och de fattigas vän. De vet bäst vad de mest utsatta behöver, bättre än de utsatta själva. De gör sig själva till sanningens uttolkare och räds inte att konstatera krassa fakta så länge det handlar om krasshet för någon annan än de själva.

Som kungen i filmen Shrek: ”Many of you may die, but that is a sacrifice I am willing to make”.

Jag vill inte verka tråkig, men skulle vi kunna vara överens om en par saker åtminstone:

  1. att den som inte har levt i ekonomisk utsatthet och utan framtidsutsikter rimligen inte kan ha en aning om vad det handlar om att befinna sig i en sådan situation och
  2. att glada tillrop eller krassa konstateranden hjälper föga mot växande klyftor

Och till de betraktare som låter sitt samvete ruva i systemlegitimerande uttalanden säger jag som Led Zeppelin: your time is gonna come.

Vinklade undersökningar

2012-12-13

Det är beklämmande med opinionsundersökningar som ställer vinklade frågor. Jag har precis svarat på en sådan från Demoskop. Frågorna om privat välfärd utgick ifrån två vanliga myter:

1. Välfärd kan vara privat eller offentlig. Är den inte det ena så är den det andra.

2. Vinst kan vara tillåten eller förbjuden. Det enda sättet att begränsa vinstintressen är att använda förbud.

Den första myten bortser ifrån att det finns olika typer av privata verksamheter. De kan vara vinstdrivande eller icke-vinstdrivande. För den som är kritisk till vinstdrivande privata verksamheter i välfärden men positiv till icke-vinstdrivande privata verksamheter fanns inga svarsalternativ.

Den andra myten bortser ifrån möjligheten för den offentliga finansiären att ställa upp som villkor att verksamheten som finansieras ska vara icke-vinstdrivande. I så fall handlar det inte om att förbjuda vinst, utan om att enbart anlita välfärdsföretag som inte drivs med vinstintresse. De vinstdrivande aktörerna får gärna finnas kvar, men inte med offentlig finansiering.

Med dessa två utgångspunkter som grund kan vinstdrivande privata aktörer med offentlig finansiering bara motverkas med förbud och kommunalt övertagande. Med en mer nyanserad grund behövs inget förbud och inget kommunalt övertagande. Verksamheterna kan finnas kvar med offentlig finansiering om de byter driftsform. Det enda som försvinner är den vinstfinansierade överbyggnaden. Vinstintresset och vinstuttagen begränsas på det här sättet inte genom förbud, utan genom att finansiären styr vilken typ av verksamhet som kan komma ifråga för offentlig finansiering.

Genom sitt sätt att reproducera dessa myter kan Demoskop räknas in i den borgerliga hegemonins propagandaapparat och förlorar därmed sin ställning som ett sakligt och seriöst utredningsinstitut.

Motion angående medborgarlön

2012-08-28

Inledning

Den här motionen föreslår att vi som parti tittar lite närmare på idén om medborgarlön. Anledningen till att motionen har blivit så här lång är att frågan förtjänar att problematiseras. Det finns många föreställningar om arbete, bidrag, incitament och om människors sätt att fungera som dagens utveckling ger anledning att ompröva.

Genomgången tar utgångspunkt i de problem som dagens socialförsäkringssystem brottas med. Därefter presenteras en idé om hur ett alternativt system skulle kunna se ut, varpå en problematiserande diskussion följer som omprövar en del etablerade föreställningar. Motionen avslutas med ett resonemang om förslagets risker och fördelar.

Allra först presenteras några utgångspunkter för socialdemokratisk välfärdspolitik.

Utgångspunkter

Målet med socialdemokratisk välfärdspolitik är full sysselsättning. Rätten och möjligheten till ett arbete är, har varit och kommer fortsatt att vara grunden för det socialdemokratiska samhällsprojektet.

Den socialdemokratiska människosynen präglas av övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas önskan och vilja att bidra till det allmänna. Arbetslöshet och annan påtvingad sysslolöshet går emot denna mänskliga strävan. Det är politikens uppgift att befria människan från sådana hinder för självförverkligande.

System bär på värderingar. Politiken konstruerar systemen. En politisk rörelse som vill främja en positiv människosyn bör analysera vilken syn som präglar de befintliga systemen och fundera över hur systemen kan uppdateras.

Historien har lärt oss att enkla och generella välfärdssystem fungerar bäst. De omfattar alla, de kan hanteras med en minimal administration, de erbjuder inga möjligheter att fuska, de kräver ingen behovsprövning och de har en omfördelande effekt.

Problemet

Den som idag drabbas av sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetslöshet och behöver en inkomst har en lång rad olika ersättningsformer att förhålla sig till. Bland de vanligast förekommande återfinns bland annat aktivitetsersättning, aktivitetsstöd, garantiersättning, sjukersättning, sjukpenning, rehabiliteringsersättning, handikappersättning, förebyggande sjukpenning, utvecklingsersättning, försörjningsstöd, vårdbidrag, assistansersättning och a-kassa.

Gemensamt för dessa ersättningar är att de inte betalas ut automatiskt. Man måste själv ta reda på vilken ersättning man är berättigad till och skicka in rätt blankett till rätt myndighet, i rätt tid, för att kunna bli prövad för en viss ersättning. Till ansökan ska man bifoga rätt intyg. Vilket intyg som ska med och vilken annan myndighet som ska ta fram det intyget ansvarar den sökande för. Det kan också bli så att man måste tala om för den som utfärdar intyget vad som ska stå i intyget för att det ska betraktas som giltigt av de andra myndigheterna. Bland de myndigheter man förväntas hålla reda på återfinns Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, den lokala fackliga organisationen (som sanolikt tillhör något av förbunden LO, Unionen, Vision eller SACO), kommunen och landstinget.

Hur systemet fungerar i praktiken kan illustreras med följande exempel.

Den som har blivit utförsäkrad från Försäkringskassan behöver ta kontakt med Arbetsförmedlingen för att kunna komma in i den så kallade arbetslivsintroduktionen. Under tre månader är man då inte längre berättigad till sjukersättning, utan får söka antingen a-kassa från sitt fackförbund, aktivitetsstöd från Försäkringskassan eller försörjningsstöd från kommunen.

Om man söker aktivitetsstöd måste man lämna uppgift till Försäkringskassan om vilken ersättning man skulle ha fått från a-kassan om man hade varit berättigad till a-kassa. Vilken nivå som gäller beror på hur länge man har varit medlem i a-kassan, hur länge man har varit sjuk och hur länge man har arbetat. Den beror också på vilken typ av medlemsskap man har haft.

Om man inte är berättigad till a-kassa eller om nivån på aktivitetsstödet landar på den fastställda lägstanivån på 223 kronor om dagen kan man vara berättigad att söka försörjningsstöd från kommunen. I så fall får man vara beredd på att lämna ut detaljerade uppgifter om sin ekonomi och sitt privatliv och låta sig utsättas för en ingående utredning. Försörjningsstödet är villkorat. Om man har någon form av tillgångar har man inte rätt till ersättning. Som tillgångar räknas till exempel besparingar, fonder, bil, bostadsrätt, hus, båt eller husvagn. Först när dessa tillgångar är förbrukade kan det bli aktuellt med försörjningsstöd.

Efter introduktionsperioden på tre månader har man rätt att söka sjukersättning igen. Då behöver man ett sjukintyg från landstinget. Om man inte är sjuk har man inte rätt till sjukersättning. Men även om man är sjuk kan Försäkringskassan göra bedömningen att man inte är tillräckligt sjuk för att vara berättigad till sjukersättning. I så fall hänvisas man till aktivitetsstöd eller försörjningsstöd. Dessa stödformer kan villkoras med att man måste ha en viss arbetsförmåga. Arbetsförmågan bedöms av Försäkringskassan och betraktas som en personlig egenskap som kan fastställas med en viss procentsats.

Utöver detta finns en rad olika specialregler som man kan ha intresse av att läsa in sig på. Det kan till exempel vara bra om man bevakar sin sjukpenninggrundade inkomst och skyddar den från nedskrivning, vilket kan bli fallet om det råkar bli något glapp mellan perioderna för olika ersättningsformer.

Alltså, för att få den ersättning man är berättigad till krävs det att man driver sin egen process. Systemet förutsätter att individen är insatt och pådrivande. Den som inte kan eller orkar driva sin process lämnas utan ersättning.

System av det här slaget får ofta orimliga och ibland till och med kontraproduktiva effekter.

För den som bor i ett hus på landet med låga boendekostnader kan försörjningsstödets villkor innebära att man får sälja huset och flytta in i en av allmännyttans hyreslägenheter istället. Boendekostnaden blir då sannolikt högre, men eftersom man blir berättigad till försörjningsstöd ökar ändå den disponibla inkomsten. Hur livskvaliteten påverkas av flytten tas inte med i beräkningen. Inte heller den samhällsekonomiska effekten. Resultatet av insatsen blir i det här fallet högre boendekostnader, mer bidrag och sämre hälsa för den enskilde.

Synen på arbetsförmågan som en personlig egenskap bygger på uppfattningen att människor kan studeras och bedömas oberoende av det sociala sammanhanget. Den tar inte hänsyn till att arbetsförmågan kan variera beroende på vilken typ av arbete det är fråga om. En och samma individ kan ju ha en arbetsförmåga på fem procent vid ett löpande band, men kan komma upp i femtio eller kanske till och med hundra procent i ett anpassat arbete. Att räkna arbetsförmåga i procent innebär också att man kvantifierar förmågor och kvaliteer på sätt som gör att de väsentliga aspekterna av arbetsförmågan missas medan oväsentliga aspekter lyfts fram istället.

Listan med exempel på orimliga effekter av nuvarande system kan fyllas på, men av det som beskrivits hittills torde det framgå att dagens välfärdssystem har en del inbyggda problem. Dessa problem kan sammanfattas i följande punkter:

Systemet är krångligt, oförutsägbart och oöverskådligt. De senaste åren har regelverket förändrats och kompletterats i flera omgångar. Inte ens handläggarna på myndigheterna vet vad som gäller för stunden, än mindre om ett halvår. För den som vill sätta sig in i vilka regler som gäller är underlaget både omfattande och krångligt och på gränsen till obegripligt.

Systemet hanteras av anställda som lägger ner förhållandevis mycket tid på sina arbetsuppgifter: skriva intyg, läsa intyg, uppdatera sig på nya regler, göra utredningar och jaga bidragsfuskare. Administrationen tar oproportionerligt mycket tid och resurser i anspråk, inte bara från myndigheternas tjänstemän utan också från medicinsk och social profession som egentligen är utbildad för andra uppgifter. Den tid och de resurser som går åt till detta tas ifrån annan skattefinansierad verksamhet eller hade kunnat användas till annan skattefinansierad verksamhet.

Resultatet av alla dessa prövningar, omprövningar och ansträngningar blir att individen till slut hamnar i en viss ersättningskategori, vilken till sin storlek förmodligen inte skulle skilja sig särskilt mycket jämfört med någon av de andra kategorierna. För individen är det inte viktigt om ersättningen kommer från Försäkringskassan, a-kassan eller Arbetsförmedlingen, så länge man får en ersättning. Det är myndighetslogiken som gör detta dividerande viktig.

Den som är sjuk eller arbetslös förväntas driva sin egen process. Tre byråkratier med tre olika kulturer, tre olika logiker och tre olika blankettsystem ska synkas (Arbetsförmedlingen, A-kassan och Försäkringskassan). Dessutom ska rätt typ av intyg lobbas fram och skickas till rätt instans i rätt tid, tillsammans med rätt timrapport, rätt ifylld och även den i rätt tid. Den som söker ersättning ska göra jobbet. Emellanåt kommer brev från byråkratierna med kryptiska och ibland felaktiga besked som kan överklagas enligt en viss procedur som det gäller att följa till punkt och pricka. Har man frågor kan man få ägna lång tid åt att sitta i telefonkö för att till slut, om man inte blivit bortkopplad innan dess, få prata med en myndighetsföreträdare som verkar utgå ifrån att byråkraterna på de andra två myndigheterna präglas av inkompetens.

Granskandet och det inbyggda misstänkliggörandet är en viktig grund i det nuvarande systemet. I första hand ska själva sjukdomen granskas. Är den sjuke verkligen sjuk? Sedan ska det kontrolleras så att ingen fuskar. Alla som vill utnyttja trygghetssystemen betraktas som misstänkta simulanter och fuskare. Systemet utgår ifrån att människor är oärliga och lata. Allt ska kunna styrkas med vederbörliga intyg. Även intygen ska granskas.

Med systemet har det vuxit fram två populationer i folkhemmet: granskare och granskade. Relationen mellan dessa kategorier är hierarkisk och ojämlik. Granskarens praktik handlar i allt väsentligt om maktutövning. Den som granskar har myndighetens mandat att fatta beslut om ekonomisk ersättning till den granskade. För att bevilja ersättning sätter granskaren upp villkor som den granskade ska leva upp till. Den granskade har alltså att välja mellan att anpassa sig till och följa dessa villkor eller att bli utan ersättning. I andra sammanhang skulle förhållandet kallas för utpressning. Det må vara en hård beskrivning, men klart är ändå att den granskades personliga frihet begränsas genom denna underordning. Systemet skapar hinder för vissa människors frihet.

Vi har alltså ett system som misstänkliggör och granskar människor, baserat på ett regelsystem som är så krångligt att nästan ingen begriper det och som tar så mycket tid och resurser i anspråk att vården och rehabiliteringen blir lidande. Syftet med allt granskande handlar mer om vem som ska betala ersättningen än om vilken nivå ersättningen ska ligga på. Systemet har en inbyggd människosyn som utgår ifrån att människor är lata och oärliga. Det begränsar människors frihet.

Lösningen

Hur skulle ett bättre system kunna fungera? En rimlig utgångspunkt vore att det inte ska ha de brister som det nuvarande systemet brottas med. Vad vi är ute efter är ett enkelt system som omfattar alla människor, som inte granskar och misstror, som är rättvist, som skapar möjligheter och som ger frihet.

Idén om ett sådant system är inte alls ny. Diskussionen om medborgarlön har pågått under lång tid och i olika sammanhang. Rötterna kan spåras till de gamla grekerna. I Sverige har idén debatterats i olika omgångar sedan 60-talet.

Vad är medborgarlön? Följande citat från Wikipedia kan sammanfatta grundidén:

”I sin renaste form handlar det om att ersätta mångfalden av bidragssystem (och skatteavdrag) med ett enda bidrag. Detta bidrag görs dessutom helt ovillkorligt så att någon kontrollapparat inte behövs. Bidraget (inkomsten) ges individuellt, regelbundet och förutsägbart. Med ovillkorligt avses att inget arbete skall behöva utföras för att få inkomsten, ej heller att stå till arbetsmarknadens förfogande.” (Wikipedia)

Medborgarlön finns i flera olika varianter och kan fungera på olika sätt. I den här motionen presenteras en idé om hur ett system med medborgarlön skulle kunna se ut. Den illustreras med några enkla räkneexempel. Tanken är inte att presentera ett färdigt förslag, utan att med utgångspunkt i några grundprinciper skissa upp olika tänkbara scenarier. Genomgångens främsta syfte är att stimulera till ny- och omtänk när det gäller våra sociala ersättningssystem.

Utformning

Den praktiska utformningen är enkel. Alla medborgare inom ett visst åldersspann, förslagsvis 18-65 eller 20-65, får en ovillkorad medborgarlön från staten, låt säga 20 000 kr i månaden. Barn och ungdomar får en lägre ersättning, låt säga 3000 kr i månaden. Personer över 65 och pensionärer omfattas inte av reformen i det här förslaget, utan ingår i det ordinarie pensionssystemet.

Systemet med medborgarlön ersätter försörjningsstöd, delar av sjukförsäkringen, studiestöd, barnbidrag och föräldraförsäkring. Pensioner och handikappersättningar kvarstår i sin nuvarande form. A-kassan ingår inte i systemförändringen, men kommer att påverkas indirekt eftersom ersättningen inte omfattar nivån upp till medborgarlönen.

För att finansiera systemet införs en särskild medborgarlönsskatt som läggs på den ordinarie skatten och som är densamma, oavsett inkomst. För att få en bild av vilka nivåer som blir resultatet kan följande tabell fungera som en illustration:

Tabell 1: Nettoeffekterna av en medborgarlön på 20 000 kr och en skatt på 55%

Medb-lön Lön Kvar efter skatt 55% inkl medb-lön Verklig nettolön, Örebro Kommunal-skatt Statlig skatt medb-lön Vinst/förlust Jobbskatteavdrag Vinst/förlust efter jobbskatteavdrag
20000 0 9000 0 0 11000 −9000 0 −9000
20000 5000 11250 4598 1005 12745 −7255 636 −6619
20000 10000 13500 8444 2289 14211 −5789 809 −4980
20000 15000 15750 11944 4009 15241 −4759 1085 −3674
20000 20000 18000 15443 5763 16237 −3763 1396 −2367
20000 25000 20250 18942 7518 17232 −2768 1707 −1061
20000 30000 22500 22311 9227 18273 −1727 1842 115
20000 35000 24750 25564 10822 19428 −572 1842 1270
20000 40000 27000 27916 12417 20583 583 1842 2425
20000 45000 29250 30269 14012 21738 1738 1842 3580
20000 50000 31500 32568 15607 22893 2893 1842 4735
20000 75000 42750 43080 23582 28668 8668 1842 10510
20000 100000 54000 53593 31557 34443 14443 1842 16285
20000 150000 76500 74618 47507 45993 25993 1842 27835
20000 200000 99000 83028 53887 67113 47113 1842 48955

Beräkningen utgår ifrån en medborgarlön på 20 000 och en rak skatt på 55 procent. Nettoutfallet av modellen redovisas i den tredje kolumnen. Den fjärde kolumnen anger den verkliga nettolönen, beräknad på ett postnummer i Örebro med hjälp av tjänsten hurmycketskatt.se. Nästa kolumn anger kommunalskatten för den aktuella inkomstnivån. Den statliga skatten för medborgarlönen är beräknad som skatten på den sammanräknade inkomsten (lön+medborgarlön) minus kommunalskatten. Alltså, den statliga skatt som kommer staten till del och som kan användas till att finansiera reformen. Kolumnen vinst/förlust anger skillnaden mellan den statliga skatteintäkten och utgiften för medborgarlönen. För de högre inkomsnivåerna visar det sig att förändringen går plus. De två sista kolumnerna visar hur förändringen ser ut när den justeras mot jobbskatteavdraget, vilket försvinner som statlig utgift i och med denna förändring.

Man kan naturligtvis diskutera vilken nivå på medborgarlön och skatt som är rimlig i sammanhanget. Vad som kan noteras i tabellen är att medborgarlönesystemet har en omfördelande effekt, men att den för de flesta normalinkomsttagarna inte innebär någon större förändring i den disponibla inkomsten. I modellen är skatten på medborgarlönen inte progressiv, men det är något som bör läggas in i ett skarpt system. Det kan dock vara värt att notera den raka medborgarlönskattens omfördelande effekter, trots frånvaron av progressivitet. Framförallt märks detta i de lägre inkomstskikten, där löner under 15 000 genererar nettoinkomster på en nivå som ligger över lönen.

Finansiering

Det kan tyckas dyrt att införa en reform som ger alla medborgare mellan 18 och 65 en månadslön på 20 000 kronor. Kostnaden för medborgarlönen ska emellertid ställas mot de kostnader som föreligger idag och som försvinner i och med reformens genomförande.

De verkliga kostnaderna för reformen ska också beräknas på nettoutbetalningen, inte på bruttolönen. Den som försörjer sig enbart på medborgarlönen får inte ut 20 000, utan 9000 efter skatt, givet de föreslagna nivåerna ovan. Därför blir kostnaden för staten endast 9000 per medborgare och månad för dem som inte har annan inkomst än medborgarlön.

För den som har en lön på 30 000 blir kostnaden mindre. Det hänger samman med att en större andel av lönen går till skatt. För löntagaren märks inte detta eftersom medborgarlönen kompenserar för den högre skatten.

Den som bor i Örebro och som har 30 000 i månadslön får med dagens system kvar 22 311 kr efter skatt (www.hurmycketskatt.se). Det ger 7 689 kronor i skatt efter jobbskatteavdraget. Då nivån ligger under brytpunkten för statlig skatt ger förslaget inga inkomster till transfereringssystemen, utan all skatt går till kommunal välfärd.

Med ett medborgarlönesystem skulle bruttoinkomsten i samma exempel landa på 50 000 kronor. Med 55 procent i skatt blir nettoinkomsten 22 500 kronor, det vill säga i princip densamma som med nuvarande system. Men den inbetalda skatten landar på 27 500 kronor. Av dessa går 9 227 kronor till kommunalskatt och då återstår 18 273 kronor i statliga skatteintäkter. Den verkliga kostnaden för medborgarlönen skulle i så fall landa på 1 727 kronor i månaden (20 000 – 18 273).

Den summan bör jämföras med det jobbskatteavdrag som staten betalar idag och som för nämnda inkomst landar på 1 842 kronor. Sammantaget och för den här inkomstnivån skulle alltså staten tjäna 115 kronor i månaden på reformen. Det är mer än tre chipspåsar.

Motsvarande kostnad för den som tjänar 20 000 i månaden är 3 763 kronor, men då landar alltså nettoinkomsten på 18 000 istället för på dagens 15 443. Av merkostnaden går alltså 2 557 kronor direkt till löntagaren i skattesänkning. Räknar man då bort de 1 396 kronor i jobbskatteavdrag som betalas ut idag blir den totala nettokostnaden för staten 2 367 kronor, det vill säga 190 kronor mindre än den skattesänkning som kom löntagaren tillgodo.

För en inkomstnivå på 40 000 går reformen med en vinst på 583 kronor. Jämkat mot jobbskatteavdraget blir det 2 425 kronor i vinst för staten. För löntagaren blir det något mindre i plånboken. Istället för dagens 27 916 får löntagaren behålla 27 000 kronor. Alltså ger en skattehöjning på 916 kronor för löntagaren 2425 kronor till staten.

Nu är dessa beräkningar kanske att betrakta som glädjekalkyler, men de visar ändå att nettokostnaden för staten blir långt lägre än medborgarlönen gånger antalet medborgare.

Vad blir detta på totalen? Nedan följer ett mycket ungefärligt försök att räkna ut ungefär vilken storleksordning kostnaden skulle kunna landa i.

Tabell 2: Kostnader för ett system med medborgarlön

Beskattningsbar förvärvsinkomst 2010, 20-64 år Procent Antal Genomsnittlig månadskostnad medborgarlön Total årskostnad medborgarlön Genomsnittlig månadskostnad jobbskatteavdrag Total årskostnad jobbskatteavdrag
0 10,5 589 041 9000 63 616 481 460 0
1 kr – 99 000 kr 14,9 835 878 7255 72 771 532 673 636 6 379 420 369
100 000 – 199 999 17,1 959 296 4700 54 104 302 804 900 10 360 398 409
200 000 – 299 999 26,2 1 469 799 3700 65 259 065 743 1 400 24 692 619 470
300 000 – 399 999 17,9 1 004 176 1700 20 485 180 220 1 842 22 196 295 274
400 000 – 499 999 6,7 375 865 −572 −2 579 934 429 1 842 8 308 110 522
500 000 – 599 999 3,0 168 298 −1750 −3 534 248 970 1 842 3 720 049 487
600 000 – 799 999 2,2 123 418 −5000 −7 405 093 080 1 842 2 728 036 291
800 000 – 999 999 0,8 44 879 −8500 −4 577 693 904 1 842 992 013 197
1000 – 0,7 39 269 −14000 −6 597 264 744 1 842 868 011 547
Totalt 100 5 609 919 251 542327773 80 244 954 566

Tabellen utgår ifrån hur skattebetalare mellan 20 och 64 år är fördelade på olika inkomstnivåer (2010, SCB). För varje inkomstkategori finns den genomsnittliga månadskostnaden för medborgarlönen redovisad, enligt den beräkningsgrund som redovisats ovan. Med den som utgångspunkt har den totala årskostnaden för varje inkomstkategori räknats fram genom att månadskostnaden först multiplicerats med 12 och därefter med antalet medborgare som har en inkomst i det spannet. När samtliga kostnader för medborgarlönen summerats landar notan på cirka 252 miljarder. Det skulle i så fall vara den totala nettokostnaden, givet ovan stipulerade nivåer på medborgarlöner och skatter.

För att jämförelsen ska bli helt rättvis bör en justering också göras mot jobbskatteavdraget. Månadskostnaden för medborgarlönen är justerad mot den totala kostnaden för kommunalskatten. Men den nivån är i dagsläget subventionerad med jobbskatteavdraget som staten betalar. Den statliga utgiften försvinner med införandet av medborgarlön, varför en beräkning också bör göras för jobbskatteavdragets kostnader. Enligt beräkningen i tabellen landar en sådan summering på cirka 80 miljarder. Reglerat mot den utgiften skulle alltså den justerade nettokostnaden för medborgarlönesystemet bli omkring 171 miljarder.

Denna kostnad ska sedan ställas mot de kostnader i nuvarande system som försvinner i och med förändringen. I förslaget handlar det om att medborgarlönen ersätter ekonomiskt bistånd (socialbidrag), studiemedel, delar av sjukförsäkringen, aktivitetsersättning, bostadsbidrag, barnbidrag och visst arbetsmarknadsstöd. Enligt SCB ligger dessa ersättningar på följande nivåer:

Tabell 3: Kostnader för socialförsäkringar 2012

2012
Skattepliktiga transfereringar
Sjuk- och aktivitetsersättning 45 889
Sjukersättningar 21 283
Arbetsmarknadsstöd 31 639
Övrigt 4 116
Skattefria transfereringar
Barnbidrag 23 918
Studiestöd inkl studielån 28 487
Bostadsbidrag 17 189
Ekonomiskt bistånd 11 632
Övrigt 10 320
Summa ersättningar 194 473
Ej medräknat:
Pensioner
Föräldrapenning

Sammanräknat handlar det alltså om cirka 200 miljarder kronor i utbetalningar. Man kan förmoda att administrationen av allt detta också kostar en del, men för att komma fram till en någorlunda rimlig bedömning av storleken på den besparingen krävs en mer seriös utredning. Den enda beräkningen av administration som redovisas i den offentliga statistiken är den för studiestöd och den motsvarar 2,4 miljarder. Ett rimligt antagande är att administrationskostnaden för sjukförsäkring, ekonomiskt bistånd och arbetsmarknadsstöd ligger betydligt högre.

Man kan i och för sig också anta att effekterna inte slår fullt ut. En del av studiestödssystemet består ju till exempel av lån och kan därför inte räknas med i totalen. Samtidigt är det ekonomiska biståndet inte en statlig utgiftspost, utan den kostnaden ligger på kommunerna. Om kommunerna befrias från den utgiften är det rimligt att anta att kommunalskatten kan sänkas i motsvarande grad, alternativt att resurserna används till något annat. Det är alltså att betrakta som en samhällsekonomisk pluspost. En annan viktig aspekt att ta fasta på är att flera av ersättningstyperna är skattepliktiga.

Sammantaget torde det ändå vara rimligt att anta att utgiftsminskningen i och med omvandligen landar någonstans mellan 160 och 200 miljarder. I så fall är det i slutänden en fråga om justeringar för att få kostnaden för medborgarlönen att stämma överens med besparingen. Med den ovan skisserade utformningen handlar det alltså om ett fullt finansierat reformförslag.

Konsekvenser

Ett system av det slag som här föreslås kan förväntas få fler och andra effekter än de rent ekonomiska som beräkningarna ovan har visat. Socialförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring påverkas var för sig på olika sätt. Därmed påverkas också försäkringssystemens huvudmän (kommunerna, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de fackliga organisationerna). Men utöver detta kan man också förvänta sig effekter på arbetsmarknadens område, till exempel som en följd av att incitamenten för att gå in i lågbetalda och slitsamma arbeten sjunker när alternativet inte längre är utslagning och fattigdom.

När det gäller försörjningsstödet torde det inte innebära någon större dramatik att ersätta det med medborgarlön. Den nuvarande så kallade riksnormen är fastställd till 3840 kronor i månaden. På den läggs en summa för att täcka boendekostnaden, vanligtvis 3000 kr i månaden. Sammanlagt landar normen under den ovan föreslagna nettonivån på medborgarlönen. Att ersätta försörjningsstöd med medborgarlön innebär med andra ord en inkomstförstärkning jämfört med fastställda normer.

Men upphävandet av den individuella prövningen innebär också ett upphävande av nivåanpassningen på stödet. Alla får samma medborgarlön, det sker ingen särskild behovsanpassning. En del får något mer än de behöver, enligt riksnormen. Andra får något mindre. Vilka som får mindre och vad det får för konsekvenser skulle behöva utredas särskilt. Eventuellt kan ett medborgarlönesystem behöva kompletteras med en särskild pott för individer som av olika skäl drabbas av en orimlig försämring.

Även i relation till studiestödet som idag är 8 920 kronor för 4 veckor (2 796 kr i bidrag, 6 124 kr i lån) ligger den föreslagna medborgarlönen över fastställd maxnivå. Med förslaget försvinner också lånedelen, vilket i och för sig kan diskuteras. Å ena sidan kan det uppfattas som en angelägen studiestödsreform att göra universitsstudier lånebefriade. Å andra sidan blir det ett väldigt generöst system jämfört med vad som har varit fallet tidigare och det tål att utredas vad detta kan få för konsekvenser. En risk är att andelen studenter som inte blir klara med sina studier ökar och i så fall kan antagningssystemen behöva justeras till det. Villkoret för att få en utbildningsplats vid ett högre lärosäte bör även fortsättningsvis vara att man läser färdigt sina kurser.

Sjukförsäkringen kan inte förväntas bli ersatt helt och hållet med medborgarlön. Den som arbetar och blir sjuk måste kunna få en ersättning som under sjukdomstiden täcker upp för förlorad lönearbetsinkomst. Det behöver finnas en sjukförsäkring som omfattar förlorad arbetsförtjänst. Finansieringen av en sådan försäkring kan kvarstå i samma form som idag, det vill säga via arbetsgivaravgiften.

A-kassan är redan idag avgiftsfinansierad utanför skattesystemet och skulle kunna ha en motsvarande utformning även efter införandet av medborgarlön (även om avgiftsuttaget behöver bli mer solidariskt). Den kvarstår också i sin funktion som omställningsförsäkring med främsta syfte att täcka upp för inkomstbortfall som uppstår i samband med uppsägning och arbetslöshet. De fackliga organisationernas roll och betydelse på detta område kvarstår i och med reformen.

Även den fackliga rollen som bevakare av arbetsvillkor och anställningstrygghet blir oförändrad eller möjligen utvecklad. Sannolikt får facket en starkare ställning genom att medborgarlönen erbjuder ett alternativ för den enskilde till att ta slitsamma jobb med dålig lön. Den arbetsköpare som vill få sådant arbete utfört kommer sannolikt att få betala extra för det. Arbetssökande får härmed en starkare förhandlingsposition. De fackliga organisationerna har alla möjligheter att se till att utnyttja denna förstärkta förhandlingsposition på ett optimalt sätt.

Med införandet av medborgarlön är alternativet för den anställde inte längre frånvaro av inkomst. Därmed försvinner också rädslan för social misär som incitament för att gå in i anställningar med dåliga villkor. Denna rädsla har på senare år utvecklats till en reell konkurrent till fackligt engagemang (http://www.dagensarena.se/innehall/svart-for-facket-att-konkurrera-med-radslan/). Medborgarlönen tar bort denna rädsla.

Den ovillkorade grundtrygghet som medborgarlönen ger skapar också möjligheter för människor att pröva nya vägar. Istället för att låsa fast sig i en tillsvidareanställning på heltid öppnas möjligheter upp för att gå ner i tid, gå en utbildning eller kanske till och med omskola sig, starta ett företag eller lägga mer tid på den ideella föreningen. Mot bakgrund av de matchningsproblem som idag präglar arbetsmarknaden torde detta kunna fungera som en välkommen vitamininjektion.

Ideellt arbete och det demokratiska medborgarskapet

Det ideella arbetet utgör en omfattande och betydelsefull del av den sammanlagda mängd arbete som utförs i samhället idag. Närmare hälften av svenskarna lägger i genomsnitt 16 timmar i månaden på ideellt arbete, enligt en rapport från Ersta Sköndal högskola (Lars Svedberg m fl 2010. ”Svenskarnas engagemang är större än någonsin. Insatser i och utanför föreningslivet”. Stockholm: Ersta Sköndal högskola). Framförallt är det föreningar som organiserar den här typen av arbete. Det handlar då om idrottsföreningar, kulturföreningar, politiska och religiösa organisationer, frivilligorganisationer och hobbyorganisationer. Tillsammans motsvarar det ideella arbetet omkring 400 000 heltidstjänster.

Det ideella arbetet bildar alltså en omfattande sektor när det gäller antalet nedlagda arbetstimmar. Arbetet som utförs där kan tveklöst betraktas som samhällsnyttigt, utifrån flera olika aspekter. Men det har också en alldeles särskild karaktär som gör att det skiljer sig från lönearbetet.

Svedberg m fl. (2010:7-8) tar upp fyra perspektiv på det ideella arbetet. Det första tar fasta på det ideella engagemangets betydelse för en levande demokrati. Genom föreningslivet får individen en kanal för att utöva politiskt medborgarskap. De demokratiska arbetsformerna fungerar som en demokratiskola och är samtidigt i sig själva en resurs för demokratiska processer.

Det andra perspektivet handlar om föreningslivets betydelse för att stärka det sociala kapitalet. I forskningen om socialt kapital ingår det ideella engagemanget som en viktig komponent och dess postitiva effekter på folkhälsa, engagemang och lycka är väl belagda.

Det tredje perspektivet lyfter fram tillhörigheten som en egen aspekt av ideellt engagemang. Att vara tillhörig är då både inkluderande och exkluderande. Å ena sidan definieras tillhörigheten till en viss organisation eller ett visst nätverk, men å andra sidan markerar denna tillhörighet också ett avståndstagande till andra tillhörigheter.

Ett fjärde perspektiv förstår det ideella engagemanget som en medborgerlig plikt. Att engagera sig ideellt är också något man förväntas göra som en god medborgare.

Kännetecknande för ideellt arbete är också att det utförs av helt andra skäl än lönearbetet. Enligt de frivilligarbetande själva är det viktigaste skälet till engagemanget att det hjälper människor att ha en aktiv roll i ett demokratiskt samhälle. På andra plats kommer argumentet som säger att ”frivilliga aktiva ger något annat än det som avlönad, professionell personal erbjuder”. På tredje plats kommer den moraliska aspekten, ”alla har en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser någon gång i sitt liv”. (Svedberg m fl 2010:27)

På frågan ”Vilka var de främsta anledningarna till att du började arbeta frivilligt?” svarar 60 procent att ”Jag vill bidra till organisationen”. 57 procent svarar att ”Jag vill göra nytta för andra människor”. På tredje plats, med en svarsfrekvens på 55 procent, kommer alternativet ”Det är ett sätt att utöva mitt intresse”. (Svedberg m fl 2010:28)

När frivilligarbetarna får frågan vad de tycker är viktigt i det ideella arbetet lyfter de fram ”Att hjälpa någon” som det främsta skälet. På andra plats kommer ”Att ha/få trevliga kamrater” och på tredje plats ”Att få lära sig något”. (Svedberg m fl 2010:29)

Utifrån dessa svar framstår det som att det finns fler och andra skäl att arbeta än piskor och morötter. När människor får välja själva väljer de att vara (med)mänskliga och demokratiska. Inte därför att de tjänar på det, utan därför att de får andra att må bra av det och därför att de därmed också mår bra själva.

Att gynna utvecklingen av den ideella sektorn kan på goda grunder antas främja samhällets demokratiska utveckling, folkhälsan, känslan av tillhörighet och det aktiva medborgarskapet. Samtliga dessa aspekter känns igen från formuleringarna i partiprogrammets allmänna grundsatser och torde utan problem kunna ställas upp som angelägna socialdemokratiska målsättningar. Ett ekonomiskt ersättningssystem som skapar förutsättningar för människor att själva välja var de vill lägga sin tid och sitt engagemang öppnar upp både för fler engagerade och mer tid till den ideella sektorn.

Mot den bakgrunden blir förslaget om medborgarlön inte bara en strategi för att åtgärda brister i socialförsäkringssystemet, utan också ett sätt att stärka det demokratiska medborgarskapet. Tillsammans med andra åtgärder på andra samhällsområden kan medborgarlönen till och med bli en viktig komponent i en sammanhållen strategi för en samhällsutveckling i demokratisk riktning.

Incitament för arbete

Frågan varför vi arbetar är värd en egen diskussion. Med system som forcerar arbetslinjen, som hotar med indragna ersättningar eller som jagar människor till lönearbete vänder sig människor till arbetet inte av lust, utan av tvång. När det enda alternativet till arbete är fattigdom, utslagning och misär påverkar det incitamenten till att arbeta. Och att arbeta av rädsla för att bli fattig är inte samma sak som att arbeta för att utveckla sig själv eller för att bidra till det allmänna.

De ersättningssystem som omgärdar arbetslivet idag påverkar inte bara försörjningsmöjligheterna, utan också arbetets själva karaktär. Om arbetslöshet innebär en osäker ekonomisk situation leder det till rädsla för arbetslöshet. Rädsla för arbetslöshet leder till att den som har en tillsvidareanställning håller fast vid den, trots att man kanske egentligen vill jobba med något annat. Konsekvensen blir att färre människor som egentligen vill byta jobb gör det. Man stannar kvar i ett arbete man inte trivs med. Alternativet är värre.

Konsekvensen av detta blir lägre arbetstillfredsställelse och ett sämre utfört arbete. I ett frihetsperspektiv måste en sådan situation betraktas som mycket problematisk. Vad är det för samhälle som tvingar människor att göra saker de inte vill och hindrar dem från att göra saker de vill? Pressen och otryggheten skapar ofrihet. Den skapar begränsningar för människors handlingsutrymme. Det i sig är ett argument mot press och otrygghet.

För den som är arbetslös innebär otryggheten och pressen att söka jobb att man går in i första bästa anställning utan att ta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna. Detta är en av grundstenarna i den ekonomiska teorin om sänkta reservationslöner, som ligger till grund för dagens arbetsmarknadspolitik. På kort sikt kan insatserna minska arbetslösheten, men de gör det på bekostnad av att människor hamnar i fel jobb. På lång sikt får detta snarare negativa konsekvenser. Det kan ge mer positiva effekter om den arbetssökande hamnar i ett jobb som bättre utnyttjar dennes humankapital. (Nordlund, Madelene och Strandh, Mattias 2008. ”Göra illa för att hjälpa eller hjälpa för att göra illa? Arbetslösas reservationslöner, jobbchanser och återanställningsinkomster”. Sociologisk Forskning 2008:32-54)

Förslaget om medborgarlön handlar alltså inte om huruvida vi ska arbeta eller inte, utan om varför vi ska arbeta.

Marginal- och inlåsningseffekter

I vissa medborgarlönesystem minskar medborgarlönen för den som har annan inkomst vilket ger upphov till marginaleffekter för den som går från medborgarlön till arbete. Med den ovan föreslagna konstruktionen läggs lönen från lönearbetet ovanpå medborgarlönen (eller vice versa). Det görs alltså inget avdrag på medborgarlönen för den som arbetar. Den som går från en försörjning på enbart medborgarlön till ett lönearbete kommer alltid att få en klart märkbar inkomstökning. Den märks av redan från första kronan.

Konstruktionen är möjlig genom den relativt höga skatt som tas ut på den sammanlagda summan. Istället för att markera en skarp brytpunkt mellan bidragsberoende och lönearbete erbjuds en mjuk övergång mellan tillstånden. Egentligen upphävs uppdelningen överhuvudtaget eftersom ”bidraget”, eller ”lönen” som vi föredrar att kalla den, följer med in i lönearbetet.

Så istället för att markeras som ett skarpt trappsteg mellan två olika tillstånd förvandlas brytpunkten till ett sluttande plan där det inte går att avgöra när man har gått från det ena tillståndet till det andra. Lutningen på detta plan är en nödvändig förutsättning för systemets finansiering, men kommer för de flesta inkomstgrupperna inte att märkas som någon större skillnad.

Härigenom undviks en del av de inlåsningstendenser som kan bli konsekvensen av alltför påtagliga marginaleffekter. Om skillnaden mellan bidragsberoende och lönearbete är för liten eller till och med negativ så motverkas incitamentet att gå in i ett arbete. Ett exempel på detta är situationen som gällde för många barnfamiljer innan införandet av maxtaxa på dagis. Den största inverkan på marginaleffekten hade då de förhållandevis höga dagisavgifterna. För familjer med flera barn kunde det handla om flera tusen i månaden. Det innebar att övergången från föräldraledighet till lönearbete i vissa fall kunde bli direkt olönsam genom att inkomstökningen åts upp av dagisavgifter och pendlingskostnader.

Liknande effekter uppstår i branscher där lönerna är så låga att de ligger under gränsvärdet för socialbidragsnormen. Den enda ekonomiska anledningen för någon att ta ett sådant jobb är om kuratorn hotar med att dra in socialbidraget. Ett system som erbjuder en ovillkorad grundinkomst ger inte upphov till några sådana effekter.

Medborgarlön eller basinkomst?

Begreppet medborgarlön har i perioder varit föremål för många och hätska debatter och kan av den anledningen uppfattas som infekterat. En del tycks värja sig mot det rent reflexmässigt, med den typen av debatter i färskt minne. Basinkomst är ett alternativt begrepp för ungefär samma sak. Ibland har det begreppet använts som ett alternativ till det mer kontroversiella alternativet. I den här motionen används begreppet medborgarlön. Skälet är att det till sin semantiska betydelse bär på några viktiga poänger.

Att begreppet innefattar ordet medborgare signalerar att det handlar om en generell och ovillkorad ersättning. Alla omfattas av den. Ordet medborgare lyfter också fram medborgarskapets betydelse, vilket också det kan uppfattas som poängfyllt i dagens kundfokuserade offentlighet.

Att kalla ersättningen för ”lön” är en markering mot alternativa benämningar som ”bidrag” eller ”ersättning”. Medborgarlön är alltså inte ett bidrag: det är en lön.

Lön för vad? Här kommer kombinationen in: lön för att vara medborgare. I medborgarskapet ingår nämligen inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den som tar emot en lön för sitt medborgarskap kan förväntas uppfylla sina medborgerliga plikter.

Poängerna med begreppet medborgarlön – lön för att vara medborgare – betonar att det handlar om något mer än en slags socialförsäkring. Det handlar också om att bidra till att utveckla demokratin i samhället och om att göra sin plikt som medborgare.

Invändningar

Den främsta och kanske viktigaste invändningen mot en medborgarlönereform kan sammanfattas i frågeställningen ”Varför ska man arbeta om man får lön utan att arbeta?”.

Frågan tar spjärn i den så kallade arbetslinjen, som verkar utgå ifrån att arbete är ett nödvändigt ont som människor måste tvingas till med piska (hot om fattigdom) och morot (lön). Om dessa externa motivationsfaktorer tas bort kommer många människor sluta att arbeta, förmodas det, och då går samhället under.

Utgångspunkten bygger på två antaganden som tål att diskuteras. Det ena antagandet handlar om nödvändigheten av lönearbete och det andra handlar om varför vi arbetar.

Att lönearbetet är en viktig grund för ett fungerande samhälle råder det ingen tvekan om. Vissa saker måste göras och någon måste göra det. Vad som ibland glöms bort är att det finns andra typer av arbete än lönearbetet och att dessa arbetsformer också är viktiga för att samhället ska fungera. Bland dessa kan nämnas ideellt arbete, reproduktivt arbete och underhållsarbete. Om man med arbetslinjen menar att det övergripande målet med allt är att alla människor ska engageras i just lönearbete riskerar man att fastna i en onyanserad, trubbig och i många delar kontraproduktiv hållning som motverkar frihet och lycka och som inte går i takt med utvecklingen. Hållningen utgår ifrån att människor ska tvingas arbeta med sådant som de inte vill arbeta med och att samhället ska använda tvångsåtgärder för att åstadkomma detta. Vad är det som säger att det måste vara på det sättet? Vad är det för samhälle som tvingar människor att göra sådant som de egentligen inte vill?

Att människor skulle sluta arbeta om arbetstvånget togs bort är ett antagande med tveksam evidens. Visst finns det lata människor som inte vill arbeta. Men det finns också en stor population människor som vill arbeta men som av olika skäl inte kan eller tillåts göra det. Arbetslösheten är en stor och avgörande faktor som idag hindrar människor att arbeta. Arbetslöshetsförsäkringen är en annan sådan faktor. Genom konstruktionen med krångliga regler, hårda villkor och karensdagar avskräcker försäkringen den som är arbetslös från att gå in i tillfälliga eller osäkra anställningar. Även sjukförsäkringen har liknande regler. Fram tills nyligen kunde man bli av med ersättningen om man ertappades med att arbeta under sin sjukskrivningsperiod. Idag har Försäkringskassan släppt lite på reglerna, men fortfarande finns tydliga tidsgränser uppsatta för hur mycket man får arbeta och även regler för med vad man får arbeta.

Med ett ersättningssystem som tillåter människor som kan och vill arbeta att göra det med bibehållen ersättning kan fler förmås att bidra till det allmänna med eget arbete, utifrån egna förutsättningar och med den egna inre motivationen som drivkraft. Det är alternativet till dagens arbetsförbud.

Vad gör människor som inte behöver arbeta? Är total sysslolöshet ett alternativ för dem? Nyligen presenterades en studie av personer som vunnit stora summor på lotteri och hur det påverkar deras beteende och självuppfattning (Hedenus, Anna 2011: ”At the end of the rainbow. Post-winning life among Swedish lottery winners). Undersökningen baserar sig på en kvantitativ enkätstudie av 420 lotterivinnare och en kvalitativ intervjustudie med fjorton av dessa. Resultaten visar att endast en liten minoritet av vinnarna drar ner på sin arbetstid efter lotterivinsten. Bland de vinnare som har fått mycket stora summor är det en signifikant högre andel som minskar sin arbetstid och även tar ut längre perioder av obetald ledighet, men det är fortfarande en väldigt liten andel. Bland dem med arbeten utan möjlighet till vidareutbildning eller låg grad av inflytande var det fler som gick ner i tid. Äldre lotterivinnare med fysiskt ansträngande arbeten och anställda med arbetstider som de själva inte kan påverka tog också i högre utsträckning ut förtida pension. Men den stora majoriteten valde alltså att stanna kvar i sina arbeten, trots att de inte var ekonomiskt beroende av det. Detta talar för att en reform som ger människor möjlighet till försörjning utan att arbeta inte med nödvändighet kommer att leda till en massflykt från arbetet.

När det gäller den kategori människor som inte vill arbeta finns det flera aspekter som kan vara värda att reflektera över innan man sätter sig till doms över dem. Till att börja med kan det vara bra att ha en bild av vad dessa individer menar med arbete och vad de i så fall inte vill arbeta med. Det kan ju vara så att de arbeten som står till buds, om det finns några, erbjuder farlig eller skadlig arbetsmiljö och låg lön. Den typen av arbeten är det nog ganska få som vill jobba med och i så fall handlar problemet mer om att man inte vill jobba med vissa arbeten än om att man skyr arbete som sådant.

I debatten brukar inställningen till personer som avstår från tråkiga och lågbetalda arbeten vara minst sagt fientlig. Den allmänna uppfattningen verkar vara att andra som inte vill arbeta är lata. Men det är inte alltid så att personer som hyser denna uppfattning själva gladeligen och dagligen går till sådana arbeten.

En del av dem som ”inte vill arbeta” vänder sig egentligen mot 40-timmarsnormen. Den som har familj eller något annat projekt i livet kanske inte tänker sig en tillvaro utan arbete överhuvudtaget, utan snarare en situation där arbetet omfattar en mindre del av dagen eller veckan. Man vill ha möjlighet att arbeta deltid för att kunna förverkliga sina livsprojekt. Detta handlar inte om lathet, utan om en önskan att vid sidan av arbetet kunna göra andra saker.

Vidare kan man förmoda att alternativet till det föraktade arbetet knappast är total sysslolöshet. Snarare lär det handla om andra former av sysselsättning. Bland dessa andra former är det många som ger positiva återverkningar på samhället, fullt jämförbara med många lönearbeten. Någon kanske vill pröva vingarna med en företagsidé. Någon vill utbilda sig. Någon vill lägga mer tid på idrottsföreningen. Någon vill hjälpa skolungdomar med läxor. Någon vill vara volontär i äldrevården. Detta är exempel på aktiviteter som skulle kunna utföras och som har en verksam nyttoeffekt i ett samhällsperspektiv, men som inte utförs idag eftersom de är obetalda. Vill man göra en samhällsinsats måste man ha ett lönearbete vid sidan av så att man har försörjningen tryggad.

Som en parentes kan den här typen av sysslor kontrasteras mot några lönearbeten som kanske inte har samma nyttoeffekt i ett samhällsperspektiv. Tobaksindustrin, vapenindustrin, alkoholindustrin, spelindustrin och porrindustrin brukar i fondsammanhang lyftas fram som exempel på oetiska affärsområden. Dessa branscher utgör en inte helt obetydlig andel av den totala industrin. De erbjuder hundratusentals lönearbeten världen över. Till den här typen av arbeten finns det alltså resurser. Men för att klippa gräset på den lokala fotbollsplanen, spola isen på vintern eller sköta hästarna i ryttarföreningens stall, till den typen av jobb finns det inga pengar till anställningar. Därför utförs den sortens sysslor utan betalning. Samhällsnyttiga och obetalda tjänster står i detta exempel mot samhällsskadliga och betalda tjänster. Är lönearbete per definition samhällsnyttigt?

En mer oroväckande invändning handlar om hur medborgarlönen slår i ett jämställdhetsperspektiv. Kan reformen leda till att kvinnor stannar hemma med barnen? I familjer med en traditionell kvinnosyn kan detta bli en reell konsekvens. Å andra sidan innebär medborgarlönen att det tidigare obetalda hemarbetet erkänns och blir betalt. På det viset minskar kvinnans ekonomiska beroendeställning i relation till mannen. Den ekonomiska möjlighet som medborgarlönen skapar för kvinnor i den här situationen kan då antingen leda till att kvinnan fastnar i hemmet eller till att hon frigör sig från den situationen. Ersättningen styr inte åt endera hållet. Valet hur medborgarlönen ska användas ligger hos mottagaren. Detta kan jämföras med de nu rådande ersättningssystemen (till exempel vårdnadsbidrag och föräldraförsäkring) som villkoras med att den som tar emot ersättningen arbetar i hemmet. Sådana krav ligger alltså inte inbyggda i medborgarlönen. Det är en ersättning som ger möjligheter, men den styr inte hur dessa möjligheter ska förvaltas.

Hur blir det då med alla socionomer och handläggare som idag arbetar med de behovsprövande systemen? Kommer de att bli arbetslösa? Säkerligen kommer en hel del administrativt och granskande arbete att bli överflödigt. Men när det gäller socionomerna kan man förmoda att det mesta av deras kompetens kommer att vara nödvändig även utan ett behovsprövande socialförsäkringssystem. Människor kommer att behöva socialt stöd och sociala insatser även om deras ekonomiska situation är tryggad. Det kommer också att finnas ett fortsatt behov av förmedlingsverksamhet, arbetsmarknadsutbildningar och förmoligen också subventionerad sysselsättning. Samhällets stödinsatser upphör inte i och med införandet av medborgarlön. Sociala problem försvinner inte. Ofrivillig arbetslöshet försvinner inte. Medborgarlönen löser inte alla problem. Bara vissa.

Fördelar och poänger

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att sammanfatta medborgarlönens förtjänster.

Ett socialförsäkringssystem som bygger på medborgarlön:

  • Bejakar människors inneboende vilja att arbeta och bidra till det allmänna
  • Erbjuder ett alternativ till misstroende och tvångsåtgärder
  • Vidgar synen på arbete
  • Skapar flexibilitet på arbetsmarknaden, på medborgarnas villkor
  • Stärker medborgarskapet
  • Främjar den ideella sektorn
  • Främjar folkhälsan
  • Höjer lägstainkomsterna och minskar klyftorna
  • Minskar oron och frustrationen för den som blir sjuk eller förlorar sitt lönearbete
  • Utvecklar demokratin
  • Stärker löntagarnas ställning på arbetsmarknaden
  • Minskar bidragsberoendet
  • Bygger på tillit istället för misstroende
  • Frigör tid för sociala och medicinska professioner så att de kan hjälpa människor istället för att granska dem
  • Motverkar inlåsningseffekter
  • Erkänner det obetalda arbetet
  • Minskar kostnaderna för administration och kontroll
  • Minskar fattigdomen
  • Minskar ekonomisk stress
  • Främjar småföretagsamhet och framväxten av nya idéer
  • Främjar fortbildning och kompetensutveckling
  • Gynnar arbetstillfredsställelsen, bland annat genom att ge människor möjlighet att arbeta på sina egna villkor.
  • Förenklar regelverken
  • Fungerar rättvist
  • Ger människor frihet

Det sistnämnda argumentet är kanske det viktigaste. Vad annat är målet för en politisk rörelse på demokratins, rättvisans och solidaritetens grund än människans frigörelse?

Med detta sagt är det dags att koka ner dessa tankar i konkreta förslag. Den utformning som är skissad ovan baserar sig på högst preliminära beräkningar och kvalificerade gissningar. För att kunna bli verklighet krävs det att förslaget konkretiseras och baseras på betydligt mer omfattande underlag. Det behövs en ordentlig utredning.

Samtidigt kan det finnas kommuner i landet som är intresserade av att gå före och pröva idén i praktiken. Idag ges inte sådana möjligheter, eftersom det skulle förusätta vissa juridiska och resursmässiga justeringar från statens sida. Motionen föreslår därför att det skapas sådana möjligheter. Därmed skulle det också bli möjligt att studera och lära av faktiska erfarenheter.

Mot bakgrund av ovanstående föreslås kongressen besluta att:

  • ta intiativ till en nationell översyn av sjuk- social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen med målet att utforma ett enklare, mer generellt och mindre granskande trygghetssystem
  • särskilt utreda möjligheterna att inrätta ett system med medborgarlön i enlighet med motionens intentioner
  • tillsätta en utredning med uppdraget att formulera ett konkret förslag till hur ett medborgarlönesystem kan se ut
  • ge möjlighet för den eller de kommuner som så önskar att på försök pröva system med medborgarlön

Motion angående generellt erbjudande om samhällstjänst

2012-08-28

Den 1 juli 2010 avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige och ersattes med en frivillig militär utbildning (GMU). Ingen blir längre inkallad, utan antagningen till GMU sker genom ett ansökningsförfarande.

Vid tiden för värnpliktens avskaffande inkallades cirka 15 procent av alla värnpliktiga. Det var resultatet av en stegvis minskning som skett sedan början av 1990-talet. Den allmänna värnplikten var med andra ord inte särskilt allmän.

Med värnplikten försvann en viktig samhällsfunktion som under större delen av 1900-talet omfattat en stor andel av landets manliga medborgare. Bortsett från den militära funktionen erbjöd den allmänna vänplikten också en möjlighet för människor med olika erfarenhetsbakgrund att möta varandra och framförallt ett tillfälle för unga män att bredda sina erfarenheter och utveckla sina förmågor att fungera i grupp och lösa praktiska uppgifter.

Nu föreslår inte den här motionen ett återinförande av allmän värnplikt – det fanns trots allt en del brister med det systemet. Förslaget handlar istället om att ta fasta på och utveckla de personliga och samhällsnyttiga aspekterna i att samhället erbjuder flickor och pojkar som nyss gått ut gymnasiet att kunna bidra till det allmänna genom att utföra samhällstjänst.

Samhällstjänsten skulle ha en annan utformning än den militära varianten. Vägran skulle till exempel inte innebära fängelse eller annan otidsenlig bestraffning, utan medverkan är helt frivillig. Erbjudandet om att delta i samhällstjänst går dock ut till samtliga ungdomar. Alla ska få möjlighet att bidra utifrån sina förmågor.

Samhälllstjänsten kan utformas med den traditionella militärtjänsten som inspirationskälla. Tjänstgöringen äger rum i olika delar av landet, varför möjlighet till logementsboende bör erbjudas. I dessa boenden behöver vardagsrutiner som städning, kroppsvård och vård av utrustning organiseras. För detta kan samhällsplikten med fördel låna in kompetens och rutiner från den militära organisationen, men också från civilförsvarsförbundet och andra ideella organisationer som till exempel Röda Korset, Amnesty, Naturskyddsföreningen eller  Svenska FN-förbundet.

Ekonomiskt bör samhällsplikten erbjuda ersättning för eventuella boendekostnader samt en viss dagpenning, men i övrigt tillhandahålla mat, boende och klädsel på samma sätt som i den gamla militärtjänsten.

Utbildningsinnehållet kan ha olika inriktning, men bör ha en praktisk och konkret inriktning. Praktiska övningar i överlevnad, första hjälpen, naturlära och idrott ger en bred erfarenhetsgrund som kan vara till nytta hela livet.

När grundutbildningen är klar kan den frivillige beredas möjlighet att välja specialinriktning. Det kan handla om olika typer av beredskapstjänstgöring, renoverings- och upprustningsarbete, arbete i ideella organisationer, utbildningspraktik eller biståndsarbete. 

Syftet med samhällstjänsten är dels att ge ungdomar utbildning och erfarenhet som de har nytta av i livet, men också att tillhandahålla en beredskapsstyrka som kan rycka in och utföra angeläget samhällsarbete.

Den här motionen anger några tänkbara grundprinciper i ett system med samhällstjänst, men detaljerna i förslaget måste naturligtvis utredas vidare. 

Därför föreslås att:

en utredning tillsätts med uppdraget att utforma ett förslag om att erbjuda samtliga ungdomar samhällstjänst

Motion angående manlig omskärelse

2012-08-28

I Sverige råder religionsfrihet. Det innebär att var och en kan välja att ingå i något religiöst samfund eller att inte göra det. Ingen får påtvingas en religionstillhörighet. Åskådningar i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat hänseende ska vara baserade på den enskildes fria val. För att kunna göra detta fria val är det en fördel om man känner till de olika alternativ som finns, samt att valet kan göras utan påtryckningar från andra.

Fria val görs av vuxna människor (myndiga) som är insatta i valets fulla innebörd och konsekvenser. Även barn har rätt att göra fria val, enligt barnkonventionen, men de behöver samtidigt skyddas från att göra ogenomtänkta val som kan få negativa konsekvenser för deras utveckling på längre sikt. Samhället har ett ansvar för att barnets bästa kommer i främsta rummet.

I vissa religioner fungerar manlig omskärelse som en initiationsrit. Den har en innebörd som liknar det kristna dopet. Skillnaden mot dopet är att omskärelsen är irreversibel. Den går inte att ändra tillbaka. Ett barn som utsatts för omskärelse blir i den meningen stämplad för livet med en viss religionstillhörighet.

Ingreppet oftast utförs på omyndiga barn, inte sällan i späd ålder. Det utförs också på föräldrarnas initiativ, inte barnets. I den meningen kan valet att utföra manlig omskärelse betraktas som ett val hos föräldrarna, inte hos barnet. Det är ett ingrepp som föräldrar väljer att utföra på sina barn, inte något som barnet väljer att utföra på sig själv.

Omskärelse av barn kan betraktas som övergrepp i dubbel mening. Detta dels genom att barnet påtvingas en religionstillhörighet utan att ha fått möjlighet att göra ett fritt val och dels genom att religionstillhörigheten manifesteras i en kroppslig stympning som är irreversibel och som inte kan sägas vara medicinskt motiverad.

Dessa skäl skulle kunna betraktas som tillräckliga för att i svensk lag hindra möjligheten att utföra omskärelse på barn, i likhet med lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor. Precis som i fallet med könsstympning är ingreppet inte medicinskt motiverat. Dock finns det också en viktig skillnad i att manlig omskärelse inte är lika omfattande, samt att den inte får lika skadliga konsekvenser.

Frågan står också i en delikat relation till religionsfriheten i meningen att en lag mot omskärelse kan betraktas som en inskränkning av möjligheten till utövandet av de religioner som påbjuder ingreppet. Motsättningen mellan olika principer i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter blir tydlig i frågan om omskärelse. Att det handlar om barn, tvång och oåterkallelig stympning talar för att integritetsprincipen i detta fall bör stå över friheten för föräldrar att utöva religion på sina barn.

Möjligheten att utöva omskärelse ser olika ut i olika landsting. De flesta utför ingreppet för ett självkostnadspris, men i exempelvis Örebro läns landsting har man valt att inte utföra manlig omskärelse i den offentligt drivna vården. Den som ändå vill få ingreppet utfört hänvisas till privata utförare.

Möjligheten för enskilda landsting att själva avgöra om den här sortens ingrepp ska ingå i landstingets vårdutbud eller inte har ifrågasatts från olika håll. Socialstyrelsen har förespråkat en lagstiftning som tvingar landsting att erbjuda omskärelse av barn. Sveriges kommuner och landsting har en något mjukare linje, men går ändå ut med en generell rekommendation.

Då frågan står och väger mellan olika principer och då vi har kommunalt självstyre i Sverige torde det vara befogat att överlåta till de regionalt valda församlingarna att avgöra vilka principer som ska gälla i deras del av landet.

Därför föreslås att:

  • det ska vara upp till varje landsting att avgöra om manlig omskärelse ska erbjudas inom det aktuella vårdutbudet

 

Bilagor: 

Regeringsformen, 2 kap 2 §

”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).”

 

Barnkonventionen 

  1. ”Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.”
  1. ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”
  1. ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.”

 

Humanistpriset till Örebro läns landsting

På Humanistdagen lördag 20 mars delar Humanisterna Örebro ut Humanistpriset Örebro 2010.

Styrelsen i Humanisterna Örebro har beslutat att 2010 års pris går till Örebro läns landsting.

Motivering:

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 18, står det att alla har rätt till religionsfrihet. I artikel 14 i FN:s barnkonvention förtydligas att detta även gäller barn. Men barns religionsfrihet och rätt till sig egen kropp är ingen självklarhet.

Även i Sverige menar många att föräldrar har rätt att stympa pojkars, spädbarns, könsorgan. Det är fortfarande inte olagligt för föräldrar att skära bort delar av sina söners könsorgan om de hävdar att det är en religiös tradition. Både Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting rekommenderar landstingen att utföra dessa oåterkalleliga ingrepp på pojkar när föräldrarna hänvisar till religiösa sedvänjor. Detta trots att barnen inte själva har fått någon chans att skapa sig en egen livsåskådning.

Varje landsting har rätt att själv besluta om samhället ska utföra eller finansiera sådana ingrepp. Örebro läns landsting beslöt under 2009 att inte längre skära bort delar av pojkars könsorgan av religiösa skäl. Örebro läns landstings beslut är en tydlig markering från samhället att varje individ har rätt att till sin egen kropp och har rätt att själv välja livsåskådning.

Humanisterna Örebro är glada och stolta att Örebro läns landsting står upp för barnens rättigheter. Ett modigt beslut. Tack!

Priset delas ut under Humanistdagen Örebro 2010 lördag 20 mars.

Motion angående LOV

2012-08-28

Sverige är inne i en radikal omvälvningsperiod just nu. Den gemensamma välfärden håller på att omstöpas. En femtedel av alla som jobbar i välfärdssektorn arbetar idag i privat regi. Inom handikappomsorg och missbruksvård är det närmare hälften. På denna välfärdsmarknad finns det ett fåtal dominerande aktörer som drivs med vinstintresse och som inte sällan är knutna till så kallade riskkapitalbolag.

Dessa verksamheter finansieras med skattemedel. Det är alltså kommuner och landsting som sätter upp villkoren för de privata aktörerna och som betalar dem för deras tjänster.

Vilka välfärdsområden som ska privatiseras och vilka möjligheter finansiärerna har att ställa krav på utförarna regleras via lagstiftning. Idag är lagstiftningen utformad på ett sätt som maximerar möjligheterna för vinstdrivande aktörer att slå sig in på välfärdsmarknaden och att tjäna så mycket pengar som möjligt. I själva verket är den svenska privatiseringsmodellen den mest gynnsamma i världen när det gäller att öppna upp för sådana möjligheter.

Lagen om valfrihet (LOV) har utformats med uppenbart fokus på att göra det enklare för vinstdrivande bolag att etablera sig inom välfärden. Det framgår tydligt hur lagen är skriven med företagens intressen som utgångspunkt. Lagen ger utförarna långtgående möjligheter att överklaga finansiärernas beslut, samt att kunna söka skadestånd. Men den medger inga möjligheter för finansiärerna att ta till rättsliga åtgärder mot utförare som missköter sig. Finansiärerna är alltså skattebetalarna.

I lagen finns det också tydliga begränsningar i finansiärernas möjligheter att ställa krav på utförarna. I 5 kap 1§ står det att ”Den upphandlande myndigheten får inte ställa upp villkor om att en grupp ska ha en bestämd juridisk form för att få lämna en ansökan”. Den kommun eller det landsting som enbart vill ha icke-vinstdrivande aktörer har alltså inga möjligheter att göra sådana begränsningar bland utförarna.

Med några mindre förändringar i lagtexten kan LOV utformas för att begränsa vinstdrivande företags möjligheter att dränera välfärden på resurser och samtidigt värna valfriheten och mångfalden i välfärdssektorn. Genom att ta bort ”inte” i den citerade meningen ovan skapas möjligheter för kommuner och landsting att begränsa vinstintresset i välfärden. Om man dessutom lägger till villkor om att eventuella överskott skall behållas i eller återinvesteras i verksamheten kan det fungera som ytterligare ett kvalitetsincitament.

Det finns många goda argument för att införa sådana villkor. Ett av de främsta argumenten har aktualiserats av Carema, som visat att kvalitet och vinstintressen inte alltid går hand i hand. Snarare talar erfarenheten för att förhållandet är det motsatta. Vinstintressen leder till lägre kvalitet och mindre resurser till verksamheterna. Det finns flera exempel på jämförande studier som bekräftar detta förhållande.

Ett annat argument för att reglera tilldelningspraxis är mångfald. Om syftet är att vi ska ha fler utförare av välfärdstjänster blir LOV ett trubbigt verktyg för att nå det målet. Lämnad till sig själv leder utvecklingen inte med automatik till en mångfald av små aktörer, utan snarare till en situation där ett fåtal stora aktörer dominerar hela marknaden. För att vidmakthålla mångfalden kan tilldelningen av välfärdsuppdrag regleras så att den gynnar mindre aktörer.

Ett tredje argument handlar om bredd. Många aktörer leder inte per automatik till många olika typer av alternativ. Snarare visar erfarenheten på en utveckling mot likriktning. För att främja utvecklingen av olikartade alternativ behöver tillämpningen av LOV regleras även när det gäller typen av verksamhet och karaktären på själva tjänsten.

Ett fjärde argument för en mer proaktiv politisk tillämpning av LOV handlar om vilken typ av mekanismer som ska råda på området. Om aktörerna är vinstdrivande blir kundvalsmekanismen en viktig styrprincip. Systemet tenderar i så fall att följa marknadsliknande principer. Brukarna blir till kunder och tjänsterna fördelas i enlighet med efterfrågan, snarare än i enlighet med behov. Aktörernas drivkraft blir strävan efter vinst, inte intresset att utföra en tjänst av hög kvalitet. Verksamheten blir till ett medel för målet att ge avkastning. Den principen är kvalitativt annorlunda jämfört med icke- vinstdrivande aktörer vilka istället ser resurserna som medlet för att kunna utföra en verksamhet av hög kvalitet. Det är viktigt att tilldelningen av uppdrag inte sker utifrån lägstapris-principen, utan att det är kvalitén i verksamheten som avgör vem som kan bli aktuell som skattefinansierad utförare.

Ett femte argument handlar om demokrati. Som köpare av en tjänst kan kommunen eller landstinget ställa krav inte bara på själva tjänsten utan också på de arbetsförhållanden som de som utför tjänsten lyder under. Genom att sätta upp villkor om goda anställningsförhållanden, anställdas möjlighet till medbestämmande och brukarinflytande kan kommunen påverka inte bara utbudet, bredden och kvalitén på välfärdstjänsterna som erbjuds, utan också under vilka förhållanden dessa tjänster ska erbjudas. Det kan ses som bidrag till demokratiseringen av arbetslivet. 

Med förändringar av det här slaget förändras villkoren för de så kallade välfärdsföretagen. Det kommer inte att föra med sig någon konfiskering av privata tillgångar. Det kommer inte innebära att kommunen godtyckligt fråntar ägarna deras egendom. Utförarna finns kvar, men om de fortsätter att vara vinstdrivande och odemokratiska så upphör den offentliga finansieringen från kommunens sida. Vad ägarna då gör med sina verksamheter är helt upp till dem. Det bästa är förstås om de ombildar sig, men de kan också byta bransch eller lägga ner. En rimlig gissning är att många väljer att ombilda sig. 

I partiprogrammet står det att ”socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande”. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa kan ”påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”. Vi håller också fast att ekonomiska intressen aldrig har rätt att sätta gränser för demokratin, men att demokratin alltid har ”rätten att ange villkoren för ekonomin och sätta gränserna för marknaden”.

Den här typen av förändringar ligger tryggt förankrade i socialdemokratins ideologiska mittfåra. De är också strategiska och utformade utifrån den verklighet som råder just nu. Genom att hålla fast möjligheten för olika aktörer att utföra välfärdstjänster och samtidigt maka bort vinstintresset från välfärden upprätthålls den valfrihet som har vunnit mark, samtidigt som kapitalets avarter fråntas sina möjligheter att exploatera skola, vård och omsorg för att bygga privata förmögenheter. Det mer ansvarsfulla förhållningssättet bidrar till att välfärdens aktörer blir icke- vinstdrivande och demokratiska istället för vinstdrivande och odemokratiska. Drivkraften i dessa verksamheter kommer att inriktas mot samhällsnytta istället för egennytta. Och med tanke på att den borgerliga regeringen har ökat mängden välfärdsföretag blir en demokratisering av dessa också en demokratisering av en stor och växande samhällssektor.

Mot bakgrund av detta föreslås att:

  • LOV justeras så att den begränsar möjligheten för vinstdrivande aktörer att kunna bedriva välfärd med kommunal finansiering. Detta sker genom formuleringar om att uppdrag endast kan tilldelas icke-vinstdrivande aktörer.
  • LOV kompletteras med krav på utförarna att erbjuda goda arbetsförhållanden, insyn och medinflytande för de anställda.
  • LOV kompletteras med formuleringar som innebär att målgruppen för välfärdsinsatserna tillförsäkras insyn och inflytande över verksamheten.