Bonusparadoxen

Mekanismen i läx-RUT bygger i grunden på det som Peps Persson kallar falsk matematik. Definitionen av falsk matematik sammanfattas i strofen ”hur man än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Med ”samma håll” menas då riktningen från grupperingar i behov av resurser till grupperingar som redan har resurser. Läx-RUT underlättar för familjer som har råd att anlita läxhjälp att göra det. Resurserna tas från alla via skatten men kostar mest för de som inte har råd med RUT.

I statistiken är familjer som har råd med läxhjälp en helt annan typ av familjer än familjer som inte har råd med läxhjälp. På aggregerad nivå kan skillnaden mellan familjetyperna sammanfattas i följande diagram:

  Har råd Har inte råd
Har behov   inte Läx-RUT
Har inte behov Läx-RUT  

Då alla familjer betalar skatt och då RUT är en skatterabatt, det vill säga en resurstilldelning som finansieras via skatten, innebär modellen en omfördelning av stöd och resurser från familjer som har behov men inte pengar till familjer som inte har behov men som har pengar.

Resultatet av en sådan omfördelning är, föga förvånande, ökade klyftor. Där det behövs insatser dras resurserna in och där det inte behövs insatser sker det en resursförstärkning. Mer till de som har, mindre till de som inte har. Falsk matematik.

Samma mekanism börjar nu prägla nationella resursfördelningsmodeller inom välfärden. Istället för att förstärka sektorer i behov av resurser sker en omfördelning så att resurserna hamnar i sektorer som inte har behov av resurser. Alltså, från verksamheter som inte fungerar till verksamheter som fungerar.

Ett exempel på detta är den så kallade kömiljarden inom vården. Landsting som klarar av att tillhandahålla vård snabbt får mer resurser. Landsting som inte klarar detta får mindre resurser. Det landsting som har dålig tillgänglighet får alltså sämre förutsättningar att göra något åt saken, medan det landsting som lyckas upprätthålla hög tillgänglighet får resursförstärkningar som egentligen inte behövs. Falsk matematik.

Arbetsmarknadspolitiken faller in i samma mönster. Grupper som är etablerade på arbetsmarknaden och som har hög lön får stora nettoinkomstförstärkningar via jobbskatteavdrag. Grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden får sänkta ersättningar, mer otrygghet och försämrade möjligheter att rusta sig för arbetsmarknaden. Från dem som inte har till dem som har. Falsk matematik.

Logiken bygger på tanken om bonusar, det vill säga ekonomiska belöningar för väl utfört arbete. Inom psykologin ligger det inom tankekategorin ”förstärkning av positivt beteende”, en föreställning som ligger till grund för vissa uppfostringsfilosofier och en stor del av djurtämjningspraktiken. Med hjälp av ekonomiska belöningar kan alltså människor uppfostras att beté sig på det sätt som den som delar ut belöningarna önskar.

Paradoxen som uppstår när detta uppfostringstänkande ska appliceras på välfärden är att resurserna som behövs blir väldigt stora. För att kunna ge ekonomiska belöningar till de beteenden som efterfrågas måste man först frigöra resurser. Med andra ord behöver alla som ingår i systemet avstå från en del av sin tilldelning för att bidra till den stimulanspott varifrån belöningarna ska tas. Utgångsläget inför belönandet är alltså att alla har fått lite mindre, det vill säga lite sämre förutsättningar att klara sina uppdrag.

Sedan ska belöningarna delas ut och då tilldelas först och främst de verksamheter som har klarat sig bäst genom denna besparing. Således: en omfördelning från verksamheter som har svårt att klara sina uppdrag till verksamheter som har lätt att klara sina uppdrag.

I ett tämligen slutet system som välfärden blir den här typen av omfördelningar ganska poänglösa. Den enes belöning blir den andres bestraffning. Belöningssystemet skapar alltså ett parallellt bestraffningssystem. Dessutom följer omfördelningen en lite märklig princip. Belöningar ges till verksamheter som uppfyller sina mål och tas från verksamheter som inte klarar sina mål. Konsekvensen blir att skillnaderna mellan olika verksamheter ökar.

Det finns många skäl att ställa sig skeptisk till bonussystem i välfärden – förutom att bonussystem fungerar dåligt överhuvudtaget verkar det fungera särskilt dåligt i slutna system och framförallt i system som hanterar människor. Att den här typen av system nu oreflekterat införs i stor skala är ett stort samhällsproblem. Det är ett problem av den typ som skapar ytterligare problem. Att detta får fortgå kan tyckas lite märkligt, om det inte vore för att det fanns starka ekonomiska intressen som trycker på för en utveckling åt det här hållet.

För politiken uppstår en intressant fråga i detta. Vill vi medverka till utvecklingen eller vill vi se en annan utveckling?

Annonser

%d bloggare gillar detta: