Bra, bättre än bäst?

Är det verkligen bra att vara bäst? Vad innebär det att vara bäst? Att det inte finns någon annan som är bättre? Eller att alla andra är sämre?

Man kan vara minst sämst. Då är man bäst. Är det bra?

Det har blivit populärt att vara bäst. ”Bäst i Sverige på…” är numera en vanlig inledning på olika organisationers målbeskrivningar. Kanske fyller formuleringen en funktion. Den är självsäker och ambitiös. Men vad betyder den? Innebär den alltid att man är progressiv och har högt ställda mål? Eller innebär den att man nöjer sig med att vara lite, lite bättre än den som är näst minst dålig?

”Bra” är inte en relativ bestämning på det sätt som ”bäst” är. ”Bra” kan relateras till en standard. ”Bäst” relaterar till konkurrenter.

Inte ens ”Bäst på att följa en standard” relaterar till standarden. Den relaterar till konkurrenterna. Även om man inte uppfyller standarden kan man vara ”bäst” på att försöka. Men ”bra” blir det inte förrän man följer den. I det här fallet blir ”bra” bättre än ”bäst”.

De självsäkra målformuleringarna om att bli ”bäst” tycks ingå som en del i trenden att låta bra, snarare än att vara bra. De relaterar inte till ambitioner, utan till konkurrenter. De handlar inte om sakfrågan – det man ska vara bäst på – utan om konkurrenterna – att vara bättre än de andra.

I sin förlängning är ”bäst”-uttalanden ett uttryck för konkurrenstänkande. Som om samhällsutveckling handlade om att tävla. Som om ”att göra gott” handlade om ”att vinna”. Som om ”ambition” handlade om vilken plats på prispallen man placerar sig.

Jag har all respekt för tävlingar och skådespel. De fyller en viktig funktion för många människor. Men ska vi låta den standarden och det tankesättet vara vägledande för hur vi tänker om hur samhället ska kunna bli bättre? Ska vi låta vår ambitionsnivå begränsas av hur andra ligger till? Ska vi vara nöjda så länge vi är bättre än de andra? Är det njutningen av att ha vunnit tävlingen som ska vara drivkraften? Eller är det tillfredsställelsen i att ha nått sina ambitioner, oavsett vad andra håller på med?

Kan det finnas en risk med att ”bäst”-tänkandets fokus på konkurrenter gör att vi tappar fokus på målet?