Journalister som författare

Det här skulle kunna uppfattas som att jag känner någon slags agg mot journalister, men…

okej, det kanske är så. Hursomhelst, det här kan vara en del av förklaringen till varför det är så.

Alltför ofta händer det att journalister ger sig på det här med att skriva böcker. Det kan vara resultatet av en önskan att få breda ut sig. Spaltformatet ger ju inte den möjligheten.

Tyvärr blir resultatet i regel dåligt. Jämför man med etablerade författare, filosofer, forskare och andra särskiljer sig böcker skrivna av journalister på flera olika sätt.

– De är ”platta”. Saknar intellektuellt djup. Journalisten rapporterar fakta. Eller i alla fall fakta så som journalisten själv eller den journalisten har intervjuat uppfattar fakta. Sedan tar det stopp. Den kritiska granskningen och systematiska testningen av fakta saknas. Tolkningen saknas. Någon analys ser man sällan röken av. Dock finns det en del journalister som utger sig för att göra analyser. Men då handlar det mest om att spekulera om ytterligare, ”dolda” fakta.

– Ovetenskaplighet. Okej, många texter och många böcker är ovetenskapliga. Men journalisten utmärker sig genom att göra en poäng av att inte vara vetenskaplig. Typ: ”det här är ingen vetenskaplig undersökning, men den säger ändå något väsentligt om hur det är”. Som om vetenskapen kännetecknades av att inte säga något väsentligt om verkligheten. (vilket i och för sig stämmer till viss del, men på ett annat sätt än det journalisten insinuerar)

– Dispositionen är uppräknande. Fakta staplas på fakta, men det finns inte plats för någon mer övergripande tanke. Berättelsen är byggd i meningar och stycken, men konsten att berätta i kapitel och ”delar” (Del I, Del II osv.) är en alltför stor uppgift för den författande journalisten.

Varför är journalister dåliga författare? Jag tror det har att göra med journalistikens format. Att skriva en journalistisk text handlar om att förmedla en story enligt en viss mall. Journalistik är ett språk, men det är också ett sätt att betrakta verkligheten, ett sätt att tänka och ett sätt att tolka. En journalist är en person som talar detta språk, betraktar verkligheten på detta sätt, tänker på detta sätt och tolkar på detta sätt. Kort uttryckt är journalisten en person tränad i och lämpad för att skriva journalistiska texter. När en sådan person ger sig på ett helt nytt fält såsom att skriva en roman eller något som liknar en verklighetsskildring blir resultatet ofta amatörmässigt. Romanen blir en roman skriven av en lekman. Därtill på ”journalistiska”.

En bok har ett helt annat format än en journalistisk text. Oavsett om det är en roman, en novell, en filosofisk utläggning eller en vetenskaplig genomgång erbjuder bokformatet en för journalister helt ny och främmande dimension: fördjupningen.

I en bra roman kan författaren förmedla ett abstrakt budskap genom en konkret historia. Läser man Kafkas ”Slottet” eller ”Processen”, som bägge två är skrivna som konkreta skildringar av en persons förmenta försök att nå ett visst mål, får man som läsare en upplevelse som går bortom och utöver de konkreta händelser som beskrivs i boken. En enkel historia, möjligen lite absurd men ändå, ger på det viset ett bestående avtryck hos läsaren, inte sällan i form av en känsla eller en sinnesstämning.

Boken ”mörkrets hjärta” är ett annat exempel på god läsning. Den som har sett filmen ”Apocalypse now” känner igen båtfärden uppför floden i sökandet efter den mystiske Kurtz. Större delen av handlingen utspelar sig på denna långtråkiga, kvalmiga båtfärd uppför en flod vars stränder befolkas av nyckfulla fiender.

”En studie i rött” är ytterligare ett exempel på en bok som verkligen utnyttjar bokformatet. Här upphöjer Arthur Conan Doyle dispositionen till en konstform. Mitt i boken lämnar författaren Sherlock Holmes och mordfallet genom att förflytta läsaren till en öken på andra sidan Atlanten. Sedan tar det en god stund innan man börjar ana hur historien hänger ihop. Först i sista kapitlet faller alla bitarna på plats och då har ingen tråd lämnats åt sitt öde. Genialt, helt enkelt.

Ingen av dessa böcker hade kunnat skrivas av en journalist. Helt enkelt eftersom ingen av böckerna följer det journalistiska formatet.

Journalisten är aldrig specialist på det ämne som för tillfället behandlas. Det ligger i journalistens natur att inte vara specialist – mer än på att vara journalist, det vill säga att (platt) skildra, sammanfatta, förenkla och i värsta fall förvanska. Därför klarar inte journalisten av att ge några fördjupade beskrivningar av komplicerade sammanhang. Teori är något fullständigt väsensfrämmande för en journalist. Ibland ger dock journalisten uttryck för åsikter, och kallar det för teorier.

Det finns förstås undantag. Nu har jag i och för sig inte läst Guillous böcker själv, så jag kan inte bedöma om han är en bra författare (enligt mitt sätt att se det). Men jag har läst en del historieskildringar och biografier skrivna av personer med journalistisk bakgrund som är helt ok. Men då handlar det förstås om att redogöra för fakta och inte så mycket om att analysera. Sedan finns det andra undantag också, till exempel… Eller fanns… Jag kommer på ett par namn, bara. Axel Danielsson och Marx. I övrigt känns det ganska tunnsått. I alla fall ifrån min horisont.

Annonser

%d bloggare gillar detta: